Vi är som blommor i en vas tillsammans.

Det är en vecka sedan sist nu. Varför? Därför att en trötthet började tynga mig. Jag har haft myrmark ända upp till knäna. Därför att jag aldrig skriver om det jag borde. För att ingenting någonsin blir så som jag tänkt mig.

Och ofta kör jag fast. Jag berättar och förklarar och förmedlar. Jag går en bit på vägen. Men mittiallt sugs allting jag någonsin tänkt på ner i ett svart hål, och återfinns aldrig. Det svarta hålet hånar, gör mig oändligt trött. När jag kör fast vill jag lägga mig ner på min säng i mitt sovrum och sova i hundra år. Eller kanske för evigt. Inte bli väckt av drömprinsens kyss inte. Nej. Någon drömprins finns inte. Inte lyckliga slut heller, för den delen. Bara bedrövliga. Visst, i början av slutet kan det te sig lyckligt. Men i slutänden slutar alltid slutet berövligt. Ursäkta, men jag var bara tvungen att göra er besvikna.

Idag har världen varit lugn. En tystnad hade imorse sänkt sig över Fårösund. Sundet var stilla och nästan oroväckande tyst. Jag rökte mina cigaretter bakom skolan. Drack mitt te och upptäckte att jag var på lite bättre humör än vad jag varit de två senaste dagarna. Jag sa, att om jag vore lesbisk, skulle jag bli kär i mig själv.
Sedan började jag tveka. Skulle jag det? Kanske falla i förälskelse till en början, men sedan tappa den någonstans och bli irriterad.

När vi avslutade skoldagen tog jag min rosa kaffekopp och gick hem över den våta parkeringen. Bytte om. Sedan gick jag till havet. Precis som i söndags och i måndags och igår.
Sundet var lugnt och endast en försiktig rörelse över vattnet.
Det duggade.
Jag stannade till för att betrakta havsfåglarna. Mörka siluetter mot havsytan och de dök. Ploppade guppande upp.
Jag lyssnade efter ljud. Det enda ljud som gick att urskilja var havsfåglarnas och färjans.

Färjan som kommer. Och går. Världen vrider sig runt sin axel. Och det enda ljud som hörs är havsfåglarnas och färjans.

Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar till mig själv. Det enda som hörs är mina egna andetag. Jag känner efter, och upptäcker, att där inuti, någonstans, finns ett lugn. En nyfunnen balans. En slags plattform att alltid utgå från.
Samtidigt slåss lugnet och balansen med en vildhet. Ett ursinne och ett uppror. Och jag undrar, stillsamt, hur mycket som kan rymmas i en människa.

Jag färdas genom världen. Ibland kommer jag av mig, glömmer att leva i nuet. För hur fort jag än går framåt, sneglar jag hela tiden bakåt, på de tider som var. Och ibland på de tider som kommer komma, och aldrig kommer bli som de tider som en gång varit.
Mina minnen är i mig unika. Aldrig kommer någon se dem som jag gör. Teaterpjäser som för en enmanspublik spelas om och om igen, men varje föreställning är den andra olik. Även om scenerna är de samma.

Småningom får jag en uppfattning om vem jag vill vara.
Men eftersom ingenting någonsin blir så som jag tänkt mig, tvärnitar jag, överraskar framtiden med att gå mot ett helt annat håll.