Bergochdalbanor.

Om humöret är en bergochdalbana har jag tidigare under dagen befunnit mig på det högsta berget. Nu, däremot, är jag nere i den djupaste av dalar.

Situationen jag befinner mig i för tillfället är rent ut sagt; oförskämd.
Kan ni stava till ordet oförskämd?
Och det är inte jag som är oförskämd, inte. Nej. Inte den här gången.
Det är dessa två människor som befinner sig i samma rum som jag.

Men botet mot dalarna finns, faktiskt. Ja. Botemedlet heter Jonas Gardell.
Fast för tillfället kan jag inte idka botemedlet.
Ljudnivån som dessa två människor i rummet upprätthåller är ofantligt hög,
och ärligt talat hör jag ingenting av det Jonas säger.
Människorna i rummet visar inte någon sorts respekt. De osynliggör mig.
Fastän de vet att jag ser på Jonas på Youtube och fastän de ser att jag i desperata försök lutar mig nära högtalarna för att höra vad han säger så dämpar de sig inte.

Jag ger upp. Jag ger upp mina försök till att ta mig upp ur dalen.
Jag går och lägger mig i stället.