Utbildningsstyrelsen.

Såja, nu har en ansökan skickats iväg till Åbo Akademi.
En ansökan angående två utbildningar.
Nu behöver jag bara vänta.

Pinsamheter.

Det hände någonting pinsamt idag; jag skulle gå ut och kunde inte för någonting i världen hitta mina cigaretter.

Jag hann bli lite panikslagen och yrade omkring i lägenheten. Till sist hittade jag det halvfulla cigarettpaketet i soporna.

När liv rasar samman.

Medan Mickis liv förfaller när Blondinbellas blogg vägrar fungera,
upptäcker jag själv att jag helt och hållet slutat läsa både Blondinbellas och bröderna Schulmans bloggar,
och jag kan inte låta bli att undra; har jag äntligen skaffat mig ett liv?

Den ekonomiska missären; i väntan på alkohol.

Det gick knappt att ta sig ur sängen i förmiddags. Varje natt drömmer jag om restaurangen. Jag tror inte att det finns någon som gillar sitt jobb så mycket som jag gör.
Hursomhelst, så var det som om jag växt fast i sängen. Ett obehag fyllde mig.

Till sist kom jag mig i alla fall upp. Drog på mig ett linne och ett par kortbyxor. Begav mig över parkeringen med smockfylld plånbok.
Jag betalade hyran och stötte på klasskamrater. Drack lite kaffe och rökte en godmorgoncigg i solen.

Försökte äta lunch vid Markan, men till min förvåning var jag inte speciellt hungrig, så jag tog med mig resterna i en liten låda.

Gick hem och diskade och hoppade i duschen. Smorde in min bleka kropp med solkräm, klädde på mig. Provade Paris Hiltons nya parfym Fairy Dust. Till min glädje gillade jag den bättre när den fick vara en del av min vardag, än när jag doftade på den i affären.
Innan jag gick tillbaka till skolan, hittade jag av en händelse mina knallgula skor. Jag hade för mig att jag hade kastat bort dem. Uppenbarligen hade jag inte det.
Skorna fick följa med till skolan. Jag slängde skorna i tvättmaskinen och sprang upp till klassrummet, loggade in på nätbanken och gjorde lite uträkningar hit och lite uträkningar dit.

Min ekonomiska situation är verkligen ingenting att skratta åt. Jag får nog glömma att pierca min rook i Estland (om det inte kostar typ 10€, vill säga).
Jag önskar att jag visste hur FPA kommer göra i maj. Kommer de vara villiga att ge mig fullt belopp? Halvt belopp? Inget belopp alls? Att leva i total ovisshet är inte det minsta kul.

Jag gick till Ica med Micke. Det var sol och hundbajs vid vägkanten och orimliga mängder blåsippor. Jag fotograferade ett träd. Och köpte cigaretter (det är min högsta prioritet för tillfället. Jag skiter fullständigt i om jag har råd att köpa mat, bara jag får röka).

Väl hemma värmde jag på maten jag inte orkade äta tidigare. Och babyspenat och pesto och körsbärstomater och lite cappucino på. Åt ute på trappan i sällskap av Annelie och Liv. Ringde Fong. Han är en pålitligt humörhöjare.

För tillfället har jag beslagtagit Annelies dator. Ibland kan man känna ett begär att blogga, men när man väl sitter och skriver, märker man att man egentligen inte hade något intressant att berätta.

En skum sak som har hänt idag dock, är det att min orkidé har tappat alla sina blommor. Det här gör mig lite nervös. Vad håller den egentligen på med?

Inom en snar framtid ska jag bänka mig mellan mina goda vänner och korka en Rekorderlig Mansikka-Lime cider. Jag hade hunnit inhandla alkoholen innan jag upptäckte min ekonomiska missär, så det finns ju inte så mycket annat att göra åt saken, än att dricka upp alkoholen.

Nu ska jag i väntan på den första cidern ansluta mig till sällskapet i köket. Hej så länge.

Money, honey.

Jag har hört att allt är väldigt billigt i Estland. Således fick jag en väldigt fix idé idag.
Jag tänkte, att kanske det kunde vara ett smart drag att pierca sig om man nu ändå är där?

Ända sedan jag senast piercade mig, har jag planerat den nya, men det har ännu inte blivit av.
Jag var ju väldigt, väldigt nära tidigare under våren, men till min olycka lyckades en kompis avleda det hela.

Nåja, ämnar i alla fall spana in priserna på ställen när jag väl är på plats.
Hemma, vid Valhalla Tattoo & Bodypiercing lär de pierca en rook för ca. 35-40€.

Det återstår att se.
Kanske att jag återvänder till ön, ett hål rikare. Hoppas.

I've got news for you.

Inte förstår jag varför all text i senaste inlägget blev centrerat, och inte bryr jag mig heller.

Back in the days, i snickeriet, hade vi alltid radion påslagen. På det viset uppdaterades jag med nyheter, flera gånger om dagen. På sommarlovet, när jag jobbade vid restaurangen, läste jag dagstidningen varje dag.
Efter att jag flyttade till Gotland har jag knappt ens rört en dagstidning. Någon enstaka gång har jag bläddrat igenom DNs kulturdel, men det är allt. Jag lyssnar heller aldrig på radio, eller ser på tv. Detta har förstås resulterat i att jag ligger väldigt efter, vad gäller nyheter världen över. Detta blev jag medveten om igår, när min kära farmor ringde.
Så jag bestämde mig för att det fick vara nog. Medan vi fikade i förmiddags lusläste jag Gotlands Tidning. Jag blev inte glad.

På ledarsidorna skriver Karin Rebas om Den lurade ungdomsgenerationen, och jag inser att jag tillhör den; åttiotalisterna. Jag citerar:
Åttiotalisterna är en lurad generation, den första som inte kan räkna med att få det bättre än sina föräldrar.
Garantier och åtgärdsprogram räcker inte långt, när grundproblemet är att tidigare generationer har byggt trygghetssystem som skyddar dem själva – och som utestänger de unga.

Jag läste även om Nordkoreas långdistansrobot. Och jag undrar i mitt stilla sinne; vad håller de på med?

Den lurviga och mansikka-mössan.

Jag vaknade med ett ryck av att min telefon pep till. Jag drog på mig lite kläder och klev ut genom dörren. Annelie klev ut genom sin dörr samtidigt. Ellinor kom också ut och så gick vi till skolan och fikade.
.

Efter ett tag förflyttade vi oss till Sockerbitens trapp. Trappan vi har hängt vid de senaste dagarna. Annelie hämtade filtar och kuddar och vi drack cappucino och skrev vykort och spelade Fia med knuff.

Efter ett tag kom Castro förbi. Han bjöd oss på fest.
När vi spelat klart, hoppade vi in i Castros bil och begav oss till Slite. På vägen dit upptäckte jag att Castro har god musiksmak.

Vi kom till Slite vid tre. Annelie, Ellinor och Sara gick till systemet, men jag är fortfarande bara ynka nitton år, så jag gled in på apoteket under tiden. Jag brände 300 spänn på krämer med hög SPF. Cool!
Fikade vid Humle & Dumle. Godaste latten jag druckit på länge, måste jag faktiskt säga. Vi köpte naturgodis vid Konsum (bananachips med yougurtöverdrag is the shit!), och sedan åkte vi hem.
.
Väl hemma igen fortsatte vi softa på trappan.

Jag trädde mansikka-mössan över huvudet idag för att slippa solsting. Jag har nu officiellt dumpat regeln om att man bara får ha på sig mansikka-mössan när man är krapula. Jag har även fått en hel del fräknar i ansiktet.
Och faktumet att jag stötte på en söt lurvig mask idag måste tilläggas! Det var den sötaste masken jag någonsin skådat! Det kittlade så skönt när den lurviga kröp längs min arm. Den var faktiskt sötare än Nils' och min mask Tuula (det gör ont att säga det, men det är sant).
.
School.

Nu borde jag gå hem och äta. Det slog mig att allt jag ätit hittills idag, är mackor. Mackor lever man inte länge på. Inte ens om det är så goda så man nästan dör när man äter dem.

Dessutom har jag ju inhandlat en sprillans ny Cosmopolitan, som ska lusläsas. Mums!

Mer mat.

Varför måste man äta mat? Kan inte någon bara uppfinna ett piller som man kan slänga i sig? Jag blir galen!

Alltså, egentligen blir jag inte galen på maten,
utan på Micke.
För att han står och gnäller i dörren och vill att vi ska gå till Markan för att han är hungrig.
Han är precis som ett litet barn. Som jag är mamma till. Herregud.

"Du äter kanske fortfarande pizza" och monsterspindlarnas återkomst.

... så vi promenerade till Statoil. Det var vår i kvällsluften och jag och Micke funderade över svenska och finska traditioner och seder och en hel del brasor.
Vi anlände till Statoil en kvart innan stängningsdags.

Vi hittade varsin film, plockade på oss Coca-Cola, godis och snus och ställde oss i kassan. När kassabiträdet frågade efter mitt personnummer förstod jag ögonblickligen att det skulle bli problematiskt och komma att ta tid (läs: det gör ofta det om man inte är svensk).
Efter några om och men fick Micke hyra båda filmerna, men jag betalade förstås den ena.

På vägen tillbaka till skolan, rättare sagt; på infarten till parkeringen, fick Micke syn på en stor, jävligt äcklig, fet, svart, hårig spindel. Och när vi började se oss om, var där hur många som helst! Värsta spindelinvasionen! Det började krypa under huden på mig. De var så otroligt obehagliga!
Efter mörkrets inbrott, hade det blivit lite småkyligt i luften, och spindlarna var långsamma och liksom... sega på något vis.
Blä! Hade glömt bort hur sjukt stora alla insekter är här på ön. Hade nästan inbillat mig att jag sluppit dem för gott, men nu visade det sig att de var tillbaka.

Vi tog skydd mot spindlarna inne i skolans lunchrum. Jag värmde ännu en pizza. En Coca-Cola slank ner medan vi väntade på att ugnen skulle bli varm, och sedan på att pizzan skulle bli färdig.

Vi bänkade oss i klassrummet och slängde i "Patrik 1,5" i dvd:spelaren.
Pizzan försvann fort och ännu en Coca-Cola intogs. Sedan även lite saltlakrits och choklad.
Och filmen var fin! Sevärd, verkligen! Josefin gillar (läs: är kär i Gustaf Skarsgård).

Rätt som det var, loggade jag in på Facebook (läs: för att spana in den där magikern), och där var min amerikanska vän Jason som jag inte pratat med på flera månader. Jag blev så glad!
Om man har vänner bosatta på andra sidan jorden, är det ibland till ens fördel att vara vaken mitt i nätterna (och dessutom inloggad på Facebook och dylika ställen).
Det visade sig också att min engelska inte är så rostig som jag gått omkring och trott. Vilket också är bra med tanke på den här unga mannen som smugit sig in i mitt liv igen.

Nu är klockan mycket. Någonstans i fjärran kan jag höra något som ropar. Det är min säng, på andra sidan parkeringen. Jag ska nog göra mina lakan sällskap nu.
Och den där magikern som även besöker mig i Drömmarnas Rike.
SO LONG SUCKERS! (Jag skojade bara.)

Lortgrisen och magikern.

Jag lade mig redan klockan elva igår kväll och somnade bums. Klockan två vaknade jag av att någon drog igen ytterdörren, försiktigt. Med ens var jag klarvaken och noterade illamåendet som hade tagit min lilla kropp i besittning.
Tänkte på den där kiwin jag tagit en tugga av, varefter jag kastade den i soporna för att den smakade konstigt. Kissade och försökte förneka illamåendet och lade mig igen. På mage utan täcke. Det var bastuvarmt i sovrummet.
Det här är något jag inte alls förstår eller behärskar, för temperaturen i mitt sovrum ligger på 17 grader, men när jag vaknar svettas jag som en gris. Någon läsare som förstår sig på?

Nåja. Vid niosnåret vaknade jag av en underbar doft som letade sig in i mitt sovrum. Doften av stekt korv. Magen kurrade. Jag drog mig en timme. Njöt av känlsan att kunna ligga under täcket hur länge som helst. Till sist tog hungern i alla fall över och jag klev upp.
Efter frukosten gjorde jag te och gick ut på trappan för att göra Julia och Jonas sällskap. Det var mulet, men varmt.

När jag senare, efter duschen, hade fått på mig underkläder, upptäckte jag mig själv i spegeln. Jag sträckte på mig och betraktade min halvnakna kropp.
Ni vet, ofta finner man ju en massa skavanker och saker som inte är helt okej på ens kropp. Men idag var en sådan där dag när jag granskade mig själv naken, utan att finna ett enda fel. Jag är vacker. Vacker och helt perfekt.

Resten av dagen har jag vigt åt brevskrivande. Jag ligger ju lite efter, som ni säkert tidigare har förstått. Jag har även pratat med min farmor i telefon och intagit en delekat vegetarisk pizza, samt druckit en hel del kaffe.


Och när jag senare loggade in på Facebook, låg ett litet privat meddelande i min inbox. Ett sånt där meddelande som får en att vilja skrika rakt ut nästan trilla av stolen av lycka.
Och jag är så otroligt glad över att den här unga mannen återigen är en del av mitt liv.

För tillfället huserar jag vid två datorer i datasalen. Jag är väldigt bra på att vara både vänster- och högerhänt, samtidigt, har jag kommit fram till.
Jag har sprungit omkring barfota i skolbyggnaden sedan i eftermiddags. Golven är ju inte rena, precis, kan jag meddelade för de läsare som intresserar sig för detta faktum. Mina fötter är nästan svarta. Jag får ta och unna mig ett omfattande fotbad ikväll. Plocka fram fotfil och dylikt.

Men först ska jag tillsammans med min klasskompis Micke, promenera till Statoil för att köpa snus. Och Coca-Cola. För jag suktar nu. Det vattnas i min mun när jag tänker på denna underbara, kolsyrade dryck. Lite konstigt med tanke på att detta absolut inte är en krapulantisk dag.

Lortgrisen: You know, I can't stop thinkin' about you.
Magikern: That's probably the reason why I think about you too you know.

De stora stunderna i Lilla Livet.

Ön drabbades av värsta värmeböljan igår.
Jag och Julia gick ut redan efter att vi hade ätit frukost. Vi satt på trappan i solen i ungefär två timmar. Drack kaffe och hann röka oändligt många cigaretter. Varken skor eller tröja hölls på. Om vi inte skulle ha tagit dem av oss skulle vi ha smält som isglassar i solen.
Jonas, Micke, Annelie och Ellinor joinade. Vi ringde Liv och när hon anslöt, promenerade vi till Ica för att köpa glass.
.

När vi kom hem igen, lagade jag mat. Sedan hade jag och Annelie premiär för äta-ute-säsongen. Det kändes precis som sommar. Det var en sådan där stor stund i det lilla livet. Ett ögonblick man aldrig glömmer. Den där känslan av att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Perfektion.


Jag bjöd flickorna på cappucino och vi spelade Fia med knuff. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut!

Lite senare gick jag bort till studion och träffade Linn. Det var kul! Och intressant att se hur det går till vid en inspelning. Och duktiga musiker! När sången träffade hörselcentrum i min hjärna reste sig allt hår på hela kroppen.

Resten av kvällen gick jag omkring och nynnade på den där melodin...

I was too deep, can't let you call me, just jump in.

I brist på människor som är medvetna om alla saftiga detaljer angående mitt liv innan Gotland, ringde jag upp min kompis Nils. Tänkte fråga om han ville röka en cigarett tillsammans med mig efter att han slutat jobbet.
Det var tur att jag inte ringde senare; Nils var på väg ut från Fårösund, men till min lycka vände han om för att göra mig sällskap för en liten stund.

Jag gick ner till parkeringen och hoppade in i bilen. Öppnade en till öl och berättade.
Om min frustration,
om min saknad,
om min vilja att gråta.
Jag berättade om det faktum att jag inte kan gråta.
Att jag inte kan sova.

Vi tände varsin cigarett. Nils skulle starta bilen. Det gick inte. Han försökte igen. Det gick fortfarande inte.
Som tur var, var Linn i närheten, och dessutom på väg hem, så allting ordnade sig!

När Linn och Nils hade åkt, begav jag mig återigen till datasalen. Någonting blinkade. En konversationsruta och en barndomsvän och f.d. granne. Som också piggade upp.

Fredagkvällen slutade alltså inte i den självdestruktivitet jag hade förutspått.
Things are change for me, but that's okay, I feel the same. I'm on my way.

Tung frukt.

Ingen Omission inatt inte. Nej, inatt färdas jag längre genom tiderna än så.

Jag stannar till
vid den där sista natten bredvid den där mannen T i Ingenstans.
Vid en natt när jag spydde rödvin i snön framför trappen.
Vid telefonsamtalet när jag fick veta att pappa var död.
Vid den där natten när jag berättade för den unga mannen på andra sidan jorden att jag älskade honom.
Vid en morgon när min katt Mercedes hoppade upp på kudden och väckte mig.
Vid en underbar dag på restaurangen.
Vid en vacker kväll vid stranden i Ingenstans.

Jag stannar till i mörkret och fukten under tunga äppelträd som bär en söt doft av frukt.
Och mycket, mycket längre
än så.

I will put some RED (<3) on.

Det är fredag kväll i Fårösund. Jag dricker jättegod öl i min ensamhet och suktar efter sällskap.

Jag har lyssnat på pepp-musik i ett desperat försök att pigga upp mig själv. Det gick inte så bra som jag hade hoppats.
Jag har sänkt öl och skummat igenom oändliga diskussioner på Facebook (mina egna diskussioner med andra).

Dagen har varit sjukt härlig.
Den inleddes i hallen med en av de bästa vännerna,
och jag antar att den slutar någonstans här.

Där emellan har jag invigt min vårjacka, sett på film och lyssnat på musiker in action, ätit påsklunch och glidit omkring i en bil med nervevade rutor. Käkat glass vid hamnen, vinkat av Johan, druckit kaffe, umgåtts med Nils och Samuel, druckit mer kaffe, druckit ännu mer kaffe, pratat med morbror, handlat, skrivit kylskåpspoesi, druckit kaffe, ätit pizza, sett på film, druckit öl.
Och det coolaste; jag hörde en vän skratta på ett nytt sätt! Ett sätt jag aldrig hört vännen skratta på förut.
Det var helt otroligt och jag höll på att börja grina för att det var ett sådant vackert ögonblick.

Jag har blivit bjuden till Helsingfors några dagar i sommar.
Jag skulle vilja vara där NU, i detta ögonblick. Jag är nästan beredd att offra min högra hand för att få vara där.
Men icke!
Här sitter jag, i Fårösund, en fredagkväll. Utan någon som helst att umgås med. Ja, här sitter jag och dricker öl i min ensamhet. Jag är för trött för att ta mig an något större projket, men för pigg och för rastlös för att gå och lägga mig. Så jag sitter här och sänker öl efter öl och skriver meningslösa blogginlägg just för att jag inte har något bättre för mig. Inte har jag någonting att berätta för er heller.

Jag önskar att jag fick se en människa i ögonen. En människa som vet vad som hände innan Gotland.

Knas!

Det är helt otroligt. Allt det här. Ni vet, magikern jag nämnde i det tidigare inlägget. Also known as Pacey (Prince Charming = P.C. = Pacey).

Jag kunde inte sova igår. Jag låg nerbäddad i sängen redan klockan elva. Det gick inte. Att somna, alltså. Av någon mystisk anledning började jag tänka på den där magikern, Pacey, som jag sovit bredvid utan att ligga med.
Jag började tänka på den där sista natten han sov över hos mig.

Vi hade lagt oss vid midnatt, Pacey hade somnat fort, varefter han började snarka. Jag var inte ett dugg trött och det var varmt i Paceys säng. Jag klev upp och gick och lade mig i min egen säng.
- Where did you go? mumlade Pacey i kudden.
- Ti min säng, jag kan int sova. De e varmt å du snarkar, svarade jag.
- Ai, sori.
- It's okay.
Men efter ett tag blev jag rastlös. Jag törstade efter uppmärksamhet. Jag kände ingen lust att sova alls.
Ovanför min säng, fanns en hylla. På hyllan stod ett litet, mjukt prydnadsfår. Plötsligt fick jag ett sinnessjukt infall, sträckte mig efter fåret och kastade det på Pacey. Genom det dunkla rummet kunde jag se honom treva efter det.
- What is this? frågade han.
- Ett får!
- A sheep? What the fuck... honey, I think you need to get some sleep now, really.
- Men ja e int trött alls!
Pacey svarade inte. Jag satte mig upp i sängen. Drog demonstrativt på mig ett par mjukisbyxor.
- What are you doing?
- Ja ska gå ut å rök.
- Good, go get some fresh air. And drink some milk on your way back, it'll help you relax.
Jag gjorde som magikern sa; rökte min cigarett och drack ett glas mjölk på vägen tillbaka till sovrummet. Kröp sedan ner bredvid honom igen, och otroligt nog somnade jag efter bara en liten stund.

För en halvtimme sedan loggade jag in på msn. Jag hann inte ens se vilka som var online, innan en liten ruta i högra hörnet ploppade upp. Yes, people, that's right!

Pacey säger:

Dance, dance, dance!

.

Helt vansinnigt. Medan vi pratade med varandra, var jag bara tvungen att läsa gamla dagboksanteckningar, och det visade sig att den 2:a april förra året, tidigt på morgonen, åkte Pacey tillbaka till Helsingfors. Förstår ni vart jag försöker komma?

Men han är ju trots allt magiker...

Beautiful garbage.

Pro är latin och betyder för. För och emot, liksom.

Efter att Katarina hade åkt, tog jag en liten promenad. Med en chockrosa påskfjäder i ena handen och en cigarett i den andra. På min högra sida promenerade en vän.
Vännen sa
Jag gillar inte att konversera med hjälp av språket

Jag sa ingenting, men jag tänkte på viljan att beröra människor. Utan att säga ett ord. Att lyckas beröra, utan att öppna munnen.

Jag vet inte om jag är någon hejare på kroppsspråk.

Men jag har ett litet behov av att visa min tillgivenhet gentemot människor jag tycker om, genom att röra vid dem.
Jag vill placera mitt pekfinger mot den varma, mjuka huden på baksidan av roten till en snaggad skalle.
Jag tvinnar mina flickkompisars långa hår mellan fingrarna.
Jag lutar mitt huvud mot en knotig axel, låter min hand värma det känsliga området precis ovanför knät.
Tillåter mina läppar försiktigt nudda en tunn, tunn tinning.

Två unga män har sagt till mig,
att jag är den första kvinnan de sovit tillsammans med, utan att ligga med henne.
You’re the first girl I slept with, without sleeping with her.
En magiker och en fotograf. Den ena kastade jag ett litet prydnadsfår på, och på den andra kastade jag ett bananskal (samband här?).

”I crashed and burned at your feet” är precis det jag skulle kunna göra just nu. Jag svämmar över av allt. Jag klarar inte mer. Det finns så mycket som jag behöver få utlopp för. Känslorna samlas allesammans i magtrakten och börjar vibrera.
Om här fanns en klippavsats i närheten skulle jag knappast tveka inför att kasta mig utför. För man ska trots allt dö när man är som lyckligast. Jag är inte självmordsbenägen, jag är bara lycklig.
Lycklig och känslomässigt överbelastad.

Samtidigt som jag känner en oerhörd längtan efter våren i Ingenstans med de människor jag växt och formats tillsammans med, vill jag aldrig åka härifrån.
Samtidigt som jag önskar mig en pojkvän vars hupparin jag kunde glida omkring i, är jag rädd att jag glömt bort hur man gör. Det enda jag för tillfället minns, är hur förfärligt ont det gör när man ska ta farväl och i ren förtvivlan söker sin älskades mun, men den man älskar gråter och säger att det bara blir värre om man hittar den, att man nog borde låta bli att leta.

Det är som om alla texter jag vill, och borde skriva, försöker komma ut samtidigt, och det kan ju inte sluta bra. Så jag låter nog bli. Sånt här är väl det sista man vill se i en blogg.

Precis som om någon annan skulle ha sagt det.

.

What am I gonna do now the games up?

Can't get her off that's kinda rough

She better not tell my mates today

So baby tell me now

Do I need to measure?

'Cause I'm feeling under pressure

I'm just hoping that the fear will go away

Don't wanna be a fake

.

Can you tell me?

Imorgon kommer författaren Katarina Kieri hit och hälsar på.
Och här kommer en (OBS!) råverision av en översättning på en grymt härlig vårlåt:

Du kommer ha så många relationer i livet
Bara en eller två kommer hålla
Du kommer gå igenom en massa smärta och flera strider
Sedan vänder du ryggen till och de har försvunnit så fort

Så håll fast i dem som bryr sig på riktigt
I slutänden är det bara de som är kvar
När du blir gammal och börjar tappa ditt hår
kan du berätta för mig vem som fortfarande bryr sig då?

På en mmm bop är de borta
Plantera ett frö, plantera en blomma, plantera en ros
Du kan plantera vilken som helst av dem
Forsätt plantera tills du ser vilken som växer
Det är en hemlighet som ingen vet

Kan du berätta för mig? Natten kom, men du vet inte.
Kan du berätta för mig? Du säger att du kan, men du vet inte.
Kan du berätta för mig vilken blomma som kommer börja växa?
Kan du berätta för mig om det kommer bli en tusensköna eller en ros?
Kan du berätta för mig vilken blomma som kommer börja växa?
Kan du berätta för mig? Du säger att du kan, men du vet inte.

Nu ska jag bege mig över parkeringen, hem. Jag ska sova. Sova.
Men lämna gärna en kommentar om ni vet vilken låten med stort L är (mamma och näst äldsta systern har ett litet försprång p.g.a. konversationer över msn).
Godnatt!

"Det finns inget varmare, än riktigt kalla händer."

Ella höll Öppen Scen ikväll. We were so there!

Jag vet inte när jag senast sjöng på scen?
I somras, på den bästa personalfesten någonsin, spelade och sjöng Filip och jag Jason Mrazs I'm yours (eftersom Radio Nova hann spela låten tre gånger under ett arbetspass, och detta under hela sommaren). Det var senast jag avsiktligt sjöng inför en folksamling.

Ikväll klev jag upp på en pall intill Julia och sjöng Rakkauden haudalla.
Julia hade velat att vi skulle sjunga sista stycket i stämmor. Vi försökte tidigare under kvällen, men det gick inte alls.
Och det är så konstigt, för Fong och jag brukar alltid sjunga i stämmor när vi sjunger tillsammans (and I can tell you; vi sjunger ofta tillsammans), och då går det alltid så bra! Vi sätter allt som oftast alla toner, båda två. Men ikväll gick det inte.

Liv tyckte i alla fall att våra röster gjorde sig otroligt bra tillsammans. Det uppskattas! Tack Liv!

När applåderna ebbat ut och Julia återgått till att vara publik, läste jag texten jag publicerade här igår; Flickan som sköt sig själv i foten.
Det gick bra. Jag var torr i munnen, men rösten var precis som jag ville ha den. Och texten i sig själv, fungerade bättre som uppläsningstext än vad jag trott att den skulle göra.
Jag fick fin respons på den, dessutom. Riktigt fina kommentarer! Jag gillar! Mycket! Tack tack tack alla underbara människor!

Dessutom fick jag tre dikter i mitt block. Dikter som rörde och berörde. Det var som om jag blev både kall och varm, samtidigt, i magen, när jag läste dem.

En sjukt bra dag alltså! Fy fan vilken lycklig människa jag är!

Han gick så på det.

Imorse ringde jag min bästa kompis; Fong.
Han blev glad över att jag hörde av mig. Jag replikerade att jag hade någonting att berätta, och frågade därefter om han hade tid att prata en stund.
- Ja. Ja! Absolut! Har det hänt någonting?
- Öh... ja-a... det kan man väl lugnt säga.
Jag höll mig gravallvarlig. Jag smet ifrån massorna på terassen, för att undvika att bryta ihop av gapskratt. Ett sjukt aprilskämt låg förstås på lur. Och han gick på det! Han gick in för denna händelse till 100%! Jag hade aldrig trott att han skulle gå på det!

Jag hade berättat om mitt påfund för Julia, och när jag sedan anslöt mig till sällskapet igen, med Fong fortfarande hängande på tråden, fick jag ögonkontakt med henne.
"Han går sååå på det!" mimade jag till henne. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag brast ut i det största fnisset ever! Fong började skratta för att jag skrattade, och mellan skrattsalvorna frågade han;
- Vad är det?
- Åh! Jag tycker så mycket om dig! kved jag.
- Jag tycker om dig också!

Psykbryt?
Jag blev tvungen att abrupt avsluta samtalet, eftersom jag skulle gå på möte, men jag lovade min vän att ringa upp igen när han hade kommit hem från jobbet.

Klockan tre, svensk tid, ringde jag upp.
- Två timmar efter att du hade ringt, kom jag på att det var första april, var det första han sa.

Jag kan hålla med om att det kanske inte var det snällaste skämtet, men det var kul! Det tyckte faktiskt Fong också. Dessutom vet jag nu, att när det händer, riktigt på riktigt, är min vän en klippa.

En lugn klippa,
som får mig att ta mig samman
även i de värsta av kriser.