Någonting som i alla fall muntrar upp är att Micki medger på sin blogg att hon saknar mig. Jag saknar henne också. Något oerhört.
Sedan finns det inga korrekta svar på mitt påstående.
Det är bara så det är.
I det tidigare inlägget "Favorit i repris",
återfinns en liknande händelse. Dock en smärtfri sådan.
Mitt svar då, var; Jaha.
(Alltså, det här har ingenting med Micki att göra.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar