Det är fredag eftermiddag.

Det är fredag eftermiddag. Korridorerna fylls av ett tyst dunkel. Alla elever har gått hem. Helgen är ett enda stort mysterium. En gåta att lösa. Det är fredag eftermiddag och alla elever har gått hem. Bortsett från en elev.

Jag.
De flesta fredagar är det så här.
Det är tomt, tyst och dunkelt i korridorerna och alla elever har gått hem. Deras kroppar är spända av förväntningar inför helghändelser. De förbereder sig.

Jag blir kvar.
Utan skor, tassar jag tyst genom korridoren. Vill inte störa byggnadens andhämtning. Jag blir kvar. Ensam tassar jag i bara strumporna, röker en mentolcigarett, dricker en skvätt kaffe och återfinns i klassrummet, alternativt datasalen, där jag försöker få någonting gjort. Försöker överföra prosatexter och andra texter från huvudet till pappret, alternativt datorn. Göra dem synliga och läsbara.

Och det är oftast fredagarna som är lättsamma. Kanske för att alla har gått, för att jag är ensam kvar, för att jag får vara ifred. Jag skriver som bäst då.
Detta motsvarar nätterna i Ingenstans.

Alla nätter i Ingenstans. Alla sömnlösa nätter. Mamma och lillasyster andades tungt i de övriga sovrummen i huset. Mitt sovrum förvandlades till en arbetsplats. En fristad.
Dubbelsängen var ofta täckt att papper, anteckningsböcker, små lappar, biblioteksböcker, uppslagsverk och pennor av alla slag. Och i centrum av allt detta smuttade jag på ett glas rödvin, alternativt en kopp kaffe, medan jag lät orden forsa. Jag dyrkade tystnaden och lugnet.
Att någonting så enkelt (och samtidigt så svårt) kan vara en sådan njutning och tillfredsställelse!