En gång...

... var det sommar.

Slutet på det roliga.

Igår var som sagt jag och Nils ute och plockade mossa och tallbarr till vår husdjursmask Tuula. Eftersom vi båda var lediga, tog vi god tid på oss att göra fint i hennes hem. Nils stack ner en tallkvist i mitten av burken.
- Sådär kan du ju inte göra, hon kommer ju rymma ju! sa jag.
- Näj! Vadåa? On kan väl inte hoppe hellä, sa Nils.
Jag var skeptisk, men lät kvisten vara kvar.

Efter det senaste inlägget gick jag ner för att hämta kaffe i kafeterian. Jag stötte på Nils. Han såg uppgiven ut. Skakade på huvudet.
- Vad är det? frågade jag.
- Masken e borte.
- Nej, vadå borta?
Han ryckte på axlarna, ställde sig tätt intill mig.
- Vi få gå på maskjakt sen, sa han.

När lektionen var slut gick vi till lunchrummet. Vi hade haft henne där, i ett fönster, så att hon kunnat se ut. Vi tömde burken på tallkvistar och stenar. Jag grävde runt bland mossan. Nils kröp omkring på golvet (gissa om det såg komiskt ut, haha!).
Vi var tvungna att inse faktum; Tuula hade rymt.

Så, nu har vårt glädjeämne rymt iväg. Vem ska vi nu ta hand om? Johan? (Kanske man nu inte snor sallad från Markan för att hålla honom vid liv… eller?)
Typiskt! Jag som till och med sa åt Nils att han inte skulle köra ner den där kvisten i mitten av burken.

Någon klok läsare som har någon idé om vart en mask (eller, ja, hon är ju egentligen inte någon mask, utan en tjock, grön larv) tar vägen när den rymmer?
Och till er studiekamrater som läser:
Drabbas inte av panik.
Tuula är en väldigt vänlig mask, och vill inte att någon far illa.

Solen, solen lyser på mig.

Idag skiner solen för fler! Men det blåser kallt.
Jag och Johanna var ute och gick 4 km i skogen innan lunch. Det var skönt!

Nu är jag lite ångestfylld, ty jag har mitt stora anteckningsblock hemma.
För övrigt så drömmer jag om att äta fastlagsbullar och snickra.
Hämtar nog en kopp svenskt kaffe från kafeterian.

Mer post.

Idag skrev jag ett välformulerat och väldigt välgenomtänkt brev till Folkpensionsanstalten. Jag bifogade en kopia på mitt hyreskontrakt och sedan traskade jag iväg till den gula lådan mittemot Ica. Passade på att posta några andra brev samtidigt. Två av breven har legat några dagar och väntat på att få komma iväg.

Nu behöver jag bara vänta på att en större summa pengar ramlar in på mitt konto.

Ska nog gå hem och sova under tiden jag väntar. Godnatt på er, läsare!

Ett paket damp ner.

Som ni av detta blogginlägg anar, hade paketet med det finska godiset anlänt redan idag! Hade nog aldrig trott att det skulle gå så fort. På postens kontor har de tydligen varit misstänksamma gentemot detta vackra Marimekko-paket. Ty det hade blivit öppnat. Syster! Säg mig; saknas någonting?

Jag tackar så hemskt mycket för godiset och det "vackra" vykortet! Tacktacktack och KRAM på dig! <3

En härlig solskensdag.

Solen skiner. Ja! Det är sant! När jag vaknade på förmiddagen sken solen! Det är ett av Guds Stora Underverk! Låta solen skina på Gotland i början av februari. Det är ju helt underbart!

Jag hade planerat att åka in till Visby idag, eftersom vi ändå var lediga. För säkerhetsskull kollade jag mitt kapitalkonto igår kväll. Det var en stor besvikelse när jag insåg att där bara fanns ynka 15€.

Jag åt lunch med Nils idag. Oberörd plockade han åt sig ananas och fetaost från min tallrik. Efter lunchen gick vi ut och satte oss på en bänk i solen.
Nils hävdade att Tuula var försvunnen. Att någon hade kidnappat henne. Eller, i värsta fall, mördat henne. Han tvingade mig att visa undersidan av mina skor åt honom.
Jag var lite besviken över att han faktiskt ansåg att det var ett alternativ. Att jag skulle ha gjort henne illa.

Efter att vi hade rökt, gick vi och letade efter Tuula. Hon var fortfarande kvar på samma ställe som senast. Vi gick ut på gården och plockade mossa och tallbarr åt henne, sedan gjorde vi fint i hennes burk.

När Nils hade åkt hem begav jag mig till expeditionen. Halva natten hade jag legat sömnlös och tänkt på min ekonomi. Jag frågade om mitt hyreskontrakt var färdigt. Och det var det! Det hade kommit idag!
Ett litet hopp grodde i mig. Jag firade med en kopp kaffe och en mentolcigarett.

Framför datorn i klassrummet fick jag två härliga nyheter:
1. Ett paket fyllt med finskt godis kommer vilken dag som helst att dimpa ner i mitt postfack!
2. Det här fina inlägget.

Det firade jag med ännu en kopp kaffe och en mentolcigarett.

Det är som om den där tyngden i mitt bröst lättar lite. Nu ska jag gå hem och skriva ett brev till FPA. Jag har inte fått några pengar av dem sedan den 4:e december. De är skyldiga mig över 700€.

Det är ynka tre veckor kvar till vårterminens första uppläsning. Och för första gången sedan jag kom tillbaka till Gotland, mår jag riktigt underbart bra (trots min trassliga ekonomi). Så där bra så jag kunde gå ut på gården och skratta. Åt ingenting alls!

Om detta hade varit.

Om detta hade varit en fredagkväll i Ingenstans hade jag slevat i mig en snabb middag, sedan förflyttat mig till mitt sovrum. I sovrummet hade jag noggrant valt ut kläder, experimenterat med mitt utseende med hjälp av det oändliga lager makeup som där återfinns. Plattat håret och klätt på mig, till tonerna av System of a Down och lite blandad skitmusik. Samtidigt sörplat i mig Rekorderlig Mansikka-Lime cider eller också iskall Karhu. Jag hade lycklig avnjutit min egen, ensamma förfest.
Telefonen hade gått varm. Vid ett senare tillfälle hade jag ringt upp någon av mina privata chaufförer. Replikerat att jag nu var redo att lämna mitt hem.

Salongsberusad hade jag tagit mig ut, hoppat in i bilen för att tillsammans med mina killar inleda helgen med en kopp kaffe och skratt och skitsnack.

Med musiken på tinnitusframkallande volym hade vi glidit runt i Ingenstans. Skrattat åt allt och ingenting, tävlat i vem som kunde rabbla de snabbaste, fräckaste kommentarerna. Kanske att jag hade vunnit, jag brukar göra det. Ibland.

Sedan hade vi hälsat på diverse unga män i Ingenstans. Druckit mer. Njutit. Busat. Och kanske att vi senare hade gett oss ut på äventyr. Destinerat till vackra Vasa eller också Drömmarnas Stad.
Betraktat varandra och funnit oss trygga. Insett att vi ju faktiskt växt tillsammans. Växt upp. Och formats, påverkats av varandra. Och vi hade tänkt att livet var underbart. Att vi var lyckliga. För vi brukade tänka det.

Nu är inte detta en fredagkväll i Ingenstans.
Detta är en fredagkväll i Fårösund, på Gotland.
Det är dödtid fram till middagen. Efter middagen antar jag att jag går hem. Ja. Går hem. Till Lilla Lägenheten.
Kryper i hörnen, knakar i kotorna, längtar. Till Ingenstans.
Till De Mina.
Fram till läggdags.

Men jag har faktiskt två Falcon folköl i kylskåpet.

Det är fredag eftermiddag.

Det är fredag eftermiddag. Korridorerna fylls av ett tyst dunkel. Alla elever har gått hem. Helgen är ett enda stort mysterium. En gåta att lösa. Det är fredag eftermiddag och alla elever har gått hem. Bortsett från en elev.

Jag.
De flesta fredagar är det så här.
Det är tomt, tyst och dunkelt i korridorerna och alla elever har gått hem. Deras kroppar är spända av förväntningar inför helghändelser. De förbereder sig.

Jag blir kvar.
Utan skor, tassar jag tyst genom korridoren. Vill inte störa byggnadens andhämtning. Jag blir kvar. Ensam tassar jag i bara strumporna, röker en mentolcigarett, dricker en skvätt kaffe och återfinns i klassrummet, alternativt datasalen, där jag försöker få någonting gjort. Försöker överföra prosatexter och andra texter från huvudet till pappret, alternativt datorn. Göra dem synliga och läsbara.

Och det är oftast fredagarna som är lättsamma. Kanske för att alla har gått, för att jag är ensam kvar, för att jag får vara ifred. Jag skriver som bäst då.
Detta motsvarar nätterna i Ingenstans.

Alla nätter i Ingenstans. Alla sömnlösa nätter. Mamma och lillasyster andades tungt i de övriga sovrummen i huset. Mitt sovrum förvandlades till en arbetsplats. En fristad.
Dubbelsängen var ofta täckt att papper, anteckningsböcker, små lappar, biblioteksböcker, uppslagsverk och pennor av alla slag. Och i centrum av allt detta smuttade jag på ett glas rödvin, alternativt en kopp kaffe, medan jag lät orden forsa. Jag dyrkade tystnaden och lugnet.
Att någonting så enkelt (och samtidigt så svårt) kan vara en sådan njutning och tillfredsställelse!

Vackra skapelser.

Jag suktar efter dessa skor. Jag ljuger inte när jag säger att jag nästan dreglar.

På Bellme idag kan man köpa dessa härliga skor för endast 499 kr. Man kan välja att dela upp sin betalning (från 100 kr i månaden). I butiken får man dem för 900.
Jag har beslutsångest; köpa, eller inte köpa?

Vid midnatt tas skorna bort från sajten.
Jag har alltså drygt nio timmar på mig att fatta ett beslut.
Vad tycker ni?
Ska jag slå till eller inte?

Da Capo.

Idag hände det igen;
Min Stockholmska vän D ringde i arla morgonstund när jag befann mig i badrummet (07:44).
Telefonen var dessutom inställd på ljudlös.

Jag får säga åt honom att han får ringa lite tidigare om morgnarna.
Till exempel prick 07:00.
Det vore väl ändå trevligt? Att varje morgon bli väckt av en god vän.

"Min snopp är mycket större än din".

Hey man, look at me rockin' out! I'm on the radio.

Jag skälver i händerna. Svenskt äckel-kaffe har insupits och jag har matat Tuula med morötter och blad. Det blåa nagellacket piggar verkligen upp den gråa vardagen och jag lyssnar på System of a Down. Drömmer om högstadietider och underbara förälskelser (ja, på den tiden var de underbara. På ett helt annat sätt än de är underbara idag.).

Nu ska jag gå hem och tvätta bort ansiktet.
Låta det rinna ner i avgrunden.
Sedan ska jag bada.

Det sötaste sms:et som finns i min inkorg för tillfället, lyder:
Jag är förkyld ja. Kommer
kanske imorgon. Ta
hand om masken! Kram.

Lyssna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=PHQOSfnV4hM

En god tanke.

Min Stockholmska vän D skulle vara gullig och ringa och väcka mig imorse.
Det gick mindre bra. Klockan var 07:22 och jag stod i duschen.
Det var dock en väldigt god tanke.
Och sen fick jag ju ändå prata med honom medan jag åt frukost.

Jag tittade nyss till Tuula.
Hon såg ut att vara frisk och kry.
Får inte glömma att sno med mig lite sallad från lunchen sen.
Jag kan ju inte låta henne svälta ihjäl hur som helst heller.

För övrigt är det en nedstämd torsdag.
Men jag har blått nagellack.

En ytterst uppseendeväckande förmåga.

Inte hade det hänt så mycket egentligen. Han mådde bättre. Och det gjorde jag också, trodde jag.

När skoldagen var slut och jag hade packat ihop mina saker,
begav jag mig hemåt.
Aldrig noterade jag att han var bakom mig
i korridoren.

Jag hade bara hunnit skjuta upp dörren,
kliva de tre trappstegen upp till parkeringen
när jag hörde honom ropa,
- Finland!
Främst för att han inte kommit på mitt namn för ögonblicket.
Snabbt var han ikapp mig.
Granskade mig noga.
- Hur mår du?
- Bra! Bra... eller, gör jag?
- Du verkar inte så uppåt.
Inte kunde jag skylla på att jag var trött, nej, han skulle genomskåda det direkt. Lika bra att vara ärlig mot någon som har en ytterst uppseendeväckande förmåga att läsa människor.
Även om jag kanske inte var så uppåt,
kändes det bra att någon faktiskt ville veta hur jag mådde,
kändes bra att någon hade märkt och brydde sig.
Så vi delade en cigarett och pratade en stund.
Han sa en massa kloka saker, så som Vargar gör,
och "ta hand om dig", "vi ses imorgon" och så daskade han till mig med sin skolbok, log, retsamt, så som Vargar gör.

Om du möter en Varg.

Häromdagen. Var jag på väg att bege mig till skolbyggnaden. Genom ett av mina smutsiga sovrumsfönster fick jag syn på honom. Jag stelnade mitt i en rörelse. Sträckte sedan på mig, långsamt. Iakttog honom.
I sin vänstra hand höll han en cigarett. I den högra en take away kaffemugg. Det var någonting som var fel. Jag vet inte vad. Kanske det var hans hållning som gjorde att jag förstod att någonting var fel.

Senare slog hans sig ner jämte mig i kafeterian. Låste min fot mellan sina egna. Gnuggade sig i ögonen. Det såg ut som om han inte sovit på flera dagar.
- Kom nu, sa han
och ryckte i min jackärm.
- Men jag rökte nyss, suckade jag.
- Jaja, svarade han och drog mig med ut.

Han berättade aldrig allt. Gav mig bara flyktiga detaljer, så jag endast skulle ana att någonting hade hänt och att livet inte var som det borde.
- Vi ses sen, sa jag
vände mig om och gav mig av.

Det var som ett stort glapp mellan oss under lunchen. Ändå satt vi vid borden bredvid varandra. När hans lunchpartner lämnade bordet, och min gjorde samma sak, samtidigt, fångade han min blick. Trött. Försökte sig på ett leende, misslyckat.

Långsamt tog jag mig upp för trappen. Tankspridd.
Han kom. Jag väntade in honom. Kunde inte slita mig från trappavsatsen
av någon anledning.
- Vart är du på väg?
- Hem.
- Har ni slutat nu?
- Ja. Jag ska hem och ordna upp lite saker.
- Jaha. Okej.
Jag naglade mig fast. Kände att jag borde göra något,
något för att trösta,
min vän.
- Kom, sa jag.
Han hade redan tagit sig ner på det andra trappsteget uppifrån. Då var vi lika långa.
Klev två steg och det var endast 150 millimeter som skiljde oss åt.
Omfamnande. Han lutade sin kind mot min axel. Jag smekte honom lätt över ryggen.
- Det blir bra, det blir alltid det.
- Jag vet. Det blir alltid bra i slutet.
När vi skiljts åt och jag fortsatte genom korridoren, slog det mig;
Vargen. Stora Stygga Vargen. Det är Vargen han påminner om!
Och vad är nu bättre, än att ha en vän som Vargen?

Tuula - attackmasken.

Det bästa som hände idag, hände på första fikat;

Nisse hittade en tjock, mörkgrön larv.
Larven fick flytta in i skolan, i en plastburk.
Nisse tog med sig sallad från skolmatsalen för att mata larven.
Vi döpte larven till Tuula.

Tröttheten tog över.

Igår var det hiskeligt roligt i skolan. Jag satt längst fram i klassrummet och bara förundrades över allt Ludde pratade om. Vi skrev också. Kul kul kul!
Efter skolan gick jag direkt hem och städade.
Sedan spenderade jag kvällen i min säng med boken Låt den rätte komma in. Unnade mig själv ett ordentligt fotbad också.
Kring halv elva kom Julia och Jonas hem. Jag blev att prata med dem fram till midnatt. Det är oftast väldigt roligt när de kommer hem. Vi brukar bli lite busiga!

Imorse när klockan ringde ville jag bara fortsätta sova.
När jag till slut klev upp, insåg jag att mina lakan var blodtäckta. Inte bra.
Jag slängde i mig en tallrik filmjölk och entrade skolbyggnaden när klockan var exakt 08:30.
I små grupper diskuterade vi boken. Jag kröp ihop i en soffa, under min stora scarf.

Efter fikat gick jag genom duggregnet till Gotlands Idrotts Center.
Det var meningen att vi skulle ha haft "lätt gymnastik", men tanten var sjuk, så vi fick göra vad vi ville.
Johan, Mickey och jag gick ner till hamnen. I duggregnet. Mitt hår blev lockigt. Fick höra att det ser bäst ut så. Det gjorde mig glad.
Vi gick och tittade på en stor segelbåt som sjunkit. Det var bara en liten bit av hytten som stack upp ur vattnet. Och masten såklart.
Mickey försvann. Mittiallt hade han gått iväg, utan ett ord.
Jag och Johan gick till Ica för att se efter om det fanns fastlagsbullar.
Det gjorde det. Vi köpte inga.

Jag lunchade med Julia. Under tiden kom värken. Jag kunde inte sitta upprätt.
Drack te med Liv efteråt. Sedan tillbaka i klassrummet på lektion.
Där fortsatte vi prata om boken.
Förgäves försökte jag hitta bekväma sittställningar, men värken blev bara större och värre och när jag var ute med Johan på fikat kunde jag knappt stå på benen.
Jag fick två Alvedon av Ludde. Jag svär på att jag kunde ha kastat mig över honom av lycka!
När skolan var slut för dagen var värken spårlöst försvunnen. Det var en lättnad.

Jag gick hem. Sänkte persiennerna över sovrumsfönstren. Klädde av mig.
Vanligtvis sover jag inte dagtid. Det händer sig väldigt sällan. Max tre-fyra gånger per år. Jag blir så mosig i huvudet om jag slumrar till i en timme.
Men idag tog verkligen tröttheten över. Jag tror att det ständigt gråa vädret är orsaken.
Hur som helst tog det inte länge innan jag sov som en stock.
Jag drömde mardrömmar. I drömmen var alla otrevliga och elaka. En obehagskänsla över det hela. Men Fong var där, som räddaren i nöden. Kramade mig och drog mig med på äventyr, beskyddande.

Jag vaknade vid middagstid. Med torr mun och snurr i huvudet drog jag på mig kläderna och gick över till skolrestaurangen. Framme vid salladsbuffén började jag grina. För att jag saknade Fong så mycket. Saknade att höra hans röst i mitt öra.

Ikväll har jag lyssnat på Avril Lavigne och tänkt på min Lillasyster.
Druckit jordgubbste och blåbärste och drömt mig bort.
Jag längtar efter att se solen.
Jag har en massa ideer till prosa i mitt huvud.
Jag sysselsätter mig nog med det fram till sängdags.
Sedan har jag några romaninledningar att läsa också,
inför morgondagens lektion.
Jag kan knappt vänta!

Lite, lite solsken.

Någonting som i alla fall muntrar upp är att Micki medger på sin blogg att hon saknar mig. Jag saknar henne också. Något oerhört.

Sedan finns det inga korrekta svar på mitt påstående.
Det är bara så det är.
I det tidigare inlägget "Favorit i repris",
återfinns en liknande händelse. Dock en smärtfri sådan.
Mitt svar då, var; Jaha.
(Alltså, det här har ingenting med Micki att göra.)

Jag dumpar tilliten i Östersjön.

Promenaden gjorde mig svettig, varm. I mitt huvud flödade poesi, huller om buller. Jag fascinerades över de ensamma promenadernas påverkan. Vad de gör med mig. Hur syret virvlar i kroppen och får mig att kasta mig över penna och papper och skriva som om jag hade betalt för det.

Kom hem och åt en delikat tonfisksallad samtidigt som jag fortsatte min vandring genom Blackeberg tillsammans med Oskar i Låt den rätte komma in.

Packade sedan väska. Längtade till klorvattnet och min egen andhämtning efter att oavbrutet har simmat några längder. Smällde igen dörren bakom mig och gick raskt ner till Gotlands Idrotts Center. Fotbollsflickor i omklädningsrummet. Medelåldersdamer i bastun.
Drog den fuktiga bikinin över våta kroppen
möttes av kylan utanför omklädningsrummet för att sedan upptäcka att simhallen var tom.
En blick på klockan. Nej, det här stämde inte.
Ringde ett samtal.
- Du har glömt?
- Nej.
- Nähä? Du kommer inte?
- Nej, jag pallar inte. Trodde inte du heller skulle bada eftersom du inte sa något på msn.
- Jaha. Okej.

Det jag inte skulle palla var att börja grina i omklädningsrummet bland alla fotbollsflickor och medelåldersdamer. Snabbt slet jag av mig bikinin och drog på mig kläderna, stuvade ner allting i oversizehandväskan och skyndade ut.

Väl ute på gården hade min kropp blivit dubbelt tyngre än vad den egentligen är.
Fötterna vägrade lyfta och lungorna verkade inte vilja arbeta.
Det är så jag reagerar. Sådan är jag. Bara att tacka och ta emot. Inget mer med den saken inte.

Hemma nu. Våta håret i en stram knut. Helt i onödan.
I magen en stor, kall sten.
Lägenheten känns stor. Gapande rymd.
Det enda ljudet som hörs,
är ljudet från kylskåpet.
I öronen ett sus och slagen av mitt eget hjärta.

Nej. Det är inte jag som är den felande länken i det här systemet.

Med babyspenat och utan söndagsangst.

Låt den rätte komma in är ändå väldigt välskriven och mycket, mycket spännande. Blev hemskt överraskad igår när jag väl lagt ifrån mig boken och skulle lägga mig och insåg att klockan nästan var två(!).

Det var med blandade känslor jag vaknade upp i den gråa morgonen.
Hela natten hade varit fylld av människor, vilka jag lämnat.
Och människor, vilka lämnat mig.
Ett virrvarr utan varken början eller slut.
En salig röra utav skratt, tårar, fina minnen och minnen man helst skulle glömma, beröring, solsken och förliga vindar och nattsvart hopplöshet. Det bästa av både kärlek och hat.

Det är som om hela världen skulle ha snavat och fallit ner i en djup dvala.
Utanför fönstret låter sig inte en ynka vindpust avslöjas.
Det är cirka fem grader varmt och en tunn dimma har lagt sig.

Calle Schulman berättar på sin blogg att han är så där "mysigt bakis". Sedan berättar han att det på Åland heter "krappola". Jag finner detta mycket intressant. Till och med roande.

Jag ska nu bege mig ut i det lätt dimmiga Fårösund.
Upptäckte igår att Sturm und Drangs låt Rising Son passar utmärkt till min promenadtakt.
Dessvärre blir det väl lite tråkigt att lyssna på den om och om och om igen i en timme.
Efter promenaden ska tonfisksallad med babyspenat (min nya kärlek) intas.
Och halv fem sedvanligt besök vid simhallen.
Ja, i mina ögon ser detta ut att bli en riktigt trevlig söndag.

Låt den rätte komma in.

Jag nämnde visst tidigare att vi kommer att ha ett litteraturseminarium under kommande tisdag. Boken vi ska läsa tills dess är John Ajvide Lindqvists bok "Låt den rätte komma in". Boken går på drygt fyrahundra sidor. För tillfället befinner jag mig mitt i en odräglig scen på sidan hundratjugosju. Ärligt talat vill jag inte läsa mer.
På sidan hundratjugosju beskrivs mördarens ansikte efter att han själv har hällt syra över det. Jag har legat på soffan och jämrat mig samtidigt som jag tvingat mig själv vidare i berättelsen. Egentligen skulle jag vilja slänga boken i väggen, böja mig ner över soffkanten och spy en liten skvätt. Fy fan!
Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska vara kapabel att prata om den här boken på tisdag? Jag kommer svimma! Jag kommer svimma, slå huvudet i bordet och sedan rasa ner på golvet.

Visst, det är det här med genrer och berättargrepp och karaktärer och ja... ni vet. Men måste vi läsa en sådan fruktansvärt äcklig och skrämmande bok?

Åh! Jag drabbas av angst bara vid tanken på att återvända till soffan och den där monsterlika boken.