Om detta hade varit.

Om detta hade varit en fredagkväll i Ingenstans hade jag slevat i mig en snabb middag, sedan förflyttat mig till mitt sovrum. I sovrummet hade jag noggrant valt ut kläder, experimenterat med mitt utseende med hjälp av det oändliga lager makeup som där återfinns. Plattat håret och klätt på mig, till tonerna av System of a Down och lite blandad skitmusik. Samtidigt sörplat i mig Rekorderlig Mansikka-Lime cider eller också iskall Karhu. Jag hade lycklig avnjutit min egen, ensamma förfest.
Telefonen hade gått varm. Vid ett senare tillfälle hade jag ringt upp någon av mina privata chaufförer. Replikerat att jag nu var redo att lämna mitt hem.

Salongsberusad hade jag tagit mig ut, hoppat in i bilen för att tillsammans med mina killar inleda helgen med en kopp kaffe och skratt och skitsnack.

Med musiken på tinnitusframkallande volym hade vi glidit runt i Ingenstans. Skrattat åt allt och ingenting, tävlat i vem som kunde rabbla de snabbaste, fräckaste kommentarerna. Kanske att jag hade vunnit, jag brukar göra det. Ibland.

Sedan hade vi hälsat på diverse unga män i Ingenstans. Druckit mer. Njutit. Busat. Och kanske att vi senare hade gett oss ut på äventyr. Destinerat till vackra Vasa eller också Drömmarnas Stad.
Betraktat varandra och funnit oss trygga. Insett att vi ju faktiskt växt tillsammans. Växt upp. Och formats, påverkats av varandra. Och vi hade tänkt att livet var underbart. Att vi var lyckliga. För vi brukade tänka det.

Nu är inte detta en fredagkväll i Ingenstans.
Detta är en fredagkväll i Fårösund, på Gotland.
Det är dödtid fram till middagen. Efter middagen antar jag att jag går hem. Ja. Går hem. Till Lilla Lägenheten.
Kryper i hörnen, knakar i kotorna, längtar. Till Ingenstans.
Till De Mina.
Fram till läggdags.

Men jag har faktiskt två Falcon folköl i kylskåpet.