Om Gud.

Mitt i natten uppehåller jag mig på msn messenger. Jag för en konversation med en man och mitt i allt inser jag att jag predikar om Gud. Mitt i allt har jag ställt mig på Guds sida, och jag hävdar att Han visst finns och att Han visst lyssnar.

När jag borstar tänderna funderar jag på var det kom ifrån. Det kom ju inifrån mig, men var hade det varit?
Det hoppade ju inte bara fram ur tomma intet, det fanns i mig. Det var jag, det var mina åsikter. Hur hade jag kunnat missa dem?

Jag funderar på det faktum att man påverkas av människomöten. Man träffar människor, och så förändras man.
Tydligen har jag låtit mig påverkas mer än vad jag till en början trodde.

Och jag minns en förmiddag i Ingenstans när jag berättade för min mamma och min lillasyster om min bön kvällen innan. De såg på varandra som om jag var sinnessjuk och bedrövlig. Och det ironiska i situationen är, att jag är den enda i min familj som inte tillhör någon kyrka.