Han följde uppmärksamt ådrorna på min handrygg.

Jag har bänkat mig i det tomma klassrummet för en snabb uppdatering. Djupdykningen kommer senare, när jag har mindre spring i bena och kan sitta still en stund.

När det var dags att gå på lunch, väntade Johan på mig nedanför trappen.
På gården hittade han vattenpölar som hade frusit i sina rörelser och vi kanade omkring på dem en stund, fram till det att jag medvetet kanade fram till den djupaste punkten. De frysta rörelsernas yta brast, förstås, och jag gick genom isen.
Vi skulle gå till solen, men istället hamnade vi på gruset, lutade mot skolans gulmålade vägg, där vi sökte skydd mot den isande vinden. Det var ett avsked vi skulle ta. Ett Hejdå-ses-snart-igen och vi pratade om faktumet att man placerar sina vänner i ett durkslag och silar bort en del av dem, för att sedan själv vinna på det, instinktivt. För att rädda sig själv från besvikelse och förtvivlan och dylikt (kanske konversationen inte tedde sig på exakt det viset, men det var i alla fall det jag tänkte).
Det var då jag såg henne. Hon, hon med korgen. Hon kom ut genom dörren, med korgen i handen och hon gick över gården. Gården av asfalt. Jag såg ju vart hon var på väg och jag visste mycket väl vad som väntade mig där. Korgen hon höll i handen var postkorgen. Postkorgen. Hon skulle hämta posten!

Hur som helst så kommer det ett brev på posten. Ett brev jag väntat på sedan tidigare i veckan, sedan den där kvällen när jag fick ett textmeddelande och skrek rakt ut så de närvarande fick pip i öronen.
Brevets ingress är personlig, privat, en tillbakablick
och den handlar om ett fåtal händelser jag har lätt för att relatera till.
Som ett bevis på att det som passerat var på riktigt. Allt det som hände, hände verkligen i verkligheten. Vi kände för varandra. Djupgående, och frustration över att han inte förstod sig på poesin, min Fristad, och över att jag inte förstod mig på det han trodde på.
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Efter ingressen skriver avsändaren om Gud. Jag är varken förvånad eller ens besviken, det var mer någonting jag hade anat. En känsla som krafsar en bit bort om ryggmärgen.
Det mest besynnerliga, är, att avsändaren skriver om saker som jag själv tänkt mycket på sedan jag hit kom. Precis som om han kunnat läsa mina tankar.
Enligt hans röst i brevet så är han fortfarande sig själv. Han är den unga man jag en gång föll förr, han är den unga man jag en gång hade lust att sätta krokben för på den hala trottoaren förra vintern.
Och när han återigen vågar lita på värmen i mina ögon och mina händers rörelser, så erkänner han att han faktiskt hade det minst lika jobbigt som jag, då, där efter att han flippade ur och jag blev infekterad och oåtkomlig (nu ljuger jag, jag var inte alls oåtkomlig, jag återgick endast till min sammanbitenhet, men instinktivt klamrade jag mig fast vid hans trygghet).
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Kanske att jag inbillar mig, men jag tyder ett litet hopp, en liten envis låga, mellan raderna. Därav uppmaningen.
Men det gläder mig, gläder mig att han vill att jag skriver, och det snart, gläder mig att han fortfarande vill att jag ska vara en del i hans liv.

Snömolnen rullar in från havet, var de samlat på sig iskristaller. När snömolnen långsamt, liksom trevande, letar sig in över sundet, gror en liten rädsla någonstans i magtrakten. Rädslan för att åka tillbaka. Till Ingenstans. För jag vet ju att ingenting kommer vara som förut. Bredvid den groende rädslan, finns dock en liten längtan. En liten, envist glödande, längtan.
För förspelet började ju redan i soffan, när han placerade sina varma fingertoppar bakom mitt högra öra.