I fredags...

Hittade Annelie en/ett par (?) siamesiska bananer.

Två före detta blondiner, numera brunetter, spelade Fia med knuff...

... tillsammans med Sara (som ser väldigt smart ut) och Ellinor.

Skrivkramp.

Det finns så mycket jag vill berätta.
Det finns så mycket jag vill att ni ska veta.


Jag vill förklara varför jag är lycklig i detta ögonblick. Så lycklig att det skär i kroppen. Det är som om någon sprätter upp mig inifrån. Jag är så lycklig så det gör ont.
Det är jobbigt att till och med andas.


Men det är inte moraliskt rätt. Jag kan inte. Jag står handfallen inför världen.

Handfallen, förvirrad och lycklig.
Ni skulle inte förstå.
Även om jag ställde mig på en stol i skolans kafeteria och berättade om vad som hänt,
skulle ingen förstå.
Detta är mitt
och ditt.
Det som är vårt
resulterar i min lycka,
kanske din också, vad vet jag.

Vad vet jag egentligen?
Jag är en klen, förvirrad nittonåring; lammkött i dina ögon (en lurig, frestande liten varelse, så söt att det är lite irriterande).
Och kanske att du fann någonting av dig själv i mig.

Lyckan är total!

Ovetandes om att ett tjockt paket legat i mitt postfack hela helgen, har jag glidit/cyklat omkring.
Öppnade nyss detta tjocka paket, och till min iver föll en FET PÅSE PÄTKIS MINI BITES UT!
Tack tack tack tack!

Har nyss frivilligt ätit en tallrik havregrynsgröt. Kväljdes inte en enda gång. Jag är så fattig att jag tvunget kommer leva på havregryn tills jag stiger i land i Vasa den 19:onde maj. Svälter gör jag ju i alla fall inte, ett plus alltså.

Det går inte för mig.

Mina kinder hettar nu. För jag kan inte skriva. Jag har försökt i tre timmar. Det blir inte bra. Det är en timme kvar till deadline och jag får fan inte till det.
Jag har skrivit två A4:a sidor, men det blir inte bra, alltså. Det blir bara bajs av allting. Fy fan.

Förvisso hittade jag en text vid namn Minnen från i somras, som jag tänkte att jag kunde lämna in, men den är precis likadan som alla andra jävla texter jag har lämnat in till textsamtal under hela skolåret.
Jag vill leverera någonting nytt, någonting experimentellt. Någonting att jobba med. Någonting som avviker från min annars så lätt igenkännbara stil. Någonting som förvånar.
Men det går inte.
Två A4:a sidor bajs och min hjärna låser sig. Jag blir galen!

Nåja. Imorgon ska jag i alla fall ut i skogen. Det ska bli skönt.

Gammalt blogginlägg.

Förlorad kamp.
20:09, 13 juli 2008

Det är lite mer än en vecka sedan. Jag satt på bussen med knäna uppdragna under hakan och tittade ut över landskapet som rusade förbi fönstret. Jag frös. Inte för att det var kallt i luften, nej. Det var behagligt varmt. Anledningen till att jag frös, var musiken i mina öron. Hela tiden fick jag rätta till vänstra hörluren, den fick inte plats i örat tillsammans med piercingen. Ju närmare Ingenstans vi kom, desto större blev ångesten. Jag skrev ett tiotal meddelanden på min telefon, men skickade inte ett enda. Under 45 minuter arbetade min hjärna på högvarv. Gick igenom alla dessa händelser som, under endast en månad, gjort att Ingenstans blivit den ensammaste platsen på jorden. Jag kände mig som en idiot, ett missfoster, en missanpassad nolla. Flyktigt gjorde jag upp några snabba planer i huvudet, men snart nog insåg jag att det kanske inte fanns någon återvändo. Jag insåg att kampen kanske var över, jag hade förlöjligat mig, skämt ut mig och, framförallt; jag hade förlorat. Med endast våra minnen bakom mig hade jag sjunkit ner i gyttjan. Jag stod med gyttjan till knäna, och hur ska man komma sig upp därifrån om ingen räcker ut en hjälpande hand?

Befrielsen: midnatt i maj.

Det finns tre platser i världen jag kallar hem.

Jag skriver prosa. Jag fiktiviserar verkligheten, alltså.

Jag lyssnar på Jack Johnsons skiva On and On
och drömmer om mina kvarter. Om min trappa efter solnedgången i Ingenstans.
Drömmer om trädgården och om att gå barfota i daggfuktiga gräset.
Drömmer om rött vin och oväntade sms från Vargen. Drömmer om oändliga nätter i min dubbelsäng (sängen som är den mest obekväma i hela världen och ger mig ryggproblem) mellan mina lätt aprikosrosa väggar.

Kanhända du missförstod. Kanhända det skrämde dig. Förlåt i så fall. Det var inte meningen. Du tolkade det på fel sätt bara. Ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

Någonstans vet jag att det är här det tar slut. Det är här någonting tar slut och någonting annat tar sin början. Någon måste dö för att en annan ska kunna födas.

Jag går ner till bryggan. Står rakryggad och tyst och sundet är stilla och jag är inte rädd. Solen försvinner ner i havet. Det är här det tar slut och någonting annat tar sin början. Nu låter jag det vara. Allt blir bra nu.

'Cause nothing ever lasts forever, we're like flowers in this vase together.

Det var svårt att somna inatt. Jag visste ju innerst inne vad jag hade att vänta.

05:35 ringde väckarklockan. I ett förvirrat stadium, någonstans mellan vakna och somna, tryckte jag bara av den utan större reaktion. Några ynka sekunder senare ljöd telefonen.
”Vaken eller? Jag åker om tio minuter.”
Om det inte varit för detta kortfattade sms hade jag ovetandes fortsatt sova.
Jag klädde på mig, skrev ner ett datum på baksidan av ett blått papper och öppnade ytterdörren.

Yrvaken klev jag ut i denna lugna solskensmorgon. Innerst inne tror jag inte jag riktigt förstod vad som hände. Att jag var i ett avskedstagande. Allt jag hade tänkt säga förblev osagt och jag överräckte ett stort kuvert och kramades länge.

Utan att vända mig om gick jag in och klädde av mig igen. Kröp stelfrusen ner mellan lakanen. Jag var lamslagen. Jag var klarvaken. Jag stirrade stint i taket. Det var ljust i rummet. Placerade sedan blicken på det klister som avslöjar att Lilla Karlavagnen en gång i tiderna fanns i mitt tak, ovanför min säng.
Det var som om tiden stod stilla. Det var knäpptyst. Tyst som i graven, och oroande lugnt. Jag förväntade mig att en långdistansrobot skulle slå ner i mitt sovrum och göra slut på allt.
I min fantasi skrek jag rakt ut och slog vilt omkring mig. I verkligheten låg jag orörlig i sängen och stirrade på klistret.
Klockan hade hunnit bli åtta när jag till sist lyckades somna om.

När jag vaknade igen och satte mig upp i sängen, var mitt huvud tungt som bly och på väg att explodera. Det kändes som om jag hade gråtit konstant i flera dagar.
Jag klev upp och gjorde gröt. Slängde i lite björnbär och gick ut i shorts för att äta frukost i solen.
För varje tugga jag svalde, ville jag kräkas.

Jag satt några timmar på skolans altan. Läste tidningen och drack kaffe och rökte cigaretter och spelade Fia med knuff.

Efter noga övervägande gick jag hem och hämtade en cykelnyckel. Jag drog på mig jackan och gav mig av.
De låtar jag hann lyssna på under vägen, tycktes alla handla om min vän. Blåsipporna stack i ögonen och jag förundrades över att jag inte kände någonting. Att jag var tom och matt i kroppen.

Väl framme vid infarten till gården började jag tveka. Jag visste att lägenheten var tom. Jag var ju själv där och hjälpte till att tömma den. Visste att han inte var där. Visste att han inte kommer se tulpanerna vid trappan slå ut. Kom på mig själv med att undra om det var sista gången jag gick där bland blommorna. Antog att det var det.
Stack snabbt nyckeln i låset och hoppade upp på sitsen. Ner för infarten utan att mer tänka på det och ut på vägen. Jason Mraz sjöng I’m Yours i mina öron när jag cyklade hemåt och det slog mig att jag inte cyklat sedan jag var i Finland på jullovet. Jag kunde inte låta bli att le.

Matlusten lyser fortfarande med sin frånvaro och jag tar död på tiden genom att skriva avskedsbrev och förklaringar (kanske mest för att själv förstå) med tunga ord.
Du vet att allting kommer blir bra till slut. Du vet att du är värd bättre än detta.

En gång för alla.

För några dagar sedan tog jag Johans longboard under armen och begav mig ut. Solglasögonen skavde över näsryggen och vinden lekte i mitt hår. Jag tog fart och sicksackade mjukt över gatan. Tacksam över att de lätt sluttade, neråt, framåt.
Innerst inne önskade jag att jag skulle trilla. Önskade att det skulle ligga en fet jävla stenbumling mitt på vägen så jag skulle flyga av brädan. Önskade att jag skulle skrapa upp knän och armbågar och att det skulle göra så pass ont att jag skulle börja grina.
Önskade att det fanns någonting som kunde utlösa gråt. Att jag fick gråta för alla de gånger jag inte gråtit i vår.

Saker som bara inte händer.

Under båtresan till Tallinn fick jag en kompis. Lilla J, also known as Jöns-Lars. Det här har jag med eftertänksamhet undanhållit.
Jag och mina klasskamrater satt vid ett bord i baren och mittiallt trängde Lilla J sig ner mellan Alida och mig. Två sekunder senare hade alla mina klasskamrater sprungit till dansgolvet och jag lämnats ensam kvar bredvid denna okända kille, som visade sig vara väldigt snäll och riktigt underhållande.
Hur som helst så utmynnade det hela i en 7 timmar lång bekantskap. Han fick mig bland annat att dansa nykter, kasta ett ölstop överbord och spela Yatzy under en trappa.
Innan vid skiljdes åt utanför min hytt kring halv åtta på morgonen (estnisk tid), fick jag en kram och repliken ”det var roligt att umgås med dig, ha ett bra liv”. Vi visste ju båda att vi aldrig skulle träffas eller ens talas vid igen.

Jag har inte varit online på Facebook på evigheter. För tio minuter sedan loggade jag in. Och vad fanns i den privata inboxen om inte två mail av Lilla J i egen hög person?

Någonstans som inte är här.

Tar alla hemskheter någonsin slut?
Det är sen kväll och jag städar bort alla spår. Slänger ut sänginnehåll och dammsuger noggrant. Gömmer undan lyckomynt och dikter. Bara för att jag ska kunna sova om nätterna och slippa sitta och gråta i potatisgratängen, tyst.
Jag spritter till när telefonen på skrivbordet lyser och tjuter och vibrerar.
Meddelandet som kommer är beskedet om att min älskade, älskade Stockholmska vän D ligger på sjukhus.
Någonstans i hans bröstkorg finns någonting som absolut inte ska vara där. Någonting som måste tas bort.

Mina vänner lämnar ön. De packar ner sina liv i diverse väskor och kartonger och färdas över havet, mot något som inte är här. I sätet i bilen där jag sitter, har jag liksom frusit fast. Jag är förlamad. Jag är inte kapabel att göra någoting som skulle få dem att stanna.

Vid något skede var jag naiv nog att tro att man kunde vänja sig vid att skiljas från människor man älskar. Eller närmre, att jag hade vant mig vid det. Men när jag sitter på asfalten i solen och tårarna tar sig genom springan mellan huden och hårdplasten, inser jag att man inte kan det. Man blir aldrig härdad.

Det här händer alltså inte.

Det visar sig att banken blir tvungna att posta en ansökan angående påfyllning av FlexKredit för att jag ska kunna skriva under papprena, för att sedan skicka dem tillbaka till kontoret i Ingenstans och sedan ska min borgesman infinna sig för att också skriva under.

Och min gamla skola meddelar att ett utskick av kopia på avgångsbetyg kostar 30€.

Det gör ju situationen så mycket bättre.

Det värsta och otillräckligheten.

Även om det var svårt att falla in i någon sorts dvala inatt, tänkte jag att jag ändå mådde bra. Att mitt psyke var starkt nog att klara av allt det som händer runt omkring mig för tillfället.
Men när jag entrade skolbyggnaden i förmiddags och såg mina vänner och hur dåligt de mår, märkte jag att jag inte var okej alls.

Visst, det som har hänt är helt sjukt och overkligt och hemskt och sorgligt och obehagligt,
men jag tror det värsta i det är att se vännerna må så fruktansvärt dåligt.
Och att det inte finns någonting man kan göra för att de ska bli glada.

Matlusten skriker med sin frånvaro.
Igår levde jag på sju koppar kaffe och ett okänt antal cigaretter.
Idag har jag ätit en macka och en liten futtig korvbit.
Detta drabbar den vikt jag så stolt har lyckats lägga på mig under de senaste åtta månaderna.

Angående mitt intag av kaffe, cigaretter och ointaget av mat, kan man väl säga att jag värmer upp inför sommaren och de hektiska jobbet på restaurangen.

Jag försöker fylla sprickan och hela mig själv med hjälp av musik,
men jag misslyckas. Jag känner mig otillräcklig. Försöker förstå och acceptera det faktum att det inte finns någonting annat jag kan göra än att hålla om mina vänner, och finnas där för dem.

Rubrikinspirationstorka.

Jag vaknade vid nio av att telefonen ringde. Det är ju inte vanligt att telefonen ringer, och om den nu mot förmodan gör det, ringer den inte klockan nio en söndag morgon.
Numret visades inte och jag svarade yrvaket med mitt namn.
- Hej, det här var Jocke bla bla bla från polisen.
- Hej.
- Sov du?
- Ja, men det är lugnt.
- Ursäkta att jag väcker dig så tidigt en söndag morgon. Är du tillräckligt vaken för att prata lite om det som hände natten till lördag?
- Visst.
Så jag pratade med polis-Jocke en stund och sedan klev jag upp och åt frukost tillsammans med Frida Hyvönen.

Jag gjorde te och gick ut och slog mig ner på Sockerbitens trappa.
Tände en cigarett och blundade. Lyssnade till tystnaden och tänkte på min bästa vän. På några Stora Stunder i Lilla Livet som vi upplevt tillsammans och jag tänkte på hans brev där han skrev att han saknade mig men att det inte är långt tid kvar nu.

Nu har jag bokat färjebiljett mellan Umeå och Vasa.
Idag är det tjugoåtta dagar kvar tills skolavslutningen. Jag är fortfarande inte redo att lämna den här platsen.

Varmt välkomnande till lugna Fårösund.

Egentligen borde jag för tillfället skriva recension för tidningen, lyfta pengar och boka biljetter härifrån. Men jag är lamslagen. Jag är trött. Det gör ont i min kropp och världen tycks skälva när jag går.

Estland var underbart.
Mötet utanför Centralstationen var underbart. Brunbränd varm hals mot min högra ansiktshalva, tryggt famntag och vetskapen om att han fanns i mitt liv långt innan Gotland. Underbart även om ordet svärfar inte passade hans tunga. Glädje i det att jag vet att han väntar på mig i De Tusen Sjöarnas Land när jag reser tillbaka dit.

Lyckan var ändå total när jag klev av färjan vid hamnen i Visby igårkväll. En timme senare stod jag på parkeringen vid mitt hem. Jag slängde in all packning, genomförde ett klädbyte i rapidfart, öppnade en öl och begav mig till festen som hölls några meter bort.

Vännerna var där. Det blev kramkalas och skratt och värme och stopp i toaletten och snurra flaskan och roliga diskussioner och jag snodde en longboard och livet lekte
fram till dess att objudna gäster slog in glaset i den låsta dörren.
Det tog ett dussin samtal och en jävla tid innan polisen kom och sedan också ambulansen och en lärare från skolan och läraren pratade med rektorn i en timme och allt kändes som en hemsk dröm.
Min vän hade lånat ut sin jacka, jackan hade åkt iväg till Visby och i jackfickan fanns vännens hemnycklar så jag fick en oväntad sängkamrat.
Det hade redan ljusnat ute när vi somnade.

När jag vaknade lade jag mig tvärs över sängen. Håret stod på ända, sminket var utsmetat i hela ansiktet och jag trodde mitt huvud skulle sprängas. Jag drack ett glas vatten och slogs sedan av insikten om att det inte fanns någonting ätbart hemma.
Jag gick barfota ut på trappen i förmiddagen och min vän kom också ut och ställde sig bredvid mig och vi tittade på havet.

Vännens jacka kom tillbaka till Fårösund så vännen skulle bege sig hem och jag skulle åt samma håll för jag var ju tvungen att handla innan jag kunde äta någon frukost.
Men när vi stod nere på gården och rökte godmorgoncigaretter fick vi veta att flera lärare hade kommit till skolan och att de skulle ordna fika. Så vi gick dit och fick frukost, gratis.

Hela dagen har världen skälvt under mina fötter. Jag har försökt röja upp lite i hemmet, lyssnat på Frida Hyvönen, druckit två liter kaffe och rökt ett paket cigaretter.
Det gör ont i kroppen. Min sängkamrat berättade att han hade vaknat och funnit mig sova på ett väldigt besynnerligt sätt. Jag skrattade. Inte är det så konstigt att man är lite seg i kroppen om man sovit några få timmar bredvid en annan människa (vilket jag gör väldigt sällan) i en liten 80-säng.
Många lärare har varit i skolan hela dagen och ikväll hölls ett litet möte för dem som befann sig på festen inatt.

En matthet börjar ta över nu. Kroppen är varm. Jag längtar till mitt svala sovrum och min säng som jag inatt ska breda ut mig i helt själv. Jag längtar tills skolveckan drar igång. Jag längtar efter dig och jag älskar den plats du kallar hem.

Harmoni och pärlplattor vid Hammarbyhöjden.

Go'kväll! Detta hade ni aldrig väntat er, va?

Jag klev upp halv sex imorse, resan tog sin början kring sju.
Micke och jag drack äckligt morgonkaffe på M/S Gotland, läste feta pocketböcker och log mot bebisar och hundar.

Jag hade besökt soldäck, var på väg genom restaurangtorget när jag drabbades av världens chock. Jag fick nämligen ögonkontakt med en man. En man jag bestämt träffat förut.
Jag stannade upp, såg på mannen som om jag visste vem han var, och han på mig med samma blick. Vi sa ingenting och efter några oändligt långa sekunder fick jag åter fattning och passerade bordet där han satt.

Det sjuka är att jag träffat den här mannen en gång förut. På Stockholm Furniture Fair 2007. Vi ställde då ut egna möbler båda två, och våra respektive skolor hade sina montrar väldigt nära varandra.
Aldrig hade jag ens tänkt tanken att jag skulle återse denna man. Men nu satt han där, och fångade min blick, precis som om han visste vem jag var, men inte riktigt kunde sätta fingret på hur.

Vid halv ett anlände vi till CityTerminalen var vi fikade i sisådär... en och en halv timme.
Efter det tog vi tunnelbanan ut till Hammarbyhöjden.

På eftermiddagen satt vi länge på altanen i denna soliga förort, drack gin&tonic, käkade påskgodis och lyssnade till Hammarbysupportrarnas rop som hördes från Gullmarsplan.
Efter en pizza, åkte vi och mötte upp min Stockholmska vän D för en fika. Det var ett kärt återseende. Jag och D har inte umgåtts på över ett år (just på grund av att han bosatt sig här), det blev ett underbart härligt kramkalas. Lite som om alla bitar föll på plats.
D var snäll och skjutsade oss tillbaka till Hammarbyhöjden sen.

Ikväll har vi ätit lammstek och klyftpotatis och jag har lagt pärlplattor med världens sötaste Hedvig. Nu sover hon och jag har lovat att vi ska stryka pärlplattorna imorgonbitti.

Imorgonkväll möter vi upp klasskamraterna vid Värtehamn och går ombord på färjan som tar oss till Tallinn. Nu ska jag borsta tänder och lägga mig och läsa en stund innan läggdags. Godnatt!

Hejdå!

Nu får jag ge mig. Jag har gjort allt jag kan göra för tillfället. Jag ska bege mig hem nu för att packa. Någongång vid lunchtid imorgon, kliver jag av bussen i Stockholm.
På måndag kväll kliver jag ombord på färjan som tar mig och mina klasskamrater (och två lärare, inte att förglömma!) till Estland.

Ni läsare får hålla ut en vecka. Nästa lördag borde jag vara aktiv igen. Om jag mot förmodan skulle blogga redan på fredag kväll, är jag sinnessjuk.
Ni får ha det så bra! Jag ska ha det bäst.

Packa packad, why not?

Imorgon, när de flesta av Gotlands Folkhögskolas elever återvänder till ön, åker jag till Stockholm.

Idag har jag förstås gjort allt annat än just packat. Allt är alltså i sin ordning.

Jag kan även meddela att jag har återgått till att vara mitt alldeles vanliga jag; jag har återigen börjat sova till tolv på dagarna. Förutom idag då, när jag mot min egen vilja tvingade mig själv ur sängen redan vid nio, detta för att jag automatiskt ska däcka vid rimlig tid ikväll, eftersom jag blir tvungen att kliva upp redan vid sex imorgonbitti.

Angående packandet, så litar jag på att mina kunskaper och färdigheter inom detta ämne sitter i från yrkestiden. Varje söndag, under tre skolår, packade jag lilla väskan för fem dagar framåt. Det lär gå på tio minuter.

Scout-Jussi.

Som ni tidigare läst, grillade vi vid Kronhaga Strand en kväll tidigare i veckan. Den här coola bilden fann jag på Annelies blogg. Det var som om den gamla scouten i mig dök upp. Nästan som gubben i lådan! Jag chockerades (och fick tälja på pinnar - jag njöt).

Party.

Tidigare i veckan planerade jag att dricka lite alkoholhaltiga drycker, om ni minns? Det hela utmynnade i en trevlig kväll i ett rosa hus med mysiga människor. Även några monster-spindlar närvarade.
Nedan; bilder att beskåda.
.

Jag var full.

Eller vänta, var det bara en fake?

Liv och jag kom underfund med att min kamera har en tendens att göra människor fula.

Det här var således den bästa bilden som togs på oss under kvällen.

Annelie och jag var glada (men mycket, mycket snyggare i verkligheten, så ni kan ju bara tänka er!).

Felix föll visst av stolen.

.

Brev.

Varje gång jag går över parkeringen (eller bara utanför dörren för att röka), ger jag brevlådan mördande blickar.
Ja, brevlådan. Den där gröna ogenomträngliga lådan av pansar som ser ut som ett litet hus och dessutom är prydd med ett litet, litet gulligt hänglås.
Jag vill spränga den där jävla lådan. Eller åtminstone sparka sönder den.

Min 21-åriga bästis har aldrig skrivit ett brev i hela sitt liv. Förrän nu. Nu har han skrivit det första brevet i sitt liv. Till mig! Och brevet ligger där i den där gröna lådan, OCH JAG KOMMER INTE ÅT DET!
Jag är också medveten om att där även ligger ett paket fyllt med godis adresserat till mig. Men inte heller det kommer jag åt.

Det skaver så in i helvete. Ingen kommer tömma den där lådan förrän tisdag morgon, och då har jag precis anlänt till Estland. ESTLAND! Inte fan hjälper det då att någon tömmer lådan och flyttar paketet och brevet till mitt postfack.

Så jag får alltså vänta till fredag kväll. Vi ämnar anlända till Fårösund kring tiosnåret.
Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.