Livet har sina goda stunder.

Jag vaknade denna morgon av att Sigrid knackade på dörren. Jag var mitt i en ljuvlig dröm och ville inte för någonting i världen vakna. Men eftersom Sigrid knackade på dörren gjorde jag ju det. Vaknade alltså. När Sigrid uträttat ärendet hon hade, lade jag mig ner på nytt och blundade så hårt att det gjorde ont i mina ögon. Jag var desperat. Jag ville tillbaka till värmen och människan i drömmen.
Förgäves.

Jag klev upp (inget kallt golv denna morgon, nej, varma, mjuka mattor under mina bara fötter, lovley!) och gjorde en stor, saftig frukost.

När jag sedan druckit mitt morgonte och läst några kapitel i J.M. Coetzees ”Onåd”, gick jag till tvättstugan. Under tiden tvättmaskinen skötte sitt tog jag en långpromenad. Det slog mig under promenaden att jag för första gången på väldigt lång tid inte skrev poesi i mitt huvud.

Väl hemma igen hängde jag tvätten. Kröp sedan återigen upp i soffhörnet tillsammans med J.M. Coetzee. Efter några kapitel började magen skrika efter mat. Ack, denna kroniska hunger! Jag gjorde middag. Magen var nöjd, men krävde mer. Jag åt upp glassen som fanns i frysen. Kollade på Simpsons. Sedan Will & Grace. Det var nästan outhärdligt. Att titta på Will & Grace. Saknaden i mitt bröst värkte. Växte sig lite större. Saknaden efter min bästaste, bästa vän.

Klädde på mig mössa, jacka och vantar, hoppade i skorna och gick till Ica. När jag hade handlat träffade jag Sigrid, Annelie och Annelies lillasyster Jonna. Så åkte vi med Chris tillbaka hem.

18:00, sedvanligt besök vid simhallen. Jag slog mitt rekord ikväll. Om jag inte var nöjd!

Hemma med klordoftande hår kom jag på att om jag hade ett par hörlurar kunde jag lyssna på musik via Deezer. Att det inte slagit mig förut? På Deezer har jag ju sparat alla mina favoritskivor.
Så sedan dess har jag suttit här, ensam i ett hörn i skolans datasal och lyssnat på en massa underbar musik och svävat på små, små moln.
Livet har sina goda stunder.