En riktigt misslyckad kväll.

Jag var bjuden på fest ikväll. I (det) chocktillstånd (jag tidigare befann mig i) bestämde jag mig för att inte gå. Det kändes som om någon hade greppat en förskärare, och med omsorg gröpt ur mitt inre.
Min kombo, Julia, tjatade som vanligt. Hon och Liv gick kring sju.

Efter en dusch och en iskall öl kände jag mig pigg. Lyssnade på dansvänlig musik och gjorde mig i ordning. Klädde mig i min finaste skjorta, mina tightaste jeans och plattade håret. Jag lade till och med eyeliner.

Med Rage Against The Machine i mina öron trotsade jag den djävulska Fårösundskvällen. Tillsammans med Rage Against The Machine var jag på min säkra sida. Jag var Jesus. Jag lovar att jag kunde ha fortsatt, jag lovar att jag kunde ha vandrat över havet, hela vägen hem till Ingenstans!
Med lätta steg gick jag hem till Sigrid. Jag hamnade i en varm soffa,
smått berusad på folköl.
Leken hette "jag har aldrig" (kan de inga andra lekar?).

Efter ett nödvändigt toalettbesök hamnade jag på golvet.
Balkongdörren stod öppen och jag visste att jag i vinddraget inte skulle bli kvitt min förkylning.
Dessutom hade jag på golvet blivit osynlig.
Efter noga övervägande gick jag hem.
(Innan jag vek av bakom knuten, vände jag mig om. Där var ingen som ropade efter mig i dörren, allting var så olikt Ingenstans.)
Inte ska jag ljuga. Nej.
Jag grät på vägen hem. En liten skvätt. Bara för att jag är bitter. Med tunga steg gick jag bitter hem.

Hann bara slå mig ner i soffan, så pep min telefon.
Tydligen blev jag övertalad till att gå tillbaka till festen.
Snart hade jag torkat tårarna, klätt på mig igen och dragit på mig skorna.
Jag visste att det var lönlöst,
men ändå värt ett försök.
Väl på plats igen försökte jag, desperat, vara social. Det gick bra de första fem minuterna.
Sedan hamnade jag på golvet igen.

Människorna hade flockats. Tre och tre eller två och två. Johanna pratade i telefon.
Ingenting skulle gå vägen.
Jag satt ensam i trappen.
Försökte mig på misslyckade konversationer.

Fick sedan veta hur otroligt komplicerad jag är.
För djup.
Det blir jobbigt. I längden.
- Ja, det förklarar ju en hel del, svarade jag.
Sedan blev det tyst. Jag satt där på soffkanten och stämingen i rummet blev så där pinsam och jag visste att jag var fel. Missplacerad.

Det var andra gången jag bestämde mig för att gå.
Så jag gick. Tillsammans med Liv. Vi gick genom den djävulska Fårösundsnatten tillsammans.

Nu är jag hemma. Jag är arg. Men mest frustrerad.
Jag skulle kunna gå ut på gården, naken,
skrika för allt vad jag är värd.
Frustrerad. Över dubbelmoralen. Över alla rätt och alla fel.
Frustrerad över att jag aldrig lär mig.
Att stanna hemma.

Hemma är alltid bäst. Allt annat är det förutsägbara. Det som gör en besviken. Om och om och om igen.

I maj. I maj sätter jag mig på flyget. Då glömmer jag allt detta. Allt och alla.
Jag lägger det bakom mig. Som om det aldrig funnits.
I maj.
Men fram till dess ska jag skriva poesi. Och simma. Godnatt.