Jag traskar iväg till skolan för att se julkalendern tillsammans med några klasskompisar. Upptäcker att jag är väldigt tidig och går upp till datasalen för att kolla min mejl. Loggar sedan in på Facebook och mitt i allt ploppar en liten ruta upp nere i högra hörnet på skärmen. Det är Jason. Mera känd som McKee. Otroligt egentligen att vi för en gångs skull lyckas vara online samtidigt. Klockan är inte mer än halv elva på morgonen hemma hos honom. Så vi chattar en stund, om lite allt möjligt. Efter en stund skriver Jason:
“Do you remember when you called us in the middle of the night and you told me you loved me?”
Jag kan inte låta bli att skratta. Ärligt talat har jag inget minne alls av något sådant. Men inte är jag förvånad. Jag gillar Jason väldigt mycket. Jag frågar om han någonsin har berättat det åt mig tidigare. Han svarar att det har han nog inte.
Jag missade julkalendern. Det gör inte ett endaste dugg. Jag fick ju prata med Jason (!). Och det kommer jag leva på ända fram till dess att jag är tillbaka i Finland.
Tunnelns mörker omsluter. Allt och alla och dig. Så omvälvande att du inte ens hör dina egna andetag. Men. Längst bort i tunneln svävar någonting. En stjärna av dis. Du vet ju och alla vet ju att det är slutet. Slutet av tunneln. Ja. Allting blir bra till slut.
Nu ska jag gå hem. Koka en kopp te. Sätta mig vid köksbordet och analysera en massa text. Sista gången för i år. SOM vi har analyserat denna höst!
I min mage en ivrig värme. Och jag har min vän Jason att tacka <3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar