Maneter och popcorn.

På söndag, vid lunchtid, vaknade jag av telefonen. Det var farmor. Hon hade en massa saker hon ville berätta.
När vi sagt hejdå, klev jag upp och åt frukost. Dushade, och så kom Sigrid tillbaka (hon hade sovit med sin mamma och styvpappa på deras sommarstuga).
Så joinade Julia och vi bestämde att ta en promenad.

Vi hoppade på färjan ut till Fårö, och allting kändes så hemskt overkligt. Dock hemskt på ett bra sätt.
Efter 5 minuter var vi framme. Slog oss ner i solen och rökte massvis med cigaretter och bara pratade.
- Ska vi känna på vattnet? frågade Sigrid, och vi gick till strandkanten.

Det var då jag upptäckte den första; maneten. Jag blev eld och lågor och Sigrid sa att jag kunde hålla i den.
Julia var lite rädd. Hon tyckte maneten var äcklig och kändes konstig. Sigrid skrattade för att jag och Julia skrattade barnalyckligt åt en manet. Hon tyckte det var skumt att vi inte har sådana i Österbotten.
Väl på färjan på väg tillbaka till Fårösund var det hundratals maneter i vattnet. De var verkligen överallt. Stora som små. Coolt!

Sigrid visade oss runt lite i Fårösund och berättade om olika hus och om människorna som bor där och vad som funnits i Fårösund förut, men som numera är försvunnet.
Vi åt middag på en pizzeria. Jag åt ost- och skinkpaj. Tanten som jobbade där var så gullig.

På kvällen köpte vi Polly och poppade popcorn, drack läsk och såg filmen "Love Actually". Myspys indeed!
Bättre början på skolåret kunde vi nog inte få!