Den magiska tändaren.

Plötsligt bara kom han där om hörnet och fick snabbt syn på oss. Syn på mig och Micke som hade sjunkit ner i varsin beige läderfåtölj bredvid varandra. Han kom fram och frågade hur förmiddagen varit.
- Helt bra faktiskt, väldigt intressant, svarade jag och noterade att han höll i en vallmofröprydd fralla.
Jag fångade in hans skarpa, blåa blick. Mer bestämd den här gången än senast. Jag blev inte osäker. Jag var bestämd. Det kändes mer handfast nu, när det inte fanns någon backspegel att mötas genom.
- Ja! Nu kom jag på det! Jag har ju någonting här! utropade han med en 12-årings iver och började leta i både byx- och jackfickor.
- Nej? Vart har jag lagt den? Jag hade den här nyss… mumlade han och jag och Micke tittade roat på varandra.

Han hade den vallmofröprydda frallan i munnen samtidigt som han letade febrilt i fickorna. Till sist hittade han det han sökte efter. Han tog frallan ur munnen, log barnsligt, vänligt mot mig och räckte fram någonting till mig.
Jag sträckte ut handen lite frågande. I min lilla handflata upptäckte jag en tändare. En svart tändare, svart, prydd med vita små bollar.
Jag sken upp i ett leende. Tändaren matchade min jacka perfekt! En värme spred sig i min mage, ja, jag blev nästan lite generad.

- Tack… eller… alltså, får jag den? frågade jag, tafatt. Han log ännu.
- Javisst! Jag tänkte direkt på dig när jag såg den, den passar ju utmärkt! Fantastiskt! sa han och log, om möjligt, ännu bredare än innan.
- Vad gulligt av dig! Det här är nog det snällaste någon gjort för mig sedan jag kom hit, skrattade jag.

Sedan mindes jag att han en gång berättat att han tidigare haft en svart skjorta med vita bollar på. En skjorta han älskade, men skjortan gick sönder. Och hur många gånger han än lappade den, fortsatte den att gå sönder. Till sist hade han fått slänga sin älskade skjorta.
Med smått skälvande händer gick jag ut. Ut bakom den gula byggnaden. Slog mig ner på kullerstensavsatsen, och tände högtidligt en cigarett. Det var som något magiskt.