Det är konstigt ibland.

Det är så konstigt ibland.
För mittiallt slår det mig att jag är väldigt långt hemifrån.
Att jag inte kan ta bussen hem, bara för en helg,
om jag så skulle ha lust.
När jag kommer på att jag är väldigt långt hemifrån,
blir jag alltid lite smått panikslagen.

Bara för en stund sedan,
i klassrummet,
när vi lyssnade på Jack Johnson,
tänkte jag på förra våren
på mina systrar och mina vänner och snickeriet och Stora Stygga Vargen

och jag smålog,
för jag tyckte att det var en väldigt fin tid.
Jag var väldigt lycklig då
och jag smålog när jag tänkte på allt det där.
Det kändes så nära.

Och mittiallt slog det mig att jag ju
låg i soffan i klassrummet i skolan i Fårösund på Gotland
mitt i Östersjön
och jag bläddrade i antologin som förra årets skrivarlinje gav ut
och jag föll pladask för David Poohls dikt ”Jag bygger med dessa ord”
och det var varmt i min mage
och jag insåg att jag var,
väldigt långt hemifrån
och då blev jag lite panikslagen
och det kändes lite konstigt.
Så där som det känns ibland.