Back to the room where it all began.

Det hände någonting otroligt igår. Jag klev upp på en våg, för första gången på tre månader. JAG HAR GÅTT UPP 4 KILO! Det innebär att jag till och med lyckats överskrida min målvikt med 2 kilo. Det är helt underbart! Jag trodde knappt att det var sant när jag såg de blodröda, digitala siffrorna. Nu gäller det bara att hålla sig kvar där uppe.

Imorse vaknade jag av att telefonen föll ner på golvet. Yrvaken och med ena foten fortfarande kvar i den härligaste av drömmar, kikade jag på klockan och insåg att lektionen hade börjat för 45 minuter sedan. När jag väl snavade in i skolans kafeteria visade det sig att halva klassen, liksom jag, oavsiktligt tagit sovmorgon.

Ibland kommer det brev på posten. Oftast gör det inte det. Men ibland kommer det brev på posten. En gång kom det ett brev från Ingenstans. Ibland kommer det brev från Vasa. Ibland kommer det brev från New York. Ibland kommer det brev från Banken. Breven från Banken berättar alltid samma sak; att det nu har flyttats 10€ från ett konto till ett annat. Oftast kommer det inget brev alls.
Men idag visste jag att det skulle komma ett brev på posten.
- Josefin, du kan inte säga att du vet det, sa Johanna.
- Joho, det kan jag visst det, för jag vet att det kommer komma ett brev på posten idag, svarade jag.
Men mitt postfack var tomt.
- Kanske hon inte har hämtat posten ännu? sa jag.
Vi gick till receptionen. Ja, där på skrivbordet låg postkorgen. Överst i postkorgen låg ett rosa kuvert. Från min plats i dörröppningen kunde jag se att brevet var adresserat till mig. När det kommer brev på posten blir jag glad. Idag blev jag glad.

Jag andas. Jag andas och jag luktar på mina egna fingrar. De doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll.
Denna vinterkväll i Fårösund är inte det minsta vacker, nej. Det enda vackra här, denna vinterkväll i Fårösund, är minnet mina fingrar förmedlar.

18 – 3 = 15. 15 dagar kvar tills jag kliver ombord på flygplanet som tar mig härifrån. Först till Stockholm och sedan därifrån till Helsingfors och sedan från Helsingfors till Mitt Älskade Vasa. Saknaden efter mina nära och kära har blivit tung att bära. När jag pratar med Fong i telefon kvider jag av längtan och iver.

För tillfället lyssnar jag Jason Mraz och tänker på de varma sommarkvällarna när vi satt på uteserveringen, jag och mina arbetskamrater, vid min arbetsplats. Jag tänker på Kocken och Micki och Flink och jag småler för tillfället. Jag tänker på allt det vi pratade om, alla bus vi hittade på och alla Eskimo-glassar vi åt.
Jag tänker på midsommarafton. Jag tänker på midsommarafton, när jag körde min yngsta svågers bil från ett beachparty tillbaka till Ingenstans. Bredvid mig, på passagerarsidan, hade jag min lillasyster. I baksätet satt yngsta svågern och lillasysters bästa kompis. Klockan hade passerat midnatt, men det var ljust ute, midnattssolen gjorde midsommarnatten ljus och vi körde 100km/h på E8:an. Vi var uppflugna allihop, skojade och skrattade och lyssnade på härlig musik på så hög volym att våra bröstkorgar sattes i vibration. Jag drack coca cola och när vi kom hem var mina khakishorts fulla av sand.

Mina fingrar doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll. Jag ska traska hem genom det våta mörkret. Jag ska tända ett ljus i köket och till doften av kanel och lagerbär ska jag analysera sönder mina klasskamraters texter. När jag sedan har benat upp texterna till deras ursprung, och inget finns kvar att hämta, ska jag lägga mig mellan lakanen. Mellan lakanen ska jag göra allt i min makt för att ta mig tillbaka till platsen jag befann mig på innan jag vaknade imorse av att telefonen föll ner på golvet.