Tankeutveckling.

Igår åt jag lunch med Nils och hans fru Linn. Båda två kan prata lite teckenspråk. Under lunchen hann de demonstrera en hel del. Jag var mäkta imponerad!

Jag tänkte sedan att det vore rätt praktiskt faktiskt, att kunna prata teckenspråk, även om man fysiskt sett inte har något behov av det.
Tänk er ett ställe där det är så mycket ljud att ni inte kan höra vad motparten säger. Vad enkelt att istället bara kunna välja att teckna allt till varandra.

Tanken ledde till minnen av de få krogbesök jag gjort. Under dessa krogbesök har jag mestadels varit tvungen att stå tätt, tätt intill mina vänner och (nästan) skrika dem i öronen för att de överhuvudtaget ska få någon sorts uppfattning om vad jag har på hjärtat.

Exempel:
- Ska vi gå ut och röka?
- Va?
- Ska vi gå ut och röka?
- Va sa du!?
- Jag sa: Ska vi gå ut och röka!?
- Jag hör inte vad du säger! Det är för mycket ljud!
- JAG FRÅGADE OM VI SKA GÅ UT OCH RÖKA!?
- MEN JAG HÖR INTE VAD DU SÄGER!?
- SKIT I DET DÅ! JAG GÅR SJÄLV!
- VA!?

Egentligen är det ett väldigt dåligt exempel, med tanke på att det är väldigt enkelt att få motparten att förstå vad man vill, när det gäller rökning. Men ni förstår vad jag menar...

Min tanke utvecklades dramatiskt senare under dagen, och fick mig till slut att göra detta yttrande:
- Jag vill lära mig finska.
Yes. Det var nog första gången i mitt liv som jag använde ordet "vill" i samma mening som ordet "finska". Ett pyttelitet steg för mänskligheten, men ett jättekliv för Josefin.
För om man har viljan att lära sig, lär man sig också i sinom tid.