Man kan ju inte må bra varje dag heller.

Ångesten kom krypande redan när jag slog upp ögonen vid lunchtid.
Jag var på ett sådant där humör som Fong bara hatar. Han blir nästan lite argsint när jag är bitter och har ångest. Om jag hade varit hemma, eller han här, hade han med bestämda händer tagit tag i mina axlar, ruskat om mig lite försiktigt och sedan sett mig djupt i ögonen (med sin näsa 100 millimeter från min) och sedan sagt;
- Skärp dig!
Och sedan hade han förstås fått mig att må bra, så som han alltid gör.

Långsamt åt jag frukost och försökte koncentrera mig på diverse inredningstidningar. Det gick inte bra. Jag mådde illa.

Drack te och rökte första cigaretten för dagen. Den var inte lika god som den brukar.
Gick in och startade datorn. Ute var det mulet och trist. Jag gick igenom den långa lista av bloggar jag regelbundet följer. Ingen hade uppdaterat (ja, bortsett från Alex Schulman. Usch, måste genast sluta med denna vana). Jag loggade in på Facebook. Hade ingen lust att besvara alla obesvarade inlägg. Loggade därefter in på Berusad. Hade en hel del obesvarade inlägg även där, men loggade kvickt ut igen.

Tog tag i söndagsstädningen. Det gick trögt. Johan var för bakfull för att hänga med och bada. Julia svarade inte (som vanligt) när jag ringde henne. Och jag vet bättre än att gå och bada ensam.
Fortsatte med städandet, i hopp om att må lite bättre (ni vet, "yttre ordning - inre kaos"). Det hjälpte inte ett dugg.

Jag ville kräkas på allt och alla.
Men som vanligt kräks man inte när man vill.
Man kräks när man inte vill (som i fredags till exempel).

När golvet var skurat och jag drog på mig mössan och vantarna för att gå ut,
kom Julia hem. Det värsta var att jag blev arg. Helt utan anledning.
Jag bara gick. Och gick och gick och gick.
Ville inte möta någon, så jag blev tvungen att gå vägar jag inte tänkt gå.
En främmande man sjöng i mina öron;
- You're on your own now, believe me.

Sedan mötte jag i alla fall Johan. Ja, jag kunde ju inte bara tvärnita och gå åt andra hållet. Han hade ju redan sett mig. Inte heller kunde jag ju bara gå förbi. Det hade varit hemskt oartigt.
Han lockade i alla fall fram ett litet, litet leende (och några sekunder tidigare hade jag bara velat lägga mig ner på trottoaren och grina). Så det kanske inte var så dumt i alla fall.

När jag kom hem höll Julia på att koka pasta och steka köttbullar.
Efter maten och en kopp te var det som att det lättade inuti mig, litegrann.

Ikväll har jag läst ut boken Bortom Dockornas Dal. Den var hemskt bra.
Jag har även pratat med farmor. Och med mamma.
Jag fick veta att en liten leverans finskt kaffe är på väg (ja, det var nog det bästa som har hänt på hela dagen).

Klockan är tio (bloggen verkar ha en helt egen tid?). Jag är inte ett dugg trött.
Imorgon ska vi åka på utflykt ("jag tycker inte ni verkar göra så mycket annat än att åka på utflykter", sa mamma).
På tisdag ska vi presentera resultatet av en skrivuppgift.
Jag har inte skrivit någonting.
Lusten att skriva är spårlöst försvunnen.
Jag förmår mig inte ens att skriva ett ynka brev.
Jag mår illa bara av att tänka på den frånvarande inspirationen.

Nu ska jag äta en frukt eller dylikt och återgå till att fundera på för- och nackdelar med att gifta sig (och kanske även skaffa några kids) med sin bästa vän.
För tillfället står endast Stora Stygga Vargen på min sida (vi är för). Alla andra verkar vara skarpt emot. Jag förstår inte? Varför är de så emot?

Vad tycker ni?
(Ja, nu vore det väldigt trevligt om ni läsare kommenterade.)