Promenaden gjorde mig svettig, varm. I mitt huvud flödade poesi, huller om buller. Jag fascinerades över de ensamma promenadernas påverkan. Vad de gör med mig. Hur syret virvlar i kroppen och får mig att kasta mig över penna och papper och skriva som om jag hade betalt för det.
Kom hem och åt en delikat tonfisksallad samtidigt som jag fortsatte min vandring genom Blackeberg tillsammans med Oskar i Låt den rätte komma in.
Packade sedan väska. Längtade till klorvattnet och min egen andhämtning efter att oavbrutet har simmat några längder. Smällde igen dörren bakom mig och gick raskt ner till Gotlands Idrotts Center. Fotbollsflickor i omklädningsrummet. Medelåldersdamer i bastun.
Drog den fuktiga bikinin över våta kroppen
möttes av kylan utanför omklädningsrummet för att sedan upptäcka att simhallen var tom.
En blick på klockan. Nej, det här stämde inte.
Ringde ett samtal.
- Du har glömt?
- Nej.
- Nähä? Du kommer inte?
- Nej, jag pallar inte. Trodde inte du heller skulle bada eftersom du inte sa något på msn.
- Jaha. Okej.
Det jag inte skulle palla var att börja grina i omklädningsrummet bland alla fotbollsflickor och medelåldersdamer. Snabbt slet jag av mig bikinin och drog på mig kläderna, stuvade ner allting i oversizehandväskan och skyndade ut.
Väl ute på gården hade min kropp blivit dubbelt tyngre än vad den egentligen är.
Fötterna vägrade lyfta och lungorna verkade inte vilja arbeta.
Det är så jag reagerar. Sådan är jag. Bara att tacka och ta emot. Inget mer med den saken inte.
Hemma nu. Våta håret i en stram knut. Helt i onödan.
I magen en stor, kall sten.
Lägenheten känns stor. Gapande rymd.
Det enda ljudet som hörs,
är ljudet från kylskåpet.
I öronen ett sus och slagen av mitt eget hjärta.
Nej. Det är inte jag som är den felande länken i det här systemet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Äsch, va trist! :(
Skicka en kommentar