Jag vände mig om.

Jag är inte riktigt säker på hur det hände sig, men det hände sig i alla fall, att jag vände mig om. Jag sneglade litet försiktigt över axeln och sedan vände jag mig om. Ja, jag var ju på väg framåt, men jag kunde inte förhindra den där blicken över axeln.
Jag var tvungen att se tillbaka. Se på Ingenstans och Vasa. Se på människorna, de i mina inre kretsar. De mina. Jag var tvungen att se på dem som utgjort en viktig del av mitt liv.
Jag ville så gärna förstå varför det blev som det blev.
Jag ville så gärna förstå vem som egentligen var vem och vad de ville säga mig.
Jag ville så gärna att de skulle berätta för mig vem jag var.

De gjorde det också. Ofta och gärna. Men de berättade inte alltid om de bra sakerna. De berättade om de dåliga. Efter en tid såg jag på mig själv genom någon annans ögon.

Jag gav mig av. Min telefon slutade ljuda. Den föll i dvala. Jag hittade tillbaka till flocken. Jag blev lugn och lycklig. Jag glömde det som varit. Jag glömde de som varit. Jag glömde alla de dåliga sakerna de hade berättat.

Jag är inte riktigt säker på hur det hände sig, men det hände sig i alla fall, att jag vände mig om. Jag vände mig om och jag såg dem. Och det var då jag insåg att det visst var väsentligt. Det var viktigt. Visst var det viktigt.
Som jag lurat mig själv.

Stora Stygga Vargen sa, att det är basplatsen. Grundstenen. Så klok, så klok.