En berättelse om de där sommarmorgnarna.

Det är tidig sommarmorgon. Solen har redan tagit sig en bra bit över himlavalvet. Den försöker förgäves leta sig in, men hindras av persiennen i mitt sovrumsfönster. Väckarklockan har redan ringt fyra gånger, men envist fortsätter jag sova.
- Josefin, hör jag mamma utanför den igendragna dörren.
- Mm, grymtar jag till svar.
- Kanski do sko båod stiig åpp no?
- Mm.
Jag somnar återigen om. Tio minuter senare står min mor återigen utanför dörren. Nu har hennes tålamod med sin trötta dotter nått sitt slut. Hon sparkar i dörren.
- No satan lagar do de åpp!
- Jajaa! ropar jag till svar, den här gången mer irriterat.
Sätter mig yrvaket upp i sängen och ler när jag får syn på min förfärliga frisyr i spegeln. Jag letar på golvet efter ett par kalsonger och en t-shirt i storleken XXL.
När jag borstat tänderna duschar jag snabbt. Eller, jag tror ju att jag duschar snabbt. Men i verkligheten står jag där i tjugo minuter.
När jag kommer ut i köket inser jag att det är en ynka halvtimme kvar tills jag ska vara på jobbet, ombytt och representabel.
Det tar ungefär fem minuter att hitta ett par trosor, en bh, ett par strumpor (helst svarta eller vita) och ett vitt linne bland alla paltor som ligger huller om buller i garderoben.
Jag sminkar mig snabbt, kladdar med mascaran. Tittar på klockan och inser att jag inte hinner ta bort mascaran runt ögonen för ögonblicket, så jag stoppar ner några bomullstops i jeansfickan. Jag förbannar mig själv för att jag inte heller idag hinner föna håret.
Jag gräver runt bland alla saker på golvet och hittar till slut handväskan under sängen.

Samtidigt som jag, bokstavligt talat, flyger ut genom dörren, ropar jag hejdå till mamma och tänder en cigarett. Jag springer för allt vad jag är värd runt hörnet, inser att garagedörren är låst och blir tvungen att springa tillbaka för att hämta nyckeln.
Till sist har jag i alla fall fått ut mammas blåa cykel ur garaget och när jag har kastat mig upp på den och kommit halvvägs ner för backen, hoppar kedjan av.
Jag springer tillbaka med cykeln och efter några sekunder har jag grävt fram min egen cykel från bakersta delen av garaget. På väg ut snavar jag i en fiskelina som gömt sig i dammet på golvet.

Nåja, nu är jag i alla fall på väg. Byggubbarna på det före detta torget tittar roat på mig. De vet att jag alltid kommer flåsande förbi vid tio i nio varje morgon.
När jag cyklat 30 meter förbi kommunhuset är cigaretten färdigrökt. Jag sprätter iväg fimpen. Nu är jag så andfådd att det till och med flimrar för ögonen.
Nåja, den underbara nedförsbacken väntar.
Jag slutar trampa och håret virvlar skönt i min nacke.
Jag stannar vid stopskylten. E8:an är livligt trafikerad denna morgon. Jag har verkligen inte tid att vänta, så jag börjar cykla mot trafiken, på min vänstra sida. Arga bilister tutar, men jag har inte tid. Nu cyklar jag stående, det går lite snabbare då.
Jag cyklar över E8:an och nu befinner jag mig äntligen på arbetsplatsens parkering. Jag viker in på sidan av restaurangen, bromsar, men glömmer daggen i gräset och kanar rätt in i förrådet. Cyklen blir liggande och jag rusar in och smäller igen dörren till omklädningsrummet.

Snabbt drar jag på mig skjortan, stoppar den innanför jeansen, knyter sedan en ordentlig knut i midjan, så förklädet faktiskt ska sitta på plats. Jag stoppar ner bomullstopsen jag tagit med mig i förklädets ficka. Jag märker att där redan finns ungefär tjugo stycken. Förgäves försöker jag reda ut knutarna i nackhåret. Jag borde verkligen kliva upp tio minuter tidigare på morgnarna så jag hinner föna håret. Efter mycket möda och stort besvär har jag i alla fall fått upp håret i en hyfsad hästsvans.

- Oj Jussi, Jussi. Vejt do va klåckon e? frågar Kocken och ler brett mot mig.
Jag slänger en blick på klockan. Två minuter försenad.
- Ja, men he e lugnt, ja har jo enttå aldri na kondär på mårnan.
Snabbt gör jag mina två första sysslor för dagen.

Tillbaka i köket, ställer jag allt Kocken använt i diskmaskinen. Den drar igång med ett dån. Kocken försvinner förbi mig, tyst, ut bakom kassan och sedan vidare ut i salen.
Jag gör en smörgås. Inte heller idag hann jag äta frukost hemma. Jag bestämmer att i fortsättningen kliva upp i tid så jag alltid hinner äta frukost hemma. Jag ställer tillbaka allt i kylrummet.

Bakom kassan serverar jag mig själv en kaffe. Kocken syns inte till. Jag går ut på terassen och där sitter han. Också han äter smörgås och dricker kaffe. Han ögnar igenom Vasabladet. Jag äter min smörgås och dricker mitt kaffe. Vi sitter på terassen i skuggan och vi säger ingenting till varandra. Det gör vi sällan på morgnarna.
När jag rökt en cigarett på smörgåsen reser sig Kocken för att hämta en påtår. Han kommer tillbaka ut och börjar läsa Vasabladet igen. Från första till sista sidan. Bara utifall att han skulle ha missat något. Det är varmt, men skönt i skuggan och brisen från havet. Strandkanten ligger nio meter från våra sittplatser.
Jag hämtar en till kopp kaffe och tänder en ny cigarett. Kocken sörplar på sitt kaffe, försjunken i tidningen.

Jag drar sista draget och dricker sista klunken samtidigt som Kocken häller i sig den sista skvätten och sedan viker ihop tidningen. Jag fimpar i askkoppen. Kocken lyfter blicken från min hand som fimpar cigaretten i askkoppen. Jag möter den. Nu ler han. Jag ler tillbaka. Han öppnar munnen;
- Oj Jussi, Jussi. Ho tycke do e buri gaa no?
Jag skrattar. Ja, nu pratar vi. Nu har arbetsdagen börjat.

Och det är de där sommarmorgnarna jag älskar, mer än jag någonsin älskat några andra sommarmorgnar.