Över tidernas golv.

Begynnelsen av denna vecka har gått i minnenas tecken. Jag har baklänges blivit släpad över tidernas golv. Färdats genom årstiderna. Bekantskaperna. Det har varit härligt. Och sorgligt.

Minnet som har varit starkast är dock inte ett så hemskt gammalt minne. Det är ett nyare, från i somras. Även om det inte är värst gammalt, vet jag att detta minne kommer vara ett skarpt minne, och ett väldigt betydande sådant.

Detta är bilden;
Jag hade nyss avslutat mitt skift på jobbet. Flink hade påbörjat sitt. Jag höll på att byta om, men lät dörren till omklädningsrummet vara öppen. Flink satt uppflugen på en köksbänk. Våra arbetskamrater satt på kaffe. Jag snubblade omkring inne i det trånga utrymmet under tappra försök att få på mig mina jeans.
- Jag har tänkt på en sak, sa jag.
- Vadå?
- Jo…
Paus. Jag hade fått på mig jeansen och knäppte knapparna.
- Man kan tro att man berör människor… fortsatte jag.
- Men egentligen gör man inte det.
Flink hade avslutat min mening. Precis som om han kunde läsa mina tankar. Jag betraktade honom och log. En fin stund, helt enkelt. Samhörighet.
Detta var bilden.

So I woke up this morning...

Så jag vaknade denna morgon av ett frågetecken. Ett frågetecken vid min sida i sängen. Brydde mig inte mer om detta frågetecken, men gav tanken lite mer tid. Tanken att jag kanske borde sluta skicka meddelanden på nätterna. På nätterna, de nätterna när jag ligger sömnlös och tänker alldeles för mycket.

Detta frågetecken väckte mig en stund efter att väckarklockan ringt. En stund, men fortfarande skulle jag hinna. I tid. Så jag klev upp, vinklade persiennerna, lät morgonljuset strömma in. Barfota över linoleumgolvet, städdag idag. Min tur.
Sköljde bort svetten från ansiktet. Och så kom krampen, där, längst nere i magen. Den kommer sällan, men när den väl kommer, är det med kraft.

Kände efter en stund, men Nej. Inget humör för vandringsdag idag inte. No thank you.
Dessutom var jag nog lite emot vandringen också, kan jag erkänna.
Jag har väntat på detta sedan maj, nu är vi inne på vecka två, och allt vi har gjort hittills har varit temadagar, utflykter, gutniska lekar, grillat korv etc. etc.
Ge mig ett papper och en penna och låt mig skriva!

Destination Gotland.

Första skrivuppgiften vi fick hade tunna, tunna ramar. Texten skulle ha rubriken "Destination Gotland" och fick inte vara längre än en A4 sida. Här kommer den, enjoy!

Ensam upptäcker jag gatorna.
Ylletröja,
varma skor.
Kan inte låta bli att le.
Detta är min tid.
Det ljuva mörkrets tid, äppeldoftens tid, lövprasslets tid.
Färgerna.
Poesin flödar återigen
tar sig från djupaste vrår i mitt hjärta,
ut till pennspetsen.
Vindarna härdar huden, bränner.
En smärta i mellangärdet nu.

Ensamheten lugnar,
fyller tomheten
med bilder
av hans mjuka händer,
varma andetag i min nacke.
Trygghet i hans röst.

Och Mina Falkögon, förstås.
Minnet av trevandet
efter ett höftben, skenben. Revben.
Jakten som aldrig tog slut.
Han letade utan att finna.

Bara det att mina skosulor
vidrör marken
är en helt absurd tanke.

Denna tid, denna plats
har jag väntat på.
Detta jag alltid drömt om,
men aldrig kunnat föreställa mig.

Söndagsmys.

Det har regnat hela dagen i Fårösund. Det är skönt. Lugnt hemma-väder. Man känner inte tvånget att gå utanför dörren, annat än för att röka en cigarett.

Jag vaknade av klockan. Jag hade ju trots allt en tvättid att passa. Slumrade till. Vaknade igen av fotsteg i köket. Klev upp och gjorde i ordning frukost som jag avnjöt i Sigrids säng. Söndagsmys av hög rang; frukosten avnjöts till Idol (jag måste erkänna att jag var tvungen att titta bort när dessa unga män spelade gitarr och sjöng för juryn. Minnesbilder av Mina falkögons händer och hans leende är för mycket för mig att ta en regning söndag som denna. Hans röst som skär ljuvligt i mina öron och hans uppskattning när jag tar ton.)

Så har vi tvättat. Tvätten är visserligen klar, men jag kan knappt slita mig härifrån.

Vad står annat på schemat idag då? Ingenting egentligen. Jag måste gå till Ica. Resten ligger löst, svävande i luften.

Nu ska jag i alla fall ta mig samman. Gå hem och hänga tvätt och sedan duscha.

Bilder från ett regnigt Visby.

En heldag i Visby.

Dimman ligger tjock över parkeringen. Tjock som gröt över hela Fårösund. Kanske jag talar sanning när jag säger att dimman ligger tjock över hela Gotland?

Jag vaknade imorse av telefonen skrällde till.
- Godmorgon! sjöng Julia, och sen blev det väldigt bråttom med att hinna till bussen.
Vi kutade i hällregnet över vägen, vi visste båda två att vi inte skulle hinna, varför vi sprang i alla fall, har jag inte den blekaste aning om.
En bil passerade, stannade dock en bit framför oss och lade i backen. Vevade ner rutan och vi stannade i hällregnet på trottoarkanten.
- Ska ni med bussen eller? frågade den ensamme mannen i bilen.
- Ja, svarade jag.
- Hoppa in då!
Så vi hoppade in i baksätet som om bilen vore vilken taxi som helst, som om mannen vore vilken taxichaufför som helst. Och vi hann! Om det inte varit för denna godhjärtade man skulle vi ha missat bussen.

Under hela vägen till Visby pratade vi om kärleken och dess svårigheter. Vi spenderade minuterna av tystnad med att blicka ut genom fönstret, såg det vackra landskapet rusa förbi. Gute-får och äppelträd. Sagohus.

Vi kom till Visby och styrde genast stegen mot ringmuren. Det regnade. Kullerstensgatorna var nästan tomma och vi njöt av den fuktiga morgonen. Drack kaffe och åt varsin fralla vid S:t Hans café. Filosoferade. Såg människor passera fönstret. Vätte mot hustak likt Karlsson på taket. Vi pratade om chanser och möjligheter, lycka och mod, styrka och dyrkan, avgudan. Vi pratade om inspiration, konsten att bevara minnen på det sättet man vill ha kvar dem. Om musik och konst och skönlitteratur. Vi var ivriga, rodnade, tårar fyllde våra ögon.

Och så shoppade vi förstås. Inhandlade REA-tröjor, några nödvändiga baslinnen, kroppspeeling och reflex, underkläder. Lite småsaker vi kommit underfund med att ha fattats våra nya hem.
Vi åt en tidig middag vid Alis. Pasta Carbonara. Mina Falkögon ringde. Hans skratt, hans röst gjorde mig lycklig och lugn.
Vi besökte S:ta Maria Domkyrka. Vackert, vackert, vackert! Och vi tände varsitt ljus för alla de där hemma. De nära och de kära.

Utmattade och fyllda av underbara intryck steg vi av bussen hemma i Fårösund.
Jag åt lite kvällsbit och såg sedan 3 avsnitt Sex and the City tillsammans med Sigrid och Terese.

Klockan tickar mot halv ett och jag sitter i skolans lilla datasal.
Tröttheten tynger mina ögonlock och jag vet att jag borde gå hem och sova.

Vad jag ska fördriva morgondagen med, har jag ingen aning om.
Mellan 12 och 16 har vi alla fall tvättid. Det är allt jag vet.
Kanske jag skulle skriva. Brev till er där hemma.
Kanske. Om än om vore.
Nu ska ni få ett litet bildsjok.

Utflykt till Fårö.

Finally så fick jag äran att beskåda dessa gute-får (lamm & lammungar heter det egentligen, ordet får använder de inte här) och raukar.

Cigaretter & kaffe på en solig bänk.

Suddenly får jag ett snickeri-begär. Jag behöver den där känslan att bänken står där utanför dörren. Bänken utanför huvudingången. Att allt jag behöver är att vänta (alternativt vifta lite med en cigarett för att fånga uppmärksamheten jag letade efter). Vänta på steg över golvet, andetag vid min sida, orden ja tänkte gå å röka, de finns kaffe.

Jag behöver ett bollplank. De där orden. Jag behöver någon att reflektera tillsammans med.

Kanske lite oartigt dock. Oartigt att skriva detta här.
Jag var bara tvungen...

Värme & samhörighet.

Ja, jag hade ju planerat en hel utläggning om hur man får en människa att skriva. Detta gick mindre bra. Visst, jag har ju mina funderingar och åsikter (denna fråga, hur man får en människa att skriva, fyller mitt tankecentrum, 24/7), och jag skulle ju berätta om dem ikväll, jag var ju på väg...
När jag hade klätt på mig, gått ut och höll på att låsa dörren, hörde jag konversationer i trappen.
Det var Johanna och Anneli, mina klasskamrater. De drack folköl och snackade.
Jag rökte en cigg tillsammans med dem.
- Vill du ha en öl?
- Aa, visst!
Och på det lämnade det. Nu sitter jag hemma hos Anneli och Ellinor.
Vi blev ett helt gäng mot slutet av kvällen.

Det blir nog snart läggdags. Jag, Julia och Sigrid ska åka in till Visby imorgon förmiddag.
En trevlig kväll dock. Värme och samhörighet (vi är ju trots allt poeter hela bunten).
Det blev min flykt från godisskålen, ensamheten och Sex and the City.

Good evening.

Han är mystiken själv.

Jag velar. Å ena sidan vill jag visa upp mina nya fynd (alternativet är att vänta tills allt har torkat, fota och ladda upp), men å andra sidan vill jag inte att ni som inte känner mig ska ta mig för Blondinbella nr 2.

Om en timme är klockan läggdags. Jag kröp ner under täcket samma tid igår kväll, likväl kunde jag inte slita mig från aktuella boken förrän tre timmar senare.
Jag var som en liten zombie när jag kom till skolan imorse, dessutom missade jag frukosten.

Nu ska jag gå hem och skriva en text om hur man får en människa att skriva. Denna Stora Stygga Varg är mystiken själv. Dessutom loggade han ögonblickligen in, när jag skrev hans namn. Imorgon ger jag er en djupdykning. God kväll.

Lite nytt i garderoben.

Hahaha! Vet ni, när jag bloggade tidigare idag, pratade jag om Rickard och pennan. However, när jag gick genom dörren till klassrummet kom Rickard snabbt upp mig. Har ingen aning om varifrån han kom, men mittiallt var han bara där, hack i häl på mig. Jag satte mig ner på min plats och när han passerade lade jag ögonblickligen märke till en sak: han hade hämtat en egen penna under lunchen. Hahaha!

Efter skolan gick vi till Kupan, jag och Sigrid. Shoppade loss lite.
Det blev:
en kortärmad svart, småblommig tröja med diskreta paljetter och urringning i siden.
En brun, småblommig, omlottsblus.
Ett svart linne,
och en beige, unik, väldigt söt liten kavaj.
Och ett skärp, inte att förglömma.

Jag fick kläderna för 140 kr. Helt okej. Tvättade allt med en gång så det är bara att ta i bruk redan imorgon.

Skrämmande likhet och överraskningar.

Idag hade vi första skrivövningen. Det var helt otroligt. Jag har inte haft en handledd skrivövning sedan jag gick andra året på yrkesinstituet.
Överraskande nog så blev jag nervös. Jag bara satt där med pennan i högsta hugg och tänkte "men dela ut papprena någongång då för fan och ge oss en tidsbegränsning!".
När vi vi en stund senare fick klartecken att börja, tog det stopp i mitt huvud. What? Jag har haft handledda skrivövningar en gång i månaden från det att jag var 14 fram till att jag fyllt 17. Det tog bara stopp i mitt huvud och jag satt där med pennan i handen och stirrade på orden och tänkte; vad gör jag nu?
Men jag hann. För en gångs skull så var jag färdig med texten innan tiden runnit ut. Underbart!

När allas texter var färdiga, parades vi ihop två och två för att diskutera varandras texter. Som en liten fläkt av de textsamtal vi kommer ha på fredagar.
Det var kul! Min text blev uppskattad av min samtalspartner, hon hade till och med förstått vilken tanke det var som låg bakom texten.

Ja. Det kom en ny tjej till klassen igår. Terese. Hon är hemskt lik en tjej som i nionde klass var min bästa vän. Alltså verkligen skrämmande lik. Jag misstänker att min gamla kompis bytt identitet och flyttat till Sverige och nu hamnat i samma klass som jag. Shit. Tänk om det verkligen är hon!?
Skämt åsido.

När Terese hade kommit skulle vi alla presentera oss för henne, berätta lite om oss själva.
Jag och Rickard sitter mittemot varandra, närmast Ludvig. I klassrummet alltså. Det är våra platser.
Rickard började med att presentera sig. Jag hade fått en uppfattning om att han var ett eller två år äldre än mig, och helt oväntat kläckte han ur sig att han var född -81! Jag tänkte trilla av stolen. Dessutom envisas han med att alltid låna en penna av mig. Hm... Kan inte låna en penna av hon som sitter bredvid? Nej. Han ska låna min penna. Fast det är helt okej, egentligen.

Skulle vilja berätta mer, men jag hinner tyvärr inte. Vi börjar om fem minuter.
I och för sig har jag ju hela kvällen på mig. Jag får ta och berätta mera då.

Dessa bjuder jag på.

En liten serie. Jag tillåter mig kalla serien "strax-sängdags-bus". Denna serie är mest till för att ni ska se att jag faktiskt mår bra och att jag fortfarande är mitt gamla vanliga jag.

Bildplock.

Sverige ovanifrån.

MANETEN! Julia och maneten. Här bor vi. Andra våningen, i mitten. Gotlands Folkhögskola på Fårösund. Jag och min sambo, Sigrid.

Tack för värmen!

Jag vill börja med att tacka. Tacka nära och kära som kommenterat! Fortsätt i den stilen, det värmer mitt hjärta och min själ. Jag blev så hemskt glad imorse när jag kollade bloggen och såg att jag fått sju kommentarer på senaste inlägget. Det gjorde verkligen min dag! Har tänkt på kommentarerna hela dagen. Värme i min mage.

Jag ljög för den här mannen T igår kväll. Jag ringde för att säga go'natt och han frågade om jag fått hemlängtan. "Näej", svarade jag.
Jag ljög. Yes, igår kväll kom första slaget av hemlängtan. Längtan tillbaka till Ingenstans (frågan: kan man längta tillbaka till den hålan?), till den här mannen T, till katterna, kamraterna, jobbet (!) och... ja. Det var dock inget hårt slag, nej.
Jag och Sigrid var hemma hos hennes mormor igår efter skolan för att hämta mattor och gardiner. Vi blev bjudna på kaffe och kex och satt och pratade. Bara det att se Sigrid och hennes mormor tillsammans, fick mig att utveckla en liten, liten hemlängtan (jag kan ju samtidigt berätta, att genast när vi var på väg därifrån och hade gått en bit, var känslan av hemlängtan spårlöst försvunnen igen).

Gardinerna och mattorna, ja! Vi fick tre par gardiner och en matta av Sigrids mormor. På väg hem gick vi via Ica och investerade i två blommor. Det första vi gjorde när vi kom hem var att riva ner de deprimerande, gråa gardinerna som redan fanns i lägenheten. Vardagsrummet fick ett gräddvitt par gardiner, långa sådana. De bäddade in hela vardagsrummet och passade utmärkt till blommorna i fönstret, soffgruppen och mattan. Sedan hade vi ett grönt par och ett par vita spetsgardiner. Vi delade på de gröna, de var så pass breda. Det blev jättefint! Tänk vad lite blomster och tyg kan göra, fantastiskt!

Kaffehuvudvärk.

Skoldag nummer två var nästan likadan som skoldag nummer ett, om man bortser från uppropet. Brudarna pratar fortfarande bara med varandra (det blir nog annorlunda sedan när vi kommer igång med veckouppgifterna och textsamtalen). Tänk om de är rädda för "Finnbruden"!?

Idag hade vi även hälsolära, tillsammans med allmänna linjen (den linjen Sigrid går). Det finns ett sportcentrum 100 meter från skolan som vi har gratis tillgång till på måndagar och onsdagar. De har både gym, idrottssal och simbassäng, hur bra som helst!

Efter lunchen pratade vi mer ingående om textsamtalen och skrivövningarna. Vi fick sluta tidigt idag, Ludvig tyckte att han hållit oss kvar så länge igår.
Jag lämnade kvar en stund tillsammans med Ludvig när alla andra gått. Pratade böcker, förståss. Han har så härlig dialekt, Ludvig.

När jag sedan kom ut på bakgården för att röka, satt resten av tjejerna i min klass vid utemöblemanget. Jag gjorde inte ens en ansats att gå dit. Jag satte mig utanför dörren på en bänk i solen.
Resten av tiden har jag bara suttit här. Men nu har jag hunnit upp tidsmässigt, i alla fall.
Det är dags för kaffe nu. Det känns i huvudet. Och Sigrid väntar nog på mig hemma, hon har säkert slutat för idag.

Så har jag ju en skrivuppgift att ta hand om också, spännande! (Har hunnit skriva en dikt på hela sommaren, så det känns skönt att äntligen få komma igång igen.)

Ska ta mitt pick och pack och gå de 50 meterna hem nu.
Hoppas ni mår bra, systrar!
Och hoppas ommöblerandet blev fint, mamma! Kom ihåg före- och efterbilderna på din blogg, och hälsa katterna! Ha de bäst!
<3

Första skoldagen.

Igår, måndag, började jag skolan. Sigrid och jag försov oss med en halvtimme, men vi hann bra i tid i alla fall (uppropet blev en halvtimme försenat, så det gick jämnt ut).
Vi åt frukost på skolans restaurang, tillsammans med Julia och Robin (en söt kille som går film). Drack sedan kaffe i kafeterian, och så var det dags för upprop.

När alla klasser och lärare hade presenterats, gick vi till våra klassrum. Vi fick berätta om oss själva och lite om vårt skrivande. Jag var nog lite nervös, berättade bara om när jag börjat poetsiera, men någon ordverkstad, roman eller artiklarna för Kp nämnde jag inte.

Vi åt lunch klassvis. Flickorna på min klass var inte så hemskt pratglada. Eller, de kändes som om de pratade med varandra, dock inte med mig. Någon som var mer villig att prata var enda killen på vår klass, Rickard. Han och jag stod bredvid varandra i matkön, han satte igång en konversation direkt.

Efter maten pratade vår lärare, Ludvig, mycket om textsamtalen vi kommer att ha, delade ut läsordningar och berättade om en utflykt till Fårö, och så fick vi förståss vår första skrivuppgift; Vi ska skriva en text på max en A4, texten ska ha namnet "Destination Gotland" och deadlinen är på fredag kl. 18:00.

När skolan var slut gick jag hem och upptäckte att vi hade besök. Maria hette besöket och är en av Sigrids klasskamrater. Vi drack te tillsammans och hann se halva Sex and the City - the Movie, innan det var dags för middag.
Efter ett besök vid Ica, kollade jag och Sigrid ännu mer Sex and the City. När vi avverkat tre avsnitt var vi dödströtta båda två. Somnade lika fort och gott igårkväll som jag gjorde i lördags.

Maneter och popcorn.

På söndag, vid lunchtid, vaknade jag av telefonen. Det var farmor. Hon hade en massa saker hon ville berätta.
När vi sagt hejdå, klev jag upp och åt frukost. Dushade, och så kom Sigrid tillbaka (hon hade sovit med sin mamma och styvpappa på deras sommarstuga).
Så joinade Julia och vi bestämde att ta en promenad.

Vi hoppade på färjan ut till Fårö, och allting kändes så hemskt overkligt. Dock hemskt på ett bra sätt.
Efter 5 minuter var vi framme. Slog oss ner i solen och rökte massvis med cigaretter och bara pratade.
- Ska vi känna på vattnet? frågade Sigrid, och vi gick till strandkanten.

Det var då jag upptäckte den första; maneten. Jag blev eld och lågor och Sigrid sa att jag kunde hålla i den.
Julia var lite rädd. Hon tyckte maneten var äcklig och kändes konstig. Sigrid skrattade för att jag och Julia skrattade barnalyckligt åt en manet. Hon tyckte det var skumt att vi inte har sådana i Österbotten.
Väl på färjan på väg tillbaka till Fårösund var det hundratals maneter i vattnet. De var verkligen överallt. Stora som små. Coolt!

Sigrid visade oss runt lite i Fårösund och berättade om olika hus och om människorna som bor där och vad som funnits i Fårösund förut, men som numera är försvunnet.
Vi åt middag på en pizzeria. Jag åt ost- och skinkpaj. Tanten som jobbade där var så gullig.

På kvällen köpte vi Polly och poppade popcorn, drack läsk och såg filmen "Love Actually". Myspys indeed!
Bättre början på skolåret kunde vi nog inte få!

Från Vasa till Visby på 5 h & 45 min.

På lördag morgon tidigt, tidigt, tidigt fann vi oss själva utanför flygstationen i Vasa. Gotlandslimpan (ja, tänk att min äldsta syster hade inhandlat Gotlandslimpa!) och yogurten vände sig i magen på mig och jag skulle verkligen ha varit kapabel att röka ett helt paket cigaretter på en gång.
Jag checkade in, väskan blev vägd (600 gram från maxvikten, tänk!) och sedan gick jag och min syster omkring en stund. Texten "Gå ombord!" började snabbt blinka på tvskärmarna och jag var verkligen inte långt ifrån tårarna när jag kramade om min syster och var tvungen att gå.

Så satt jag där på min plats i flygplanet och mitt liv passerade revy i mitt huvud. Sista gången jag skulle få se Österbotten på cirka 4 månader. Vet inte hur vemodigt det kändes egentligen, jag var mest glad. Glad och lycklig över att jag faktiskt har varit så otroligt modig och stark och tagit det här stora steget att bara packa ihop mitt liv och flytta till ett helt okänt ställe för att göra det jag brinner mest för.

En timme senare landade vi på Arlanda i Stockholm. Fick tag på min väska och satte mig på ett kafé för att skriva lite dagbok och äta frukost nummer två.
Så gick jag omkring på Arlanda i tre timmar innan jag fick checka in igen. På min biljett stod det att flyget skulle gå från gate 53. Jag satt utanför gaten och läste skvallertidningar och väntade på att andra passagerare skulle börja flockas utanför gaten, men ingen kom.
Kollade på måfå en av tvskärmarna och återigen blinkade meningen "Gå ombord!". Vad? Flyget skulle gå från gate 58. Tur att jag var uppmärksam i alla fall.

45 minuter senare flög vi in över Visby. Jag kunde knappt tro mina ögon! Det var helt otroligt! Aldrig i mitt liv har jag sett någonting liknande. Och det första jag lade märke till när jag steg av flyget var... just precis; de snåla vindarna. När jag fått min väska tog jag en taxi in till centrum. Taxichauffören berättade lite om Visby och visade mig busstationen. Sedan körde han tillbaka mig till centrum.

Åt en bit mat. Handlade lite nödvändigheter på Coop Forum och satt på en bänk i en halvtimme. Hade velat traska omkring innanför ringmuren en stund, men man går inte långt när man har en packning på 25 kg och dessutom har stigit upp halv fem på morgonen. Så istället begav jag mig till ett kafé. Drack en kopp kaffe och läste Gotlands Guiden i två timmar innan jag traskade iväg till busstationen. Fick vänta en timme på bussen.

Bara bussresan från Visby ut till Fårösund var ett äventyr! Till och med tallarna ser annorlunda ut här (och det är inte bara det att de är vindpinade). Blommor jag inte ens visste fanns! I Slite var det marknad och på vägen tänkte vi köra över en häst. Hästen sprang på vägkanten och när bussen skulle köra om, bestämde sig hästen för att springa över till andra sidan.
17:10 steg jag av bussen på vägen ovanför skolan. Julia kom och mötte upp mig och så gick vi tillsammans till receptionen så jag skulle få mina nycklar till lägenheten.

Packade upp och fick träffa min rumskompis, Sigrid, samt hennes mamma och styvpappa. Senare kom också hennes morföräldrar på besök. Sigrids mamma är härifrån Fårösund, så Sigrids mormor och morfar bor här, bara en liten bit från skolan. Det är shysst. Sigrid vet allt om Fårösund och det mesta om Gotland. Hon svarar på mina knepiga frågor om denna idyll.

Jag somnade i det ögonblick mitt huvud vidrörde kudden den kvällen. Jag var så matt i kroppen. Och så hemskt förväntansfull och ivrig!
Jag vet inte vad som väntar mig här. Jag är här för att utveckla mitt skrivande och också mig själv som människa. Det kommer nog bli hur bra som helst, tror jag.
Nu är det dags för lunch, jag återkommer senare med uppgifter om söndagen och det mest närvpirrande; första skoldagen (som var igår).

Jag har nu entrat Gotland.

Jag sitter i skolans datasal nu. Tillsammans med min rumskompis Sigrid. Resan gick jättebra och det var hur kul som helst att flyga! Lite trött är jag efter alla nya intryck och byte av land, men jag mår bra!

Igår tog vi färjan över till Fårö och såg på maneter. De fanns i hundratal! Tänk att bara en sådan liten grej kan vara helt otrolig! Det är underbart!

Jag skulle vilja berätta så mycket åt er om landskapet och vindarna och blommorna och människorna och lägenheten och, ja... allt!

Tyvärr hinner jag inte. Inte just nu. Ica stänger om 45 min och jag och Sigrid måste handla.
Så mycket kan jag för tillfället berätta om skolan och min utbildning; jag längtar till morgondagen.