I'm in for the kill.

Jag är redan försenad till lektionen så jag tänker att det nog inte gör så mycket att jag blir ännu lite försenad.
Han som figurerar en halv meter framför mig, ler. Konstant.
Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
- Vafan gör du? Sluta vara så jävla jobbig.
Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig. Kanske han inte ens tycker det. Men precis när han har uttalat ordet, är det som om någon river ridån åt sidan. Allting blir klart som kranvatten.
Det är ju sant. Nu inser jag ju att det är sant. Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än vad de förhåller sig till andra.
Plötsligt är många gåtor lösta. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.
En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum. Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
- Jag måste gå nu, säger jag.
För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä. Det är en påfrestning att försöka få gången att se normal ut.
Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.

Ofattbart.

Jag hade någonting på hjärtat, men jag tappade det.

Jag undrar vem jag har blivit;
Vårregnet duggar lätt, det blåser kallt. Mina fingrar antar en ljuslila nyans.
Ändå finner jag en sådan lust att ta ut mig.
Så jag ska trä på mig mina träningsskor, mjukisbrallorna och dunvästen och ge mig ut i spåret ett tag.

Vid det här klockslaget om exakt två veckor befinner jag mig högst antagligen vid mitt barndomshem, i mitt flickrum i Ingenstans.
Det är över mitt förstånd.

It's over. O - V - E - R!

.
Härmed förklarar jag att BLOGGKRAMPEN officiellt är över.
.

Det jag bör göra.

Nu ska jag, utan att gråta, ta mig ner för trapporna, gå över parkeringen, ta mig upp för trapporna utan att gråta och sedan kasta mig på soffan för att läsa

KICKI & LASSE

för det bör jag göra.
Tänkte även slå på stort och äta en Hula-Hula glass (varför finns inte Diplom-Is i Finland för?).

Kaffe.

I lördags pratade jag med Fong i telefon, och då Fong chockat utropade VA!?
insåg jag plötsligt att jag helt omedvetet gått från att vara en espresso-människa till att bli en latte-människa.

Det är lite skrämmande.

Bloggkrampen fortsätter...

Jag har fått de första soleksemen för denna vår, så allt är i sin ordning.
Fast bloggkrampen är något nytt på min lista. Spännande.

Dessutom har jag sådan träningsvärk att jag lider när jag skrattar (vilket jag gör väldigt ofta i sällskap av mina roliga klasskamrater) och det är ren martyr att gå i trappor (vilket jag är tvungen att göra om jag ska hem eller iväg från hemmet eller till klassrummet eller från klassrummet).

Idag har jag även bråkat med mina bästa kompis (vet ej om det var på grund av grälet eller på grund av trapporna som jag blev tårögd), hängt med Ludde, spelat kubb och inhandlat ett vadderat kuvert.

Mamma: Du kan väl öppna Det Stora Paketet och spana in fakturan, om den ska vara betald innan den 19 maj - hör av dig.

Bloggkramp.

Jag får helt enkelt inte till det.

I'm not done yet.

Jag har aldrig varit mer tudelad än nu; Jag pratar med min bästa vän i telefon på kvällen och när vi börjar planera dricka kaffe och jag hör mig själv säga att han får ringa när han har slutat jobbet inser jag att det är ynka 15 dagar kvar tills dess att jag får hålla om honom, luta min kind mot hans hals, känna hans andetag i mitt hår.
Samtidigt har jag ju funnit mig själv här. I Fårösund, på Gotland. Jag har träffat hur många underbara människor som helst, och jag älskar dem. Mitt hjärta följde efter mig hit. Jag hör hemma här, på Gotland.
Sedan blir jag återigen tårögd när jag tänker på hur lite tid det är kvar tills jag får träffa alla mina vänner hemma i Vasa, hemma i Ingenstans. Träffa mina systrar och min mamma och min farmor. Lite tårögd för att jag saknar alla hemskt mycket.
Och återigen panikslagen när jag kommer på att jag borde börja strukturera inför flytten och... jag vill inte lämna min flock. Detta som jag letat efter i hela mitt liv, blir jag nu tvungen att skiljas från.
Man blir aldrig härdad, att skiljas åt är att dö en smula och jag är inte färdig här.

Salongsberusning.

Inte kan jag någonting åt att jag är salongsberusad. Skyll på vinet. Det överjävligt goda vinet. Och whiskeyn. Skyll på min vän, som försedde mig med alkohol.
Kanske det inte är världens smartaste drag, att dricka sig salongsberusad några timmar innan deadline. Skyll på vinet, det överjävligt goda vinet och whiskeyn.

Solnedgången i Fårösund är allt som oftast; perfekt.
Ja, så perfekt att det stör mig litegrann.
Kanske är jag bara bitter?

Jag har varit så arg ikväll. Ja, riktigt arg!
Arg! när jag satt i köket och skrev prosa och drack rödvin.
Arg! när jag satt på tappan i den perfekta solnedgången och rökte cigaretter.
Arg! när jag städade i mitt sovrum.
Arg! när jag insåg att Mr. Pink inte alls har dött, utan bara varit medvetslös och nu återuppstått.

Jag kan inte, kan inte, kan inte
säga Nej.
Därför säger jag Ja,
och sedan mår jag illa.
Ångets, ångest, ångest!
Straffar ju mig själv på det här viset,
vet ju det.
Borde säga Nej,
men kan inte.

Trodde att jag i och med flytten skulle komma undan,
men beblandade mig bara med en annan,
som var precis likadan.
Och jag vet att jag borde säga Nej.
Vet att den här människan gör mig sjuk.
Men jag kan inte säga Nej,
så jag säger Ja.

Panik nu.
Panik, panik, panik!

Min längtan har aldrig varit starkare.

Jag vet att jag hör hemma här.

Flygbiljetter från ön till Umeå är nu bokade och jag anländer sent den 18:e maj. SAS hade ändrat flygtider, that's why.
Igår höll jag vårtal vid majbrasan. Det gick över förväntan (fast det var jävligt kallt!)! Jag fick många komplimanger för min text "Den unga mannen Vår", och blev dessutom medveten om att jag är någon slags lokalkändis. Fårösundsbor kom fram och berättade att de läst/läser min blogg, och att de gillar den. Jag gillar't!
Jag somnade med ett leende på läpparna.

Idag har jag lapat sol på trappan, iklädd bikini. Lyssnat på soft musik och skrivit brev till den unga mannen på andra sidan världen. Druckit kaffe och handlat glass vid Ica.
Skäms lite över att säga att till och med jag blir illamående över alla fastlänningar som intar ön, helger som denna.
FlexKrediten har fått påfyllning, wich means I'm now rich woman. Dessvärre har jag en månadshyra att betala.
Nu ska jag springa hem till Finska Ambassaden för att göra mat, äta och städa.
Imorgon ska jag göra Visby tillsammans med min bästa vän.

Livet rusar återigen i rapidfart framåt. Jag älskar varje sekund. Vissa demoner har lämnat min kropp och andra intagit den. Det gör ingenting. Jag vet att allt är bra nu. Riktigt bra.
I sinom tid lämnar jag ön för De Tusen Sjöarnas Land. I sinom tid ska jag sluta vänta.
Jag kan inte låta bli att le. Jag kan inte låta bli att längta.
Även om jag vet att jag hör hemma här
i Fårösund,
i Våren.

Det känns bra att säga det, rakt ut.

Releasefesten gick av stapeln vid 18:45 igår. Allt gick riktigt bra!
Nu återstår bara vårhälsningen vid majbrasan ikväll, och sedan tar jag efterlängtad helg.

Fortfarande lite illamående och ont i magen idag, men avsevärt mycket bättre än igår
så jag lär överleva.
Ska omgående boka flygbiljetter.
Den 18 maj, på kvällen, flyger jag från Visby till Stockholm och från Stockholm till Umeå.

Jag längtar.
Och det känns rätt bra att säga det, rakt ut,
att jag längtar.
Jag vet,
att när jag anländer till Ingenstans, kommer det mest att vara sig likt.
Men jag vet också, att människorna där, de som var mig lika, har förändrats, och att jag också gjort det.

Jag har beställt en bok. Absolut Per Nilsson - The very best of.
Första gången jag stötte på Pers författarskap, var jag 13-14 år gammal. Jag skrev en recension på hans bok Ja må han le... va?. Sedan dess har jag varit fast.
Hans karaktärer har nästlat in sig i varandra, lite blygt, lite försiktigt, så man knappt lagt märke till det. Jag menar att en viss scen i en bok, kan dyka upp i en annan bok, men ur ett annat perspektiv. Boken Du och du och du är väl den jag läst flest gånger. Kanske tio, om jag inte räknat fel?
Döm om min lycka när Sara meddelade att det fanns en helsidesartikel om Per och hans nya bok i DNs kulturdel i tisdags. Jag trillade nästan av stolen (har märkt att jag gör det ganska ofta), rodnade när jag tog mig an verket.
Jag önskar ibland att jag kunde skriva som honom. Önskar att jag kunde skriva som min största förebild. Men jag kan inte. Jag är för tankspridd, jag är för förvirrad.
(Pappa sa en gång den sista sommaren att nog är det konstigt att du inte tappar bort dig själv.)
När jag kommer hem till Ingenstans kommer ett AdLibrispaket ligga på min säng och i paketet kommer Pers bok att finnas. Det pirrar i min mage när jag tänker på det.

En gestalt figurerar i mitt liv. Ibland knappt påtaglig. Ibland så slående verklig att jag glömmer bort att andas. En figur som fick mig att förstå vad vänskap innebär.
När jag tyst tassar barfota över parkeringen, efter, med sandalerna i handen, inser jag att figuren en bit framför mig slungas mellan definitionerna vän och fadersgestalt. Inser att det inte gör någonting. Att det känns riktigt bra.

Det är klart att det känns bra om man har gult nagellack.

Sorgen.

Det är med sorg i hjärtat jag inser att min mp3 inte finns i min handväska. Istället har en kökssax tagit plats där.

En sådan där het dag.

Idag är en sådan där het dag när man bränner hål på hornhinnorna, har allmän ångest över allt och egentligen ingenting och när man tycker synd om sig själv.

Jag har legat hemma i sängen och kämpat för att inte kräkas upp filmjölk, inälvor och äggstockar. Somnat och vaknat om vartannat. Drömt en massa konstiga saker.

Jag vaknade vid två. Drog på mig jeans och gick över till skolan.
Ställde mig nedanför trappen och fångade en liten nyckel någon släppte taget om, även om jag inte bett om det.
Sedan drog jag med mig Alida ut i en bil.
Startade, lade i backen och gasade för allt jag äger.
Med nervevade rutor gled vi omkring.
Tänkte att jag kanske håller på att bli riktigt paranoid.
Köpte den billigaste pizzan jag kunde hitta vid Ica.

Borde gå hem och lägga makeup. Platta hår och smörja in ben. Bestämma mig för vilken text jag ska läsa. Releasepartyt är ikväll.
Imorgon ska jag hälsa våren välkommen, inför Fårösundsborna.

Drunkningsolycka.

Jag trodde att jag tog mig vatten över huvudet den där dagen när herr ordförande för Bunge Sockenförening klev in genom dörren och frågade om någon i klassen ville läsa någonting under Valborgsfirandet i Fårösund, och jag hörde mig själv svara "jag läser gärna någonting!".
Herr ordförande sa att det gärna fick vara lite roligt och udda,
precis som om jag såg lite rolig och udda ut.

Problemet är bara det att jag under inga omständigheter kan vara rolig i mitt skrivande.
Jag vill gärna kunna skriva komik, men hur jag än gör, så blir det bara gravallvarligt. Gravallvarligt och stramt. Sammanbitet.

Inatt producerade jag hur som helst strukturen till en text om Den Unge Mannen Vår. Grunden.
Och idag skrev jag texten.
Resultatet var... ja, gravallvarligt.

Fast jag använde faktiskt ordet "hundbajs" i ett stycke,
och det finns ju människor som tycker att bajs är roligt,
så varför inte?

Det har alltid varit onormalt att vara normal.

Hur normalt är det på en skala att ha sendrag i svanken?

Hör upp!

Första upplagan av vår antologi På tapeten kom idag.
På onsdag kväll, 18:30 håller vi releasefest vid biografen Roy. Alla läsare är välkomna!

Om ni är intresserade av att köpa antologin, kan ni ju alltid lämna en kommentar.

My super sweet twenty.

Det är en knapp månad kvar tills jag blir tjugo år. I samband med denna händelse, tänkte jag publicera en officiell önskelista, så ni läsare (ja, detta gäller er alla) slipper fråga vad jag vill ha i födelsedagspresent.

I tjugoårspresent önskar jag mig;

- Pengar (så jag kan ersätta Mr Pink)
- Pengar, alternativ presentkort på någon kiva klädaffär (dock ej Citymarket, H&M, Seppälä eller dylika affärer. Jag har bott i mina Coral Zipper Super Slim i två år nu, jag är således i stort behov av nya jeans.)
- En rakapparat
- Ett par vita Adidas Superstar
- Två par Converse Allstar (ett par rosa, och ett par gula)
- En cykel (om ni tänkte ge mig en; ring för närmare beskrivning)
- En skruvdragare
- En longboard
- En dubbelsäng
- En klyvsåg
- En rikthyvel
- En planhyvel
- En bordcirkel
- Några limknektar
- Tur- och returflygbiljetter till Italien (stannar gärna i ca. tre veckor)
- En dejt med poeten Jyrki Kiiskinen
- En Chrysler 300C
- En liten, liten anteckningsbok, som jag kan ha i fickan
- En systemkamera (kvittar vilken, bara den är bra)
- En limpa Marlboro Mentol
- Presentkort på 40€ vid Valhalla Tattoo and Body Piercing
- Kubb (fast om jag får alla ovannämnda maskiner, kan jag tillverka ett kubbspel själv)
- Fia med knuff
- En årsförbrukning Paulig Presidentkaffe
- En sjukt stor bokhylla
- Självdisciplin

Mr Pink has left the building.

OBS! Känsliga läsare och mammor varnas!

Jag gjorde en hemsk upptäckt för några dagar sedan.
Det var en helt vanlig kväll hemma, vid Finska Ambassaden. Jag skulle umgås med Mr Pink, men snabbt insåg jag att det inte gick för honom (och att det inte skulle göra det för mig heller). Han hade kastat in handduken, helt enkelt; lämnat mig.
Jag svor tyst och vände och vred på honom.
- Kom igen! Jag vet att du klarar det! viskade jag.
Men hur mycket jag än skakade honom, förblev han tyst. Tyst och orörlig. Han bara låg där, död, på sängen.
Jag blängde på honom. Jag kunde till och med känna hur min blick fylldes av förakt.
- Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte.
Jag upprepade meningen lågmält, otaliga gånger. Mest för att försöka övertyga mig själv. Övertyga mig själv om att allt bara var en dum dröm.
Jag blundade. Drog ett djupt andetag, tittade upp på Mr Pink, petade lite förläget på honom. No respons.

Jag är av åsikten, att för 400 svenska kronor ska han väl ändå vara på hugget i åtminstone ett år? LJ är tydligen av en helt annan åsikt. Det är nämligen inte första gången de skickar ut produkter som inte fungerar som de ska. Det har till och med hänt och produkter inte har fungerat överhuvudtaget. Jag får helt enkelt skriva en reklamation.

Tillsammans med Mr Pink hade jag det bästa förhållandet någonsin. Han förgyllde min vardag avsevärt. Vi fick några fina månader tillsammans, och nu har han tagit sitt sista andetag.
Mr Pink has left my bedside table.

I går...

... hade jag och Sara planerat en cykelutflykt, eftersom jag nyligen har fått en cykel. Vi träffades klockan ett och satte riktning mot Ica, var vi skulle inhandla fika.
Vi hade inte ens kommit fram till Ica när högra trampan på min cykel föll av.
Även om jag är snickare, springer jag inte omkring med skiftnyklar i handväskan, så jag fick skruva fast den för hand.

När vi hade cyklat ut till Fårösunds Båtklubb, kände vi båda att situationen inte var hållbar, med tanke på trampan som lossnade med 300 meters mellanrum.
Så vi slog oss ner vid en bänk i parken i stället.

Det var en vacker dag i alla fall. Fast lite blåsigt...

Det fanns förstås en massa, massa blåsippor överallt.

Och rosa blåsippor också.

Sara var glad.

Jag var gravallvarlig.

Vi kunde gå på havsbotten utan att bli våta om fötterna.

Jag hittade en massa snäckbebisar som inte hade kläckts ännu.

Fårö anas i horisonten.

Här beskådas min förrädiska herrcykel.

Innan vi cyklade hem igen fick jag skruva litegrann.

I lördags...

... var Sara och jag ute i skogen.

.

Det var barn i skogen också. Sara och jag lekte att vi var fältbiologer.

Afrikansk savann? Eller bara gotländsk natur?

Även en hund var med. Hunden ignorerade mig totalt. Jag blev lite ställd. Och sårad.

Vi fikade, för det bör man göra.

Vi kissade i skogen, så som fältbiologer gör. Det var äckligt. Och obehagligt.

Vi promenerade vid vatten.

Och spanade på mystiska stenar. Ingen vet varifrån de har kommit.

Vi planerade skräckfilmsscener.

Det var en fin dag. En fin utflykt.