Ett välbekant sund. Fårösund, närmare bestämt.

Vi åkte från min äldsta syster halv sex. Prick sex checkade jag in. Fick veta att jag var tvungen att ta hand om mitt bagage väl framme i Stockholm.
Så sa jag hejdå åt äldsta systern, tog av mig jacka och bälte och lade dem tillsammans med handbagaget i en grå låda och gick genom kontrollen.

Nu var jag på väg. När vi lyfte över Vasa var månen halv och blodröd och ljuset av staden var vackert. Jag tänkte på H som säkerligen sov sött. Jag tänkte på hur vackert Vasa kommer att vara nästa gång jag återser den. Hur gröna träden kommer vara. Hur jag kommer känna. Och jag tänkte på H som säkerligen sov sött. Jag var nära att börja grina. Men höll mig.

Så landade vi i Stockholm. Klockan var fortfarande halv sju, precis som när vi lyfte i Vasa.
Jag upptäckte en orange lapp på mitt bagage. På lappen stod det ”Heavy” och skrivet med kulspets ”22”. Jag gick mellan terminal 5 och 3. Övervägde att dricka en kopp kaffe och äta något, men ångrade mig när jag kom ihåg summan jag hade spenderat under sista dagen i Vasa. Köpte snus istället och blev först betjänad på svenska, men när kassörskan fick se mitt körkort, sken hon upp i ett stort leende och började snacka finska. Det var som fan.

Jag checkade in på nytt. Satte mig utanför gaten och en man mittemot glodde. Jag glodde tillbaka. Han log. Jag log inte. Jag slog på mp3:n.
Efter en liten stund fick vi gå ombord. Solen var på väg upp. Vinden var hård och kall. Stockholm försvann bakom, under mig och Östersjön bredde ut sig.

Flygvärdinnan frågade om jag ville ha en smörgås.
- Ja tack gärna, svarade jag.
- Vill du ha ost eller ägg?
Det var som fan. Jag som varken äter ost, eller ägg. Jag tog en ostsmörgås i alla fall. Ägg är nog Guds dummaste påhitt. Sådant kan man verkligen inte äta.

Under tiden jag åt min smörgås och drack mitt kaffe fick jag syn på ett väldigt bekant sund. Fårösund, närmare bestämt. Kaptenen sa;
- Visby är också… (tveksamt här:) vackert.
Jag fnissade. Vi flög in över staden. När jag klev av flygplanet blåste det som aldrig förut. Det var knappt att jag tog mig till ankomsthallen.
Jag fick till slut min väska och gick ut för att hoppa in i en taxi. Sa till taxichauffören att jag skulle till Östercentrum, men ångrade mig sedan och sa att jag ville till busstationen.

Jag lämnade min packning vid godsmottagningen och gick sedan till Coop Forum och handlade mat. En timme senare gick bussen hem. Jag frågade busschauffören om han körde till Kustparken. Det gjorde han förstås inte. Jag försökte ringa H flera gånger, men fick inget svar och blev därefter irriterad.
Jag drack mineralvatten och såg det snötäckta landskapet rusa förbi utanför fönstret. Solen brände i mina ögon.

12:05, svensk tid, klev jag av bussen i Fårösund. Det var ett tag sedan jag kände en vind av det där slaget och jag var lite uppgiven över min packning som nu säkerligen, tillsammans med all mat, vägde 30 kilo. Hjulen på resväskan började bråka på grund av snön och det var så halt att jag ibland bara gick utan att komma någon vart.
Till sist var jag framme vid infarten till skolområdet. När jag kom ner till parkeringen såg jag att det inte var plogat överhuvudtaget. Så jag fick lämna resväskan vid vägen för att sedan gå tillbaka och bokstavligt talat släpa den fram till huset och sedan upp för den helvetiska trappan.

Väl innanför dörren insåg jag att det var isande kallt. Troligtvis cirka 10-11 grader. Jag slog på alla element på full värme och tände så många värmeljus jag förmådde. Två blommor hade dött (trodde jag då). Jag vattnade dem i alla fall, tänkte att under kan ju ske, och så gjorde jag i ordning mat.

Resten av dagen packade jag upp och diskade och städade. Incubus fick stå för sällskapet. Och till slut fick jag i alla fall tag på H. Då blev jag med ens på väldigt bra humör.
Under tiden golvet torkade, såg jag filmen Om en Pojke (tack Julia för att du lämnat datorn hemma under lovet!).

Jag lade mig tidigt. Och i samma stund som jag lagt mig tillrätta somnade jag. Länge sedan jag sovit så gott och i Drömmarnas Rike stötte jag på H.