Avnjuta ljudet av tystnad.

Insjön hade blivit ofantlig imorse när jag skulle bege mig till skolbyggnaden på andra sidan parkeringen. Jag var väldigt nära att drunkna. Jag insåg även att mina lackskor är väldigt hala.

I skolan drack jag svartvinbärssaft och rökte mentolcigaretter. Skrev ut text och kopierade och skrev poesi och läste och höll på. Och lyssnade på Pär, förstås.

När skoldagen var över gick jag hem och skrev brevet färdigt.
Så klädde jag på mig igen och halkade iväg till den första brevlådan.
Min uppgift var att sortera bort reklam, men där var ingen reklam alls,
så jag begav mig till nästa brevlåda, den gula, där jag slängde ner två brev.
Ett brev till Vasa och ett brev till New York. Hejdå breven!

På Bungehallen köpte jag te och cigaretter och senaste Cosmopolitan.
Letade även efter produkter för vintertrött hår, men utbudet på Bungehallen är ju inte precis någonting att hurra över, så jag fick vara utan.

Till middag serverades getostpaj och jag åt så jag började må illa.
Sedan lånade jag en temodul av Johanna.

Nu är jag hemma.
Kvällen kommer gå i tedrickandets, poesins och ensamhetens tecken.
Det känns som om mina fötter brinner.
Sedan jag gick i högstadiet har vintern inneburit ett långt lidande för mina fötter.
Ja. När vintern smyger sig på, fylls mina tår av överflödigt blod och det bränns.
Om man får för sig att man ska fila fötterna, får man vara väldigt, väldigt, väldigt försiktig.
Ja, det krävs inte mycket för att huden som täcker blodfickorna ska brista, och när den väl gör det pumpar blodet ut, okontrollerat.
Det konstiga är, att när blodet pumpat ut och tagit slut, blir tårna bra igen. Jag förstår inte alls? Vad är detta?

Ska koka tevatten nu och kura ihop mig i mitt rum för att avnjuta ljudet av tystnad och ensamhet. Och skriva lite poesi, förstås.