Om att återleva drömmar.

I drömmen hade ett brev anlänt till mitt lilla postfack. Det var inte vilket brev som helst. Det var ett brev jag länge hade väntat på. Men när jag öppnade brevet visade det sig vara något helt annat än jag först hade trott. Brevet var en enda lång dikt. Och inte vilken dikt som helst. Det var en kärleksdikt.
I drömmen förflyttade jag mig nu. Snabbt som blixten, ja, jag hann knappt lägga märke till det själv. Mittiallt stod jag på en fotbollsplan. Mitt på en fotbollsplan. Och det regnade. Det öste ner. Med båda händerna höll jag brevet. Ljuset var besynnerligt, jag finner inga ord till att förklara.
Jag upptäckte att det stod någon framför mig. Ja, tre meter framför mig, stod mannen som hade skrivit brevet. Inte såg han ut att lida av regnet inte. Jag hade ingen aning om ifall han visste att jag stod där. Han såg ner i gräset.
Jag noterade att regnet som föll, var ett hett sommarregn. Jag bara stod där mitt på fotbollsplanen, genomvåt. Det droppade från håret och mascaran rann och jag stod där med brevet i handen och det hällregnade och orden på pappret som var brevet började småningom försvinna och jag såg från brevet till mannen och tillbaka på brevet och nästa gång jag såg på mannen
tittade han upp, på mig.

När jag vaknade var drömmen påtaglig. Jag kunde ha greppat tag om mannens kraftiga handleder om jag så ville, jag visste ju att de fanns där under täcket någonstans.
Jag tittade på klockan. Alla fyra visarna hade för sekunden dröjt sig kvar på samma siffra; 10.

Jag klev upp och tassade ut i köket. Slog på radion och P3, Morgonpasset. Musik i mina öron och jag ställde mig vi köksbänken för att göra frukost. Och när jag stod där i kylskåpet och grävde efter skinkpålägg började en av programledarna prata, på finlandssvenska! Jag stannade upp mitt i en rörelse. Det visade sig att denna finlandssvenska man var från Vasa, och när jag fått det bekräftat, visste jag att ingenting kunde förstöra min dag.

Så vad har jag gjort idag? Ingenting egentligen. Söndags-slappat. Jag har tvättat mina raggsockor och lagat lite mat. Suttit framför tv:n och alla dess repriser. Diskat lite disk och druckit te och plattat håret bara för att jag tyckte det vore kul.
Och så har jag ju förstås suttit här och skrivit en del. Flyttat lite pengar hit och lite pengar dit. Och lyssnat på musik. Min musik. Jag tackar Gud för Deezer.
Jag har även övervägt att byta mall på min blogg. För tillfället tycker jag bloggen känns lite tråkig. Den är inte riktigt… jag. Min blogg borde ju vara jag. Det är ju min blogg. Men sedan kände jag efter lite grann och jag tänkte att det är nog ett allt för omfattande projekt en regnig söndag som denna (ja, nu pratar vi alla de oändliga färger och typsnitt!).

Nu ska jag gå hem och äta. Kanske att jag lyxar till kvällen med ett fotbad framför filmen ”Hemma Bäst”. Ja, det låter ack så ljuvt i mina piercade öron.
Vi hörs!

Ett uppenbart SATC-beroende.

På fredagen var det ju egentligen meningen att vi skulle ha textsamtal. Båda grupperna skulle ha Ludde. Vår grupp skulle börja först efter lunch. Men Ludde var sjuk, så vi fick ha textsamtal på egen hand. Vi kom överens om att börja efter klucko tei:n.
Vid varje textsamtal är det samma visa; den där vibrerande varma känslan i magen när jag får höra en massa fina saker om min text. Och varje gång blir jag lika generad och vet inte riktigt vad jag ska säga.

Efter lunchen såg jag en lång kortfilm med klasskompisarna.
På kvällen såg Julia och jag Sex and the City.
Sedan gick jag och lade mig.

På lördagen storstädade vi. Jag skurade in oss i soffhörnet. Så vi var ju bara tvungna att se ett avsnitt Sex and the City så länge golvet torkade.
Vi klädde på oss och gick ut. Traskade längs Fårösunds gator och betraktade hus. Fina hus. Funderade på framtiden. Och när vi genade över högstadieskolans gård, träffade vi en stor, fet padda.
Handlade salladsmaterial vid Ica och när vi kom hem kokade vi mandelpotatis och stekte fiskpinnar. Jag åt så som vanligt så mycket så jag tänkte spy. Efter maten drack vi kaffe. Och inte nog med det. När kaffekopparna var urdruckna, bänkade vi oss i soffan framför klockrena filmen Smala Sussie, och till filmen serverades bland annat Parrots naturgodis, Cola, glass och rulltårta. Jag var lite rädd att jag skulle vara tvungen att lägga mig på golvet och rulla till sovrummet sen.

När eftertexterna rullade över rutan tittade jag och Julia på varandra, utropade nästan samtidigt: Sex and the City!
Vi såg några avsnitt. Och rätt som det var så insåg vi att vi hade sett alla säsonger. Från början till slut. Vad ska vi nu fördriva tiden med på kvällarna?

Skrivarlinjens första uppläsning.

Det är lite pinsamt att erkänna att jag faktiskt inte minns vad vi gjorde på torsdag morgon före uppläsningen. Jag tror jag har rätt att skylla på nervositeten.

Hur som helst. 09:55 började elever strömma in i kafeterian. Jag drack te och rökte Marlboro Mentol och skakade i händerna. Min nervositet smittade till och med Johan. Kafeterian fylldes snabbt och snart var där inga lediga stolar.
10:20 klev hela klassen upp på scenen och inledde med en gemensam läsning. Johanna W presenterade oss och hälsade alla välkomna med orden;

”Vi är idioter, uppväxta på drömmar och skriverier…”

När Johanna sedan, ensam, hade läst sin text ”Spriten”, intog jag min plats på pallen, på scenen. Jag presenterade mig och min text (Självbiografi, eller bara ren idioti?), tog ett djupt andetag och lät sedan den sjungande finlandssvenskan sväva ut över lokalen.
Jag förvånade mig själv. När jag läst den första av tre sidor blev jag lugn i hela kroppen. Mina händer slutade skaka och jag såg ut över publiken. För ett kort ögonblick lyckades jag till och med njuta!

Uppläsningen var perfekt! Texterna var bra, alla läste bra, ljudet var bra, publiken var bra! Och vilken respons jag fick sen! Tack alla söta för komplimangerna!

Vi fick ledigt efter uppläsningen. Så efter lunchen gick jag och Julia i soliga novemberdagen till Ica och handlade Coca Cola och en chokladkalender.
När vi kom tillbaka till skolan bänkade jag på min stol i mitt hörn på andra våningen, var jag avnjöt vacker musik.
När Johan slutat för dagen umgicks jag med honom en stund.

På kvällen satt jag fortfarande i mitt hörn och försökte skriva lite poesi. Det gick inte så bra. Johan kom för att skriva ut bilder. Och så beställde vi mina flygbiljetter, utan några felmeddelanden eller diverse problem (enda problemet var väl det att alla flyg den 19:de var fullbokade, så jag blir tvungen att åka en dag tidigare än jag tänkt). Vi hade tänkt ta en promenad sen. Men när vi kom ut blåste det så kallt så vi gick in tillbaka.
Istället satt vi i kafeterian fram till midnatt och pratade. Drack te och åt mandariner. En perfekt avslutning på en underbart perfekt dag, helt enkelt.

Välbevarat.

The Nutcracker, ja. Har ni hört den? Tchaikovsky.

Jag fick en skiva av min äldsta syster för ett år sedan. Där fanns Tchaikovskys The Nutcracker.

Jag minns en dag, tidigt i våras.
Jag hade spenderat en lördag i snickeriet, men begav mig tillbaka till Ingenstans på eftermiddagen. Solen hade ännu inte nått horisonten när jag klev ur bilen på garageuppfarten. Det var snö på marken. Vårsnö. Vår snö. Men endast fläckvis.
Jag hade handlat rödvin. Mamma stod vid spisen när jag klev in i farstun. Det doftade gott. I köket hängde påskgardinerna i fönstren. På bordet stod en vas med svartvinbärskvistar i.
Jag klädde av mig ytterkläderna, arbetsbyxorna fick vara på. Vart än jag gick, följde ett trädammoln mig. Jag hämtade vinglas i vitrinskåpet. Drog korken ur en av flaskorna och hällde upp.

Jag slängde Tchaikovskyskivan i cd-spelaren i köket och lade mig på rygg på golvet. Med smaken av rödvin i munnen och ögonen slutna, lyssnade jag till den klockrena musiken. Katten Travis Barker hade lagt sig bredvid mig. Mamma stod vid spisen och det doftade gott. Rödvinet i min mun och katten bredvid mig på golvet. Arbetsbyxorna som var tunga av diverse verktyg och dammade ner golvet.

Utanför var det snö på marken. Vårsnö. Vår snö. Men endast fläckvis.
Och detta är ett väl bevarat, vackert minne.

Poetens skyldighet.

Sent i går kväll var jag tvungen att ge mig ut. Så jag gav mig ut i sena kvällen. I kölden. Under stjärnhimmeln.

Ibland kommer känslor. Som små rysningar kryper de längs ryggen. Nerifrån och uppåt. Och precis så var det sent i går kväll.
En känsla kom krypande. Och en bild. Så jag fattade snabbt inloggningskort, hörlurar och telefon och gav mig av. Ut.
Jag var tvungen att småspringa. Till poetens skyldighet hör bland annat att inte tappa bort detaljerna. Så jag var tvungen att småspringa så jag skulle hinna innan detaljerna och bilderna och känslan försvann.

Så till tonerna av ”The Nutcracker” skrev jag om den första snön.

Vikten av de rätta människorna.

För tillfället sitter jag inklämd i ett hörn i skolans lilla datasal på andra våningen. Jag har en portion flädersnus under överläppen. Det känns bra. Men jag är kissnödig. Det är Coca Colan som vill ut. Typiskt. Jag har inte tid att kissa nu.
För tillfället sitter jag inklämd i ett hörn i skolans lilla datasal och lyssnar på System of a Downs skiva Mezmerize. Jag kan passa på att nämna att det fanns en tid i mitt liv när jag inte lyssnade på annan musik än SOAD. Detta var en hemskt förvirrande tid i mitt liv. Jag hade inte förstått vem jag ville vara (jag undrar; har jag förstått det nu då?) och inte heller hade jag förstått vikten av att ha rätt människor omkring sig. Så det blev mest fel hela tiden. Men sedan träffade jag Viltsu och både mamma och pappa tyckte att Incubus var så mycket bättre än System of a Down.

I väntan på snön.

Vi har repeterat hela dagen. För ögonblicket blir jag pirrig i magen när jag tänker på uppläsningen imorgon. På eftermiddagen lyfte vi ner scenen och ljudanläggningen till cafét. Ludde bad mig läsa, så jag klev upp på stolen och läste för Ludde och mina kamrater om kärleken.

Efter skolan skrev jag poesi.
Sedan lekte jag med Johan.
När jag kom hem läste jag några kapitel ur Tove Janssons bok Sent i november för Julia.

Nu har Julia somnat. Hon andas tungt i sängen bredvid mig.
Jag ska, tyst som en mus, smyga mig ut ur rummet.
Göra en kopp te och slå mig ner vid mitt skrivbord för att analysera lite text. Jag hoppas även att jag hinner påbörja veckans skrivuppgift.

O be wise, what can I say more?

Jag har lyssnat på Incubus’ skiva Light Grenades och försökt komma underfund med hur jag ska fixa flygbiljetter till Ingenstans. So far har jag vid varje tillfälle misslyckats. Det närmar sig. 47 dagar kvar nu.
Det ser i alla fall ljust ut för tillfället. Inga fucking felmeddelanden hittills. Nu väntar jag bara på att Johan ska sluta för idag. Jag behövde tydligen mer uppgifter än clearing koden för att göra en utlandsbetalning. Borde han inte komma snart?

Idag har vi haft uppläsningsverkstad hela dagen, och klockat allas läsningar. Jag har läst Självbiografi (eller bara ren idioti?), Kaffekoppar och Löftet. Åh, alla mina klasskamrater skriver så härliga texter så jag blir helt knäsvag! (Jag är ju inte sämre själv, haha…)

I helgen firade vi Halloween. Ja, den festen var ju en total katastrof, kan jag säga. Det skulle nog ha varit säkrast att stanna hemma. Nu tänker jag inte nämna mer om helgen. Nu glömmer vi den.

Det bästa som hände under kvällen var nog detta;

Någon annans sängkläder.

Igår hade vi lektion endast fram till klucko tei:n, vid tio. Sedan var vi lediga. Jag passade på att storstäda. Under tiden som golvet torkade, gick jag ut. Världen var lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna.

På kvällen simmade jag och Johan. Jag har ingen aning om hur långt jag simmade, jag tappade räkningen helt och hållet.
Åt en sen middag hemmavid. Och jag blev trött. Av promenaden och simmandet och maten och jag slappade framför tv:n och lade mig sen.

Sängkläderna var inte vad jag är van vid. De doftade som sängkläder gör när man övernattar. Som någon annans sängkläder. Som Fongs sängkläder eller någon av mina systrars. Otroligt nog somnade jag fort. Väldigt fort.
Vaknade, pigg, av en explosion mitt i natten. Lamporna på parkeringen letade sig in genom persiennerna, in i mitt sovrum. Jag kunde inte förstå om denna explosion var något existerande endast i min dröm, eller om det hade hänt i verkligheten. Stirrade en stund i taket. Klev upp. Vandrade naken omkring på det kalla golvet i köket.
Lade mig på nytt, och nästa gång jag vaknade, var det femton minuter kvar tills lektionen skulle börja.

Efter ett tag och en tekopp och en cigarett slog jag mig ner mellan Rickard och Johanna i klassrummet. Inte långt därefter kom suset. Suset i öronen. Lätt flimmer för synfältet. Nervösa händer, kliade halsen och jag var tvungen att förflytta scarfen.
Flydde klassrummet, snabbt ner till toaletten innan anfallet kom, jag kände inte riktigt för att rasa ihop på golvet i korridoren och vara bortom medvetande i ett fåtal sekunder.
Kröp ihop, lutad mot väggen, i skydd mellan fyra kalla gula betongväggar.
Allt jag lärt mig under dessa år.
Jag blundade och böjde huvudet så långt jag förmådde, så långt ner mellan knäna det bara gick. Ljudet i fläkten var som en melodi och jag blundande. Bruset, suset i öronen tilltog efter en kort stund. Jag andades. Fortfarande. In genom näsan, ut genom munnen. Så som jag har lärt mig under dessa år av ”svaghetstecken” (som någon brukar kalla det, men sedan fnysa åt mig när jag själv låter ordet vidröra mina läppar).

När jag fann mod till att resa mig upp och ta mig ut genom dörren, hämtade jag ett stort glas vatten och gick ut. Några djupa andetag frisk luft och så var jag återigen redo.

Man blir så där konstigt tung i huvudet efteråt. Så där konstigt stel i nacken, precis som om man sovit en hel natt sittandes. Och jag upptäckte att efteråt, var det någonting i doften av kaffe, som lockade.

Jag förblev tung i huvudet efter suset-i-öronen-anfallet. På lunchen träffade jag Johan i lilla datasalen. Han var så arg så han nästan skakade. Jag skulle beställa flygbiljetter. Flygbiljetter till Finland. 51 dagar kvar. Det gick inte. Johans arghet hade smittat av sig lite redan från början, och dessa icke beställbara biljetter gjorde ju inte saken bättre precis. När jag kom till skolrestaurangen var jag också så arg så jag nästan skakade.

Igår var världen lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna. Lugnet före stormen. Det regnar och blåsten piskar och gör regnet bara ännu mer förfärligt och träden hotas att knäckas på mitten och det blev mörkt ute redan vid halv fyra i dag.

Middag om någon enstaka minut. Sedan är det dags för Ellas Öppen Scenkväll. Överväger att läsa två dikter tillägnade min bästa vän. Om jag vågar.
Natten som följer blir jag tvungen att vaka och analysera texter. Jag hade helt och hållet glömt bort att det var torsdag idag.
Ludde sprang nyss förbi i korridoren. När han fick syn på mig, stannade han upp, knackade på glasrutan och när jag såg åt hans håll tryckte han näsan mot glaset. Ja, vi har med hundra procents säkerhet den bästa läraren man kan ha.
Nu drar jag. Ja, jag drar nu. Nu drar jag.

Den där dagen när jag åt punschrullar i skolkorridoren.

The End. Slutet. Sista sidan i Boken.

När jag ser på situationen, som om någon annan skulle ha sett på den, situationen, så kan jag inte låta bli att le, och samtidigt känna mig lite fånig.
För jag dansade fram över trottoaren. I mörkret. Under gatlyktorna. Jag hade glömt mössan hemma och mina öron blev kalla. Men jag dansade ändå. Jag snurrade runt på trottoaren i tron om att jag var osynlig. Jag gick i takt. Och otakt. Ner på vägen. Upp, tillbaka på trottoaren. Snurrade ett varv igen, nu åt motsatt håll.
Jag kunde alla orden, utantill. De fanns i mitt huvud, och de fanns där, längst inuti mig. Orden. En vacker svensk dialekt. Ett poesiflöde, vilket var kapabelt att få vem som helst att le. Det fick i alla fall mig att le, och jag log, dansade fram i kylan och mörkret, över trottoaren.

Det mest ironiska i situationen var det, att jag ju visste att jag var på väg mot slutet. Jag dansade fram över trottoaren, på väg mot sista sidan i boken.
Nej! Föresten, nu ångrar jag mig; för det som aldrig har haft någon början, kan ju inte heller ha något slut.
Kanske var jag inte på väg mot The End? Kanske var jag bara på väg från en sorts relation, till en annan? En övergång alltså. För vi hann ju aldrig bli intrasslade. Varken i varandra, eller i tankarna. Kanske endast en smärtfri övergång? En övergång från någonting som skulle ha kunnat bli smärtsamt, till en vänskap. Eller i alla fall ett frö. Ett frö som en dag växer till sig. Till en vänskap.
Eller också var det verkligen sista sidan i boken.
Man kan ju alltid skriva en uppföljare.

Jag gav mig av. Den trettionde augusti, nollsextjugo gav jag mig av. Ni får inte tro att jag var så naiv, att jag trodde att jag kunde fly från skitsnacket och ryktena. Nej. Så naiv var jag faktiskt inte. Jag visste att de en dag skulle komma ikapp mig. Förr eller senare skulle de komma ikapp mig. Kanske inte gammalt skitsnack och gamla utnötta rykten, men nya skulle komma att födas. För så är det. Så är verkligheten och så kommer den alltid att vara. Jag var inte naiv.
Men det tog ändå två månader innan jag fick höra ett rykte där jag hade en viktig del. Ja. Det var först idag jag fick nys om ett rykte där mitt namn nämndes, lågmält, förstås.
Ett skrattretande men ändå överraskande rykte, med tanke på att sista sidan i boken skrevs i går kväll. Tydligen hade någon skrivit om den, den sista sidan i boken, och det var denna manipulerade sida som cirkulerade människor emellan i skolans kafeteria.

Samtidigt som kafeterian vändes uppochner och jag kunde urskilja öron och munnar i väggarna (när jag tittade efter riktigt noga), fanns det någon där, för mig. Jag var inte beredd på det, men det fanns någon där för mig, och det var rätt skönt. Någon som lade sin arm om min rygg, fångade min blick och log.
Och skolvardagen avslutades i skolans kafeteria (med öron och munnar i väggarna), i det silade solljuset genom fläckade fönster, med leenden, skratt och en kram. Även om mitt namn var nämnt i ryktet, lågmält.

Svar till Micki.

Efter att ha läst senaste inlägget i Mickis blogg, var jag ju bara tvungen; jag letade upp Jason Mraz på Deezer och spelade ”I’m yours” på repeat. Om och om och om igen.
Och jag tänkte på den bästaste av alla Kaffestugor. Den bästaste Kaffestugan, där var jag knegar om somrarna. Jag tänkte på arbetskamraterna, ack så söta! Och jag tänkte på hur roligt vi haft tillsammans under dessa somrar, både under och utanför arbetstid.
Och jag kom att sakna; för jag älskar er.

En perfekt plats i ett perfekt ögonblick.

Efter en nattsömn på fem timmar, snavar jag in genom dörren. Genom dörren till skolvardagen. Tillbaka till V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N. Den Ljuva Verkligheten, som blir odräglig och underbart charmig när den kryddas med doften av mogna apelsiner.
Jag överraskar mig själv. Jag blir lite chockad över att jag faktiskt blir så fruktansvärd glad av att, efter endast nio dagar, vara tillbaka i gemenskapen med klassen.
Genom fönsterglas betraktar jag dem, klasskompisarna. De är vackra, mjuka och varma, och i deras hjärtan är det någonting som glöder. Det glöder i deras hjärtan, av samma anledning som det glöder i mitt; vi brinner för poesin.

Ibland underskattar jag mig själv (eller händer det undermedvetet oftare än jag vill tro?). Ibland förvånar jag, inte bara resten av världen, utan även mig själv.
Med hjälp av breda leenden, regelbunden kontakt med en av männen jag älskar (ja, Mina Falkögon; Du står först på listan), poesi och vackra melodier, gör jag världen till en mycket bättre plats att leva i. Mina fötter vidrör inte längre marken, jag småspringer lätt i luften, balanserar på trottoarkanter och jag finner ordning i kaoset.
När jag vigt vandrar genom förmiddagen smittar mitt leende av sig, jag kan inte låta bli att nynna på melodin i mitt huvud och jag skrattar. Jag skrattar. I korridoren, på baksidan av skolan där vi röker, i matsalen (frukost, lunch och middag). Jag skrattar i klassrummet och i datasalen och hemma i min soffa, i min säng och jag skrattar alldeles för högt, och alldeles för mycket. Men jag kan fan inte låta bli.

Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag när jag skrev det där. Det där ”och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg, kommer jag kanske vara tomhänt”. Inte kommer jag vara tomhänt inte. Nej, nej. Jag kommer vara fylld till bristningsgränsen av upplevelser och erfarenheter. Jag utvecklar ständigt mitt skrivande, i grund och botten kommer det alltid se likadant ut, men jag utvecklas ständigt, det ser ju till och med Mina Falkögon, och han ler lyckligt för han uppskattar det jag gör och han är uppriktigt glad för min skull.
Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag. Förlåt.

I klassrummet gör vi en liten scen. Ja, den äckliga mattan får föreställa scen och vi riktar belysningen mot den. Vi ställer en stol mitt på mattan och alla andra stolar i en halvcirkel runtom. Sedan läser vi våra självbiografier, på scenen, för varandra.
Allas självbiografier är så bra. Så jävla bra!
Och vi planerar inför den första uppläsningen. Och alla andra uppläsningar vi kommer ha innan jullovet och jag blir varm i magen och tänker, att det här är prefekt.
Det finns ingen plats som är mer rätt i detta ögonblick.
Jag gav mig av.
Jag gav mig av för att finna människor som har någonting som glöder i sina hjärtan och jag hamnade här.
Och det är helt jävla perfekt.

Vad har vi annat gjort idag?
Jo!
Vi har upptäckt att en bunt poeter plus en grön studsboll är en väldigt rolig (och farlig, Rickard) kombination.
Och så har jag ätit punschrullar på golvet i korridoren och fått ett paket på posten.

Everything is just awesome!

Självbiografi (eller bara ren idioti?)

Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Läser allt jag kommer över och skriver poesi
och tidningsartiklar
och städar och dammar

Jag lever ett lugnt liv
i närheten av havet
Jag är Finlandssvensk
Jag hade en Finlandssvensk uppväxt
Jag klättrade i träd tillsammans med grannpojken
och var med i scouterna
Jag drömde om att få ta pianolektioner
och spela på stora flygeln
i skolans gymnastiksal
Jag fick aldrig ta några pianolektioner

Jag ägde ett par Adidas Superstar
Jag plastade in smörgåsar
i köket vid en bensinmack
Jag åt pommes frites
ensam på en kökspall i lagret
och tjuvrökte
på allmänna tak
och bakom flagnande staket

Jag kom aldrig att bli den ideala fjortisen
Jag umgicks med de unga männen
Jag köpte ordentliga kängor
och gick rakt ut i skogen
i halvmeters-snön
för att bli kvitt aggressionen
Jag idkade aldrig dubbelmoralen
Jag var aldrig inställsam
Jag gick med som poet i en Ordverkstad
och signerade två år senare antologier

Jag har räknat ränder
i mattor
hos psykologer
och blivit intervjuad för radiokanaler
och dagstidningar
Jag har ställt ut mitt matsalsmöblemang
på Stockholms möbelmässa
och sett folk kapa av sig fingrar i misstag
Paniken i deras ögon
när de insett att blodet
är deras eget

Jag har uppehållit mig
i städer av betong
Sett änglar vandra längs gatorna
om nätterna
Jag har betraktat dammet i luften
i en lägenhet där tiden stod stilla
Jag har aldrig lämnat Norden
Aldrig ens varit på väg
Jag har funnit nyckeln
till inspiration
på en av Vasas sunkiga
lokalbussar

Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Tvättar kläder och diskar disk
och suckar
i utmattningen
av att alltid vänta
på någon
som aldrig
kommer komma
Varför slutar jag inte vänta?
I sinom tid ska jag sluta vänta

Jag har trevat mig fram
med hjälp av väggar
mitt i nätterna
och slagit gropar
i smalbenen
Jag har haft
en död vän
hängande i mitt tak

Jag har intresserat mig
för rastafari och satanism
och druckit örtte
tillsammans med
mormonfamiljer
Men hela kalaset
slutade med
att jag vände min egen kyrka
ryggen till

Jag har sett Lilla Livet
genom ett smutsigt bilfönster
en varm majkväll
till tonerna av Audioslave
Jag har hört skrattmåsarna
tidiga morgnar
vid Sandö

Jag har skickat flaskpost
och beskådat galaxer
från bryggor
mitt ute
i ingenstans

Jag har funnit njutning i smärtan
och tillfredsställelse i ensamheten
Jag vet inte
säkert
om jag tror
på kärleken

Jag har druckit latte
tillsammans
med sjungande vargar
på inglasade kaféer
intill kullerstenstorg
och frihetsstatyer
Funnit längtan
i vargarnas ögon
och sett tillbaka
genom dem

Jag gav mig av
för jag visste
att om jag stannade
kvar
skulle jag kvävas

Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Jag kommer ge mig av
härifrån
men vill inte heller tillbaka
dit
varifrån
jag kom
Jag vet att när en dörr stängs
öppnas ett fönster

Men det som aldrig har haft någon början
kan inte heller ha något slut

Helghändelser.

”Efter en hel del rödvin och en hel del musik inser jag att detta kommer bli allt för känsligt”

Ja visst, vinet talade för sig. Men vinet hade rätt. Vinet fick mig att inse. Vinet fick mig att se genom en tjock, grötig dimma. Jag såg verkligheten, för vad den verkligen är.

Helgen var lugn. Julia och jag åt middag tillsammans och köpte godis och chips och dipp och myste framför söta feel-good-filmer och Sex and the City. Pratade om kärleken och allt vad den för med sig (och inte för med sig).
Jag spenderade nätterna framför datorn, ensam i skolans datasal och förde ändlösa, sjukt givande konversationer på msn messenger och kom närmre, närmre,
men blev bara att fundera mer än vad jag tidigare gjort.
Jag spenderade nätterna på en trapp, lutad mot en vägg tillsammans med Johannes och det var länge sedan någon fick mig att skratta så jag fick kramp i magen och svårt att andas.

Och så har jag ju skrivit självbiografi.

Natt i Fårösund.

Efter en hel del rödvin och en hel del musik inser jag att detta kommer bli allt för känsligt.



... och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg,
kommer jag kanske vara tomhänt.

Men en natt som denna,
finns det ingen jag hellre vill tala med.
(Klotet slutade rulla. In fact; det hade egentligen aldrig börjat heller. That's nice to know.)

http://www.youtube.com/watch?v=Jsj-37UrxeM < KLICKA!

Ett rullande klot en vacker höstdag.

Julia kom tillbaka till Fårösund igår. Jag städade och fönstret var öppet, jag hörde när bussen kom. Jag tryckte ansiktet och handflatan mot fönstret, och jag såg henne kliva ner på vägen. Trött resenär, må jag säga. Så jag gick ut, lutade mig över lofträcket och när Julia fick syn på mig, kastade hon ifrån sig väskan på parkeringen, lade sig ner och tjöt! Jag sprang ner och jag var så glad över att se henne! Vi satt på parkeringen en bra stund och pratade. Knän, krossade mot asfalt. Julia hade med sig en överraskningspresent till mig. Det var den sötaste present jag fått på länge (ja, i alla fall sedan jag fick den där valnöten).

På kvällen gick vi till Statoil och köpte godis. När vi kom hem till mig bjöd jag Julia på mat. Sedan såg vi Sex and the City och drack rödvin.
Det var en stund kvar till midnatt när Julia begav sig hem.
Jag satt ensam på trappen i mörka, sena kvällen, rökte Marlboro Menthol och var rädd för att gå och lägga mig.

De senaste nätterna har det tagit timmar innan jag somnat. Smart nog har jag haft telefonen utom räckhåll för mig själv. Att skicka meddelanden på impuls mitt i nätterna föder ingenting annat än ångest. Så jag har legat och vridit och vänt, och inte bara på mig själv, utan även på tankarna, i sängen. Någon timme innan gryningen har jag ju i alla fall fallit i dvala, utav utmattningen av självförakt och ånger.

Igår kväll gjorde vinet sitt. Jag hann knappt (omedvetet) måla hans ansikte framför mig innan jag somnade.
Men när jag väl klev in genom dörrarna till Drömmarnas Rike, var han ju där, förstås. Hur hade jag kunnat hoppas på någonting annat?

Jag vaknade av ett ryck tidigt imorse. I drömmen hade allting blivit väldigt intimt. Ja, och inte ljuvlig intimitet, nej, utan obehaglig intimitet, så obehaglig att jag blev bortskrämd från Drömmarnas Rike, och vaknade med ett ryck, varm, alldeles för varm. Jag kunde fortfarande känna hans grepp om mina handleder när jag tassade upp till fönstret och vinklade persiennerna.
Ute sken solen, världen var lugn.

Julia kom hem till mig vid lunch. Vi skulle ta en promenad och sedan handla. På vägen ut funderade vi på det faktum att vi inte sett lingon sedan vi kom hit. Vi beslöt att ta reda på om det fanns lingon, eller inte.
Vi hade inte kommit långt, endast ut till Artillerivägen, när vi såg de första lingonbladen. Vi fick leta en stund innan vi hittade några bär. Julia sa att lingonen inte smakade likadant som lingonen i skogarna i Ingenstans, så hon spottade ut dem, resten slängde hon på mig.
Vi letade efter bra klätterträd, med sådana var det sämre med. Istället hamnade vi av misstag vid Prylboden. Detta var verkligen inte ett mål under promenaden, det var ett fullkomligt misstag.
Hursomhelst blev jag fyra tröjor rikare och sextiofem kronor fattigare (jag köpte en tröja med pingviner på!).

När vi återvände ut i höstdagen märkte Julia att hon var försenad. Hon skulle spela med sin klasskompis Melina. Vi gick i rask takt till Ica. Sedan raskt hem igen.

Efter en sen lunch gjorde jag ett nytt försök till promenad. Ensam, visserligen, men det gick bra ändå. Penna och papper i mitt huvud och höstlandskap för min syn, mycket mer behövde jag inte för att känna mig tillfreds. Återigen brände hans händer om mina handleder. Djupet i hans blick manade mitt hjärta att slå ett extra slag och jag var tvungen att gå lite fortare.
Världen var så stilla, så tyst. Havet var lugnt och blått och jag tänkte på Vasa. På alla minnen som där slungas mellan husväggarna. Jag tänkte på sista månaden i Gamla Vasa. Jag tänkte på lärkträden på gården. På vitsipporna utanför mitt sovrumsfönster. Och i mitt huvud hörde jag Fong. Hans röst den där gången när han ringde mig och var desperat för att han hade insett att jag verkligen skulle åka.

Hemma på mattan på golvet, höll jag mig inte länge. Jag längtade efter musiken. Jag längtade efter Incubus, Soundgarden, System of a Down, Audioslave, Jack Johnson, Liquido, KT Tunstall, Gavin Degraw, The Arctic Monkeys, Maroon 5 och Alexandre Kinn (bland annat…).

57 dagar kvar tills jag kliver av flyget på Vasa Airport. Undrar hur stort det rullande klotet av problem (jag själv skapat, medan jag har varit på Gotland) har blivit till dess?

Bildbevis.

Mina nya (och hemskt förmånliga) inköp; mjuka mattor och lampan "Hanna".

Vackra färger.

Livet har sina goda stunder.

Jag vaknade denna morgon av att Sigrid knackade på dörren. Jag var mitt i en ljuvlig dröm och ville inte för någonting i världen vakna. Men eftersom Sigrid knackade på dörren gjorde jag ju det. Vaknade alltså. När Sigrid uträttat ärendet hon hade, lade jag mig ner på nytt och blundade så hårt att det gjorde ont i mina ögon. Jag var desperat. Jag ville tillbaka till värmen och människan i drömmen.
Förgäves.

Jag klev upp (inget kallt golv denna morgon, nej, varma, mjuka mattor under mina bara fötter, lovley!) och gjorde en stor, saftig frukost.

När jag sedan druckit mitt morgonte och läst några kapitel i J.M. Coetzees ”Onåd”, gick jag till tvättstugan. Under tiden tvättmaskinen skötte sitt tog jag en långpromenad. Det slog mig under promenaden att jag för första gången på väldigt lång tid inte skrev poesi i mitt huvud.

Väl hemma igen hängde jag tvätten. Kröp sedan återigen upp i soffhörnet tillsammans med J.M. Coetzee. Efter några kapitel började magen skrika efter mat. Ack, denna kroniska hunger! Jag gjorde middag. Magen var nöjd, men krävde mer. Jag åt upp glassen som fanns i frysen. Kollade på Simpsons. Sedan Will & Grace. Det var nästan outhärdligt. Att titta på Will & Grace. Saknaden i mitt bröst värkte. Växte sig lite större. Saknaden efter min bästaste, bästa vän.

Klädde på mig mössa, jacka och vantar, hoppade i skorna och gick till Ica. När jag hade handlat träffade jag Sigrid, Annelie och Annelies lillasyster Jonna. Så åkte vi med Chris tillbaka hem.

18:00, sedvanligt besök vid simhallen. Jag slog mitt rekord ikväll. Om jag inte var nöjd!

Hemma med klordoftande hår kom jag på att om jag hade ett par hörlurar kunde jag lyssna på musik via Deezer. Att det inte slagit mig förut? På Deezer har jag ju sparat alla mina favoritskivor.
Så sedan dess har jag suttit här, ensam i ett hörn i skolans datasal och lyssnat på en massa underbar musik och svävat på små, små moln.
Livet har sina goda stunder.