Hunger, törst och saknad.

Det är en sen söndag kväll och jag är hungrig. Jag hungrar. Jag törstar. Jag suktar efter läsk. Läsk finns inte tillgängligt. Jag får nöja mig med antingen saft eller apelsinjuice (med fruktkött, nam!).

Det är en sen söndag kväll och jag är nu i vetskap om att jag väntar ett telefonsamtal från kyrkan. Förvisso har jag varit medveten om det i några dagar.
Och det är inte Svenska Kyrkan som kommer ringa. Inte heller är det den evangelisk-lutherska kyrkan (den jag en gång i tiderna tillhörde).
Det är just den där kyrkan som kommer att ringa. Och detta telefonsamtal vittnar till viss mån om att den där unga mannen som skickar brev till mig från New York, fortfarande hoppas på att en dag kunna gifta sig med mig.

Samtidigt som det känns som om det här är någonting jag aldrig kommer komma ifrån, känns det tryggt. Den där kyrkan gav mig mycket mer än vad "min egen kyrka" någonsin har gjort.

Det är en sen söndag kväll. Jag har hunger. Jag har törst. Jag har saknad.
Jag saknar den unga mannen i New York. Jag saknar den där mannen T (av någon konstig anledning?). Och framförallt saknar jag Fong. Min bästaste bästa vän. Mannen i mitt liv. Mannen framom alla andra män. Ack, alla dessa män.

Nu ska jag stilla min hunger med en macka. Stilla min törst med ett glas saft. Stilla saknaden med sömn. Vi ses imorgon.