Slutet på det roliga.

Igår var som sagt jag och Nils ute och plockade mossa och tallbarr till vår husdjursmask Tuula. Eftersom vi båda var lediga, tog vi god tid på oss att göra fint i hennes hem. Nils stack ner en tallkvist i mitten av burken.
- Sådär kan du ju inte göra, hon kommer ju rymma ju! sa jag.
- Näj! Vadåa? On kan väl inte hoppe hellä, sa Nils.
Jag var skeptisk, men lät kvisten vara kvar.

Efter det senaste inlägget gick jag ner för att hämta kaffe i kafeterian. Jag stötte på Nils. Han såg uppgiven ut. Skakade på huvudet.
- Vad är det? frågade jag.
- Masken e borte.
- Nej, vadå borta?
Han ryckte på axlarna, ställde sig tätt intill mig.
- Vi få gå på maskjakt sen, sa han.

När lektionen var slut gick vi till lunchrummet. Vi hade haft henne där, i ett fönster, så att hon kunnat se ut. Vi tömde burken på tallkvistar och stenar. Jag grävde runt bland mossan. Nils kröp omkring på golvet (gissa om det såg komiskt ut, haha!).
Vi var tvungna att inse faktum; Tuula hade rymt.

Så, nu har vårt glädjeämne rymt iväg. Vem ska vi nu ta hand om? Johan? (Kanske man nu inte snor sallad från Markan för att hålla honom vid liv… eller?)
Typiskt! Jag som till och med sa åt Nils att han inte skulle köra ner den där kvisten i mitten av burken.

Någon klok läsare som har någon idé om vart en mask (eller, ja, hon är ju egentligen inte någon mask, utan en tjock, grön larv) tar vägen när den rymmer?
Och till er studiekamrater som läser:
Drabbas inte av panik.
Tuula är en väldigt vänlig mask, och vill inte att någon far illa.