The End. Slutet. Sista sidan i Boken.

När jag ser på situationen, som om någon annan skulle ha sett på den, situationen, så kan jag inte låta bli att le, och samtidigt känna mig lite fånig.
För jag dansade fram över trottoaren. I mörkret. Under gatlyktorna. Jag hade glömt mössan hemma och mina öron blev kalla. Men jag dansade ändå. Jag snurrade runt på trottoaren i tron om att jag var osynlig. Jag gick i takt. Och otakt. Ner på vägen. Upp, tillbaka på trottoaren. Snurrade ett varv igen, nu åt motsatt håll.
Jag kunde alla orden, utantill. De fanns i mitt huvud, och de fanns där, längst inuti mig. Orden. En vacker svensk dialekt. Ett poesiflöde, vilket var kapabelt att få vem som helst att le. Det fick i alla fall mig att le, och jag log, dansade fram i kylan och mörkret, över trottoaren.

Det mest ironiska i situationen var det, att jag ju visste att jag var på väg mot slutet. Jag dansade fram över trottoaren, på väg mot sista sidan i boken.
Nej! Föresten, nu ångrar jag mig; för det som aldrig har haft någon början, kan ju inte heller ha något slut.
Kanske var jag inte på väg mot The End? Kanske var jag bara på väg från en sorts relation, till en annan? En övergång alltså. För vi hann ju aldrig bli intrasslade. Varken i varandra, eller i tankarna. Kanske endast en smärtfri övergång? En övergång från någonting som skulle ha kunnat bli smärtsamt, till en vänskap. Eller i alla fall ett frö. Ett frö som en dag växer till sig. Till en vänskap.
Eller också var det verkligen sista sidan i boken.
Man kan ju alltid skriva en uppföljare.

Jag gav mig av. Den trettionde augusti, nollsextjugo gav jag mig av. Ni får inte tro att jag var så naiv, att jag trodde att jag kunde fly från skitsnacket och ryktena. Nej. Så naiv var jag faktiskt inte. Jag visste att de en dag skulle komma ikapp mig. Förr eller senare skulle de komma ikapp mig. Kanske inte gammalt skitsnack och gamla utnötta rykten, men nya skulle komma att födas. För så är det. Så är verkligheten och så kommer den alltid att vara. Jag var inte naiv.
Men det tog ändå två månader innan jag fick höra ett rykte där jag hade en viktig del. Ja. Det var först idag jag fick nys om ett rykte där mitt namn nämndes, lågmält, förstås.
Ett skrattretande men ändå överraskande rykte, med tanke på att sista sidan i boken skrevs i går kväll. Tydligen hade någon skrivit om den, den sista sidan i boken, och det var denna manipulerade sida som cirkulerade människor emellan i skolans kafeteria.

Samtidigt som kafeterian vändes uppochner och jag kunde urskilja öron och munnar i väggarna (när jag tittade efter riktigt noga), fanns det någon där, för mig. Jag var inte beredd på det, men det fanns någon där för mig, och det var rätt skönt. Någon som lade sin arm om min rygg, fångade min blick och log.
Och skolvardagen avslutades i skolans kafeteria (med öron och munnar i väggarna), i det silade solljuset genom fläckade fönster, med leenden, skratt och en kram. Även om mitt namn var nämnt i ryktet, lågmält.