Igår hade vi lektion endast fram till klucko tei:n, vid tio. Sedan var vi lediga. Jag passade på att storstäda. Under tiden som golvet torkade, gick jag ut. Världen var lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna.
På kvällen simmade jag och Johan. Jag har ingen aning om hur långt jag simmade, jag tappade räkningen helt och hållet.
Åt en sen middag hemmavid. Och jag blev trött. Av promenaden och simmandet och maten och jag slappade framför tv:n och lade mig sen.
Sängkläderna var inte vad jag är van vid. De doftade som sängkläder gör när man övernattar. Som någon annans sängkläder. Som Fongs sängkläder eller någon av mina systrars. Otroligt nog somnade jag fort. Väldigt fort.
Vaknade, pigg, av en explosion mitt i natten. Lamporna på parkeringen letade sig in genom persiennerna, in i mitt sovrum. Jag kunde inte förstå om denna explosion var något existerande endast i min dröm, eller om det hade hänt i verkligheten. Stirrade en stund i taket. Klev upp. Vandrade naken omkring på det kalla golvet i köket.
Lade mig på nytt, och nästa gång jag vaknade, var det femton minuter kvar tills lektionen skulle börja.
Efter ett tag och en tekopp och en cigarett slog jag mig ner mellan Rickard och Johanna i klassrummet. Inte långt därefter kom suset. Suset i öronen. Lätt flimmer för synfältet. Nervösa händer, kliade halsen och jag var tvungen att förflytta scarfen.
Flydde klassrummet, snabbt ner till toaletten innan anfallet kom, jag kände inte riktigt för att rasa ihop på golvet i korridoren och vara bortom medvetande i ett fåtal sekunder.
Kröp ihop, lutad mot väggen, i skydd mellan fyra kalla gula betongväggar.
Allt jag lärt mig under dessa år.
Jag blundade och böjde huvudet så långt jag förmådde, så långt ner mellan knäna det bara gick. Ljudet i fläkten var som en melodi och jag blundande. Bruset, suset i öronen tilltog efter en kort stund. Jag andades. Fortfarande. In genom näsan, ut genom munnen. Så som jag har lärt mig under dessa år av ”svaghetstecken” (som någon brukar kalla det, men sedan fnysa åt mig när jag själv låter ordet vidröra mina läppar).
När jag fann mod till att resa mig upp och ta mig ut genom dörren, hämtade jag ett stort glas vatten och gick ut. Några djupa andetag frisk luft och så var jag återigen redo.
Man blir så där konstigt tung i huvudet efteråt. Så där konstigt stel i nacken, precis som om man sovit en hel natt sittandes. Och jag upptäckte att efteråt, var det någonting i doften av kaffe, som lockade.
Jag förblev tung i huvudet efter suset-i-öronen-anfallet. På lunchen träffade jag Johan i lilla datasalen. Han var så arg så han nästan skakade. Jag skulle beställa flygbiljetter. Flygbiljetter till Finland. 51 dagar kvar. Det gick inte. Johans arghet hade smittat av sig lite redan från början, och dessa icke beställbara biljetter gjorde ju inte saken bättre precis. När jag kom till skolrestaurangen var jag också så arg så jag nästan skakade.
Igår var världen lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna. Lugnet före stormen. Det regnar och blåsten piskar och gör regnet bara ännu mer förfärligt och träden hotas att knäckas på mitten och det blev mörkt ute redan vid halv fyra i dag.
Middag om någon enstaka minut. Sedan är det dags för Ellas Öppen Scenkväll. Överväger att läsa två dikter tillägnade min bästa vän. Om jag vågar.
Natten som följer blir jag tvungen att vaka och analysera texter. Jag hade helt och hållet glömt bort att det var torsdag idag.
Ludde sprang nyss förbi i korridoren. När han fick syn på mig, stannade han upp, knackade på glasrutan och när jag såg åt hans håll tryckte han näsan mot glaset. Ja, vi har med hundra procents säkerhet den bästa läraren man kan ha.
Nu drar jag. Ja, jag drar nu. Nu drar jag.
torsdag, oktober 30, 2008
tisdag, oktober 28, 2008
The End. Slutet. Sista sidan i Boken.
När jag ser på situationen, som om någon annan skulle ha sett på den, situationen, så kan jag inte låta bli att le, och samtidigt känna mig lite fånig.
För jag dansade fram över trottoaren. I mörkret. Under gatlyktorna. Jag hade glömt mössan hemma och mina öron blev kalla. Men jag dansade ändå. Jag snurrade runt på trottoaren i tron om att jag var osynlig. Jag gick i takt. Och otakt. Ner på vägen. Upp, tillbaka på trottoaren. Snurrade ett varv igen, nu åt motsatt håll.
Jag kunde alla orden, utantill. De fanns i mitt huvud, och de fanns där, längst inuti mig. Orden. En vacker svensk dialekt. Ett poesiflöde, vilket var kapabelt att få vem som helst att le. Det fick i alla fall mig att le, och jag log, dansade fram i kylan och mörkret, över trottoaren.
Det mest ironiska i situationen var det, att jag ju visste att jag var på väg mot slutet. Jag dansade fram över trottoaren, på väg mot sista sidan i boken.
Nej! Föresten, nu ångrar jag mig; för det som aldrig har haft någon början, kan ju inte heller ha något slut.
Kanske var jag inte på väg mot The End? Kanske var jag bara på väg från en sorts relation, till en annan? En övergång alltså. För vi hann ju aldrig bli intrasslade. Varken i varandra, eller i tankarna. Kanske endast en smärtfri övergång? En övergång från någonting som skulle ha kunnat bli smärtsamt, till en vänskap. Eller i alla fall ett frö. Ett frö som en dag växer till sig. Till en vänskap.
Eller också var det verkligen sista sidan i boken.
Man kan ju alltid skriva en uppföljare.
Jag gav mig av. Den trettionde augusti, nollsextjugo gav jag mig av. Ni får inte tro att jag var så naiv, att jag trodde att jag kunde fly från skitsnacket och ryktena. Nej. Så naiv var jag faktiskt inte. Jag visste att de en dag skulle komma ikapp mig. Förr eller senare skulle de komma ikapp mig. Kanske inte gammalt skitsnack och gamla utnötta rykten, men nya skulle komma att födas. För så är det. Så är verkligheten och så kommer den alltid att vara. Jag var inte naiv.
Men det tog ändå två månader innan jag fick höra ett rykte där jag hade en viktig del. Ja. Det var först idag jag fick nys om ett rykte där mitt namn nämndes, lågmält, förstås.
Ett skrattretande men ändå överraskande rykte, med tanke på att sista sidan i boken skrevs i går kväll. Tydligen hade någon skrivit om den, den sista sidan i boken, och det var denna manipulerade sida som cirkulerade människor emellan i skolans kafeteria.
Samtidigt som kafeterian vändes uppochner och jag kunde urskilja öron och munnar i väggarna (när jag tittade efter riktigt noga), fanns det någon där, för mig. Jag var inte beredd på det, men det fanns någon där för mig, och det var rätt skönt. Någon som lade sin arm om min rygg, fångade min blick och log.
Och skolvardagen avslutades i skolans kafeteria (med öron och munnar i väggarna), i det silade solljuset genom fläckade fönster, med leenden, skratt och en kram. Även om mitt namn var nämnt i ryktet, lågmält.
För jag dansade fram över trottoaren. I mörkret. Under gatlyktorna. Jag hade glömt mössan hemma och mina öron blev kalla. Men jag dansade ändå. Jag snurrade runt på trottoaren i tron om att jag var osynlig. Jag gick i takt. Och otakt. Ner på vägen. Upp, tillbaka på trottoaren. Snurrade ett varv igen, nu åt motsatt håll.
Jag kunde alla orden, utantill. De fanns i mitt huvud, och de fanns där, längst inuti mig. Orden. En vacker svensk dialekt. Ett poesiflöde, vilket var kapabelt att få vem som helst att le. Det fick i alla fall mig att le, och jag log, dansade fram i kylan och mörkret, över trottoaren.
Det mest ironiska i situationen var det, att jag ju visste att jag var på väg mot slutet. Jag dansade fram över trottoaren, på väg mot sista sidan i boken.
Nej! Föresten, nu ångrar jag mig; för det som aldrig har haft någon början, kan ju inte heller ha något slut.
Kanske var jag inte på väg mot The End? Kanske var jag bara på väg från en sorts relation, till en annan? En övergång alltså. För vi hann ju aldrig bli intrasslade. Varken i varandra, eller i tankarna. Kanske endast en smärtfri övergång? En övergång från någonting som skulle ha kunnat bli smärtsamt, till en vänskap. Eller i alla fall ett frö. Ett frö som en dag växer till sig. Till en vänskap.
Eller också var det verkligen sista sidan i boken.
Man kan ju alltid skriva en uppföljare.
Jag gav mig av. Den trettionde augusti, nollsextjugo gav jag mig av. Ni får inte tro att jag var så naiv, att jag trodde att jag kunde fly från skitsnacket och ryktena. Nej. Så naiv var jag faktiskt inte. Jag visste att de en dag skulle komma ikapp mig. Förr eller senare skulle de komma ikapp mig. Kanske inte gammalt skitsnack och gamla utnötta rykten, men nya skulle komma att födas. För så är det. Så är verkligheten och så kommer den alltid att vara. Jag var inte naiv.
Men det tog ändå två månader innan jag fick höra ett rykte där jag hade en viktig del. Ja. Det var först idag jag fick nys om ett rykte där mitt namn nämndes, lågmält, förstås.
Ett skrattretande men ändå överraskande rykte, med tanke på att sista sidan i boken skrevs i går kväll. Tydligen hade någon skrivit om den, den sista sidan i boken, och det var denna manipulerade sida som cirkulerade människor emellan i skolans kafeteria.
Samtidigt som kafeterian vändes uppochner och jag kunde urskilja öron och munnar i väggarna (när jag tittade efter riktigt noga), fanns det någon där, för mig. Jag var inte beredd på det, men det fanns någon där för mig, och det var rätt skönt. Någon som lade sin arm om min rygg, fångade min blick och log.
Och skolvardagen avslutades i skolans kafeteria (med öron och munnar i väggarna), i det silade solljuset genom fläckade fönster, med leenden, skratt och en kram. Även om mitt namn var nämnt i ryktet, lågmält.
måndag, oktober 27, 2008
Svar till Micki.
Efter att ha läst senaste inlägget i Mickis blogg, var jag ju bara tvungen; jag letade upp Jason Mraz på Deezer och spelade ”I’m yours” på repeat. Om och om och om igen.
Och jag tänkte på den bästaste av alla Kaffestugor. Den bästaste Kaffestugan, där var jag knegar om somrarna. Jag tänkte på arbetskamraterna, ack så söta! Och jag tänkte på hur roligt vi haft tillsammans under dessa somrar, både under och utanför arbetstid.
Och jag kom att sakna; för jag älskar er.
Och jag tänkte på den bästaste av alla Kaffestugor. Den bästaste Kaffestugan, där var jag knegar om somrarna. Jag tänkte på arbetskamraterna, ack så söta! Och jag tänkte på hur roligt vi haft tillsammans under dessa somrar, både under och utanför arbetstid.
Och jag kom att sakna; för jag älskar er.
En perfekt plats i ett perfekt ögonblick.
Efter en nattsömn på fem timmar, snavar jag in genom dörren. Genom dörren till skolvardagen. Tillbaka till V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N. Den Ljuva Verkligheten, som blir odräglig och underbart charmig när den kryddas med doften av mogna apelsiner.
Jag överraskar mig själv. Jag blir lite chockad över att jag faktiskt blir så fruktansvärd glad av att, efter endast nio dagar, vara tillbaka i gemenskapen med klassen.
Genom fönsterglas betraktar jag dem, klasskompisarna. De är vackra, mjuka och varma, och i deras hjärtan är det någonting som glöder. Det glöder i deras hjärtan, av samma anledning som det glöder i mitt; vi brinner för poesin.
Ibland underskattar jag mig själv (eller händer det undermedvetet oftare än jag vill tro?). Ibland förvånar jag, inte bara resten av världen, utan även mig själv.
Med hjälp av breda leenden, regelbunden kontakt med en av männen jag älskar (ja, Mina Falkögon; Du står först på listan), poesi och vackra melodier, gör jag världen till en mycket bättre plats att leva i. Mina fötter vidrör inte längre marken, jag småspringer lätt i luften, balanserar på trottoarkanter och jag finner ordning i kaoset.
När jag vigt vandrar genom förmiddagen smittar mitt leende av sig, jag kan inte låta bli att nynna på melodin i mitt huvud och jag skrattar. Jag skrattar. I korridoren, på baksidan av skolan där vi röker, i matsalen (frukost, lunch och middag). Jag skrattar i klassrummet och i datasalen och hemma i min soffa, i min säng och jag skrattar alldeles för högt, och alldeles för mycket. Men jag kan fan inte låta bli.
Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag när jag skrev det där. Det där ”och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg, kommer jag kanske vara tomhänt”. Inte kommer jag vara tomhänt inte. Nej, nej. Jag kommer vara fylld till bristningsgränsen av upplevelser och erfarenheter. Jag utvecklar ständigt mitt skrivande, i grund och botten kommer det alltid se likadant ut, men jag utvecklas ständigt, det ser ju till och med Mina Falkögon, och han ler lyckligt för han uppskattar det jag gör och han är uppriktigt glad för min skull.
Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag. Förlåt.
I klassrummet gör vi en liten scen. Ja, den äckliga mattan får föreställa scen och vi riktar belysningen mot den. Vi ställer en stol mitt på mattan och alla andra stolar i en halvcirkel runtom. Sedan läser vi våra självbiografier, på scenen, för varandra.
Allas självbiografier är så bra. Så jävla bra!
Och vi planerar inför den första uppläsningen. Och alla andra uppläsningar vi kommer ha innan jullovet och jag blir varm i magen och tänker, att det här är prefekt.
Det finns ingen plats som är mer rätt i detta ögonblick.
Jag gav mig av.
Jag gav mig av för att finna människor som har någonting som glöder i sina hjärtan och jag hamnade här.
Och det är helt jävla perfekt.
Vad har vi annat gjort idag?
Jo!
Vi har upptäckt att en bunt poeter plus en grön studsboll är en väldigt rolig (och farlig, Rickard) kombination.
Och så har jag ätit punschrullar på golvet i korridoren och fått ett paket på posten.
Everything is just awesome!
Jag överraskar mig själv. Jag blir lite chockad över att jag faktiskt blir så fruktansvärd glad av att, efter endast nio dagar, vara tillbaka i gemenskapen med klassen.
Genom fönsterglas betraktar jag dem, klasskompisarna. De är vackra, mjuka och varma, och i deras hjärtan är det någonting som glöder. Det glöder i deras hjärtan, av samma anledning som det glöder i mitt; vi brinner för poesin.
Ibland underskattar jag mig själv (eller händer det undermedvetet oftare än jag vill tro?). Ibland förvånar jag, inte bara resten av världen, utan även mig själv.
Med hjälp av breda leenden, regelbunden kontakt med en av männen jag älskar (ja, Mina Falkögon; Du står först på listan), poesi och vackra melodier, gör jag världen till en mycket bättre plats att leva i. Mina fötter vidrör inte längre marken, jag småspringer lätt i luften, balanserar på trottoarkanter och jag finner ordning i kaoset.
När jag vigt vandrar genom förmiddagen smittar mitt leende av sig, jag kan inte låta bli att nynna på melodin i mitt huvud och jag skrattar. Jag skrattar. I korridoren, på baksidan av skolan där vi röker, i matsalen (frukost, lunch och middag). Jag skrattar i klassrummet och i datasalen och hemma i min soffa, i min säng och jag skrattar alldeles för högt, och alldeles för mycket. Men jag kan fan inte låta bli.
Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag när jag skrev det där. Det där ”och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg, kommer jag kanske vara tomhänt”. Inte kommer jag vara tomhänt inte. Nej, nej. Jag kommer vara fylld till bristningsgränsen av upplevelser och erfarenheter. Jag utvecklar ständigt mitt skrivande, i grund och botten kommer det alltid se likadant ut, men jag utvecklas ständigt, det ser ju till och med Mina Falkögon, och han ler lyckligt för han uppskattar det jag gör och han är uppriktigt glad för min skull.
Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag. Förlåt.
I klassrummet gör vi en liten scen. Ja, den äckliga mattan får föreställa scen och vi riktar belysningen mot den. Vi ställer en stol mitt på mattan och alla andra stolar i en halvcirkel runtom. Sedan läser vi våra självbiografier, på scenen, för varandra.
Allas självbiografier är så bra. Så jävla bra!
Och vi planerar inför den första uppläsningen. Och alla andra uppläsningar vi kommer ha innan jullovet och jag blir varm i magen och tänker, att det här är prefekt.
Det finns ingen plats som är mer rätt i detta ögonblick.
Jag gav mig av.
Jag gav mig av för att finna människor som har någonting som glöder i sina hjärtan och jag hamnade här.
Och det är helt jävla perfekt.
Vad har vi annat gjort idag?
Jo!
Vi har upptäckt att en bunt poeter plus en grön studsboll är en väldigt rolig (och farlig, Rickard) kombination.
Och så har jag ätit punschrullar på golvet i korridoren och fått ett paket på posten.
Everything is just awesome!
Självbiografi (eller bara ren idioti?)
Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Läser allt jag kommer över och skriver poesi
och tidningsartiklar
och städar och dammar
Jag lever ett lugnt liv
i närheten av havet
Jag är Finlandssvensk
Jag hade en Finlandssvensk uppväxt
Jag klättrade i träd tillsammans med grannpojken
och var med i scouterna
Jag drömde om att få ta pianolektioner
och spela på stora flygeln
i skolans gymnastiksal
Jag fick aldrig ta några pianolektioner
Jag ägde ett par Adidas Superstar
Jag plastade in smörgåsar
i köket vid en bensinmack
Jag åt pommes frites
ensam på en kökspall i lagret
och tjuvrökte
på allmänna tak
och bakom flagnande staket
Jag kom aldrig att bli den ideala fjortisen
Jag umgicks med de unga männen
Jag köpte ordentliga kängor
och gick rakt ut i skogen
i halvmeters-snön
för att bli kvitt aggressionen
Jag idkade aldrig dubbelmoralen
Jag var aldrig inställsam
Jag gick med som poet i en Ordverkstad
och signerade två år senare antologier
Jag har räknat ränder
i mattor
hos psykologer
och blivit intervjuad för radiokanaler
och dagstidningar
Jag har ställt ut mitt matsalsmöblemang
på Stockholms möbelmässa
och sett folk kapa av sig fingrar i misstag
Paniken i deras ögon
när de insett att blodet
är deras eget
Jag har uppehållit mig
i städer av betong
Sett änglar vandra längs gatorna
om nätterna
Jag har betraktat dammet i luften
i en lägenhet där tiden stod stilla
Jag har aldrig lämnat Norden
Aldrig ens varit på väg
Jag har funnit nyckeln
till inspiration
på en av Vasas sunkiga
lokalbussar
Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Tvättar kläder och diskar disk
och suckar
i utmattningen
av att alltid vänta
på någon
som aldrig
kommer komma
Varför slutar jag inte vänta?
I sinom tid ska jag sluta vänta
Jag har trevat mig fram
med hjälp av väggar
mitt i nätterna
och slagit gropar
i smalbenen
Jag har haft
en död vän
hängande i mitt tak
Jag har intresserat mig
för rastafari och satanism
och druckit örtte
tillsammans med
mormonfamiljer
Men hela kalaset
slutade med
att jag vände min egen kyrka
ryggen till
Jag har sett Lilla Livet
genom ett smutsigt bilfönster
en varm majkväll
till tonerna av Audioslave
Jag har hört skrattmåsarna
tidiga morgnar
vid Sandö
Jag har skickat flaskpost
och beskådat galaxer
från bryggor
mitt ute
i ingenstans
Jag har funnit njutning i smärtan
och tillfredsställelse i ensamheten
Jag vet inte
säkert
om jag tror
på kärleken
Jag har druckit latte
tillsammans
med sjungande vargar
på inglasade kaféer
intill kullerstenstorg
och frihetsstatyer
Funnit längtan
i vargarnas ögon
och sett tillbaka
genom dem
Jag gav mig av
för jag visste
att om jag stannade
kvar
skulle jag kvävas
Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Jag kommer ge mig av
härifrån
men vill inte heller tillbaka
dit
varifrån
jag kom
Jag vet att när en dörr stängs
öppnas ett fönster
Men det som aldrig har haft någon början
kan inte heller ha något slut
i Fårösund på dagarna
Läser allt jag kommer över och skriver poesi
och tidningsartiklar
och städar och dammar
Jag lever ett lugnt liv
i närheten av havet
Jag är Finlandssvensk
Jag hade en Finlandssvensk uppväxt
Jag klättrade i träd tillsammans med grannpojken
och var med i scouterna
Jag drömde om att få ta pianolektioner
och spela på stora flygeln
i skolans gymnastiksal
Jag fick aldrig ta några pianolektioner
Jag ägde ett par Adidas Superstar
Jag plastade in smörgåsar
i köket vid en bensinmack
Jag åt pommes frites
ensam på en kökspall i lagret
och tjuvrökte
på allmänna tak
och bakom flagnande staket
Jag kom aldrig att bli den ideala fjortisen
Jag umgicks med de unga männen
Jag köpte ordentliga kängor
och gick rakt ut i skogen
i halvmeters-snön
för att bli kvitt aggressionen
Jag idkade aldrig dubbelmoralen
Jag var aldrig inställsam
Jag gick med som poet i en Ordverkstad
och signerade två år senare antologier
Jag har räknat ränder
i mattor
hos psykologer
och blivit intervjuad för radiokanaler
och dagstidningar
Jag har ställt ut mitt matsalsmöblemang
på Stockholms möbelmässa
och sett folk kapa av sig fingrar i misstag
Paniken i deras ögon
när de insett att blodet
är deras eget
Jag har uppehållit mig
i städer av betong
Sett änglar vandra längs gatorna
om nätterna
Jag har betraktat dammet i luften
i en lägenhet där tiden stod stilla
Jag har aldrig lämnat Norden
Aldrig ens varit på väg
Jag har funnit nyckeln
till inspiration
på en av Vasas sunkiga
lokalbussar
Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Tvättar kläder och diskar disk
och suckar
i utmattningen
av att alltid vänta
på någon
som aldrig
kommer komma
Varför slutar jag inte vänta?
I sinom tid ska jag sluta vänta
Jag har trevat mig fram
med hjälp av väggar
mitt i nätterna
och slagit gropar
i smalbenen
Jag har haft
en död vän
hängande i mitt tak
Jag har intresserat mig
för rastafari och satanism
och druckit örtte
tillsammans med
mormonfamiljer
Men hela kalaset
slutade med
att jag vände min egen kyrka
ryggen till
Jag har sett Lilla Livet
genom ett smutsigt bilfönster
en varm majkväll
till tonerna av Audioslave
Jag har hört skrattmåsarna
tidiga morgnar
vid Sandö
Jag har skickat flaskpost
och beskådat galaxer
från bryggor
mitt ute
i ingenstans
Jag har funnit njutning i smärtan
och tillfredsställelse i ensamheten
Jag vet inte
säkert
om jag tror
på kärleken
Jag har druckit latte
tillsammans
med sjungande vargar
på inglasade kaféer
intill kullerstenstorg
och frihetsstatyer
Funnit längtan
i vargarnas ögon
och sett tillbaka
genom dem
Jag gav mig av
för jag visste
att om jag stannade
kvar
skulle jag kvävas
Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Jag kommer ge mig av
härifrån
men vill inte heller tillbaka
dit
varifrån
jag kom
Jag vet att när en dörr stängs
öppnas ett fönster
Men det som aldrig har haft någon början
kan inte heller ha något slut
Helghändelser.
”Efter en hel del rödvin och en hel del musik inser jag att detta kommer bli allt för känsligt”
Ja visst, vinet talade för sig. Men vinet hade rätt. Vinet fick mig att inse. Vinet fick mig att se genom en tjock, grötig dimma. Jag såg verkligheten, för vad den verkligen är.
Helgen var lugn. Julia och jag åt middag tillsammans och köpte godis och chips och dipp och myste framför söta feel-good-filmer och Sex and the City. Pratade om kärleken och allt vad den för med sig (och inte för med sig).
Jag spenderade nätterna framför datorn, ensam i skolans datasal och förde ändlösa, sjukt givande konversationer på msn messenger och kom närmre, närmre,
men blev bara att fundera mer än vad jag tidigare gjort.
Jag spenderade nätterna på en trapp, lutad mot en vägg tillsammans med Johannes och det var länge sedan någon fick mig att skratta så jag fick kramp i magen och svårt att andas.
Och så har jag ju skrivit självbiografi.
Ja visst, vinet talade för sig. Men vinet hade rätt. Vinet fick mig att inse. Vinet fick mig att se genom en tjock, grötig dimma. Jag såg verkligheten, för vad den verkligen är.
Helgen var lugn. Julia och jag åt middag tillsammans och köpte godis och chips och dipp och myste framför söta feel-good-filmer och Sex and the City. Pratade om kärleken och allt vad den för med sig (och inte för med sig).
Jag spenderade nätterna framför datorn, ensam i skolans datasal och förde ändlösa, sjukt givande konversationer på msn messenger och kom närmre, närmre,
men blev bara att fundera mer än vad jag tidigare gjort.
Jag spenderade nätterna på en trapp, lutad mot en vägg tillsammans med Johannes och det var länge sedan någon fick mig att skratta så jag fick kramp i magen och svårt att andas.
Och så har jag ju skrivit självbiografi.
lördag, oktober 25, 2008
Natt i Fårösund.
Efter en hel del rödvin och en hel del musik inser jag att detta kommer bli allt för känsligt.
... och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg,
kommer jag kanske vara tomhänt.
Men en natt som denna,
finns det ingen jag hellre vill tala med.
(Klotet slutade rulla. In fact; det hade egentligen aldrig börjat heller. That's nice to know.)
http://www.youtube.com/watch?v=Jsj-37UrxeM < KLICKA!
... och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg,
kommer jag kanske vara tomhänt.
Men en natt som denna,
finns det ingen jag hellre vill tala med.
(Klotet slutade rulla. In fact; det hade egentligen aldrig börjat heller. That's nice to know.)
http://www.youtube.com/watch?v=Jsj-37UrxeM < KLICKA!
torsdag, oktober 23, 2008
Ett rullande klot en vacker höstdag.
Julia kom tillbaka till Fårösund igår. Jag städade och fönstret var öppet, jag hörde när bussen kom. Jag tryckte ansiktet och handflatan mot fönstret, och jag såg henne kliva ner på vägen. Trött resenär, må jag säga. Så jag gick ut, lutade mig över lofträcket och när Julia fick syn på mig, kastade hon ifrån sig väskan på parkeringen, lade sig ner och tjöt! Jag sprang ner och jag var så glad över att se henne! Vi satt på parkeringen en bra stund och pratade. Knän, krossade mot asfalt. Julia hade med sig en överraskningspresent till mig. Det var den sötaste present jag fått på länge (ja, i alla fall sedan jag fick den där valnöten).
På kvällen gick vi till Statoil och köpte godis. När vi kom hem till mig bjöd jag Julia på mat. Sedan såg vi Sex and the City och drack rödvin.
Det var en stund kvar till midnatt när Julia begav sig hem.
Jag satt ensam på trappen i mörka, sena kvällen, rökte Marlboro Menthol och var rädd för att gå och lägga mig.
De senaste nätterna har det tagit timmar innan jag somnat. Smart nog har jag haft telefonen utom räckhåll för mig själv. Att skicka meddelanden på impuls mitt i nätterna föder ingenting annat än ångest. Så jag har legat och vridit och vänt, och inte bara på mig själv, utan även på tankarna, i sängen. Någon timme innan gryningen har jag ju i alla fall fallit i dvala, utav utmattningen av självförakt och ånger.
Igår kväll gjorde vinet sitt. Jag hann knappt (omedvetet) måla hans ansikte framför mig innan jag somnade.
Men när jag väl klev in genom dörrarna till Drömmarnas Rike, var han ju där, förstås. Hur hade jag kunnat hoppas på någonting annat?
Jag vaknade av ett ryck tidigt imorse. I drömmen hade allting blivit väldigt intimt. Ja, och inte ljuvlig intimitet, nej, utan obehaglig intimitet, så obehaglig att jag blev bortskrämd från Drömmarnas Rike, och vaknade med ett ryck, varm, alldeles för varm. Jag kunde fortfarande känna hans grepp om mina handleder när jag tassade upp till fönstret och vinklade persiennerna.
Ute sken solen, världen var lugn.
Julia kom hem till mig vid lunch. Vi skulle ta en promenad och sedan handla. På vägen ut funderade vi på det faktum att vi inte sett lingon sedan vi kom hit. Vi beslöt att ta reda på om det fanns lingon, eller inte.
Vi hade inte kommit långt, endast ut till Artillerivägen, när vi såg de första lingonbladen. Vi fick leta en stund innan vi hittade några bär. Julia sa att lingonen inte smakade likadant som lingonen i skogarna i Ingenstans, så hon spottade ut dem, resten slängde hon på mig.
Vi letade efter bra klätterträd, med sådana var det sämre med. Istället hamnade vi av misstag vid Prylboden. Detta var verkligen inte ett mål under promenaden, det var ett fullkomligt misstag.
Hursomhelst blev jag fyra tröjor rikare och sextiofem kronor fattigare (jag köpte en tröja med pingviner på!).
När vi återvände ut i höstdagen märkte Julia att hon var försenad. Hon skulle spela med sin klasskompis Melina. Vi gick i rask takt till Ica. Sedan raskt hem igen.
Efter en sen lunch gjorde jag ett nytt försök till promenad. Ensam, visserligen, men det gick bra ändå. Penna och papper i mitt huvud och höstlandskap för min syn, mycket mer behövde jag inte för att känna mig tillfreds. Återigen brände hans händer om mina handleder. Djupet i hans blick manade mitt hjärta att slå ett extra slag och jag var tvungen att gå lite fortare.
Världen var så stilla, så tyst. Havet var lugnt och blått och jag tänkte på Vasa. På alla minnen som där slungas mellan husväggarna. Jag tänkte på sista månaden i Gamla Vasa. Jag tänkte på lärkträden på gården. På vitsipporna utanför mitt sovrumsfönster. Och i mitt huvud hörde jag Fong. Hans röst den där gången när han ringde mig och var desperat för att han hade insett att jag verkligen skulle åka.
Hemma på mattan på golvet, höll jag mig inte länge. Jag längtade efter musiken. Jag längtade efter Incubus, Soundgarden, System of a Down, Audioslave, Jack Johnson, Liquido, KT Tunstall, Gavin Degraw, The Arctic Monkeys, Maroon 5 och Alexandre Kinn (bland annat…).
57 dagar kvar tills jag kliver av flyget på Vasa Airport. Undrar hur stort det rullande klotet av problem (jag själv skapat, medan jag har varit på Gotland) har blivit till dess?
På kvällen gick vi till Statoil och köpte godis. När vi kom hem till mig bjöd jag Julia på mat. Sedan såg vi Sex and the City och drack rödvin.
Det var en stund kvar till midnatt när Julia begav sig hem.
Jag satt ensam på trappen i mörka, sena kvällen, rökte Marlboro Menthol och var rädd för att gå och lägga mig.
De senaste nätterna har det tagit timmar innan jag somnat. Smart nog har jag haft telefonen utom räckhåll för mig själv. Att skicka meddelanden på impuls mitt i nätterna föder ingenting annat än ångest. Så jag har legat och vridit och vänt, och inte bara på mig själv, utan även på tankarna, i sängen. Någon timme innan gryningen har jag ju i alla fall fallit i dvala, utav utmattningen av självförakt och ånger.
Igår kväll gjorde vinet sitt. Jag hann knappt (omedvetet) måla hans ansikte framför mig innan jag somnade.
Men när jag väl klev in genom dörrarna till Drömmarnas Rike, var han ju där, förstås. Hur hade jag kunnat hoppas på någonting annat?
Jag vaknade av ett ryck tidigt imorse. I drömmen hade allting blivit väldigt intimt. Ja, och inte ljuvlig intimitet, nej, utan obehaglig intimitet, så obehaglig att jag blev bortskrämd från Drömmarnas Rike, och vaknade med ett ryck, varm, alldeles för varm. Jag kunde fortfarande känna hans grepp om mina handleder när jag tassade upp till fönstret och vinklade persiennerna.
Ute sken solen, världen var lugn.
Julia kom hem till mig vid lunch. Vi skulle ta en promenad och sedan handla. På vägen ut funderade vi på det faktum att vi inte sett lingon sedan vi kom hit. Vi beslöt att ta reda på om det fanns lingon, eller inte.
Vi hade inte kommit långt, endast ut till Artillerivägen, när vi såg de första lingonbladen. Vi fick leta en stund innan vi hittade några bär. Julia sa att lingonen inte smakade likadant som lingonen i skogarna i Ingenstans, så hon spottade ut dem, resten slängde hon på mig.
Vi letade efter bra klätterträd, med sådana var det sämre med. Istället hamnade vi av misstag vid Prylboden. Detta var verkligen inte ett mål under promenaden, det var ett fullkomligt misstag.
Hursomhelst blev jag fyra tröjor rikare och sextiofem kronor fattigare (jag köpte en tröja med pingviner på!).
När vi återvände ut i höstdagen märkte Julia att hon var försenad. Hon skulle spela med sin klasskompis Melina. Vi gick i rask takt till Ica. Sedan raskt hem igen.
Efter en sen lunch gjorde jag ett nytt försök till promenad. Ensam, visserligen, men det gick bra ändå. Penna och papper i mitt huvud och höstlandskap för min syn, mycket mer behövde jag inte för att känna mig tillfreds. Återigen brände hans händer om mina handleder. Djupet i hans blick manade mitt hjärta att slå ett extra slag och jag var tvungen att gå lite fortare.
Världen var så stilla, så tyst. Havet var lugnt och blått och jag tänkte på Vasa. På alla minnen som där slungas mellan husväggarna. Jag tänkte på sista månaden i Gamla Vasa. Jag tänkte på lärkträden på gården. På vitsipporna utanför mitt sovrumsfönster. Och i mitt huvud hörde jag Fong. Hans röst den där gången när han ringde mig och var desperat för att han hade insett att jag verkligen skulle åka.
Hemma på mattan på golvet, höll jag mig inte länge. Jag längtade efter musiken. Jag längtade efter Incubus, Soundgarden, System of a Down, Audioslave, Jack Johnson, Liquido, KT Tunstall, Gavin Degraw, The Arctic Monkeys, Maroon 5 och Alexandre Kinn (bland annat…).
57 dagar kvar tills jag kliver av flyget på Vasa Airport. Undrar hur stort det rullande klotet av problem (jag själv skapat, medan jag har varit på Gotland) har blivit till dess?
tisdag, oktober 21, 2008
Livet har sina goda stunder.
Jag vaknade denna morgon av att Sigrid knackade på dörren. Jag var mitt i en ljuvlig dröm och ville inte för någonting i världen vakna. Men eftersom Sigrid knackade på dörren gjorde jag ju det. Vaknade alltså. När Sigrid uträttat ärendet hon hade, lade jag mig ner på nytt och blundade så hårt att det gjorde ont i mina ögon. Jag var desperat. Jag ville tillbaka till värmen och människan i drömmen.
Förgäves.
Jag klev upp (inget kallt golv denna morgon, nej, varma, mjuka mattor under mina bara fötter, lovley!) och gjorde en stor, saftig frukost.
Förgäves.
Jag klev upp (inget kallt golv denna morgon, nej, varma, mjuka mattor under mina bara fötter, lovley!) och gjorde en stor, saftig frukost.
När jag sedan druckit mitt morgonte och läst några kapitel i J.M. Coetzees ”Onåd”, gick jag till tvättstugan. Under tiden tvättmaskinen skötte sitt tog jag en långpromenad. Det slog mig under promenaden att jag för första gången på väldigt lång tid inte skrev poesi i mitt huvud.
Väl hemma igen hängde jag tvätten. Kröp sedan återigen upp i soffhörnet tillsammans med J.M. Coetzee. Efter några kapitel började magen skrika efter mat. Ack, denna kroniska hunger! Jag gjorde middag. Magen var nöjd, men krävde mer. Jag åt upp glassen som fanns i frysen. Kollade på Simpsons. Sedan Will & Grace. Det var nästan outhärdligt. Att titta på Will & Grace. Saknaden i mitt bröst värkte. Växte sig lite större. Saknaden efter min bästaste, bästa vän.
Klädde på mig mössa, jacka och vantar, hoppade i skorna och gick till Ica. När jag hade handlat träffade jag Sigrid, Annelie och Annelies lillasyster Jonna. Så åkte vi med Chris tillbaka hem.
18:00, sedvanligt besök vid simhallen. Jag slog mitt rekord ikväll. Om jag inte var nöjd!
Hemma med klordoftande hår kom jag på att om jag hade ett par hörlurar kunde jag lyssna på musik via Deezer. Att det inte slagit mig förut? På Deezer har jag ju sparat alla mina favoritskivor.
Så sedan dess har jag suttit här, ensam i ett hörn i skolans datasal och lyssnat på en massa underbar musik och svävat på små, små moln.
Livet har sina goda stunder.
måndag, oktober 20, 2008
Lyckorus!
Efter frukosten i söndags, gick jag ut på trappen tillsammans med min lila Höganäs Keramiktekopp. Jag satt i solen och håret blåste i mina ögon och mittiallt låste någon upp en dörr bakom mig. Det var Chris. Han gjorde mig sällskap när jag rökte och han undrade om jag ville hänga med in till Visby. Jag var lite osäker. Gick in och väckte Sigrid. Vi kom överens om att vi skulle åka i alla fall. För att få tiden att gå. För att komma bort från Fårösund en stund.
Vi gjorde oss färdiga, hoppade i bilen och så bar det av.
Vi passerade vackra höstlandskap. Kor och får. Kalkstenshus. Stenkyrkor.
Chris och Sigrid förde en konversation i framsätet. Jag har faktiskt ingen aning om vad de pratade om. Mina tankar drev mig. Bort. Någonstans. Jag vet ej vart. Men världen var vacker och solen sken.
När vi nästan var framme i Visby ville Sigrid att jag skulle lyssna på en låt i hennes Ipod.
Chris och Sigrid gick in till Ekonomen, medan jag satt kvar i bilen. Jag hittade musik jag brukade lyssna på hemma i Ingenstans i somras. Jag satt där i baksätet med världens största leende! Jag var i himmelriket! Solen sved i mina ögon, och för första gången på två månader fick jag tillfälle att lyssna på min musik. Det var underbart! Tack, tack, tack Sigrid! <3
However. Efter Chris’ besök vid Ekonomen, körde vi till Ö o B. Sigrid och jag flippade. Detta flipp är ni kapabla att beskåda på bilden nedan.
Jag handlade mattor till mitt rum. Jag har tänkt på det länge, men det har aldrig liksom blivit av. Man släpar ju helst inte en mattjävel på bussen. Och så köpte jag en lampa. Lampan hette Hanna. Den var söt.
När vi klev ur bilen inne i centrum hände det mest otroliga; jag fann Jack Johnson! Skönsjungande Jack i mina öron, i mitt huvud! Jag kunde inte låta bli, jag var tvungen att dansa och hoppa omkring lite på parkeringen! Ett lyckorus så rent från svärta.
Vi fikade på Rosas café. Drack latte och åt rulltårta.
Jag skrev poesi.
Besökte Ica Maxi för att handla. Jack sjöng på repeat i mina öron. Sedan Paramore och Spin Doctors. Det var underbart. 
Detta var väl ändå mystiskt. Det stod på en låda med grönsaker i. Hm?
Vi gjorde oss färdiga, hoppade i bilen och så bar det av.
Vi passerade vackra höstlandskap. Kor och får. Kalkstenshus. Stenkyrkor.
Chris och Sigrid förde en konversation i framsätet. Jag har faktiskt ingen aning om vad de pratade om. Mina tankar drev mig. Bort. Någonstans. Jag vet ej vart. Men världen var vacker och solen sken.
När vi nästan var framme i Visby ville Sigrid att jag skulle lyssna på en låt i hennes Ipod.
Chris och Sigrid gick in till Ekonomen, medan jag satt kvar i bilen. Jag hittade musik jag brukade lyssna på hemma i Ingenstans i somras. Jag satt där i baksätet med världens största leende! Jag var i himmelriket! Solen sved i mina ögon, och för första gången på två månader fick jag tillfälle att lyssna på min musik. Det var underbart! Tack, tack, tack Sigrid! <3
However. Efter Chris’ besök vid Ekonomen, körde vi till Ö o B. Sigrid och jag flippade. Detta flipp är ni kapabla att beskåda på bilden nedan.
Jag handlade mattor till mitt rum. Jag har tänkt på det länge, men det har aldrig liksom blivit av. Man släpar ju helst inte en mattjävel på bussen. Och så köpte jag en lampa. Lampan hette Hanna. Den var söt.När vi klev ur bilen inne i centrum hände det mest otroliga; jag fann Jack Johnson! Skönsjungande Jack i mina öron, i mitt huvud! Jag kunde inte låta bli, jag var tvungen att dansa och hoppa omkring lite på parkeringen! Ett lyckorus så rent från svärta.
Vi fikade på Rosas café. Drack latte och åt rulltårta.
Jag skrev poesi.
Besökte Ica Maxi för att handla. Jack sjöng på repeat i mina öron. Sedan Paramore och Spin Doctors. Det var underbart.
Detta var väl ändå mystiskt. Det stod på en låda med grönsaker i. Hm?När jag kom hem gjorde jag middag. Duschade, kokade en kopp te, som jag sedan tog med mig när jag gick hem till Johannes. Vi hade pratats vid tidigare under kvällen och bestämt att se film tillsammans. Han hade frågat vad jag tyckte om för filmer, jag hade nämnt några. Så hade han laddat ner en film vi skulle se; Taken.
Jag var lite skeptisk till en början, men filmen visade sig vara den bästa jag sett på länge! Helt otroligt! Jag kan varmt rekommendera den!
Sedan blev vi att sitta och prata ända fram till midnatt. Mys!
Lyssna & Njut!
http://www.youtube.com/watch?v=GbN9EXYTGnA
(Mamma, om du inte har vågat spela skivan, så kommer favoritlåten här ;))
(Mamma, om du inte har vågat spela skivan, så kommer favoritlåten här ;))
lördag, oktober 18, 2008
Sista natten i Ingenstans.
Många gånger har jag tänkt på den där sista natten i Ingenstans.
Klockan tickade mot halv tio och jag hade packat hela dagen. Packat, packat upp, packat, packat upp och slutligen packat. Telefonen ringde. Den där mannen T.
- Var tycker du jag ska sova inatt då? frågade jag.
- Där du vill, förstås. Jag vill i alla fall att du sover här.
Så han hämtade mig. Vi åkte för att handla. T handlade, medan jag rastlöst gick omkring och försökte föreställa mig att jag två dygn senare skulle befinna mig i ett annat land.
Vi var väldigt tystlåtna, den där sista kvällen i Ingenstans.
Vi åkte hem till T. Jag duschade, T värmde pizza i ugnen. Sedan åt vi. Han framför datorn, jag framför tv:n. Jag hoppade nästan till i soffan när han kommenterade filmen jag såg på.
Jag rökte ensam på trappen. Tänkte att det var sista natten. Sista gången jag ensam rökte en cigarett där på T’s trappa i mörkret.
Så stängde vi av tv:n, släckte lamporna, borstade tänder. Lade oss. T släckte sänglampan, jag skrev en lista. På mage i sängen och med anteckningsboken på kudden. Jag skrev en lista över alla saker jag skulle hinna med under den sista dagen i Ingenstans. T betraktade mig tyst. Efter en stund såg jag på honom.
- Vad gör du? frågade jag.
- Jag memorerar, svarade han.
Jag gav honom en undrande blick.
- Det är ju rätt lång tid kvar till jul, fortsatte han.
Jag log. Han blundande. Jag fortsatte med listan.
När listan var klar, lade jag anteckningsboken ifrån mig, släckte sänglampan och lade mig till rätta. Efter en stund kröp jag in under samma täcke som T. Han var fortfarande vaken. Han var varm. Omfamnade mig. Min näsa mot hans kind. Vi sa aldrig någonting till varandra. Låg bara tysta med armarna om varandra. Stilla.
Efter ett tag vände jag mig så jag blev liggande på mage. Tog stöd med armbågarna i mjuka madrassen och lyfte på överkroppen. Jag pussade T lätt på munnen. En godnattpuss. Men han sov redan. Grymtade bara tyst i sömnen, vände sig om, med ryggen mot mig.
Så jag kröp tillbaka in under mitt eget täcke. Stirrade ut i mörkret. Jag såg ingenting annat än mörker. Sista natten i Ingenstans. Och jag tänkte på nyårsafton. Den förfärligaste av de mest förfäliga nyårsaftnar. Sedan tänkte jag på den där första gången jag pratade med den där mannen T. Den gången var inte förfärlig alls, tvärtom. T, som nu låg bredvid mig och sov tungt. Sedan somnade jag också.
Vi brukade vara väldigt pratglada på morgnarna. Vanligtvis. Men den där morgonen var ju ingen vanlig morgon. Det var den sista morgonen i Ingenstans. Den sista morgonen hemma hos den där mannen T. Vi klädde oss, åt frukost, borstade tänder, klev i skor, trädde sommarjackor över våra kroppar. Tände varsin cigarett på trappen, gick till bilen. Sa fortfarande Ingenting. Jag vevade ner rutan. Det var lite kallt ute. Lite kallt i bilen också. Cd-spelaren kom igång. Ironiskt nog så sjöng Brandon Boyd ”Goodbye, it was nice to know you”.
- Men det där var väl jävligt ironiskt, sa jag.
- Låten, ja? sa T och bytte spår på skivan.
Och efter en stund satt vi i bilen utanför mitt barndomshem. Allt det vi sa till varandra där i bilen var egentligen bedrövligt. Bedrövligt. Vi kysstes. Det var däremot inte lika bedrövligt som allt det vi sa till varandra.
Så klev jag ur bilen. Vinkade. Sa hejdå. Vi hörs. Och allt det där man säger när man skiljs åt. Jag hade lovat honom att det inte skulle bli något långt, känslomässigt, utdraget avsked. Han sa att han inte kunde hantera sånt. Så jag vinkade och sa hejdå, vi hörs. Smällde igen bildörren och bilen rullade ner för vägen.
Jag stod där på infarten till mitt barndomshem och såg bilen komma ner till korsningen, blinkande åt höger, svängde och försvann ur mitt synhåll. Klockan var inte mer än sju på morgonen, det var lite kallt och det var den sista morgonen i Ingenstans.
Klockan tickade mot halv tio och jag hade packat hela dagen. Packat, packat upp, packat, packat upp och slutligen packat. Telefonen ringde. Den där mannen T.
- Var tycker du jag ska sova inatt då? frågade jag.
- Där du vill, förstås. Jag vill i alla fall att du sover här.
Så han hämtade mig. Vi åkte för att handla. T handlade, medan jag rastlöst gick omkring och försökte föreställa mig att jag två dygn senare skulle befinna mig i ett annat land.
Vi var väldigt tystlåtna, den där sista kvällen i Ingenstans.
Vi åkte hem till T. Jag duschade, T värmde pizza i ugnen. Sedan åt vi. Han framför datorn, jag framför tv:n. Jag hoppade nästan till i soffan när han kommenterade filmen jag såg på.
Jag rökte ensam på trappen. Tänkte att det var sista natten. Sista gången jag ensam rökte en cigarett där på T’s trappa i mörkret.
Så stängde vi av tv:n, släckte lamporna, borstade tänder. Lade oss. T släckte sänglampan, jag skrev en lista. På mage i sängen och med anteckningsboken på kudden. Jag skrev en lista över alla saker jag skulle hinna med under den sista dagen i Ingenstans. T betraktade mig tyst. Efter en stund såg jag på honom.
- Vad gör du? frågade jag.
- Jag memorerar, svarade han.
Jag gav honom en undrande blick.
- Det är ju rätt lång tid kvar till jul, fortsatte han.
Jag log. Han blundande. Jag fortsatte med listan.
När listan var klar, lade jag anteckningsboken ifrån mig, släckte sänglampan och lade mig till rätta. Efter en stund kröp jag in under samma täcke som T. Han var fortfarande vaken. Han var varm. Omfamnade mig. Min näsa mot hans kind. Vi sa aldrig någonting till varandra. Låg bara tysta med armarna om varandra. Stilla.
Efter ett tag vände jag mig så jag blev liggande på mage. Tog stöd med armbågarna i mjuka madrassen och lyfte på överkroppen. Jag pussade T lätt på munnen. En godnattpuss. Men han sov redan. Grymtade bara tyst i sömnen, vände sig om, med ryggen mot mig.
Så jag kröp tillbaka in under mitt eget täcke. Stirrade ut i mörkret. Jag såg ingenting annat än mörker. Sista natten i Ingenstans. Och jag tänkte på nyårsafton. Den förfärligaste av de mest förfäliga nyårsaftnar. Sedan tänkte jag på den där första gången jag pratade med den där mannen T. Den gången var inte förfärlig alls, tvärtom. T, som nu låg bredvid mig och sov tungt. Sedan somnade jag också.
Vi brukade vara väldigt pratglada på morgnarna. Vanligtvis. Men den där morgonen var ju ingen vanlig morgon. Det var den sista morgonen i Ingenstans. Den sista morgonen hemma hos den där mannen T. Vi klädde oss, åt frukost, borstade tänder, klev i skor, trädde sommarjackor över våra kroppar. Tände varsin cigarett på trappen, gick till bilen. Sa fortfarande Ingenting. Jag vevade ner rutan. Det var lite kallt ute. Lite kallt i bilen också. Cd-spelaren kom igång. Ironiskt nog så sjöng Brandon Boyd ”Goodbye, it was nice to know you”.
- Men det där var väl jävligt ironiskt, sa jag.
- Låten, ja? sa T och bytte spår på skivan.
Och efter en stund satt vi i bilen utanför mitt barndomshem. Allt det vi sa till varandra där i bilen var egentligen bedrövligt. Bedrövligt. Vi kysstes. Det var däremot inte lika bedrövligt som allt det vi sa till varandra.
Så klev jag ur bilen. Vinkade. Sa hejdå. Vi hörs. Och allt det där man säger när man skiljs åt. Jag hade lovat honom att det inte skulle bli något långt, känslomässigt, utdraget avsked. Han sa att han inte kunde hantera sånt. Så jag vinkade och sa hejdå, vi hörs. Smällde igen bildörren och bilen rullade ner för vägen.
Jag stod där på infarten till mitt barndomshem och såg bilen komma ner till korsningen, blinkande åt höger, svängde och försvann ur mitt synhåll. Klockan var inte mer än sju på morgonen, det var lite kallt och det var den sista morgonen i Ingenstans.
Med ens blev livet lite lättare.
Imorse vaknade jag otroligt tidigt. Vanligtvis brukar jag sova fram till ett- tvåtiden när jag är ledig. Men inte idag.
Igår kväll hade jag legat och läst ”Onåd” av J. M. Coetzee. Jag lusläste tre kapitel men när jag vaknade imorse kunde jag inte minnas någonting av vad jag läst. Jag tror det berodde på det äckliga som fanns i mitt huvud igår kväll. Ja. Det där äckliga. Det fanns äckliga, slemmiga, kletiga tankar där och i någon mån önskade jag mig tillbaka till Ingenstans och att jag aldrig skulle ha landat på Visby flygplats.
Hur som helst. Jag klev upp ur sängen i den tidiga morgonen och gick fram till fönstret, vinklade persiennerna och fann himlen klarblå och inte ett endaste litet moln så långt mitt öga kunde nå.
Med ens blev livet lite lättare.
Åt Onaka med björnbär, blåbär och hallon. Skinksmörgås och glas juice. Klementin. Sedan te och cigarett på trappen och efter duschen inträffade krukväxt-incidenten.
Tyvärr kan jag inte berätta något om krukväxt-incidenten, p.g.a. brevet jag skrev idag. Men ja, det var ett äventyr det med.
När håret torkat gick jag ut. Jag gick till havet. Till den där bryggan. Jag stod där och såg på havet och vattnet var mycket högre än vad det var när jag var där sist. När jag hade tittat på havet en stund, promenerade jag vidare. Insåg snabbt att jag hade lagt på mig för mycket kläder. Det blev varmt. Så jag gick hem.
Satte mig ner och skrev ett brev. Tog lunch- disk- te- cigarett- och föra-ut-soporna-paus och sedan fortsatte jag med brevskrivandet. När brevet var färdigt gick jag ut igen. Jag lade brevet i den gula lådan.
Handlade cashewnötter och mjölk vid Ica. Röd mjölk. Från Gotländska gårdar.
Allt jag lärt mig om apelsiner.
Ja, jag handlade apelsiner också. Det tog lång tid. Jag kan en hel del om en massa konstiga saker. Jag granskade noggrant skalen, vägde varje apelsin i min hand, mätte apelsinernas navlar med varandra. Insåg att det nog inte är apelsintider ännu, men köpte två i alla fall.
Väl i kassakön var mittiallt müsli-problemet löst. Lösningen på problemet kom som en blixt från en klarblå himmel!
Nu kommer jag till en punkt när jag blir tvungen att erkänna att jag har haft ett litet müsli-problem sedan hit jag kom. Jag gillar inte mjuk müsli. Jag gillar knaprig müsli. Müsli med tuggmotstånd! När jag förut handlade till mitt hushåll i Gamla Vasa, brukade jag köpa Rainbows eller Pirkkas knapriga müsli. Det var också den müslin som alltid fanns (finns? Anledningen till parentes med frågetecken här är för att jag är osäker på om det är någon annan än jag som brukar äta müsli.) hemma hos mamma, back in Nowhere.
Men någon knaprig müsli har jag hittills inte funnit i detta land.
Damen före mig plockade upp sina varor. Mittallt stod lösningen på problemet bara där, rätt framför ögonen på mig! Ica Crunchy Müsli! Jag tror jag hamnade att gapa där i kassakön. Jag tappade hakan. Så nu är det bevisat att man kan tappa hakan för ett paket müsli.
På vägen hem log jag av tanken på att Lilla Livet kan vara hemskt spännande det med.
Igår kväll hade jag legat och läst ”Onåd” av J. M. Coetzee. Jag lusläste tre kapitel men när jag vaknade imorse kunde jag inte minnas någonting av vad jag läst. Jag tror det berodde på det äckliga som fanns i mitt huvud igår kväll. Ja. Det där äckliga. Det fanns äckliga, slemmiga, kletiga tankar där och i någon mån önskade jag mig tillbaka till Ingenstans och att jag aldrig skulle ha landat på Visby flygplats.
Hur som helst. Jag klev upp ur sängen i den tidiga morgonen och gick fram till fönstret, vinklade persiennerna och fann himlen klarblå och inte ett endaste litet moln så långt mitt öga kunde nå.
Med ens blev livet lite lättare.
Åt Onaka med björnbär, blåbär och hallon. Skinksmörgås och glas juice. Klementin. Sedan te och cigarett på trappen och efter duschen inträffade krukväxt-incidenten.
Tyvärr kan jag inte berätta något om krukväxt-incidenten, p.g.a. brevet jag skrev idag. Men ja, det var ett äventyr det med.
När håret torkat gick jag ut. Jag gick till havet. Till den där bryggan. Jag stod där och såg på havet och vattnet var mycket högre än vad det var när jag var där sist. När jag hade tittat på havet en stund, promenerade jag vidare. Insåg snabbt att jag hade lagt på mig för mycket kläder. Det blev varmt. Så jag gick hem.
Satte mig ner och skrev ett brev. Tog lunch- disk- te- cigarett- och föra-ut-soporna-paus och sedan fortsatte jag med brevskrivandet. När brevet var färdigt gick jag ut igen. Jag lade brevet i den gula lådan.
Handlade cashewnötter och mjölk vid Ica. Röd mjölk. Från Gotländska gårdar.
Allt jag lärt mig om apelsiner.
Ja, jag handlade apelsiner också. Det tog lång tid. Jag kan en hel del om en massa konstiga saker. Jag granskade noggrant skalen, vägde varje apelsin i min hand, mätte apelsinernas navlar med varandra. Insåg att det nog inte är apelsintider ännu, men köpte två i alla fall.
Väl i kassakön var mittiallt müsli-problemet löst. Lösningen på problemet kom som en blixt från en klarblå himmel!
Nu kommer jag till en punkt när jag blir tvungen att erkänna att jag har haft ett litet müsli-problem sedan hit jag kom. Jag gillar inte mjuk müsli. Jag gillar knaprig müsli. Müsli med tuggmotstånd! När jag förut handlade till mitt hushåll i Gamla Vasa, brukade jag köpa Rainbows eller Pirkkas knapriga müsli. Det var också den müslin som alltid fanns (finns? Anledningen till parentes med frågetecken här är för att jag är osäker på om det är någon annan än jag som brukar äta müsli.) hemma hos mamma, back in Nowhere.
Men någon knaprig müsli har jag hittills inte funnit i detta land.
Damen före mig plockade upp sina varor. Mittallt stod lösningen på problemet bara där, rätt framför ögonen på mig! Ica Crunchy Müsli! Jag tror jag hamnade att gapa där i kassakön. Jag tappade hakan. Så nu är det bevisat att man kan tappa hakan för ett paket müsli.
På vägen hem log jag av tanken på att Lilla Livet kan vara hemskt spännande det med.
fredag, oktober 17, 2008
En evighetslång väntan.
Hela söndagen gick i städandets tecken. Jag dammade mattor och dammsög och skurade golv och städade toaletten och tvättade kläder och mot kvällskvisten kom Julia hem till mig och vi gjorde middag tillsammans. En mysig kväll.
Veckan som gått har varit lite sådär. Humöret har inte riktigt stått på min sida, och det har inte piggheten heller. Jag har varit trött, trött, trött.
Veckan som gått har vi behandlat filmmanus. Vi har haft läraren för tv- och filmproduktion, Kave. Det var kul. Han är kul.
Vi har mest haft teori och så har vi fått se lite korta filmsnuttar. Anslaget i filmen Back to the Future och så fick vi se Groundhog Day. Det var en rolig och fin film. Rekommenderas.
Igår hade Ella-tjejerna spelning och sedan var det ju detta Gotländska Kaffekalas. Inget kul alls. Kaffekalaset alltså. Kanske att det hade varit roligt om jag suttit med någon jag kunnat prata med, men nu gjorde jag ju inte det.
Efter skolan såg vi House. Det var definitivt en humörhöjare!
Veckan som gått har varit lite sådär. Humöret har inte riktigt stått på min sida, och det har inte piggheten heller. Jag har varit trött, trött, trött.
Veckan som gått har vi behandlat filmmanus. Vi har haft läraren för tv- och filmproduktion, Kave. Det var kul. Han är kul.
Vi har mest haft teori och så har vi fått se lite korta filmsnuttar. Anslaget i filmen Back to the Future och så fick vi se Groundhog Day. Det var en rolig och fin film. Rekommenderas.
Igår hade Ella-tjejerna spelning och sedan var det ju detta Gotländska Kaffekalas. Inget kul alls. Kaffekalaset alltså. Kanske att det hade varit roligt om jag suttit med någon jag kunnat prata med, men nu gjorde jag ju inte det.
Efter skolan såg vi House. Det var definitivt en humörhöjare!
Så går en underbar dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
Vet ni, den här dagen har varit så bajs, att jag faktiskt skulle ha lust att gå hem, lägga mig ner på sängen och sova fram till den 19:de december (det är dagen då jag flyger tillbaka till Finland för att fira jul där).
Jag förstår inte varför humöret ständigt ska gå i bergochdalbanor?
Ena dagen är jag gladare än någonsin och har en massa spring i benen,
medan jag dagen efteråt är så less på allt att jag bara vill gå hem och lägga mig och försvinna.
Men var var jag nu i detta uppdaterande?
Jo.
På lördagen vaknade jag av att telefonen ringde. Det var Julia.
- Åh nej, jag har ju lurat mig själv! kved hon i luren när hon upptäckte vad klockan egentligen var och att hon hade ställt in väckarklockan fel.
Nåväl. Jag klev upp och åt frukost, borstade tänder och klädde mig och efter sisådär en timme dök Julia upp och vi gick till bussen.
Jag trodde verkligen att jag hade kontanter på mig, men allt jag hade var plastet och på bussen tog de inte emot kort. Jag såg mig skräckslaget om på Julia. Jag skulle ju ha lånat till Julia av de pengar jag trodde mig ha, men som jag inte hade.
Busschauffören var snäll.
- Jaha, ja… men åker ni tillbaka till Fårösund ikväll eller? Jaha, ja, jamen då får ni stiga på och så är ni ärliga ikväll när ni ska hem tillbaka och betalar för den här resan också.
Jag och Julia visste inte hur vi skulle kunna tacka den trevliga busschauffören. Utsikter för dagen var goda.
Väl framme i Visby började vi med en fika. Men något te hade de inte på kafét, så jag fick läsa kulturtidningar medan Julia åt fralla och drack morgonkaffe.
Vi köpte sängkläder och födelsedagspresenter, drack latte, tittade på kläder och nagellack och anteckningsböcker. Köpte varsitt Rosa Band och pratade om ditt och datt. Åt middag vid Mc Donalds och funderade över den besynnerliga kärleken och åldersgrupper och betraktade människor som kom och gick. Dagen var helt underbar! Humöret var på topp och även om mina fötter gjorde ont var de länge sedan jag känt mig så tillfreds.
Bussresan hem var lång och gav mig nyckeln till inspirationen (detta är visserligen ett gammalt beprövat knep som visat sig fungera utmärkt). Vi betalade för båda resorna och chauffören var förstås tacksam över att vi var ärliga, men sedan, när vi satt oss ner insåg vi att han slagit in Slite – Visby, Visby – Slite.
- Ursäkta, du har bara tagit betalt till Slite, men vi ska stiga av i Fårösund.
Men busschauffören tyckte inte att det gjorde någonting. Han sa att han sedan insett sitt misstag, men det fick gå i alla fall. Han sa att vi fick se det som en bonus. För ärlighetens skull.
Resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med Jonas Gardells ”Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter”, en tekopp och ett välbehövligt fotbad. Jag tyckte verkligen att mina fötter förtjänade det efter en lång dag i kilklackskor på kullerstensgatorna.
Jag förstår inte varför humöret ständigt ska gå i bergochdalbanor?
Ena dagen är jag gladare än någonsin och har en massa spring i benen,
medan jag dagen efteråt är så less på allt att jag bara vill gå hem och lägga mig och försvinna.
Men var var jag nu i detta uppdaterande?
Jo.
På lördagen vaknade jag av att telefonen ringde. Det var Julia.
- Åh nej, jag har ju lurat mig själv! kved hon i luren när hon upptäckte vad klockan egentligen var och att hon hade ställt in väckarklockan fel.
Nåväl. Jag klev upp och åt frukost, borstade tänder och klädde mig och efter sisådär en timme dök Julia upp och vi gick till bussen.
Jag trodde verkligen att jag hade kontanter på mig, men allt jag hade var plastet och på bussen tog de inte emot kort. Jag såg mig skräckslaget om på Julia. Jag skulle ju ha lånat till Julia av de pengar jag trodde mig ha, men som jag inte hade.
Busschauffören var snäll.
- Jaha, ja… men åker ni tillbaka till Fårösund ikväll eller? Jaha, ja, jamen då får ni stiga på och så är ni ärliga ikväll när ni ska hem tillbaka och betalar för den här resan också.
Jag och Julia visste inte hur vi skulle kunna tacka den trevliga busschauffören. Utsikter för dagen var goda.
Väl framme i Visby började vi med en fika. Men något te hade de inte på kafét, så jag fick läsa kulturtidningar medan Julia åt fralla och drack morgonkaffe.
Vi köpte sängkläder och födelsedagspresenter, drack latte, tittade på kläder och nagellack och anteckningsböcker. Köpte varsitt Rosa Band och pratade om ditt och datt. Åt middag vid Mc Donalds och funderade över den besynnerliga kärleken och åldersgrupper och betraktade människor som kom och gick. Dagen var helt underbar! Humöret var på topp och även om mina fötter gjorde ont var de länge sedan jag känt mig så tillfreds.
Bussresan hem var lång och gav mig nyckeln till inspirationen (detta är visserligen ett gammalt beprövat knep som visat sig fungera utmärkt). Vi betalade för båda resorna och chauffören var förstås tacksam över att vi var ärliga, men sedan, när vi satt oss ner insåg vi att han slagit in Slite – Visby, Visby – Slite.
- Ursäkta, du har bara tagit betalt till Slite, men vi ska stiga av i Fårösund.
Men busschauffören tyckte inte att det gjorde någonting. Han sa att han sedan insett sitt misstag, men det fick gå i alla fall. Han sa att vi fick se det som en bonus. För ärlighetens skull.
Resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med Jonas Gardells ”Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter”, en tekopp och ett välbehövligt fotbad. Jag tyckte verkligen att mina fötter förtjänade det efter en lång dag i kilklackskor på kullerstensgatorna.
onsdag, oktober 15, 2008
Ella-tjejernas genrep och kaffekalas.
Ja, det blev en liten paus där med bloggandet.
Jag gick ner till stora filmsalen för att lyssna på Ella-tjejernas genrep, de ska spela för skolan imorgon! Ska bli spännande (visst, nu går jag ju själv och nynnar på deras låtar...)!
Helt sjukt. Bara under soundchecket fick jag gåshud.
Påbörjade även en text. En efterlängtad text. En text om männen som har blivit en betydande del i mitt liv. Låter kanske som vanvett för tillfället, men när texten väl är färdig får väl även ni ta del av den.
Nu ska jag gå hem och lägga mig, det blir nog bäst med tanke på klockan.
Jag får fortsätta med uppdaterandet imorgon. Imorgon väntar även Gotländskt Kaffekalas och föreläsning.
Sov sött!
Jag gick ner till stora filmsalen för att lyssna på Ella-tjejernas genrep, de ska spela för skolan imorgon! Ska bli spännande (visst, nu går jag ju själv och nynnar på deras låtar...)!
Helt sjukt. Bara under soundchecket fick jag gåshud.
Påbörjade även en text. En efterlängtad text. En text om männen som har blivit en betydande del i mitt liv. Låter kanske som vanvett för tillfället, men när texten väl är färdig får väl även ni ta del av den.
Nu ska jag gå hem och lägga mig, det blir nog bäst med tanke på klockan.
Jag får fortsätta med uppdaterandet imorgon. Imorgon väntar även Gotländskt Kaffekalas och föreläsning.
Sov sött!
Fredag Hela Veckan.
På fredagarna har vi alltid textsamtal, detta har jag nämnt förut, right? Textsamtalen hittills har varit lite trevande, och man har nog märkt att alla inte läst texterna ordentligt. Jag har inte varit bättre själv, kan jag säga.
Men senaste fredagen hade vi det mest givande textsamtalet hittills! Det var underbart!
Alla hade verkligen lagt ner tid på att läsa varandras texter och analyserna var intressanta. Att människor ger respons på ens texter är det bästa som kan hända en. Och min text fick sådan fin kritik från både mina klasskamrater och min lärare, så jag satt med världens bredaste leende på läpparna under hela textsamtalet.
Härligt!
Efter middagen gick jag och Julia till Ica och handlade glass och godis och cider (2,5%). Sedan gick vi hem till mig och kollade filmen The Notebook och jag vräkte i mig glass och godis tills jag fick ont i magen. Att jag fortfarande var proppmätt sedan den goda middagen gjorde ju inte saken bättre precis.
Angående filmen; Julia grät redan under förtexten eftersom hon visste vad som skulle hända i filmen. Yaser kom in två gånger och tvingade mig att pausa för att vi skulle säga vad vi tyckte om hans nya skjorta (räckte det inte med att han fick höra vår åsikt en gång?).
Visst, filmen var bra, men jag är överlag ingen filmmänniska, så det fanns inte ens en antydan till gråt i mig, medan Julia grät högt och skrek rakt ut när huvudpersonerna kysste varandra.
När filmen var slut, spanade vi in André Wickström i Fredag Hela Veckan, och sedan även i Morgonsoffan. När Morgonsoffan var slut, pratade vi en stund på trappen innan vi sa gonatt och Julia gick hem till sig.
Men senaste fredagen hade vi det mest givande textsamtalet hittills! Det var underbart!
Alla hade verkligen lagt ner tid på att läsa varandras texter och analyserna var intressanta. Att människor ger respons på ens texter är det bästa som kan hända en. Och min text fick sådan fin kritik från både mina klasskamrater och min lärare, så jag satt med världens bredaste leende på läpparna under hela textsamtalet.
Härligt!
Efter middagen gick jag och Julia till Ica och handlade glass och godis och cider (2,5%). Sedan gick vi hem till mig och kollade filmen The Notebook och jag vräkte i mig glass och godis tills jag fick ont i magen. Att jag fortfarande var proppmätt sedan den goda middagen gjorde ju inte saken bättre precis.
Angående filmen; Julia grät redan under förtexten eftersom hon visste vad som skulle hända i filmen. Yaser kom in två gånger och tvingade mig att pausa för att vi skulle säga vad vi tyckte om hans nya skjorta (räckte det inte med att han fick höra vår åsikt en gång?).
Visst, filmen var bra, men jag är överlag ingen filmmänniska, så det fanns inte ens en antydan till gråt i mig, medan Julia grät högt och skrek rakt ut när huvudpersonerna kysste varandra.
När filmen var slut, spanade vi in André Wickström i Fredag Hela Veckan, och sedan även i Morgonsoffan. När Morgonsoffan var slut, pratade vi en stund på trappen innan vi sa gonatt och Julia gick hem till sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
