Rödfläckad snö.

Återigen har Ludvig gått och blivit sjuk. Men duktiga poeter går till skolan i alla fall, och har lektion utan lärare.
Vi har ju en kommande uppläsning att planera.

Snön kom.
Det gjorde stormen också. Medförde drivsnö
och dolde de fotspår som berättade om civilisationen.
ORKANSTYRKA!

Imorse fick jag knappt upp dörren,
vinden stretade emot.
Plumsade med lackskorna genom
två decimeter snö.

Jag fruktar att jag håller på att bli sjuk.
Inte så att mina inre organ lägger ner igen, nej.
En molande känsla (som lugnet före stormen) i centrum av det mitt kranium omsluter,
en styvnad i nacke och hals.
Ack jag har inte tid att bli sjuk nu, nej.
Inte tid alls.

Eftersom jag har en kommande död linje på mitt schema,
överväger jag och Johanna att baka ikväll.
Jag skippar gärna simningen, inte ska man väl utmana ödet i onödan inte?

Det blir nog även ett besök vid Bungehallen (Ica) sen.
Jag ska inhandla allt som kan bota (eller i alla fall lindra) feber och förkylning!
Jag kan inte, jag får inte, jag vill inte missa uppläsningen på torsdag!

Basen sätter min bröstkorg i vibration
Inget jag kan göra åt
i alla fall
Och hur besynnerlig känslan är
att genom uppslagna dörrar vilja springa
för allt vad jag är värd
Slå mig ut i maximal bredd
så det gör ont
Och det kan inte förhindras
inte alls
skriket som kommer
det kommer och det skär genom
allt och alla
och dig
Och jag blir bara tvungen att hoppa
Högt och sången kommer;
“It's so contagious, I cannot get it out of my mind. It's so outrageous, you make me feel so high”
Snön fläckas röd
när jag knäcker mina nyckelben
Bara för att
det är så ljuvligt att vara kär
I alla fall
när man ännu inte vet
om kärleken är besvarad eller inte