Ett rullande klot en vacker höstdag.

Julia kom tillbaka till Fårösund igår. Jag städade och fönstret var öppet, jag hörde när bussen kom. Jag tryckte ansiktet och handflatan mot fönstret, och jag såg henne kliva ner på vägen. Trött resenär, må jag säga. Så jag gick ut, lutade mig över lofträcket och när Julia fick syn på mig, kastade hon ifrån sig väskan på parkeringen, lade sig ner och tjöt! Jag sprang ner och jag var så glad över att se henne! Vi satt på parkeringen en bra stund och pratade. Knän, krossade mot asfalt. Julia hade med sig en överraskningspresent till mig. Det var den sötaste present jag fått på länge (ja, i alla fall sedan jag fick den där valnöten).

På kvällen gick vi till Statoil och köpte godis. När vi kom hem till mig bjöd jag Julia på mat. Sedan såg vi Sex and the City och drack rödvin.
Det var en stund kvar till midnatt när Julia begav sig hem.
Jag satt ensam på trappen i mörka, sena kvällen, rökte Marlboro Menthol och var rädd för att gå och lägga mig.

De senaste nätterna har det tagit timmar innan jag somnat. Smart nog har jag haft telefonen utom räckhåll för mig själv. Att skicka meddelanden på impuls mitt i nätterna föder ingenting annat än ångest. Så jag har legat och vridit och vänt, och inte bara på mig själv, utan även på tankarna, i sängen. Någon timme innan gryningen har jag ju i alla fall fallit i dvala, utav utmattningen av självförakt och ånger.

Igår kväll gjorde vinet sitt. Jag hann knappt (omedvetet) måla hans ansikte framför mig innan jag somnade.
Men när jag väl klev in genom dörrarna till Drömmarnas Rike, var han ju där, förstås. Hur hade jag kunnat hoppas på någonting annat?

Jag vaknade av ett ryck tidigt imorse. I drömmen hade allting blivit väldigt intimt. Ja, och inte ljuvlig intimitet, nej, utan obehaglig intimitet, så obehaglig att jag blev bortskrämd från Drömmarnas Rike, och vaknade med ett ryck, varm, alldeles för varm. Jag kunde fortfarande känna hans grepp om mina handleder när jag tassade upp till fönstret och vinklade persiennerna.
Ute sken solen, världen var lugn.

Julia kom hem till mig vid lunch. Vi skulle ta en promenad och sedan handla. På vägen ut funderade vi på det faktum att vi inte sett lingon sedan vi kom hit. Vi beslöt att ta reda på om det fanns lingon, eller inte.
Vi hade inte kommit långt, endast ut till Artillerivägen, när vi såg de första lingonbladen. Vi fick leta en stund innan vi hittade några bär. Julia sa att lingonen inte smakade likadant som lingonen i skogarna i Ingenstans, så hon spottade ut dem, resten slängde hon på mig.
Vi letade efter bra klätterträd, med sådana var det sämre med. Istället hamnade vi av misstag vid Prylboden. Detta var verkligen inte ett mål under promenaden, det var ett fullkomligt misstag.
Hursomhelst blev jag fyra tröjor rikare och sextiofem kronor fattigare (jag köpte en tröja med pingviner på!).

När vi återvände ut i höstdagen märkte Julia att hon var försenad. Hon skulle spela med sin klasskompis Melina. Vi gick i rask takt till Ica. Sedan raskt hem igen.

Efter en sen lunch gjorde jag ett nytt försök till promenad. Ensam, visserligen, men det gick bra ändå. Penna och papper i mitt huvud och höstlandskap för min syn, mycket mer behövde jag inte för att känna mig tillfreds. Återigen brände hans händer om mina handleder. Djupet i hans blick manade mitt hjärta att slå ett extra slag och jag var tvungen att gå lite fortare.
Världen var så stilla, så tyst. Havet var lugnt och blått och jag tänkte på Vasa. På alla minnen som där slungas mellan husväggarna. Jag tänkte på sista månaden i Gamla Vasa. Jag tänkte på lärkträden på gården. På vitsipporna utanför mitt sovrumsfönster. Och i mitt huvud hörde jag Fong. Hans röst den där gången när han ringde mig och var desperat för att han hade insett att jag verkligen skulle åka.

Hemma på mattan på golvet, höll jag mig inte länge. Jag längtade efter musiken. Jag längtade efter Incubus, Soundgarden, System of a Down, Audioslave, Jack Johnson, Liquido, KT Tunstall, Gavin Degraw, The Arctic Monkeys, Maroon 5 och Alexandre Kinn (bland annat…).

57 dagar kvar tills jag kliver av flyget på Vasa Airport. Undrar hur stort det rullande klotet av problem (jag själv skapat, medan jag har varit på Gotland) har blivit till dess?