Någon annans sängkläder.

Igår hade vi lektion endast fram till klucko tei:n, vid tio. Sedan var vi lediga. Jag passade på att storstäda. Under tiden som golvet torkade, gick jag ut. Världen var lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna.

På kvällen simmade jag och Johan. Jag har ingen aning om hur långt jag simmade, jag tappade räkningen helt och hållet.
Åt en sen middag hemmavid. Och jag blev trött. Av promenaden och simmandet och maten och jag slappade framför tv:n och lade mig sen.

Sängkläderna var inte vad jag är van vid. De doftade som sängkläder gör när man övernattar. Som någon annans sängkläder. Som Fongs sängkläder eller någon av mina systrars. Otroligt nog somnade jag fort. Väldigt fort.
Vaknade, pigg, av en explosion mitt i natten. Lamporna på parkeringen letade sig in genom persiennerna, in i mitt sovrum. Jag kunde inte förstå om denna explosion var något existerande endast i min dröm, eller om det hade hänt i verkligheten. Stirrade en stund i taket. Klev upp. Vandrade naken omkring på det kalla golvet i köket.
Lade mig på nytt, och nästa gång jag vaknade, var det femton minuter kvar tills lektionen skulle börja.

Efter ett tag och en tekopp och en cigarett slog jag mig ner mellan Rickard och Johanna i klassrummet. Inte långt därefter kom suset. Suset i öronen. Lätt flimmer för synfältet. Nervösa händer, kliade halsen och jag var tvungen att förflytta scarfen.
Flydde klassrummet, snabbt ner till toaletten innan anfallet kom, jag kände inte riktigt för att rasa ihop på golvet i korridoren och vara bortom medvetande i ett fåtal sekunder.
Kröp ihop, lutad mot väggen, i skydd mellan fyra kalla gula betongväggar.
Allt jag lärt mig under dessa år.
Jag blundade och böjde huvudet så långt jag förmådde, så långt ner mellan knäna det bara gick. Ljudet i fläkten var som en melodi och jag blundande. Bruset, suset i öronen tilltog efter en kort stund. Jag andades. Fortfarande. In genom näsan, ut genom munnen. Så som jag har lärt mig under dessa år av ”svaghetstecken” (som någon brukar kalla det, men sedan fnysa åt mig när jag själv låter ordet vidröra mina läppar).

När jag fann mod till att resa mig upp och ta mig ut genom dörren, hämtade jag ett stort glas vatten och gick ut. Några djupa andetag frisk luft och så var jag återigen redo.

Man blir så där konstigt tung i huvudet efteråt. Så där konstigt stel i nacken, precis som om man sovit en hel natt sittandes. Och jag upptäckte att efteråt, var det någonting i doften av kaffe, som lockade.

Jag förblev tung i huvudet efter suset-i-öronen-anfallet. På lunchen träffade jag Johan i lilla datasalen. Han var så arg så han nästan skakade. Jag skulle beställa flygbiljetter. Flygbiljetter till Finland. 51 dagar kvar. Det gick inte. Johans arghet hade smittat av sig lite redan från början, och dessa icke beställbara biljetter gjorde ju inte saken bättre precis. När jag kom till skolrestaurangen var jag också så arg så jag nästan skakade.

Igår var världen lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna. Lugnet före stormen. Det regnar och blåsten piskar och gör regnet bara ännu mer förfärligt och träden hotas att knäckas på mitten och det blev mörkt ute redan vid halv fyra i dag.

Middag om någon enstaka minut. Sedan är det dags för Ellas Öppen Scenkväll. Överväger att läsa två dikter tillägnade min bästa vän. Om jag vågar.
Natten som följer blir jag tvungen att vaka och analysera texter. Jag hade helt och hållet glömt bort att det var torsdag idag.
Ludde sprang nyss förbi i korridoren. När han fick syn på mig, stannade han upp, knackade på glasrutan och när jag såg åt hans håll tryckte han näsan mot glaset. Ja, vi har med hundra procents säkerhet den bästa läraren man kan ha.
Nu drar jag. Ja, jag drar nu. Nu drar jag.