Jag traskar iväg till skolan för att se julkalendern tillsammans med några klasskompisar. Upptäcker att jag är väldigt tidig och går upp till datasalen för att kolla min mejl. Loggar sedan in på Facebook och mitt i allt ploppar en liten ruta upp nere i högra hörnet på skärmen. Det är Jason. Mera känd som McKee. Otroligt egentligen att vi för en gångs skull lyckas vara online samtidigt. Klockan är inte mer än halv elva på morgonen hemma hos honom. Så vi chattar en stund, om lite allt möjligt. Efter en stund skriver Jason:
“Do you remember when you called us in the middle of the night and you told me you loved me?”
Jag kan inte låta bli att skratta. Ärligt talat har jag inget minne alls av något sådant. Men inte är jag förvånad. Jag gillar Jason väldigt mycket. Jag frågar om han någonsin har berättat det åt mig tidigare. Han svarar att det har han nog inte.
Jag missade julkalendern. Det gör inte ett endaste dugg. Jag fick ju prata med Jason (!). Och det kommer jag leva på ända fram till dess att jag är tillbaka i Finland.
Tunnelns mörker omsluter. Allt och alla och dig. Så omvälvande att du inte ens hör dina egna andetag. Men. Längst bort i tunneln svävar någonting. En stjärna av dis. Du vet ju och alla vet ju att det är slutet. Slutet av tunneln. Ja. Allting blir bra till slut.
Nu ska jag gå hem. Koka en kopp te. Sätta mig vid köksbordet och analysera en massa text. Sista gången för i år. SOM vi har analyserat denna höst!
I min mage en ivrig värme. Och jag har min vän Jason att tacka <3
torsdag, december 11, 2008
onsdag, december 10, 2008
Bergochdalbanor.
Om humöret är en bergochdalbana har jag tidigare under dagen befunnit mig på det högsta berget. Nu, däremot, är jag nere i den djupaste av dalar.
Situationen jag befinner mig i för tillfället är rent ut sagt; oförskämd.
Kan ni stava till ordet oförskämd?
Och det är inte jag som är oförskämd, inte. Nej. Inte den här gången.
Det är dessa två människor som befinner sig i samma rum som jag.
Men botet mot dalarna finns, faktiskt. Ja. Botemedlet heter Jonas Gardell.
Fast för tillfället kan jag inte idka botemedlet.
Ljudnivån som dessa två människor i rummet upprätthåller är ofantligt hög,
och ärligt talat hör jag ingenting av det Jonas säger.
Människorna i rummet visar inte någon sorts respekt. De osynliggör mig.
Fastän de vet att jag ser på Jonas på Youtube och fastän de ser att jag i desperata försök lutar mig nära högtalarna för att höra vad han säger så dämpar de sig inte.
Jag ger upp. Jag ger upp mina försök till att ta mig upp ur dalen.
Jag går och lägger mig i stället.
Situationen jag befinner mig i för tillfället är rent ut sagt; oförskämd.
Kan ni stava till ordet oförskämd?
Och det är inte jag som är oförskämd, inte. Nej. Inte den här gången.
Det är dessa två människor som befinner sig i samma rum som jag.
Men botet mot dalarna finns, faktiskt. Ja. Botemedlet heter Jonas Gardell.
Fast för tillfället kan jag inte idka botemedlet.
Ljudnivån som dessa två människor i rummet upprätthåller är ofantligt hög,
och ärligt talat hör jag ingenting av det Jonas säger.
Människorna i rummet visar inte någon sorts respekt. De osynliggör mig.
Fastän de vet att jag ser på Jonas på Youtube och fastän de ser att jag i desperata försök lutar mig nära högtalarna för att höra vad han säger så dämpar de sig inte.
Jag ger upp. Jag ger upp mina försök till att ta mig upp ur dalen.
Jag går och lägger mig i stället.
Vi är som blommor i en vas tillsammans.
Det är en vecka sedan sist nu. Varför? Därför att en trötthet började tynga mig. Jag har haft myrmark ända upp till knäna. Därför att jag aldrig skriver om det jag borde. För att ingenting någonsin blir så som jag tänkt mig.
Och ofta kör jag fast. Jag berättar och förklarar och förmedlar. Jag går en bit på vägen. Men mittiallt sugs allting jag någonsin tänkt på ner i ett svart hål, och återfinns aldrig. Det svarta hålet hånar, gör mig oändligt trött. När jag kör fast vill jag lägga mig ner på min säng i mitt sovrum och sova i hundra år. Eller kanske för evigt. Inte bli väckt av drömprinsens kyss inte. Nej. Någon drömprins finns inte. Inte lyckliga slut heller, för den delen. Bara bedrövliga. Visst, i början av slutet kan det te sig lyckligt. Men i slutänden slutar alltid slutet berövligt. Ursäkta, men jag var bara tvungen att göra er besvikna.
Idag har världen varit lugn. En tystnad hade imorse sänkt sig över Fårösund. Sundet var stilla och nästan oroväckande tyst. Jag rökte mina cigaretter bakom skolan. Drack mitt te och upptäckte att jag var på lite bättre humör än vad jag varit de två senaste dagarna. Jag sa, att om jag vore lesbisk, skulle jag bli kär i mig själv.
Sedan började jag tveka. Skulle jag det? Kanske falla i förälskelse till en början, men sedan tappa den någonstans och bli irriterad.
När vi avslutade skoldagen tog jag min rosa kaffekopp och gick hem över den våta parkeringen. Bytte om. Sedan gick jag till havet. Precis som i söndags och i måndags och igår.
Sundet var lugnt och endast en försiktig rörelse över vattnet.
Det duggade.
Jag stannade till för att betrakta havsfåglarna. Mörka siluetter mot havsytan och de dök. Ploppade guppande upp.
Jag lyssnade efter ljud. Det enda ljud som gick att urskilja var havsfåglarnas och färjans.
Färjan som kommer. Och går. Världen vrider sig runt sin axel. Och det enda ljud som hörs är havsfåglarnas och färjans.
Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar till mig själv. Det enda som hörs är mina egna andetag. Jag känner efter, och upptäcker, att där inuti, någonstans, finns ett lugn. En nyfunnen balans. En slags plattform att alltid utgå från.
Samtidigt slåss lugnet och balansen med en vildhet. Ett ursinne och ett uppror. Och jag undrar, stillsamt, hur mycket som kan rymmas i en människa.
Jag färdas genom världen. Ibland kommer jag av mig, glömmer att leva i nuet. För hur fort jag än går framåt, sneglar jag hela tiden bakåt, på de tider som var. Och ibland på de tider som kommer komma, och aldrig kommer bli som de tider som en gång varit.
Mina minnen är i mig unika. Aldrig kommer någon se dem som jag gör. Teaterpjäser som för en enmanspublik spelas om och om igen, men varje föreställning är den andra olik. Även om scenerna är de samma.
Småningom får jag en uppfattning om vem jag vill vara.
Men eftersom ingenting någonsin blir så som jag tänkt mig, tvärnitar jag, överraskar framtiden med att gå mot ett helt annat håll.
Och ofta kör jag fast. Jag berättar och förklarar och förmedlar. Jag går en bit på vägen. Men mittiallt sugs allting jag någonsin tänkt på ner i ett svart hål, och återfinns aldrig. Det svarta hålet hånar, gör mig oändligt trött. När jag kör fast vill jag lägga mig ner på min säng i mitt sovrum och sova i hundra år. Eller kanske för evigt. Inte bli väckt av drömprinsens kyss inte. Nej. Någon drömprins finns inte. Inte lyckliga slut heller, för den delen. Bara bedrövliga. Visst, i början av slutet kan det te sig lyckligt. Men i slutänden slutar alltid slutet berövligt. Ursäkta, men jag var bara tvungen att göra er besvikna.
Idag har världen varit lugn. En tystnad hade imorse sänkt sig över Fårösund. Sundet var stilla och nästan oroväckande tyst. Jag rökte mina cigaretter bakom skolan. Drack mitt te och upptäckte att jag var på lite bättre humör än vad jag varit de två senaste dagarna. Jag sa, att om jag vore lesbisk, skulle jag bli kär i mig själv.
Sedan började jag tveka. Skulle jag det? Kanske falla i förälskelse till en början, men sedan tappa den någonstans och bli irriterad.
När vi avslutade skoldagen tog jag min rosa kaffekopp och gick hem över den våta parkeringen. Bytte om. Sedan gick jag till havet. Precis som i söndags och i måndags och igår.
Sundet var lugnt och endast en försiktig rörelse över vattnet.
Det duggade.
Jag stannade till för att betrakta havsfåglarna. Mörka siluetter mot havsytan och de dök. Ploppade guppande upp.
Jag lyssnade efter ljud. Det enda ljud som gick att urskilja var havsfåglarnas och färjans.
Färjan som kommer. Och går. Världen vrider sig runt sin axel. Och det enda ljud som hörs är havsfåglarnas och färjans.
Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar till mig själv. Det enda som hörs är mina egna andetag. Jag känner efter, och upptäcker, att där inuti, någonstans, finns ett lugn. En nyfunnen balans. En slags plattform att alltid utgå från.
Samtidigt slåss lugnet och balansen med en vildhet. Ett ursinne och ett uppror. Och jag undrar, stillsamt, hur mycket som kan rymmas i en människa.
Jag färdas genom världen. Ibland kommer jag av mig, glömmer att leva i nuet. För hur fort jag än går framåt, sneglar jag hela tiden bakåt, på de tider som var. Och ibland på de tider som kommer komma, och aldrig kommer bli som de tider som en gång varit.
Mina minnen är i mig unika. Aldrig kommer någon se dem som jag gör. Teaterpjäser som för en enmanspublik spelas om och om igen, men varje föreställning är den andra olik. Även om scenerna är de samma.
Småningom får jag en uppfattning om vem jag vill vara.
Men eftersom ingenting någonsin blir så som jag tänkt mig, tvärnitar jag, överraskar framtiden med att gå mot ett helt annat håll.
onsdag, december 03, 2008
Back to the room where it all began.
Det hände någonting otroligt igår. Jag klev upp på en våg, för första gången på tre månader. JAG HAR GÅTT UPP 4 KILO! Det innebär att jag till och med lyckats överskrida min målvikt med 2 kilo. Det är helt underbart! Jag trodde knappt att det var sant när jag såg de blodröda, digitala siffrorna. Nu gäller det bara att hålla sig kvar där uppe.
Imorse vaknade jag av att telefonen föll ner på golvet. Yrvaken och med ena foten fortfarande kvar i den härligaste av drömmar, kikade jag på klockan och insåg att lektionen hade börjat för 45 minuter sedan. När jag väl snavade in i skolans kafeteria visade det sig att halva klassen, liksom jag, oavsiktligt tagit sovmorgon.
Ibland kommer det brev på posten. Oftast gör det inte det. Men ibland kommer det brev på posten. En gång kom det ett brev från Ingenstans. Ibland kommer det brev från Vasa. Ibland kommer det brev från New York. Ibland kommer det brev från Banken. Breven från Banken berättar alltid samma sak; att det nu har flyttats 10€ från ett konto till ett annat. Oftast kommer det inget brev alls.
Men idag visste jag att det skulle komma ett brev på posten.
- Josefin, du kan inte säga att du vet det, sa Johanna.
- Joho, det kan jag visst det, för jag vet att det kommer komma ett brev på posten idag, svarade jag.
Men mitt postfack var tomt.
- Kanske hon inte har hämtat posten ännu? sa jag.
Vi gick till receptionen. Ja, där på skrivbordet låg postkorgen. Överst i postkorgen låg ett rosa kuvert. Från min plats i dörröppningen kunde jag se att brevet var adresserat till mig. När det kommer brev på posten blir jag glad. Idag blev jag glad.
Jag andas. Jag andas och jag luktar på mina egna fingrar. De doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll.
Denna vinterkväll i Fårösund är inte det minsta vacker, nej. Det enda vackra här, denna vinterkväll i Fårösund, är minnet mina fingrar förmedlar.
18 – 3 = 15. 15 dagar kvar tills jag kliver ombord på flygplanet som tar mig härifrån. Först till Stockholm och sedan därifrån till Helsingfors och sedan från Helsingfors till Mitt Älskade Vasa. Saknaden efter mina nära och kära har blivit tung att bära. När jag pratar med Fong i telefon kvider jag av längtan och iver.
För tillfället lyssnar jag Jason Mraz och tänker på de varma sommarkvällarna när vi satt på uteserveringen, jag och mina arbetskamrater, vid min arbetsplats. Jag tänker på Kocken och Micki och Flink och jag småler för tillfället. Jag tänker på allt det vi pratade om, alla bus vi hittade på och alla Eskimo-glassar vi åt.
Jag tänker på midsommarafton. Jag tänker på midsommarafton, när jag körde min yngsta svågers bil från ett beachparty tillbaka till Ingenstans. Bredvid mig, på passagerarsidan, hade jag min lillasyster. I baksätet satt yngsta svågern och lillasysters bästa kompis. Klockan hade passerat midnatt, men det var ljust ute, midnattssolen gjorde midsommarnatten ljus och vi körde 100km/h på E8:an. Vi var uppflugna allihop, skojade och skrattade och lyssnade på härlig musik på så hög volym att våra bröstkorgar sattes i vibration. Jag drack coca cola och när vi kom hem var mina khakishorts fulla av sand.
Mina fingrar doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll. Jag ska traska hem genom det våta mörkret. Jag ska tända ett ljus i köket och till doften av kanel och lagerbär ska jag analysera sönder mina klasskamraters texter. När jag sedan har benat upp texterna till deras ursprung, och inget finns kvar att hämta, ska jag lägga mig mellan lakanen. Mellan lakanen ska jag göra allt i min makt för att ta mig tillbaka till platsen jag befann mig på innan jag vaknade imorse av att telefonen föll ner på golvet.
Imorse vaknade jag av att telefonen föll ner på golvet. Yrvaken och med ena foten fortfarande kvar i den härligaste av drömmar, kikade jag på klockan och insåg att lektionen hade börjat för 45 minuter sedan. När jag väl snavade in i skolans kafeteria visade det sig att halva klassen, liksom jag, oavsiktligt tagit sovmorgon.
Ibland kommer det brev på posten. Oftast gör det inte det. Men ibland kommer det brev på posten. En gång kom det ett brev från Ingenstans. Ibland kommer det brev från Vasa. Ibland kommer det brev från New York. Ibland kommer det brev från Banken. Breven från Banken berättar alltid samma sak; att det nu har flyttats 10€ från ett konto till ett annat. Oftast kommer det inget brev alls.
Men idag visste jag att det skulle komma ett brev på posten.
- Josefin, du kan inte säga att du vet det, sa Johanna.
- Joho, det kan jag visst det, för jag vet att det kommer komma ett brev på posten idag, svarade jag.
Men mitt postfack var tomt.
- Kanske hon inte har hämtat posten ännu? sa jag.
Vi gick till receptionen. Ja, där på skrivbordet låg postkorgen. Överst i postkorgen låg ett rosa kuvert. Från min plats i dörröppningen kunde jag se att brevet var adresserat till mig. När det kommer brev på posten blir jag glad. Idag blev jag glad.
Jag andas. Jag andas och jag luktar på mina egna fingrar. De doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll.
Denna vinterkväll i Fårösund är inte det minsta vacker, nej. Det enda vackra här, denna vinterkväll i Fårösund, är minnet mina fingrar förmedlar.
18 – 3 = 15. 15 dagar kvar tills jag kliver ombord på flygplanet som tar mig härifrån. Först till Stockholm och sedan därifrån till Helsingfors och sedan från Helsingfors till Mitt Älskade Vasa. Saknaden efter mina nära och kära har blivit tung att bära. När jag pratar med Fong i telefon kvider jag av längtan och iver.
För tillfället lyssnar jag Jason Mraz och tänker på de varma sommarkvällarna när vi satt på uteserveringen, jag och mina arbetskamrater, vid min arbetsplats. Jag tänker på Kocken och Micki och Flink och jag småler för tillfället. Jag tänker på allt det vi pratade om, alla bus vi hittade på och alla Eskimo-glassar vi åt.Jag tänker på midsommarafton. Jag tänker på midsommarafton, när jag körde min yngsta svågers bil från ett beachparty tillbaka till Ingenstans. Bredvid mig, på passagerarsidan, hade jag min lillasyster. I baksätet satt yngsta svågern och lillasysters bästa kompis. Klockan hade passerat midnatt, men det var ljust ute, midnattssolen gjorde midsommarnatten ljus och vi körde 100km/h på E8:an. Vi var uppflugna allihop, skojade och skrattade och lyssnade på härlig musik på så hög volym att våra bröstkorgar sattes i vibration. Jag drack coca cola och när vi kom hem var mina khakishorts fulla av sand.
Mina fingrar doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll. Jag ska traska hem genom det våta mörkret. Jag ska tända ett ljus i köket och till doften av kanel och lagerbär ska jag analysera sönder mina klasskamraters texter. När jag sedan har benat upp texterna till deras ursprung, och inget finns kvar att hämta, ska jag lägga mig mellan lakanen. Mellan lakanen ska jag göra allt i min makt för att ta mig tillbaka till platsen jag befann mig på innan jag vaknade imorse av att telefonen föll ner på golvet.
måndag, december 01, 2008
Mid-sweet talk, newspaper word cut-outs.
Klicka på länken ovanför. Luta dig tillbaka. Blunda. Slappna av. Försök inte urskilja orden, försök inte förstå texten. Känn efter. KÄNN SA JAG!
Leta inte efter dolda budskap. Leta inte i musiken. Leta inte i texten.
Luta dig bakåt. Blunda. Slappna av. Försök inte urskilja orden, försök inte förstå texten. Låt känslorna husera i dig. Låt känslorna göra vad de vill med dig.
Tänk inte på mig. Tänk inte.
Känn, sa jag.
Efterforskning. Research.
Jag rotar runt bland orden för att försöka förstå vad det egentligen är jag håller på med. Vad det innebär att skriva poesi. Dolda budskap, eller endast känsloförmedling?
Jag rotar hur länge som helst, jag har rotat i två dagar. Jag har rotat om nätterna.
Jag försöker få rätsida på orden, jag försöker vara tydlig.
Men jag inser att det är alldeles för sent.
Det är natt.
Dagen har passerat, nästan obemärkt.
Det är natt.
Det är för sent för att få rätsida på orden.
Rätsida på poesin.
Det är för sent för att försöka förstå vad det egentligen är jag håller på med.
Jag lägger det åt sidan.
Jag lägger det åt sidan för natten.
När dagen återvänder ska jag fortsätta forska.
Jag ska rota runt bland orden. Jag ska försöka få rätsida på dem. Jag ska försöka vara tydlig i mitt försök att förklara. Förklara vad det egentligen är jag håller på med.
Satsen. Slutsatsen av det hela ska jag ta med mig tillbaka.
Tillbaka till hemlandet. Tryggheten. De mina. Tillbaka till det inglasade kaféet intill kullerstenstorget.
Öga mot öga med Vargen, ska jag redovisa projektet. Projektet som egentligen är ett försök till att försöka förklara och själv förstå vad det egentligen är jag håller på med.
Vargen, ja. En fotograf som inte läste in för mycket. Kanske han kan hjälpa. Hjälpa mig förklara. Göra de oavslutade meningarna fullständiga. Fullända tafatta svar.
För det är för sent nu.
Jag trasslar in mig i mitt försök och blir osäker.
Jag tvivlar på mig själv.
För första gången tvivlar jag på mig själv.
För första gången blir jag osäker på vad jag försöker åstadkomma.
Döljer jag budskap bland orden? Eller förmedlar jag känslor?
Leta inte efter dolda budskap. Leta inte i musiken. Leta inte i texten.
Luta dig bakåt. Blunda. Slappna av. Försök inte urskilja orden, försök inte förstå texten. Låt känslorna husera i dig. Låt känslorna göra vad de vill med dig.
Tänk inte på mig. Tänk inte.
Känn, sa jag.
Efterforskning. Research.
Jag rotar runt bland orden för att försöka förstå vad det egentligen är jag håller på med. Vad det innebär att skriva poesi. Dolda budskap, eller endast känsloförmedling?
Jag rotar hur länge som helst, jag har rotat i två dagar. Jag har rotat om nätterna.
Jag försöker få rätsida på orden, jag försöker vara tydlig.
Men jag inser att det är alldeles för sent.
Det är natt.
Dagen har passerat, nästan obemärkt.
Det är natt.
Det är för sent för att få rätsida på orden.
Rätsida på poesin.
Det är för sent för att försöka förstå vad det egentligen är jag håller på med.
Jag lägger det åt sidan.
Jag lägger det åt sidan för natten.
När dagen återvänder ska jag fortsätta forska.
Jag ska rota runt bland orden. Jag ska försöka få rätsida på dem. Jag ska försöka vara tydlig i mitt försök att förklara. Förklara vad det egentligen är jag håller på med.
Satsen. Slutsatsen av det hela ska jag ta med mig tillbaka.
Tillbaka till hemlandet. Tryggheten. De mina. Tillbaka till det inglasade kaféet intill kullerstenstorget.
Öga mot öga med Vargen, ska jag redovisa projektet. Projektet som egentligen är ett försök till att försöka förklara och själv förstå vad det egentligen är jag håller på med.
Vargen, ja. En fotograf som inte läste in för mycket. Kanske han kan hjälpa. Hjälpa mig förklara. Göra de oavslutade meningarna fullständiga. Fullända tafatta svar.
För det är för sent nu.
Jag trasslar in mig i mitt försök och blir osäker.
Jag tvivlar på mig själv.
För första gången tvivlar jag på mig själv.
För första gången blir jag osäker på vad jag försöker åstadkomma.
Döljer jag budskap bland orden? Eller förmedlar jag känslor?
söndag, november 30, 2008
Om Gud.
Mitt i natten uppehåller jag mig på msn messenger. Jag för en konversation med en man och mitt i allt inser jag att jag predikar om Gud. Mitt i allt har jag ställt mig på Guds sida, och jag hävdar att Han visst finns och att Han visst lyssnar.
När jag borstar tänderna funderar jag på var det kom ifrån. Det kom ju inifrån mig, men var hade det varit?
Det hoppade ju inte bara fram ur tomma intet, det fanns i mig. Det var jag, det var mina åsikter. Hur hade jag kunnat missa dem?
Jag funderar på det faktum att man påverkas av människomöten. Man träffar människor, och så förändras man.
Tydligen har jag låtit mig påverkas mer än vad jag till en början trodde.
Och jag minns en förmiddag i Ingenstans när jag berättade för min mamma och min lillasyster om min bön kvällen innan. De såg på varandra som om jag var sinnessjuk och bedrövlig. Och det ironiska i situationen är, att jag är den enda i min familj som inte tillhör någon kyrka.
När jag borstar tänderna funderar jag på var det kom ifrån. Det kom ju inifrån mig, men var hade det varit?
Det hoppade ju inte bara fram ur tomma intet, det fanns i mig. Det var jag, det var mina åsikter. Hur hade jag kunnat missa dem?
Jag funderar på det faktum att man påverkas av människomöten. Man träffar människor, och så förändras man.
Tydligen har jag låtit mig påverkas mer än vad jag till en början trodde.
Och jag minns en förmiddag i Ingenstans när jag berättade för min mamma och min lillasyster om min bön kvällen innan. De såg på varandra som om jag var sinnessjuk och bedrövlig. Och det ironiska i situationen är, att jag är den enda i min familj som inte tillhör någon kyrka.
Jag vände mig om.
Jag är inte riktigt säker på hur det hände sig, men det hände sig i alla fall, att jag vände mig om. Jag sneglade litet försiktigt över axeln och sedan vände jag mig om. Ja, jag var ju på väg framåt, men jag kunde inte förhindra den där blicken över axeln.
Jag var tvungen att se tillbaka. Se på Ingenstans och Vasa. Se på människorna, de i mina inre kretsar. De mina. Jag var tvungen att se på dem som utgjort en viktig del av mitt liv.
Jag ville så gärna förstå varför det blev som det blev.
Jag ville så gärna förstå vem som egentligen var vem och vad de ville säga mig.
Jag ville så gärna att de skulle berätta för mig vem jag var.
De gjorde det också. Ofta och gärna. Men de berättade inte alltid om de bra sakerna. De berättade om de dåliga. Efter en tid såg jag på mig själv genom någon annans ögon.
Jag gav mig av. Min telefon slutade ljuda. Den föll i dvala. Jag hittade tillbaka till flocken. Jag blev lugn och lycklig. Jag glömde det som varit. Jag glömde de som varit. Jag glömde alla de dåliga sakerna de hade berättat.
Jag är inte riktigt säker på hur det hände sig, men det hände sig i alla fall, att jag vände mig om. Jag vände mig om och jag såg dem. Och det var då jag insåg att det visst var väsentligt. Det var viktigt. Visst var det viktigt.
Som jag lurat mig själv.
Stora Stygga Vargen sa, att det är basplatsen. Grundstenen. Så klok, så klok.
Jag var tvungen att se tillbaka. Se på Ingenstans och Vasa. Se på människorna, de i mina inre kretsar. De mina. Jag var tvungen att se på dem som utgjort en viktig del av mitt liv.
Jag ville så gärna förstå varför det blev som det blev.
Jag ville så gärna förstå vem som egentligen var vem och vad de ville säga mig.
Jag ville så gärna att de skulle berätta för mig vem jag var.
De gjorde det också. Ofta och gärna. Men de berättade inte alltid om de bra sakerna. De berättade om de dåliga. Efter en tid såg jag på mig själv genom någon annans ögon.
Jag gav mig av. Min telefon slutade ljuda. Den föll i dvala. Jag hittade tillbaka till flocken. Jag blev lugn och lycklig. Jag glömde det som varit. Jag glömde de som varit. Jag glömde alla de dåliga sakerna de hade berättat.
Jag är inte riktigt säker på hur det hände sig, men det hände sig i alla fall, att jag vände mig om. Jag vände mig om och jag såg dem. Och det var då jag insåg att det visst var väsentligt. Det var viktigt. Visst var det viktigt.
Som jag lurat mig själv.
Stora Stygga Vargen sa, att det är basplatsen. Grundstenen. Så klok, så klok.
Fest.
Ja. Och vilken fest sen! Det är nog länge sedan jag haft så kul. Bilderna är från förfesten.
Johanna var kvällens partypingla.
Vackra damer: Johanna, Linn och Sara.
Liv och Rickard i ett soffhörn.
Johanna och Ellinor.
Gulliga Annelie!
... och Julia och jag.
onsdag, november 26, 2008
Avnjuta ljudet av tystnad.
Insjön hade blivit ofantlig imorse när jag skulle bege mig till skolbyggnaden på andra sidan parkeringen. Jag var väldigt nära att drunkna. Jag insåg även att mina lackskor är väldigt hala.
I skolan drack jag svartvinbärssaft och rökte mentolcigaretter. Skrev ut text och kopierade och skrev poesi och läste och höll på. Och lyssnade på Pär, förstås.
När skoldagen var över gick jag hem och skrev brevet färdigt.
Så klädde jag på mig igen och halkade iväg till den första brevlådan.
Min uppgift var att sortera bort reklam, men där var ingen reklam alls,
så jag begav mig till nästa brevlåda, den gula, där jag slängde ner två brev.
Ett brev till Vasa och ett brev till New York. Hejdå breven!
På Bungehallen köpte jag te och cigaretter och senaste Cosmopolitan.
Letade även efter produkter för vintertrött hår, men utbudet på Bungehallen är ju inte precis någonting att hurra över, så jag fick vara utan.
Till middag serverades getostpaj och jag åt så jag började må illa.
Sedan lånade jag en temodul av Johanna.
Nu är jag hemma.
Kvällen kommer gå i tedrickandets, poesins och ensamhetens tecken.
Det känns som om mina fötter brinner.
Sedan jag gick i högstadiet har vintern inneburit ett långt lidande för mina fötter.
Ja. När vintern smyger sig på, fylls mina tår av överflödigt blod och det bränns.
Om man får för sig att man ska fila fötterna, får man vara väldigt, väldigt, väldigt försiktig.
Ja, det krävs inte mycket för att huden som täcker blodfickorna ska brista, och när den väl gör det pumpar blodet ut, okontrollerat.
Det konstiga är, att när blodet pumpat ut och tagit slut, blir tårna bra igen. Jag förstår inte alls? Vad är detta?
Ska koka tevatten nu och kura ihop mig i mitt rum för att avnjuta ljudet av tystnad och ensamhet. Och skriva lite poesi, förstås.
I skolan drack jag svartvinbärssaft och rökte mentolcigaretter. Skrev ut text och kopierade och skrev poesi och läste och höll på. Och lyssnade på Pär, förstås.
När skoldagen var över gick jag hem och skrev brevet färdigt.
Så klädde jag på mig igen och halkade iväg till den första brevlådan.
Min uppgift var att sortera bort reklam, men där var ingen reklam alls,
så jag begav mig till nästa brevlåda, den gula, där jag slängde ner två brev.
Ett brev till Vasa och ett brev till New York. Hejdå breven!
På Bungehallen köpte jag te och cigaretter och senaste Cosmopolitan.
Letade även efter produkter för vintertrött hår, men utbudet på Bungehallen är ju inte precis någonting att hurra över, så jag fick vara utan.
Till middag serverades getostpaj och jag åt så jag började må illa.
Sedan lånade jag en temodul av Johanna.
Nu är jag hemma.
Kvällen kommer gå i tedrickandets, poesins och ensamhetens tecken.
Det känns som om mina fötter brinner.
Sedan jag gick i högstadiet har vintern inneburit ett långt lidande för mina fötter.
Ja. När vintern smyger sig på, fylls mina tår av överflödigt blod och det bränns.
Om man får för sig att man ska fila fötterna, får man vara väldigt, väldigt, väldigt försiktig.
Ja, det krävs inte mycket för att huden som täcker blodfickorna ska brista, och när den väl gör det pumpar blodet ut, okontrollerat.
Det konstiga är, att när blodet pumpat ut och tagit slut, blir tårna bra igen. Jag förstår inte alls? Vad är detta?
Ska koka tevatten nu och kura ihop mig i mitt rum för att avnjuta ljudet av tystnad och ensamhet. Och skriva lite poesi, förstås.
tisdag, november 25, 2008
Julklappstips.
Idag har jag legat på min säng.
Legat på mage, kladd på min rygg.
Tänkt på formuleringar.
Avslutningar, kortslutningar.
Och musik.
Tänkt på ljuset.
Ljuset mina gardiner gömmer.
Ljuset mot strukturtapeten.
Tänkt att det vore ljuvt att sova
bredvid en annan människa.
Tänkt att det är lönlöst att ens försöka
och sen klivit upp,
för cigarett på trappen
och för att stiga in i en härligt kall dusch.
Bort med kladdet från ryggen.
Idag har jag skrivit brev.
Julia har byggt en koja i vardagsrummet.
Hon tog täcket med sig och kröp in i kojan,
jag satt på soffan och läste poesi för henne.
Julia applåderade inuti kojan.
Parkeringen har blivit en insjö.
Om det finns insjöar finns det väl utsjöar?
Om det inte gör det, uppfann jag nyss ett nytt ord.
När jag inte hade någon mer poesi att läsa för Julia,
klädde jag på mig och gick genom insjön.
Insjövatten och snöslask över mina lackskor.
Envist sög jag på cigaretten och tänkte att
det är lönlöst att ens försöka.
Och när jag egentligen borde skriva tidningsartiklar
skriver jag istället poesi i min blogg.
Kan jag få lite självdisciplin i julklapp kanske?
Legat på mage, kladd på min rygg.
Tänkt på formuleringar.
Avslutningar, kortslutningar.
Och musik.
Tänkt på ljuset.
Ljuset mina gardiner gömmer.
Ljuset mot strukturtapeten.
Tänkt att det vore ljuvt att sova
bredvid en annan människa.
Tänkt att det är lönlöst att ens försöka
och sen klivit upp,
för cigarett på trappen
och för att stiga in i en härligt kall dusch.
Bort med kladdet från ryggen.
Idag har jag skrivit brev.
Julia har byggt en koja i vardagsrummet.
Hon tog täcket med sig och kröp in i kojan,
jag satt på soffan och läste poesi för henne.
Julia applåderade inuti kojan.
Parkeringen har blivit en insjö.
Om det finns insjöar finns det väl utsjöar?
Om det inte gör det, uppfann jag nyss ett nytt ord.
När jag inte hade någon mer poesi att läsa för Julia,
klädde jag på mig och gick genom insjön.
Insjövatten och snöslask över mina lackskor.
Envist sög jag på cigaretten och tänkte att
det är lönlöst att ens försöka.
Och när jag egentligen borde skriva tidningsartiklar
skriver jag istället poesi i min blogg.
Kan jag få lite självdisciplin i julklapp kanske?
måndag, november 24, 2008
Rödfläckad snö.
Återigen har Ludvig gått och blivit sjuk. Men duktiga poeter går till skolan i alla fall, och har lektion utan lärare.
Vi har ju en kommande uppläsning att planera.
Snön kom.
Det gjorde stormen också. Medförde drivsnö
och dolde de fotspår som berättade om civilisationen.
ORKANSTYRKA!
Imorse fick jag knappt upp dörren,
vinden stretade emot.
Plumsade med lackskorna genom
två decimeter snö.
Basen sätter min bröstkorg i vibration
Inget jag kan göra åt
i alla fall
Och hur besynnerlig känslan är
att genom uppslagna dörrar vilja springa
för allt vad jag är värd
Slå mig ut i maximal bredd
så det gör ont
Och det kan inte förhindras
inte alls
skriket som kommer
det kommer och det skär genom
allt och alla
och dig
Och jag blir bara tvungen att hoppa
Högt och sången kommer;
“It's so contagious, I cannot get it out of my mind. It's so outrageous, you make me feel so high”
Snön fläckas röd
när jag knäcker mina nyckelben
Bara för att
det är så ljuvligt att vara kär
I alla fall
när man ännu inte vet
om kärleken är besvarad eller inte
Vi har ju en kommande uppläsning att planera.
Snön kom.
Det gjorde stormen också. Medförde drivsnö
och dolde de fotspår som berättade om civilisationen.
ORKANSTYRKA!
Imorse fick jag knappt upp dörren,
vinden stretade emot.
Plumsade med lackskorna genom
två decimeter snö.
Jag fruktar att jag håller på att bli sjuk.
Inte så att mina inre organ lägger ner igen, nej.
En molande känsla (som lugnet före stormen) i centrum av det mitt kranium omsluter,
en styvnad i nacke och hals.
Ack jag har inte tid att bli sjuk nu, nej.
Inte tid alls.
Eftersom jag har en kommande död linje på mitt schema,
överväger jag och Johanna att baka ikväll.
Jag skippar gärna simningen, inte ska man väl utmana ödet i onödan inte?
Det blir nog även ett besök vid Bungehallen (Ica) sen.
Jag ska inhandla allt som kan bota (eller i alla fall lindra) feber och förkylning!
Jag kan inte, jag får inte, jag vill inte missa uppläsningen på torsdag!
Inte så att mina inre organ lägger ner igen, nej.
En molande känsla (som lugnet före stormen) i centrum av det mitt kranium omsluter,
en styvnad i nacke och hals.
Ack jag har inte tid att bli sjuk nu, nej.
Inte tid alls.
Eftersom jag har en kommande död linje på mitt schema,
överväger jag och Johanna att baka ikväll.
Jag skippar gärna simningen, inte ska man väl utmana ödet i onödan inte?
Det blir nog även ett besök vid Bungehallen (Ica) sen.
Jag ska inhandla allt som kan bota (eller i alla fall lindra) feber och förkylning!
Jag kan inte, jag får inte, jag vill inte missa uppläsningen på torsdag!
Basen sätter min bröstkorg i vibration
Inget jag kan göra åt
i alla fall
Och hur besynnerlig känslan är
att genom uppslagna dörrar vilja springa
för allt vad jag är värd
Slå mig ut i maximal bredd
så det gör ont
Och det kan inte förhindras
inte alls
skriket som kommer
det kommer och det skär genom
allt och alla
och dig
Och jag blir bara tvungen att hoppa
Högt och sången kommer;
“It's so contagious, I cannot get it out of my mind. It's so outrageous, you make me feel so high”
Snön fläckas röd
när jag knäcker mina nyckelben
Bara för att
det är så ljuvligt att vara kär
I alla fall
när man ännu inte vet
om kärleken är besvarad eller inte
fredag, november 21, 2008
Den första snön.
Den första snön föll ikväll. Min snö. Den dalade långsamt och ljudlöst.
Jag stod på parkeringen och skälvde och betraktade de små flingorna som uppenbarade sig ur mörkret ovan mig. Hela jag var lugn och lycka. Samtidigt laddad av vildhet.
När jag skriver detta, knackar de på fönstret, snöflingorna.
I takt med knackandet tar ett dunkande fart någonstans i mitt bakhuvud.
Det finns för mycket att älska. Med ens blev världen vit och vacker.
Jag stod på parkeringen och skälvde och betraktade de små flingorna som uppenbarade sig ur mörkret ovan mig. Hela jag var lugn och lycka. Samtidigt laddad av vildhet.
När jag skriver detta, knackar de på fönstret, snöflingorna.
I takt med knackandet tar ett dunkande fart någonstans i mitt bakhuvud.
Det finns för mycket att älska. Med ens blev världen vit och vacker.
Han följde uppmärksamt ådrorna på min handrygg.
Jag har bänkat mig i det tomma klassrummet för en snabb uppdatering. Djupdykningen kommer senare, när jag har mindre spring i bena och kan sitta still en stund.
När det var dags att gå på lunch, väntade Johan på mig nedanför trappen.
På gården hittade han vattenpölar som hade frusit i sina rörelser och vi kanade omkring på dem en stund, fram till det att jag medvetet kanade fram till den djupaste punkten. De frysta rörelsernas yta brast, förstås, och jag gick genom isen.
Vi skulle gå till solen, men istället hamnade vi på gruset, lutade mot skolans gulmålade vägg, där vi sökte skydd mot den isande vinden. Det var ett avsked vi skulle ta. Ett Hejdå-ses-snart-igen och vi pratade om faktumet att man placerar sina vänner i ett durkslag och silar bort en del av dem, för att sedan själv vinna på det, instinktivt. För att rädda sig själv från besvikelse och förtvivlan och dylikt (kanske konversationen inte tedde sig på exakt det viset, men det var i alla fall det jag tänkte).
Det var då jag såg henne. Hon, hon med korgen. Hon kom ut genom dörren, med korgen i handen och hon gick över gården. Gården av asfalt. Jag såg ju vart hon var på väg och jag visste mycket väl vad som väntade mig där. Korgen hon höll i handen var postkorgen. Postkorgen. Hon skulle hämta posten!
Hur som helst så kommer det ett brev på posten. Ett brev jag väntat på sedan tidigare i veckan, sedan den där kvällen när jag fick ett textmeddelande och skrek rakt ut så de närvarande fick pip i öronen.
Brevets ingress är personlig, privat, en tillbakablick
och den handlar om ett fåtal händelser jag har lätt för att relatera till.
Som ett bevis på att det som passerat var på riktigt. Allt det som hände, hände verkligen i verkligheten. Vi kände för varandra. Djupgående, och frustration över att han inte förstod sig på poesin, min Fristad, och över att jag inte förstod mig på det han trodde på.
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Efter ingressen skriver avsändaren om Gud. Jag är varken förvånad eller ens besviken, det var mer någonting jag hade anat. En känsla som krafsar en bit bort om ryggmärgen.
Det mest besynnerliga, är, att avsändaren skriver om saker som jag själv tänkt mycket på sedan jag hit kom. Precis som om han kunnat läsa mina tankar.
Enligt hans röst i brevet så är han fortfarande sig själv. Han är den unga man jag en gång föll förr, han är den unga man jag en gång hade lust att sätta krokben för på den hala trottoaren förra vintern.
Och när han återigen vågar lita på värmen i mina ögon och mina händers rörelser, så erkänner han att han faktiskt hade det minst lika jobbigt som jag, då, där efter att han flippade ur och jag blev infekterad och oåtkomlig (nu ljuger jag, jag var inte alls oåtkomlig, jag återgick endast till min sammanbitenhet, men instinktivt klamrade jag mig fast vid hans trygghet).
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Kanske att jag inbillar mig, men jag tyder ett litet hopp, en liten envis låga, mellan raderna. Därav uppmaningen.
Men det gläder mig, gläder mig att han vill att jag skriver, och det snart, gläder mig att han fortfarande vill att jag ska vara en del i hans liv.
Snömolnen rullar in från havet, var de samlat på sig iskristaller. När snömolnen långsamt, liksom trevande, letar sig in över sundet, gror en liten rädsla någonstans i magtrakten. Rädslan för att åka tillbaka. Till Ingenstans. För jag vet ju att ingenting kommer vara som förut. Bredvid den groende rädslan, finns dock en liten längtan. En liten, envist glödande, längtan.
För förspelet började ju redan i soffan, när han placerade sina varma fingertoppar bakom mitt högra öra.
När det var dags att gå på lunch, väntade Johan på mig nedanför trappen.
På gården hittade han vattenpölar som hade frusit i sina rörelser och vi kanade omkring på dem en stund, fram till det att jag medvetet kanade fram till den djupaste punkten. De frysta rörelsernas yta brast, förstås, och jag gick genom isen.
Vi skulle gå till solen, men istället hamnade vi på gruset, lutade mot skolans gulmålade vägg, där vi sökte skydd mot den isande vinden. Det var ett avsked vi skulle ta. Ett Hejdå-ses-snart-igen och vi pratade om faktumet att man placerar sina vänner i ett durkslag och silar bort en del av dem, för att sedan själv vinna på det, instinktivt. För att rädda sig själv från besvikelse och förtvivlan och dylikt (kanske konversationen inte tedde sig på exakt det viset, men det var i alla fall det jag tänkte).
Det var då jag såg henne. Hon, hon med korgen. Hon kom ut genom dörren, med korgen i handen och hon gick över gården. Gården av asfalt. Jag såg ju vart hon var på väg och jag visste mycket väl vad som väntade mig där. Korgen hon höll i handen var postkorgen. Postkorgen. Hon skulle hämta posten!
Hur som helst så kommer det ett brev på posten. Ett brev jag väntat på sedan tidigare i veckan, sedan den där kvällen när jag fick ett textmeddelande och skrek rakt ut så de närvarande fick pip i öronen.
Brevets ingress är personlig, privat, en tillbakablick
och den handlar om ett fåtal händelser jag har lätt för att relatera till.
Som ett bevis på att det som passerat var på riktigt. Allt det som hände, hände verkligen i verkligheten. Vi kände för varandra. Djupgående, och frustration över att han inte förstod sig på poesin, min Fristad, och över att jag inte förstod mig på det han trodde på.
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Efter ingressen skriver avsändaren om Gud. Jag är varken förvånad eller ens besviken, det var mer någonting jag hade anat. En känsla som krafsar en bit bort om ryggmärgen.
Det mest besynnerliga, är, att avsändaren skriver om saker som jag själv tänkt mycket på sedan jag hit kom. Precis som om han kunnat läsa mina tankar.
Enligt hans röst i brevet så är han fortfarande sig själv. Han är den unga man jag en gång föll förr, han är den unga man jag en gång hade lust att sätta krokben för på den hala trottoaren förra vintern.
Och när han återigen vågar lita på värmen i mina ögon och mina händers rörelser, så erkänner han att han faktiskt hade det minst lika jobbigt som jag, då, där efter att han flippade ur och jag blev infekterad och oåtkomlig (nu ljuger jag, jag var inte alls oåtkomlig, jag återgick endast till min sammanbitenhet, men instinktivt klamrade jag mig fast vid hans trygghet).
Hur som helst så kommer det ett brev på posten.
Kanske att jag inbillar mig, men jag tyder ett litet hopp, en liten envis låga, mellan raderna. Därav uppmaningen.
Men det gläder mig, gläder mig att han vill att jag skriver, och det snart, gläder mig att han fortfarande vill att jag ska vara en del i hans liv.
Snömolnen rullar in från havet, var de samlat på sig iskristaller. När snömolnen långsamt, liksom trevande, letar sig in över sundet, gror en liten rädsla någonstans i magtrakten. Rädslan för att åka tillbaka. Till Ingenstans. För jag vet ju att ingenting kommer vara som förut. Bredvid den groende rädslan, finns dock en liten längtan. En liten, envist glödande, längtan.
För förspelet började ju redan i soffan, när han placerade sina varma fingertoppar bakom mitt högra öra.
måndag, november 17, 2008
Promenad.
Igår var jag och Johan ute och gick. I TRE TIMMAR. Det var uppfriskande och världen var vacker. Och rätt ofta är det skönt att bara vara tyst tillsammans med någon.
Bilderna som följer är både mina och Johans.
Bilderna som följer är både mina och Johans.
Lite insyn, till er där hemma.
Eftersom jag inte tog någon bild på Johan i Visby, lägger jag in en från ett tidigare tillfälle.Här hade min vän hittat en stor spindel på golvet.
Molnen på himlen lovade mig nästan snö!
Julia strålade som vanligt som en liten sol :)
Domkyrkan i bakgrunden.
Jag var tvungen att ta en paus. Så jag satte mig på ett gute-får.
En hel del kläng.
Om denna gata skulle vara täckt av ett lager tunn snö, skulle bilden vara som tagen ur en adventskalender. Tro mig!Ms Shiny Shoes.
I lördags åkte vi in till Visby, Julia, Johan och jag. Tre J. Det var kallt och blåsigt, men regnet höll sig för en gångs skull på annat håll.
Jag skulle köpa skor. På DinSko hade jag ingen större framgång. Alla skor såg likadana ut och jag var på jakt efter skor som skulle hålla värmen bättre än de skor jag redan har. Mitt projekt verkade gå i graven när vi sedan fortsatte tomhänta.
Jag köpte lite nödvändigheter och lite julklappar och en födelsedagspresent. Vi besökte ett glasblåseri där de dansade salsa.
Innan det var dags för middag, åkte vi iväg till Skokanonen. Vi kom dit en kvart innan stängningsdags, så mer tid att begrunda alla skor hade jag inte.
Fem minuter efter stängningsdags lämnade vi affären, jag 300 kronor fattigare. Men ett par lackskor (som jag till en början var lite skeptiskt inställd till) rikare:
Vi åt vid Max och sedan köpte vi latte vid Statoil (kaffeautomaten vid Max var ur bruk). Efter att ha sörplat i oss kaffet och rökt våra cigaretter körde vi i månljuset hem till Fårösund.
På kvällen såg jag och Julia filmen Freedom Writers. Den var sjukt bra!
Jag skulle köpa skor. På DinSko hade jag ingen större framgång. Alla skor såg likadana ut och jag var på jakt efter skor som skulle hålla värmen bättre än de skor jag redan har. Mitt projekt verkade gå i graven när vi sedan fortsatte tomhänta.
Jag köpte lite nödvändigheter och lite julklappar och en födelsedagspresent. Vi besökte ett glasblåseri där de dansade salsa.
Innan det var dags för middag, åkte vi iväg till Skokanonen. Vi kom dit en kvart innan stängningsdags, så mer tid att begrunda alla skor hade jag inte.
Fem minuter efter stängningsdags lämnade vi affären, jag 300 kronor fattigare. Men ett par lackskor (som jag till en början var lite skeptiskt inställd till) rikare:
Vi åt vid Max och sedan köpte vi latte vid Statoil (kaffeautomaten vid Max var ur bruk). Efter att ha sörplat i oss kaffet och rökt våra cigaretter körde vi i månljuset hem till Fårösund.
På kvällen såg jag och Julia filmen Freedom Writers. Den var sjukt bra!
torsdag, november 13, 2008
När nätterna blir svartvita.
Framför vissa tankar och känslor sätter jag upp stora, röda och vita stopskyltar. ”Tillträde förbjudet”. Men ibland blir jag rebellisk och vild i sinnet och ordet behärskning mister sin förklaring i ordlistan.
De kletiga tankarna kommer om nätterna. De där nätterna som tappar färg och blir svartvita. De där nätterna är oförutsägbara och förfärliga. Jag får för mig att jag ser publiken genom ridån. Jag tror mig se publiken. Men ridån är av decimetertjockt tyg och ingen i hela världen skulle vara kapabel till att se igenom den. Men jag, jag tror mig göra det.
Dagarna är vackra och fulla utav färger och musik, men om nätterna kommer kletet. Kletet på hjärnan och tankarna. De där tankarna jag förbjudit mig själv att tänka. Som någon sorts inbyggd, undermedveten försvarsmekanism.
I morgondiset är jag misstänksam och sammanbiten. I morgondiset tror jag fortfarande det värsta om alla. De kletiga tankarna och bitterheten sitter fortfarande kvar.
Men när solen stiger upp ur Östersjön, upp över träden, får världen färger och musik och jag glömmer bort att jag någonsin tänkt en massa kletiga tankar.
Den Kroniska Hungern har lyst med sin frånvaro en tid, men idag kom den tillbaka. På lunchen åt jag fem potäter och tre bitar fisk dränkta i tomatsås och en stor portion sallad. På det drack jag ett glas mjölk, ett glas vatten och en kopp kaffe plus cigarett.
Efter måltiden förflyttade jag mig från matsalen till klassrummet och när jag slog mig ner på stolen, föddes en ny, liten hunger.
Vi hann aldrig med någon promenad igår.
Istället gick vi efter badet och köpte julmust.
Mina dagar är fullspäckade och fyllda till bristningsgränsen. Fyllda (som jag sa tidigare) av färger och musik, skönlitteratur, längder i simbassängen, trevligt sällskap och kvicka kommentarer varvat med djupgående filosofi. Efter skolvardagen det dagliga intaget av musik och om kvällarna bus och ett SATC-beroende. Det finns en miljon böcker jag borde ta mig tid till att läsa, men springet i bena sätter stora grenar i hjulet för mig. Och utöver det en hel del skrivövningar och analyserande.
Efterhand inser jag, även om de kletiga tankarna återkommer, att jag nog visst vet vad lycka är (kanske de kletiga tankarna behöver finnas där för att ordna någon sorts balans?).
Och jag inser också, att mina egna vingar bar i alla fall, väldigt väl.
För även om man strävar efter att bli en mymla, är det nog ändå väldigt behagligt att vara en liten homsa.
De kletiga tankarna kommer om nätterna. De där nätterna som tappar färg och blir svartvita. De där nätterna är oförutsägbara och förfärliga. Jag får för mig att jag ser publiken genom ridån. Jag tror mig se publiken. Men ridån är av decimetertjockt tyg och ingen i hela världen skulle vara kapabel till att se igenom den. Men jag, jag tror mig göra det.
Dagarna är vackra och fulla utav färger och musik, men om nätterna kommer kletet. Kletet på hjärnan och tankarna. De där tankarna jag förbjudit mig själv att tänka. Som någon sorts inbyggd, undermedveten försvarsmekanism.
I morgondiset är jag misstänksam och sammanbiten. I morgondiset tror jag fortfarande det värsta om alla. De kletiga tankarna och bitterheten sitter fortfarande kvar.
Men när solen stiger upp ur Östersjön, upp över träden, får världen färger och musik och jag glömmer bort att jag någonsin tänkt en massa kletiga tankar.
Den Kroniska Hungern har lyst med sin frånvaro en tid, men idag kom den tillbaka. På lunchen åt jag fem potäter och tre bitar fisk dränkta i tomatsås och en stor portion sallad. På det drack jag ett glas mjölk, ett glas vatten och en kopp kaffe plus cigarett.
Efter måltiden förflyttade jag mig från matsalen till klassrummet och när jag slog mig ner på stolen, föddes en ny, liten hunger.
Vi hann aldrig med någon promenad igår.
Istället gick vi efter badet och köpte julmust.
Mina dagar är fullspäckade och fyllda till bristningsgränsen. Fyllda (som jag sa tidigare) av färger och musik, skönlitteratur, längder i simbassängen, trevligt sällskap och kvicka kommentarer varvat med djupgående filosofi. Efter skolvardagen det dagliga intaget av musik och om kvällarna bus och ett SATC-beroende. Det finns en miljon böcker jag borde ta mig tid till att läsa, men springet i bena sätter stora grenar i hjulet för mig. Och utöver det en hel del skrivövningar och analyserande.
Efterhand inser jag, även om de kletiga tankarna återkommer, att jag nog visst vet vad lycka är (kanske de kletiga tankarna behöver finnas där för att ordna någon sorts balans?).
Och jag inser också, att mina egna vingar bar i alla fall, väldigt väl.
För även om man strävar efter att bli en mymla, är det nog ändå väldigt behagligt att vara en liten homsa.
onsdag, november 12, 2008
Närvaron i korridorer och under trappor.
Jag sitter som vanligt i skolans lilla datasal. Egentligen borde jag för ögonblicket renskriva protokollet efter dagens skolråd. Kave tyckte att det var en hemskt bra idé att låta en av oss två elever från Skrivarlinjen vara sekreterare, och eftersom jag satt mitt emot honom föll lotten på mig. Som jag skämdes när jag insåg att jag varken hade penna eller anteckningsblock med mig. Har jag verkligen rätten att titulera mig poet?
Punkter vi tog upp på elevrådet var bland andra; elevskåp och den salta maten, priserna på måltiderna, tv:rummet och Luciafirandet. Otroligt nog kom aldrig alkoholpolicyn på tal. Tur var nog det. Jag skulle ha flippat ur totalt annars.
Vad har hänt i skolvardagen, utöver ett intensivt möte?
Någon var väldigt nära att förstöra min dag, efter lunchen. Men jag var iskall, och lät honom således inte göra det.
Jag har som vanligt druckit te och rökt mentolcigaretter bakom skolan tillsammans med min bästaste Johanna.
Jag har fått ett skimrande brev på posten och pratat hemligheter med Johan under trappen.
Bortsett från min närvaro i korridorer och under trappor har jag suttit på lektioner handledda av Malin. Idag har vi diskuterat karaktärer och berättarröst (och förstås missade jag och Sara skrivövningen, eftersom vi satt på möte, suck).
Nu ska jag påbörja renskrivningen. Får pilla med det fram till att Johan slutat, då ska vi ta en promenad. Efter promenaden ska vi vinka av Chris, för han ger sig av idag och sedan ska vi bada.
Efter badet återstår läsningen av Tove Janssons bok Sent i november, brevskrivande och analysering av texter.
(Jag förstår mig över huvud taget inte på folk som klagar på att de inte har något att göra!?)
Punkter vi tog upp på elevrådet var bland andra; elevskåp och den salta maten, priserna på måltiderna, tv:rummet och Luciafirandet. Otroligt nog kom aldrig alkoholpolicyn på tal. Tur var nog det. Jag skulle ha flippat ur totalt annars.
Vad har hänt i skolvardagen, utöver ett intensivt möte?
Någon var väldigt nära att förstöra min dag, efter lunchen. Men jag var iskall, och lät honom således inte göra det.
Jag har som vanligt druckit te och rökt mentolcigaretter bakom skolan tillsammans med min bästaste Johanna.
Jag har fått ett skimrande brev på posten och pratat hemligheter med Johan under trappen.
Bortsett från min närvaro i korridorer och under trappor har jag suttit på lektioner handledda av Malin. Idag har vi diskuterat karaktärer och berättarröst (och förstås missade jag och Sara skrivövningen, eftersom vi satt på möte, suck).
Nu ska jag påbörja renskrivningen. Får pilla med det fram till att Johan slutat, då ska vi ta en promenad. Efter promenaden ska vi vinka av Chris, för han ger sig av idag och sedan ska vi bada.
Efter badet återstår läsningen av Tove Janssons bok Sent i november, brevskrivande och analysering av texter.
(Jag förstår mig över huvud taget inte på folk som klagar på att de inte har något att göra!?)
måndag, november 10, 2008
Skrivdag.
Idag har jag och mina klasskamrater ledigt. Vi har en s.k. "Skrivdag". Hittills har jag inte skrivit någonting. Bortsett från ett dagboksinlägg på svenskfinlands största community. Dagboksinlägget kom att handla om mitt rufsiga hår. Efter hur håret ser ut så har jag tydligen sovit ganska vilt inatt.
Utanför piskar regnet. Det dundrar i plåttaket ovanför. Rena rama stormen. Inte att jag är förvånad, nej. Detta är ju Gotland. En liten ö mitt ute i Östersjön.
Den där mannen T hade skrivit några rader till mig på communityn.
Jag grät
lite grann.
Så lite att det knappt syntes,
men,
jag grät
faktiskt.
Med huvudet i händerna grät jag över de fina orden.
Sedan jag kom hit har jag gråtit två gånger.
Idag grät jag över de fina orden T skrev och förra gången grät jag över fina ord T sa i telefon.
Idag är det 39 dagar kvar tills jag åker tillbaka till Finland.
Idag är det 40 dagar kvar tills jag kliver av bussen i Ingenstans (jag antar att jag tar 14:10-bussen från Vasa).
Jag kommer kliva av bussen på samma plats där jag klev på,
bussen,
den där fredagkvällen när jag gav mig av.
I sedvanlig ordning kommer jag kliva av bussen i Ingenstans,
gå in på macken (om de nu inte har lagt ned macken när jag är tillbaka) och köpa en stor kaffe (två sockerbitar och en skvätt mjölk),
sätta mig i rökrummet
där jag sedan ögnar igenom dagens Vasabladet och kanske också Österbottens Tidning och röker så många Marlboro Mentol jag hinner innan det är dags att traska hem.
Och för första gången sedan jag kom hit,
är jag kapabel till att säga att jag längtar lite.
Nu uthärdar jag inte längre synen av all disk i köket. Jag återkommer.
Utanför piskar regnet. Det dundrar i plåttaket ovanför. Rena rama stormen. Inte att jag är förvånad, nej. Detta är ju Gotland. En liten ö mitt ute i Östersjön.
Den där mannen T hade skrivit några rader till mig på communityn.
Jag grät
lite grann.
Så lite att det knappt syntes,
men,
jag grät
faktiskt.
Med huvudet i händerna grät jag över de fina orden.
Sedan jag kom hit har jag gråtit två gånger.
Idag grät jag över de fina orden T skrev och förra gången grät jag över fina ord T sa i telefon.
Idag är det 39 dagar kvar tills jag åker tillbaka till Finland.
Idag är det 40 dagar kvar tills jag kliver av bussen i Ingenstans (jag antar att jag tar 14:10-bussen från Vasa).
Jag kommer kliva av bussen på samma plats där jag klev på,
bussen,
den där fredagkvällen när jag gav mig av.
I sedvanlig ordning kommer jag kliva av bussen i Ingenstans,
gå in på macken (om de nu inte har lagt ned macken när jag är tillbaka) och köpa en stor kaffe (två sockerbitar och en skvätt mjölk),
sätta mig i rökrummet
där jag sedan ögnar igenom dagens Vasabladet och kanske också Österbottens Tidning och röker så många Marlboro Mentol jag hinner innan det är dags att traska hem.
Och för första gången sedan jag kom hit,
är jag kapabel till att säga att jag längtar lite.
Nu uthärdar jag inte längre synen av all disk i köket. Jag återkommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
