En ytterst uppseendeväckande förmåga.

Inte hade det hänt så mycket egentligen. Han mådde bättre. Och det gjorde jag också, trodde jag.

När skoldagen var slut och jag hade packat ihop mina saker,
begav jag mig hemåt.
Aldrig noterade jag att han var bakom mig
i korridoren.

Jag hade bara hunnit skjuta upp dörren,
kliva de tre trappstegen upp till parkeringen
när jag hörde honom ropa,
- Finland!
Främst för att han inte kommit på mitt namn för ögonblicket.
Snabbt var han ikapp mig.
Granskade mig noga.
- Hur mår du?
- Bra! Bra... eller, gör jag?
- Du verkar inte så uppåt.
Inte kunde jag skylla på att jag var trött, nej, han skulle genomskåda det direkt. Lika bra att vara ärlig mot någon som har en ytterst uppseendeväckande förmåga att läsa människor.
Även om jag kanske inte var så uppåt,
kändes det bra att någon faktiskt ville veta hur jag mådde,
kändes bra att någon hade märkt och brydde sig.
Så vi delade en cigarett och pratade en stund.
Han sa en massa kloka saker, så som Vargar gör,
och "ta hand om dig", "vi ses imorgon" och så daskade han till mig med sin skolbok, log, retsamt, så som Vargar gör.