Textsamtal No 1.

Idag hade vi första textsamtalet. Vi började med Linns text. Hon hade ont i halsen och ville helst inte läsa.
Det kändes lite trögstartat, alltihop (eller rättare sagt; jag kände mig trögstartad). För det första hade jag inte gjort några anteckningar om mina klasskompisars texter, och för det andra läste jag igenom dem, endast en gång, för en vecka sedan. Dessutom är det (nästan på dagen) två år sedan jag senast var med under ett textsamtal.
Hur som helst så hade jag av någon konstig anledning fått för mig att vi skulle utgå från Linn, och i tur och ordning gå igenom våra texter. Ack nej. Ludde öppnade käften:
- Mm, visst! (Det är hans standard-mening) Jag tror vi tar en kort text här emellan. Josefin?
Och där trillade jag ner från trottoarkanten.

Ärligt talat är det hemskt länge sedan jag har varit så otroligt nervös.
Ja, jag har läst egenskriven poesi och prosa inför publik förut, läst egna texter inför den lilla grupp jag hade textsamtal tillsammans med när Ordverkstaden ännu var aktuell. Jag har sjungit inför publik, spelat teater, allt möjligt.
Men där, i den svarta lädersoffan, mittemellan Ludde och Terese, blev jag så nervös att jag befarade att rösten inte skulle hålla.

Det gick vägen i alla fall. Med lättnad i bröstet, lyssnade jag till mina klasskamraters och Luddes komplimanger. Ingen hade tydligen någonting att klaga på.

Det hade inte jag heller. Jag tyckte verkligen att allas texter var riktigt fina. Några av dem vackra, några väldigt, väldigt rika på detaljer och några var helt enkelt gulliga, några sorgliga och allvarliga, några viskade ”befrielse”.
Alla hade på något konstigt vis lyckats fånga starka känslor, vilka vi sedan återupplevde där, i det lilla rummet, i en svart lädersoffa mittemot en röd.