I remember mama said.

Allting började en vårdag för några år sedan (sisådär sex, sju?). Jag var nyung och upprorisk och gjorde allt i min makt för att gå motströms. Det var på den tiden när jag tjuvrökte på allmänna tak och bakom flagnande staket.
Det var lördag förmiddag och solen sken och det var varmt ute och jag hade precis invigt min vårjacka. De asfalterade vägarna i Ingenstans var fortfarande täckta av sand och grus och min kickboard hade inte sett dagsljus sedan slutet av september.
Allting började den där soliga lördagsförmiddagen när mamma och jag var ute och gick. Vi gjorde en avstickare till The Place Where It Used To Happen (ja, centrum av Ingenstans) för att handla lite smått och gott. Och kattmat.
Radio Nova var sedvanligt inställd all over the place och jag minns fortfarande vilka sneakers jag hade och hur min EDT doftade.
Jag släntrade omkring bland hyllorna och dagdrömde om pojkar. Mamma var på bra humör och vi skrattade där bland hyllorna.

Plötsligt var jag tvungen att stanna upp, stelna till mitt i en rörelse, tvungen att lyfta handen för att mamma skulle förstå att nu skulle hon hålla käften.
En feel good låt. En dansvänlig melodi. En sång att le och skratta till.
Och mittiallt var hela det där ögonblicket fullständigt perfekt. Oersättligt.
Det var som om jag genast insåg vad meningen med livet egentligen var.

Kanske kunde man säga att mitt liv började där. Den där soliga lördagsförmiddagen när jag och mamma skrattade bland hyllorna när vi skulle handla kattmat. Kanske mitt liv började där.

Vi tog den långa vägen hem sedan. Sången fanns hela tiden i mitt huvud och solen sken och jag var varm i kroppen och vinden lekte i mitt hår och jag hade precis invigt min vårjacka. Det var en lycklig dag. Och kanske kunde man säga att mitt liv började där.

När jag hade fått av mig mina sneakers innanför dörren, startade jag genast datorn. Jag frågade mamma, och visst, visst visste hon vad den där låten hette. Så jag laddade ner den. Det tog inte ens en minut.
Hela eftermiddagen spenderade jag i vardagsrummet. Med att dansa mig yr till den där sången. Till den där melodin. Den som fick mig att le och skratta.
Allting började den där vårdagen för några år sedan.



Det har gått sisådär sex, sju år sedan jag för första gången hörde den där sången. Den blev ett betydande soundtrack i mitt liv. Något jag alltid går tillbaka till när jag känner mig deprimerad. Det är ingen skillnad hur dåligt jag än mår, för när jag hör den där låten, är det som om jag återupplever den där soliga lördagsförmiddagen bland hyllorna med mamma.

LYSSNA HÄR!

”And when I feel that I, I can’t go on, well these precious words keep me hangin’ on.”