Ta min hand.

Ta min hand, så ska vi färdas bakåt i tiden lite grann. Ta min hand, jag ska inte längre ursäkta mig. Ta min hand, så ska jag berätta om vad som har hänt den senaste veckan.

Tisdag, oktober 07, 2008
skrev jag det senaste inlägget.
I inlägget nämnde jag att jag hade en berättelse och en recension att skriva. Utöver det hade jag 3 dikter att skriva. Dikterna skulle skapas utgående från texter jag skrivit under ett tillfälle när jag fick lyssna på musik samtidigt som jag skrev (under detta tillfälle fick jag inte tänka överhuvudtaget, jag skulle bara fatta pennan och skriva det som kom ur mig när jag fick lyssna på olika musikstycken). Dessa dikter skulle även vara anpassade för uppläsning, för under onsdagen skulle vi ha en s.k. uppläsningsverkstad.

Nåja, en knapp timme efter middagen förflyttade jag mig från mitt skrivbord hemma till en tom datasal på skolans övre våning. Jag hade hur mycket överloppsenergi som helst och kunde verkligen inte sitta still på stolen. Mina ben hoppade och händerna skälvde och det snurrade lätt i mitt huvud.
Så jag gav min vän Johan ett förslag (för jag var verkligen tvungen att komma mig ut i friska luften och springa av mig springet i benen en stund). Förslaget var skamligt med tanke på situationen jag befann mig i. Jag hade hur mycket ogjort arbete som hels, och jag frågade av honom om han ville träffas snabbt och röka en cigarett med mig. Det värsta var nog att jag verkligen trodde på mig själv, när jag sa att det bara skulle bli ett kort möte.

Så jag sprang hem med mina saker, hoppade upp på den rangliga röda cykeln och begav mig mot Johan. Vi möttes utanför Fårösunds Wärdshus och vi rökte fler än en cigarett, kan jag berätta. Jag rökte slut på alla mina cigaretter. Detta inte under en kort stund, utan under två timmar, och under dessa två timmar hann vi prata om i princip allt.
Till sist medgav Johan att han inte längre kände sina fötter och han frågade om jag ville haka på hem till honom för en stund.
Jag ljuger inte när jag säger att jag tvekade lite grann, men jag resonerade som så, att om klockan ändå redan var elva, kunde jag lika bra vara ute en timme till.
- Okej, men jag stannar inte längre än till midnatt, sa jag.
(Även här trodde jag verkligen på mig själv, herregud.)

Så vi gick hem till Johan och surfade på nätet och pratade och funderade och klockan två tog jag mig samman (eller var det Johan som fick mig till det?) och lånade vantar och cyklade hem i natten. Hem genom Fårösund. Nattluft mot mitt ansikte, över brandgula löv, över upplysta gator och med Lilla Karlavagnen högt över mitt huvud.
Jag kunde inte låta bli att tänka att det var besynnerligt egentligen att Lilla Karlavagnen alltid följt mig. Att den med jämna mellanrum har återkommit i både text och vardagliga sammanhang relationer till människor emellan. Och jag log. Ja, om jag inte missminner mig så tror jag nästan att jag skrattade lite när jag cyklade där på gatan mitt i natten.