Extas.

Jag var fortfarande sängliggande när Julia drog det första aprilskämtet för mig idag.
Vi hade skrivdag, men redan klockan åtta drog jag på mig byxorna och följde med Julia till Markan för att äta frukost. Sedan gick jag hem och gjorde mig iordning i lugn och ro.
I skolan fikade jag med klass- och skolkamrater på terassen. Det var varmt och skönt i solen.

Mickey och Johan busade.

-

10:20 gick jag på första mötet för dagen. 11:00 förflyttade jag mig till nästa (vilket jag sedan upptäckte var helt i onödan). Efter lunch hade vi antologimöte i klassen.

Alida och jag njöt i solen innan vi åt lunch.

.

När antologimötet var avslutat promenerade jag, Johanna W och Therese W hem till Yaser för att fotografera en tapet. Den var vansinnigt fin.

-

Vi tittade på vårblommor. Idag var jag inte lika chockad.

Johanna plockade några.

Sedan gick vi till järnhandeln för att beskåda fler tapeter.

-

Vi hittade många fina som vi fotograferade. Jag insåg även att den dagen jag ska tapetsera mitt eget hem, kommer jag bli sjuk av beslutsångest.

-

När vi hade gått igenom alla tapetkartor (det fanns dubbelt så många som på bilden) köpte vi glass och gick tillbaka till skolan. Väl där flyttade vi alla tapetbilder till datorn för att sedan skriva ut dem.

-

Jag hängde sedan med Sigrid och Johan på terassen en stund. När jag vände mitt ansikte mot solen och blundade, fantiserade jag att det var sommar. Någonting tog fart i min mage när jag satt där. Jag kunde ha skrikit och sprungit runt och hoppat och varit helt galen av lycka. Men jag hade inga skor på mig, så jag lät bli. Istället välte jag ut kaffekoppen.

Den unga mannen Vår.

Idag var våren här och hälsade på. Jag var impulsiv och doftade som en kokosnöt.

Jag hittade en massa, massa blommor. När jag först fick syn på dem, hamnade jag i något sorts chocktillstånd. Jag stelnade till. Stirrade på blommorna. Hakan tappade jag i backen. Jag stod så en stund. I solen och den varma vårvinden och stirrade på blommorna. Det var som om de stirrade tillbaka. Jag sneglade lite åt alla håll för att se efter om någon hade lagt märke till min reaktion på blommorna. Inte en kotte så långt ögat kunde nå. Jag hämtade andan, och traskade vidare. Det var ett sällsynt och fint ögonblick.

Flickan som sköt sig själv i foten.

Dina problem:
1. Det går inte för dig.
2. Du kan inte sova.

Du vet om det själv. Så du placerar dina händer, försiktigt på varsin sida om hennes midja, kysser hennes hals och ber henne vända sig om, lägga sig på mage.
Hon gör det, lite motvillighet kan skymtas i hennes blanka blick. Men hon särar fortfarande för mycket. Du säger till henne att hon ska pressa insidorna av låren mot varandra, men inte för hårt, och om hon orkar, kan hon kanske lyfta lite på rumpan?
Hon måste göra sig så trång som möjligt, annars kommer det aldrig att gå för dig. Du har kämpat tillräckligt länge denna natt, du orkar snart inte längre. Om hon dessutom lyfter lite på rumpan, slipper du kanske åt henne. Du vill ju inte att hon ska tro att du är självisk.

Hon skakar i hela kroppen. Du tar ett stadigt tag kring hennes handled. Du kan inte avgöra om hon fejkar eller inte. Du är nära nu. Din rygg är fuktig av ansträngningen och kärlen som ligger vertikalt över halsen har sedan länge varit tydliga.
Hon kniper åt. Du har ingen som helst aning om, om det är för att hon redan kommit, om det bara är en ren, kroppslig reflex, eller om hon gör det med flit. Oberoende av vad det beror på, kniper hon åt och du försöker inte ens hålla dig längre. Du kan knappt ens njuta av att det äntligen går för dig. Mest är du bara glad över att det äntligen är över.

Ni säger ingenting till varandra. Du väger inte så farligt mycket mer än henne, och du vet utan att fråga att hon låter dig ligga kvar ovanpå henne en stund. Du lutar din kind mot hennes och ni andas tillsammans. Hennes rygg är också fuktig. Du minns plötsligt att du hört någon säga, att människan är som lyckligast precis efter att det gått för den. Du undrar om det är sant, för speciellt lycklig känner du dig inte. Lakanet är skrynkligt under er, du vet utan att känna efter är det är blött och fuktigt av diverse kroppsliga vätskor. Du är varm och det är hon också. Det känns som om du sprungit ett maratonlopp och helst av allt skulle du bara vilja att hon skulle klä på sig och gå, så du kunde duscha, byta sängkläder och gå och lägga dig för att sova.

Till sist rullar du över på sidan. Du blundar. Hon ligger kvar, tyst. Du vet utan att se efter att hon tittar på dig. Granskar svettpärlorna i din panna. Granskar den intetsägande minen över ditt ansikte.
Till sist börjar hon prata. Försiktigt, som om hon provar om rösten över huvud taget håller. Nonsens. Det hon säger har ingen innerbörd, ingen mening. Hon kunde lika gärna vara tyst. När hon inte får någon respons, tröttnar hon efter ett tag. Hon reser sig upp, kliver över dig och går ut till badrummet. Du vet att hon hämtar papper för att torka bort det som rinner längs insidan av hennes lår. Det som egentligen skulle resultera i en människa som är hälften du och hälften hon. Du vet att hon tvättar händerna, du vet hur det känns när hon gör det. Hur de liksom blir fria från kladdet och doften. Doften av dig.

Du betraktar henne medan hon klär på sig. Det är inget fel på henne egentligen. Hon är väldigt söt. Hon är snäll, men du tröttnar väldigt fort på henne. Det skulle aldrig hålla. Inte i längden. Hon ger dig det du vill ha. Du ger henne din uppmärksamhet för några timmar, mer begär hon väl inte? Hon säger hejdå. Hon ger dig en blick precis innan hon försvinner ut genom dörren, och du kan ana besvikelse. Du hör henne i trappen, hon är snabb.

Du tänker att du ska duscha, borsta tänderna och byta till rena sängkläder. Men du gör det inte. Du somnar.

Efter en dryg timme vaknar du. Du kan fortfarande ana smaken av lakritsshottar i munnen som är torr. Nacken gör ont och du är kissnödig. Du har ångest, över något någon gjort, för länge sedan. Du borde inte ha det.
I badrummet borstar du tänderna, men smaken av lakrits försvinner inte. Du sköljer ansiktet och tvättar händerna noggrant.
I köket dricker du ett glas vatten. Sedan lägger du dig igen.

Du kan inte somna om. Hennes närvaro har fastnat i lakanen. Du lägger märke till, att du för första gången är rädd. I den här sängen, i det här sovrummet, i den här lägenheten. Du känner igen den där känslan. Känslan av att det är någon annan i rummet, även om du vet att det inte är det.
Om nätterna, i ditt barndomshem, var du också rädd. När du vaknade och inte kunde somna om. Barndomshemmet, som skulle vara den tryggaste platsen i världen.

Du vänder och vrider på dig. Kan inte släppa tankarna som får dig att må illa. Du inser att du inte minns hur din bästa kompis låter när han skrattar. Du oroar dig. Både över saker du inte behöver, och saker du verkligen behöver oroa dig över. Ångesten sitter fortfarande kvar, och du förstår inte vad det är som får dig att må så otroligt illa.

GLADA NYHETER!

Pär hämtar oss när vi har anlänt till Stockholm på söndag vid lunchtid! Det gick hur bra som helst att vi sover över. WOHOOW! Awesome!

Jag har räknat ut, att sedan jag flyttade hit, har jag gått upp ett kilo per månad.
Jag sörjer mina Crockerjeans.
Jag minns att jag ofta hade dem på mig i jobbet i somras, och att jag var tvungen att ha bälte i dem, så jag inte skulle tappa dem.
Imorse fick jag knappt knäppt knappen ens.

Det är varmt ute. Prosan spirar i min skalle. Jag bälger i mig svenskt kaffe och trampar takten till glad, dansvänlig nostalgimusik. Jag kan ana att Gud ler mot mig igen.

Den finlandssvenska aggressionen.

Ludde lyckades boka om sina biljetter. Jag ringde precis till Destination Gotland. Jag försökte spela lite på min finlandssvenska aggression. Det hjälpte inte. Inte ett dugg.
Våra biljetter gick inte att boka om. Vi kunde heller inte få pengarna tillbaka. Men däremot kunde vi boka helt nya biljetter! berättade den glada gotlänningen glatt.
Kiss my hairy yellow butt!
så skulle Bart ha sagt.

Vi försöker nu få tag på vår lärare Pär, som bor i Stockholm. Det skulle vara skönt om vi kunde övernatta hos honom, så slipper vi betala övernattning på vandrarhem. Dessutom ska ju Pär också med till det estniska landet på andra sidan havet.

Hata Destination Gotland.

Idag visar det sig att det återigen finns färjebiljetter för måndagen.
Detta innebär att jag, Micke och Ludde har färjebiljetter för söndagen, och resten av de som åker från Gotland till Stockholm, åker på måndag morgon.

Just nu känner jag två saker;
1. Jag är trött.
2. Jag vill inte åka till Estland längre.

Det enda som skulle göra mig riktigt glad.

Solen har i alla fall funnit sin rätta plats på den klarblå himlen. Jag har försökt lugna ner mig och min aggression med en kopp kokoste. Det hjälpte lite. Men jag är ledsen över att jag glömt mitt lakritssnus hemma.

Det här är en sådan dag då jag känner, att det enda som skulle göra mig riktigt, riktigt glad, är mys i soffan eller på soliga balkongen med min bästis Alfonso och en massa, massa espresso (alternativt caffe latte), Valrhonachoklad och cigaretter.

Jag saknar mina arbetskamrater på restaurangen; Morran, Filifjonkan och Kocken.
Jag saknar min f.d. kombo Men Hanna!

Jag önskar att det kunde komma riktigt många, spännande brev på posten. Förutsättningen är att jag först skickar riktigt många, spännande brev. Det har jag ju inte gjort. För jag har inte haft tid.

Men jag har hittat ett substitut för Matti i snickeriet i alla fall, så dagen är ju inte helt ti hukka. En lite lugnare variant dock, men han duger. Jag har ju någonting att göra medan jag väntar på mejl från förlaget med stort F.

Kisi ja kakka!

Det började i fredags när jag skulle boka färjebiljett från Visby till Nynäshamn.
Om knappa två veckor åker vi iväg till Estland och resan mellan Gotland - Stockholm, Stockholm - Gotland, får vi fixa och stå för själva.
Hur som helst så började det i fredags med att jag upptäckte att färjan vi skulle ta, var fullbokad. So not good.

Therese ringde Ludde och han sa att vi helt enkelt blir tvugna att åka till Stockholm redan på söndag kväll, sova på vandrarhem en natt och sedan sätta riktning mot Estland på måndag kväll.

Idag fick vi även veta att vi blir tvugna att betala övernattningen själva.
Nåja. Även om det inte känns så kul med oväntade utgifter, är det ju inte världens undergång.

Jag blev glad när jag i akt med att boka färjebiljetterna, upptäckte att man behövde fylla i nationalitet. Wohoow! tänkte jag. Förmodade att det isåfall skulle vara möjligt att betala med mitt Visa över nätet.
Nej. Det gick absolut inte. "Ett fel uppstod vi betalningen". SATANA! var det enda ordet i mitt huvud och Micke föll offer för att betala resan tills vidare. Konstigt nog kunde jag inte välja att betala kontant, när jag sedan går ombord på färjan, vilket mina klasskamrater kan (litar de inte på finnarna? Tror de på Destination Gotland att jag skulle försöka betala i €?).

Strulet slutade inte där. Nope. Det fortsatte med att vandrarhemmet vi hade tänkt bo på, bara har öppet juni-augusti.

Efter mycket övervägande har jag bestämt mig för att lämna Gotland måndagen den 18 maj. Några flygbiljetter är ännu inte bokade, eftersom en svensk medborgare blir tvungen att betala min resa i bokningsskedet, och således måste jag först flytta pengar.
Efter fikat imorse, ringde jag mormor för att replikera att jag ämnat anlända till hennes hem måndagen den 18 maj.
- Ja, jo, det skulle väl gå bra, men... vi hade tänkt åka till Vasa den 16 maj.
Inombords skrek jag rakt ut.

Om jag skulle flyga härifrån till Umeå, och sedan ta färjan därifrån till Vasa, skulle det kosta mig dryga 200€. Men om jag flyger härifrån till Stockholm och sedan från Stockholm till Vanda och sedan från Vanda till Vasa, är vi redan uppe i 600€ (!!!) och de pengarna tänker jag inte ens drömma om (huvudlöst, med tanke på att mina tur- och returbiljetter över julen, blev att kosta 500€).

Spin that record, babe.

Eller också väljer man att gå den korta vägen; och accepterar helt enkelt att man inte duger.

Igår kväll var i alla fall Gud på min sida.
Medan jag dansade fram över trottoaren,
fick jag för en stund styra världen;
ett lyckorus

fram tills dess att kallsvetten bröt ut.

Mitt tidigare liv.

Humor.

Det här måste vara den mest skrattretande bilden ever!

I wish I could move like Michael Jackson.

Jag hittade den här bilden. Ni kan beskåda min kompis Simons ryggtavla och en rödhårig verision av mig. Ett fint minne. Det var lördag. I slutet av april, men det var sjukt varmt hela dagen. Jag, pojkarna och Matilda grillade för andra gången den säsongen, vid Ricos sommarstuga.

Gymfantasier del 3 och lite gott och blandat.

Jag vaknade klockan åtta. Nej, tänkte jag, envist. Jag pressade ihop ögonlocken och lyckades somna om. En och en halv timme senare, vaknade jag på nytt och kände inte alls för att sova längre.
Medan jag klädde på mig, funderade jag över vad som har hänt med mig. Har jag drabbats av någon konstig sjukdom månne?
Varje dag den här veckan har jag vaknat innan väckarklockan, och att jag, av alla människor, är uppe innan tio en lördagmorgon, det har nog aldrig hänt förut (ja, om jag inte har haft jobb förstås).

Vid frukostbordet ropade jag. Jag ropade ut mitt begär. Mitt Fong-begär. Det kommer ofta på helgerna när jag inte har massvis med människor runtomkring mig. Det ligger alltid på lur, men på helgerna kryper det fram. Julia led med mig en stund. Sedan gav hon sig av.

Efter frukosten, kastade jag mig på soffan för en stunds läsning. Sedan yrade jag runt i sovrummet, städade. Damsög och bytte sängkläder.
Efter ett tag begav jag mig till gymmet.

Det är bevisat att Fårösundborna inte gymmar på helgerna. Förra lördagen var det inte en kotte där. Idag var det faktiskt lite liv och rörelse i gymmet.
Där var en av männen som jobbar på GIC. Där låg också en herreman på golvet. Två pojkar, vilka antagligen var hans söner, sprang omkring och var galna. Och en dam, som jag antog var barnens farmor. Hon log glatt mot mig.

Jag löpte en halvtimme, samtidigt som jag spanade in skidskytte på tv (vem är jag?). Jag fantiserade. Inte om de hemskheter jag vanligtvis fantiserar om på gymmet. Nej, idag fylldes mitt huvud av mycket trevliga fantasier. Fantasierna peppade mig att ge allt under löppasset.
När jag kom upp till gymmet igen, var det tomt och mörkt. I takt med att jag rörde mig över golvet, tändes belysningen. Jag slängde i SOADS skiva Mezmerize och körde igång.
Minns inte om jag nämnt att jag ökade på vikterna i början av veckan? Hur som helst körde jag på som fan. Var lite orolig att ett kärl någonstans skulle brista, så som jag höll på. Passade på att mäta pulsen medan jag körde lårens framsida, och kom upp i 140 bpm.
Medan jag stretchade, märkte jag att jag skälvde i hela kroppen - tillfredställelse.

Sedan traskade jag hem. Hoppade in i duschen medan riset puttrade på spisen.
Efter maten kastade jag mig återigen på soffan för lite läsning.

Lite senare stod jag i badrummet och trixade. Tyckte mig höra ett konstigt ljud. Kikade ut i hallen. Mycket riktigt; min telefon ljöd. Det är inte vanligt att den gör det. Den ringer varje söndag, det är garanterat. Men överlag är den väldigt tyst.
I samma ögonblick som jag greppade tag om den, slutade den att ljuda. Listan för missade samtal avslöjade att det var en vän, så jag ringde upp.

Vännen berättade att den var i behov av en hammare. Den berättade också om en katt. Frågade vad jag gjorde och vad jag skulle göra ikväll. Vi pratade en stund. Mittiallt kände jag hur mycket jag tycker om min vän. Det var som om känslan i mig gick att ta på. Jag ropade i telefonen:
- Jag tycker så mycket om dig!
Vännen blev glad och när vi sedan sagt "ring om du har tråkigt. Ha det bra! Hej!" kunde jag inte sluta le. Det var också då jag blev uppmärksam på det sociala behovet. Behovet av att umgås.

Jag ringde ett samtal. En kvinna meddelade att abonenten inte kunde nås. Jag ringde ett till samtal. Några signaler gick fram och sedan kom jag till en telefonsvarare. Gud var alltså inte på min sida idag.
Jag satte mig på sängen och tänkte en stund. Plötsligt tändes en glödlampa ovan mitt huvud. SSV!
Jag skyndade mig ut och över parkeringen. Drog kortet genom läsaren och slog in koden, varefter jag sprang upp för stentrappen och fram till nästa kortläsare. Loggade in på närmsta dator och sedan in på msn messenger. Men Nej.
I ren besvikelse sjönk jag ihop på stolen.

Det är lördag kväll i Fårösund. Jag är rastlös och har ingen att leka med.

Fredagkväll i Fårösund.

Det finns så mycket att göra i Fårösund en fredagkväll! Igår t.ex. låg jag i min säng och lyssnade på ringsignaler i min telefon! KLÅ HE!
Julia fann mig där när hon kom hem. Hon tyckte det var väldigt spexigt.

Vi hade bestämt att vi skulle se film. Julia hade lånat tre stycken av sin man. Jag hade köpt godis, chips fanns sedan tidigare.
Valet stod mellan en skräckis, en action och en film Julia sett för bara några veckor sen. Vi beslöt efter många om och men, att se skräckfilmen. Datorn vägrade läsa den. Vi slängde i actionrullen; The Transporter, en film jag sett förut, någongång i högstadiet tillsammans med Fong. Jag mindes att jag hade tyckt den var bra.

Jag korkade en Lapin Kulta och chipset tog slut på fem minuter. Filmen var sjukt bra! Jag satt på nålar och kved. Filmmusiken överraskade också, sådant gillar jag! Frank var cool. Jag fick skratta rått en hel del gånger.
När det var tjugo minuter kvar av filmen, började Julia snarka. Jag mindes när vi gick på bio en gång i högstadiet, Julia och jag. Vi skulle se en actionkomedi och Julia somnade efter en halvtimme. Och när jag riktigt tänkte efter, slog det mig att jag har rätt många vänner som ofta somnar när vi ser på film. Besynnerligt.

När filmen var slut, väckte jag Julia och hon undrade hur filmen slutade. Jag berättade kort vad som hade hänt och sedan gjorde vi oss snabbt iordning för läggdags.
När jag kröp ner under täcket var jag lite förvånad över att klockan inte var mer än kvart över tio.

Bilder.

Här ska ni få lite bilder från torsdagen.

Jag och Johanna A var pepp när vi hoppade in i minibussen!

Vädret var vackert.

Jag läste Katarina Kieris Dansar Elias? Nej! (för tredje gången) i bilen.

Vi skulle läsa våra texter till den här fina bakgrunden. Almedalen i Visby, alltså.

Jag var trött och frusen när vi kom till biblioteket.

Klasskamraterna var fascinerade över vattnet i golvet.

Linn, Ellinor, Johanna D och Johanna W.

Här skulle vi sedan bygga upp scenen.

Utsikt över Östersjön.

Ludde provläste.

Johanna W in action.

Travellink.

Travellink erbjuder bra priser och E-ticket... men jag blir ändå tvungen att lämna ön för tidigt om jag väljer att åka på lördagen.

Sedan är det ju den där problematiska betalningen också; jag blir tvungen att flytta pengar till någon av mina svenska kompisars konto, som sedan betalar min resa.
Varför är jag inte svensk medborgare med svensk bank? Livet skulle bli så mycket lättare då.

När vingarna ska bära.

Jag förstår faktiskt inte att jag gör det här. Att jag sitter i datasalen denna regniga fredag och spanar in flygbiljetter. Flygbiljetter som ska ta mig härifrån.
Dock inte hem, men närmre.
Jag förstår inte att jag gör det.

Jag hade till en början tänkt att jag skulle åka hem på söndagen efter att vi har slutat, men biljettpriserna var dubbelt så dyra på söndagen, jämfört med resten av veckodagarna. Tyckte det var lite onödigt slöseri, eftersom jag lika bra kan åka på lördagen.
Men flyget på lördagen, avgår vid elva på förmiddagen. Det innebär att jag måste åka från Fårösund vid nio, och jag har ingen aning om hur, med tanke på all packning.

Dessutom kan det gott vara så att man vill festa lite efter avslutningen, och hur kul är det på en skala att kliva upp tidigt morgonen därpå för att packa det sista, göra sig iordning, vinka Hejdå till Fårösund och sedan sitta i ett skakigt flygplan? Och sedan dessutom driva omkring på Arlanda några timmar innan det är dags att kliva ombord på nästa plan, som tar mig till Umeå?

Du kan lämna spår bakom min piercade tragus.

Om en knapp timme hoppar vi i minibussarna och sätter riktning mot Visby. Uppläsning nummer två för dagen, går av stapeln klockan sju ikväll, vid Almedalsbiblioteket.

Jag borde gå hem nu och äta lite yoghurt (min nationalrätt, som min näst äldsta syster så högtidligt uttryckte det). Byta om och lugna ner mig. Har varit så speedad hela dagen; Johan hotade att ta livet av mig om jag inte mot förmodan dog på egen hand.

Jag är så kreativ i dessa tider att det rent av blir jobbigt. Jag borde skaffa mig ett litet, litet anteckningsblock som jag kan ha i min byxficka (byxorna i denna bemärkelse, är mina grå Coral Zipper Super Slim, som jag nu har bott i, i ett och ett halvt år - GE MIG JEANS!). Jag får en insikt, krafsar ner bokstäver som blir ord som blir meningar, och sedan lägger jag det ifrån mig, för att börja på någonting nytt. Detta håller inte. Jag måste slutföra saker så länge idén är färsk. Men jag kan meddela att jag har fått en helt ny inställning, skaffat mig en realtion, till hederlig penna och hederligt papper. Förut skrev jag helst på dator, nu är det tvärtom.

Utöver det sammanställer vi vår antologi som bäst och Micke och jag har hittat Förlaget, med stort F, som ska få äran att ge ut den. På sidan av är jag mitt uppe i planeringen av två egna projekt. Begynnelsen av något stort, så att säga.

För min syn, ligger ett skimmer av overklighet. Lite då och då slås jag av hur otroligt det är att jag faktiskt är här. I Fårösund, på Gotland. Att jag lärt känna och älskar alla dessa underbara människor. Att jag tillåts, och har tid, att skriva poesi, dygnet runt. Att behandla och umgås med litteraturen, dagligen.
Samtidigt längtar jag till den där morgonen när jag hoppar upp på cykeln för att bege mig till restaurangen. Den känns avlägsen nu, men jag längtar.
Och jag minns snickeriet för 365 dagar sedan. Snickeriet, ligger mig varmt om hjärtat. Aldrig kommer jag få återuppleva just det, men det kommer för alltid att vara klart som vattnet i en nyutsprungen vårbäck, i mitt minne.

Minnen.

Här är originalverisionen av min text Minnen:

Mina minnen
etsade fast någonstans mot en angränsande gipsskiva till verkligheten
Kategoriserade och utdelade i olika fack
beroende av vem minnet handlar om,
vilken epok,
eller vilken känsla
Om man gärna gör skönlitteratur av verkligheten
är det ibland svårt att säga vad som hänt
och vad som bara var en dröm;
en önskan.

... och översättningen till engelska:

My memories
firmly etched somewhere against a bordering gypsum panel towards reality
Categorized and distributed in several trays
depending on who the memory is about,
which epoch,
or what feeling
If you love to make fiction from reality
it’s sometimes hard to say what really happened
and what was only a dream;
a wish.

Första uppläsningen för denna torsdag.

Nu är första uppläsningen avklarad. Det gick bra. Det var lite i stimmigt i början. Jag läste min text Lögner.
Sedan var det många elever som gick mitt i uppläsningen. Dumt, vi drog ju bara över fikat med tio minuter. Jag läste en annan text också, en text jag skrivit till en vän. Jag läste den här texten, för vännen, inför alla. Men vännen var inte där. Jag kände vännens närvaro, när vännen reste sig upp, innan. Jag fångade vännens blick. Vännen gick. Och hann inte höra min dikt.

Har även hunnit översätta en text jag skrivit. Jag ska ta med mig texten till Estland och läsa den för författaren Kristiina Ehin.

Nu väntar jag bara på Nils. Hoppas han kommer snart. Jag är nära att dö av hunger.