Idag saknar jag Fong något oerhört. Jag saknar så det gör ont i bröstet. Jag saknar så att jag nästan kunde göra vad som helst för att få flyga hem till Vasa och Rådhusgatan och honom. Imorse när jag klev upp och fick syn på anslagstavlan, och en bild på oss från min senaste födelsedag, slog det mig, att jag inte pratat med Mannen i Mitt Liv på tre veckor.
Om jag skulle få syn på honom nu, antar jag att jag skulle rulla ihop mig till en liten boll på golvet och börja grina. Eller också bli helt galen och börja springa runt och skrika hejvilt.
På fredag eftermiddag kör sporlovet igång, vilket innebär att det i år är 7 år sedan vi blev de bästaste av kamrater.
Nu får det vara sluttjatat. Jag börjar ju bli blödig. Jag har texter att klocka. Hej.
1 kommentar:
Nåmeen... :)
Skicka en kommentar