När världen tycks rämna.

Till tonerna av Imogen Heaps låt Hide and Seek tycks hela världen rämna. Eller i varje fall, nära nog.

Jag var hemskt arg när jag vaknade på morgonen. Nästan ursinnig, ja. I drömmen hade min döda vän återuppstått. Inte har jag någon närmare förklaring till varför jag var arg. Jag var bara hemskt arg. Nästan ursinnig, ja.

Dagen rullade på och efter några timmar sprack molntäcket upp och solskenet bländade. Kylan byttes ut mot en behaglig värme och jag njöt.

… fram till dess att världen rämnade.
Till tonerna av Imogen Heaps låt Hide and Seek. Jag fick ett chockbesked. En ynka tankegång och några sömnlösa nätter från en annans sida, tycktes vända upp och ner på de tre senaste åren. Och detta lyckas en människa med på egen hand. Egentligen är det helt otroligt.

Jag kunde inte tro att det jag fick höra var riktigt.
Med ens började jag svettas. Jag lutade ansiktet i händerna. De skälvde redan. Försiktiga darrningar som verkade sätta hela universum i vibration. Jag tog ett djupt andetag. Det var som om jag plötsligt blev väldigt trött. Inuti mig vred sig någonting. Roterade.
Organ bytte plats med varandra och andra sade upp sitt kontrakt.
Hjärtat pumpade frenetiskt. Ådrorna över handryggen svällde.

Under några få hundradelssekunder förändrades mitt liv, eller rättare sagt; under några få hundradelssekunder förändrades mitt förflutna, och kanske även min framtid. Mer rättvist är att säga att under några få hundradelssekunder förändrades världen.
Och det mest konstiga är, att ingen annan än jag någonsin kommer att lägga märke till det.