Sista natten i Ingenstans.

Många gånger har jag tänkt på den där sista natten i Ingenstans.
Klockan tickade mot halv tio och jag hade packat hela dagen. Packat, packat upp, packat, packat upp och slutligen packat. Telefonen ringde. Den där mannen T.
- Var tycker du jag ska sova inatt då? frågade jag.
- Där du vill, förstås. Jag vill i alla fall att du sover här.
Så han hämtade mig. Vi åkte för att handla. T handlade, medan jag rastlöst gick omkring och försökte föreställa mig att jag två dygn senare skulle befinna mig i ett annat land.
Vi var väldigt tystlåtna, den där sista kvällen i Ingenstans.
Vi åkte hem till T. Jag duschade, T värmde pizza i ugnen. Sedan åt vi. Han framför datorn, jag framför tv:n. Jag hoppade nästan till i soffan när han kommenterade filmen jag såg på.
Jag rökte ensam på trappen. Tänkte att det var sista natten. Sista gången jag ensam rökte en cigarett där på T’s trappa i mörkret.

Så stängde vi av tv:n, släckte lamporna, borstade tänder. Lade oss. T släckte sänglampan, jag skrev en lista. På mage i sängen och med anteckningsboken på kudden. Jag skrev en lista över alla saker jag skulle hinna med under den sista dagen i Ingenstans. T betraktade mig tyst. Efter en stund såg jag på honom.
- Vad gör du? frågade jag.
- Jag memorerar, svarade han.
Jag gav honom en undrande blick.
- Det är ju rätt lång tid kvar till jul, fortsatte han.
Jag log. Han blundande. Jag fortsatte med listan.

När listan var klar, lade jag anteckningsboken ifrån mig, släckte sänglampan och lade mig till rätta. Efter en stund kröp jag in under samma täcke som T. Han var fortfarande vaken. Han var varm. Omfamnade mig. Min näsa mot hans kind. Vi sa aldrig någonting till varandra. Låg bara tysta med armarna om varandra. Stilla.
Efter ett tag vände jag mig så jag blev liggande på mage. Tog stöd med armbågarna i mjuka madrassen och lyfte på överkroppen. Jag pussade T lätt på munnen. En godnattpuss. Men han sov redan. Grymtade bara tyst i sömnen, vände sig om, med ryggen mot mig.

Så jag kröp tillbaka in under mitt eget täcke. Stirrade ut i mörkret. Jag såg ingenting annat än mörker. Sista natten i Ingenstans. Och jag tänkte på nyårsafton. Den förfärligaste av de mest förfäliga nyårsaftnar. Sedan tänkte jag på den där första gången jag pratade med den där mannen T. Den gången var inte förfärlig alls, tvärtom. T, som nu låg bredvid mig och sov tungt. Sedan somnade jag också.

Vi brukade vara väldigt pratglada på morgnarna. Vanligtvis. Men den där morgonen var ju ingen vanlig morgon. Det var den sista morgonen i Ingenstans. Den sista morgonen hemma hos den där mannen T. Vi klädde oss, åt frukost, borstade tänder, klev i skor, trädde sommarjackor över våra kroppar. Tände varsin cigarett på trappen, gick till bilen. Sa fortfarande Ingenting. Jag vevade ner rutan. Det var lite kallt ute. Lite kallt i bilen också. Cd-spelaren kom igång. Ironiskt nog så sjöng Brandon Boyd ”Goodbye, it was nice to know you”.
- Men det där var väl jävligt ironiskt, sa jag.
- Låten, ja? sa T och bytte spår på skivan.
Och efter en stund satt vi i bilen utanför mitt barndomshem. Allt det vi sa till varandra där i bilen var egentligen bedrövligt. Bedrövligt. Vi kysstes. Det var däremot inte lika bedrövligt som allt det vi sa till varandra.

Så klev jag ur bilen. Vinkade. Sa hejdå. Vi hörs. Och allt det där man säger när man skiljs åt. Jag hade lovat honom att det inte skulle bli något långt, känslomässigt, utdraget avsked. Han sa att han inte kunde hantera sånt. Så jag vinkade och sa hejdå, vi hörs. Smällde igen bildörren och bilen rullade ner för vägen.
Jag stod där på infarten till mitt barndomshem och såg bilen komma ner till korsningen, blinkande åt höger, svängde och försvann ur mitt synhåll. Klockan var inte mer än sju på morgonen, det var lite kallt och det var den sista morgonen i Ingenstans.