En perfekt plats i ett perfekt ögonblick.

Efter en nattsömn på fem timmar, snavar jag in genom dörren. Genom dörren till skolvardagen. Tillbaka till V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N. Den Ljuva Verkligheten, som blir odräglig och underbart charmig när den kryddas med doften av mogna apelsiner.
Jag överraskar mig själv. Jag blir lite chockad över att jag faktiskt blir så fruktansvärd glad av att, efter endast nio dagar, vara tillbaka i gemenskapen med klassen.
Genom fönsterglas betraktar jag dem, klasskompisarna. De är vackra, mjuka och varma, och i deras hjärtan är det någonting som glöder. Det glöder i deras hjärtan, av samma anledning som det glöder i mitt; vi brinner för poesin.

Ibland underskattar jag mig själv (eller händer det undermedvetet oftare än jag vill tro?). Ibland förvånar jag, inte bara resten av världen, utan även mig själv.
Med hjälp av breda leenden, regelbunden kontakt med en av männen jag älskar (ja, Mina Falkögon; Du står först på listan), poesi och vackra melodier, gör jag världen till en mycket bättre plats att leva i. Mina fötter vidrör inte längre marken, jag småspringer lätt i luften, balanserar på trottoarkanter och jag finner ordning i kaoset.
När jag vigt vandrar genom förmiddagen smittar mitt leende av sig, jag kan inte låta bli att nynna på melodin i mitt huvud och jag skrattar. Jag skrattar. I korridoren, på baksidan av skolan där vi röker, i matsalen (frukost, lunch och middag). Jag skrattar i klassrummet och i datasalen och hemma i min soffa, i min säng och jag skrattar alldeles för högt, och alldeles för mycket. Men jag kan fan inte låta bli.

Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag när jag skrev det där. Det där ”och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg, kommer jag kanske vara tomhänt”. Inte kommer jag vara tomhänt inte. Nej, nej. Jag kommer vara fylld till bristningsgränsen av upplevelser och erfarenheter. Jag utvecklar ständigt mitt skrivande, i grund och botten kommer det alltid se likadant ut, men jag utvecklas ständigt, det ser ju till och med Mina Falkögon, och han ler lyckligt för han uppskattar det jag gör och han är uppriktigt glad för min skull.
Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag. Förlåt.

I klassrummet gör vi en liten scen. Ja, den äckliga mattan får föreställa scen och vi riktar belysningen mot den. Vi ställer en stol mitt på mattan och alla andra stolar i en halvcirkel runtom. Sedan läser vi våra självbiografier, på scenen, för varandra.
Allas självbiografier är så bra. Så jävla bra!
Och vi planerar inför den första uppläsningen. Och alla andra uppläsningar vi kommer ha innan jullovet och jag blir varm i magen och tänker, att det här är prefekt.
Det finns ingen plats som är mer rätt i detta ögonblick.
Jag gav mig av.
Jag gav mig av för att finna människor som har någonting som glöder i sina hjärtan och jag hamnade här.
Och det är helt jävla perfekt.

Vad har vi annat gjort idag?
Jo!
Vi har upptäckt att en bunt poeter plus en grön studsboll är en väldigt rolig (och farlig, Rickard) kombination.
Och så har jag ätit punschrullar på golvet i korridoren och fått ett paket på posten.

Everything is just awesome!