Om du möter en Varg.

Häromdagen. Var jag på väg att bege mig till skolbyggnaden. Genom ett av mina smutsiga sovrumsfönster fick jag syn på honom. Jag stelnade mitt i en rörelse. Sträckte sedan på mig, långsamt. Iakttog honom.
I sin vänstra hand höll han en cigarett. I den högra en take away kaffemugg. Det var någonting som var fel. Jag vet inte vad. Kanske det var hans hållning som gjorde att jag förstod att någonting var fel.

Senare slog hans sig ner jämte mig i kafeterian. Låste min fot mellan sina egna. Gnuggade sig i ögonen. Det såg ut som om han inte sovit på flera dagar.
- Kom nu, sa han
och ryckte i min jackärm.
- Men jag rökte nyss, suckade jag.
- Jaja, svarade han och drog mig med ut.

Han berättade aldrig allt. Gav mig bara flyktiga detaljer, så jag endast skulle ana att någonting hade hänt och att livet inte var som det borde.
- Vi ses sen, sa jag
vände mig om och gav mig av.

Det var som ett stort glapp mellan oss under lunchen. Ändå satt vi vid borden bredvid varandra. När hans lunchpartner lämnade bordet, och min gjorde samma sak, samtidigt, fångade han min blick. Trött. Försökte sig på ett leende, misslyckat.

Långsamt tog jag mig upp för trappen. Tankspridd.
Han kom. Jag väntade in honom. Kunde inte slita mig från trappavsatsen
av någon anledning.
- Vart är du på väg?
- Hem.
- Har ni slutat nu?
- Ja. Jag ska hem och ordna upp lite saker.
- Jaha. Okej.
Jag naglade mig fast. Kände att jag borde göra något,
något för att trösta,
min vän.
- Kom, sa jag.
Han hade redan tagit sig ner på det andra trappsteget uppifrån. Då var vi lika långa.
Klev två steg och det var endast 150 millimeter som skiljde oss åt.
Omfamnande. Han lutade sin kind mot min axel. Jag smekte honom lätt över ryggen.
- Det blir bra, det blir alltid det.
- Jag vet. Det blir alltid bra i slutet.
När vi skiljts åt och jag fortsatte genom korridoren, slog det mig;
Vargen. Stora Stygga Vargen. Det är Vargen han påminner om!
Och vad är nu bättre, än att ha en vän som Vargen?