När nätterna blir svartvita.

Framför vissa tankar och känslor sätter jag upp stora, röda och vita stopskyltar. ”Tillträde förbjudet”. Men ibland blir jag rebellisk och vild i sinnet och ordet behärskning mister sin förklaring i ordlistan.

De kletiga tankarna kommer om nätterna. De där nätterna som tappar färg och blir svartvita. De där nätterna är oförutsägbara och förfärliga. Jag får för mig att jag ser publiken genom ridån. Jag tror mig se publiken. Men ridån är av decimetertjockt tyg och ingen i hela världen skulle vara kapabel till att se igenom den. Men jag, jag tror mig göra det.

Dagarna är vackra och fulla utav färger och musik, men om nätterna kommer kletet. Kletet på hjärnan och tankarna. De där tankarna jag förbjudit mig själv att tänka. Som någon sorts inbyggd, undermedveten försvarsmekanism.

I morgondiset är jag misstänksam och sammanbiten. I morgondiset tror jag fortfarande det värsta om alla. De kletiga tankarna och bitterheten sitter fortfarande kvar.

Men när solen stiger upp ur Östersjön, upp över träden, får världen färger och musik och jag glömmer bort att jag någonsin tänkt en massa kletiga tankar.



Den Kroniska Hungern har lyst med sin frånvaro en tid, men idag kom den tillbaka. På lunchen åt jag fem potäter och tre bitar fisk dränkta i tomatsås och en stor portion sallad. På det drack jag ett glas mjölk, ett glas vatten och en kopp kaffe plus cigarett.
Efter måltiden förflyttade jag mig från matsalen till klassrummet och när jag slog mig ner på stolen, föddes en ny, liten hunger.

Vi hann aldrig med någon promenad igår.
Istället gick vi efter badet och köpte julmust.

Mina dagar är fullspäckade och fyllda till bristningsgränsen. Fyllda (som jag sa tidigare) av färger och musik, skönlitteratur, längder i simbassängen, trevligt sällskap och kvicka kommentarer varvat med djupgående filosofi. Efter skolvardagen det dagliga intaget av musik och om kvällarna bus och ett SATC-beroende. Det finns en miljon böcker jag borde ta mig tid till att läsa, men springet i bena sätter stora grenar i hjulet för mig. Och utöver det en hel del skrivövningar och analyserande.

Efterhand inser jag, även om de kletiga tankarna återkommer, att jag nog visst vet vad lycka är (kanske de kletiga tankarna behöver finnas där för att ordna någon sorts balans?).
Och jag inser också, att mina egna vingar bar i alla fall, väldigt väl.

För även om man strävar efter att bli en mymla, är det nog ändå väldigt behagligt att vara en liten homsa.