Jag drog alltså på mig ett par jeans, trädde en stor ribbstickad tröja över min vinterbleka kropp och med ett par heltäckande solbrillor och fortfarande hemskt vått hår, kastade jag mig ut genom dörren. Ut i februarisolen!
Alida hade tillrett linspastej och var nervös att det skulle lukta linser och curry i hennes hem. Det gjorde det inte. Så jag drog ut henne ur hemmet.
Solen bländade och snön var 150 millimeter djup och det blåste lite från havet och Alida berättade om en teveserie hon sett igår kväll.
Väl framme vid prylboden, fick vi genom en svart text på ett orange papper, veta att prylboden mellan den 10:e februari och 4:e april, har öppet endast på tisdagar och torsdagar.
Inte var vi ledsna för det inte! Vi hade ju fått en fin promenad!
Sedan skiljdes vi åt. Jag fortsatte min färd, mot Bungehallen (ja, lokala Ica, alltså).
På Bungehallen var det så mycket folk att jag blev lätt illamående.
Jag kastade ner två påsar chips i korgen (två påsar, för första gången hittills i mitt liv!).
Och jag slutade inte förvåna mig själv heller där,
nej nej.
När jag kom ut från affären och drog på mig vantarna,
upptäckte jag att det fanns en ljuslila orkidé,
mittemellan chipspåsarna.
Mitt mål nu är att hålla den vid liv, åtminstone fram till att min/mina syster/systrar kommer och hälsar på. Sedan får den dö bäst den vill.
Nu ska jag förtära kaffekopp nr. 2 och titta på min orkidé.
lördag, februari 14, 2009
Nylonstrumpebenen orsakade lidande.
Jag gör en skinka, och firar Alla Hjärtans Dag med att raka benen.
Detta endast på grund av att jag planerar vara lite onykter ikväll.
Varför raka benen när man ämnar vara onykter? kanske ni undrar.
Jo, för att jag således också planerar dra på mig ett par nylonstrumpbyxor.
För en onykter kväll utan nylonstrumpbyxor, existerar ej i mitt huvud.
Kan även tilläggas att under tiden jag eliminerade gorilla-håret på mina klena ben,
hade jag en total repair-inpackning i håret.
När benen var blanka och lena som babyrumpor, hade varmvattnet tagit slut.
Så jag har redan lidit ganska rejält denna vackra lördag.
Nu ska jag klä på mig och sedan hämta min söta Alida.
Vi ska gå och se efter om vi hittar coola tee's för en billig peng.
Detta endast på grund av att jag planerar vara lite onykter ikväll.
Varför raka benen när man ämnar vara onykter? kanske ni undrar.
Jo, för att jag således också planerar dra på mig ett par nylonstrumpbyxor.
För en onykter kväll utan nylonstrumpbyxor, existerar ej i mitt huvud.
Kan även tilläggas att under tiden jag eliminerade gorilla-håret på mina klena ben,
hade jag en total repair-inpackning i håret.
När benen var blanka och lena som babyrumpor, hade varmvattnet tagit slut.
Så jag har redan lidit ganska rejält denna vackra lördag.
Nu ska jag klä på mig och sedan hämta min söta Alida.
Vi ska gå och se efter om vi hittar coola tee's för en billig peng.
Filmjölkens förbannelse.
Igår hände någonting väldigt mystiskt.
Jag handlade nämligen.
Jag hade lite svårt att bestämma mig för om jag skulle köpa jordgubbfilmjölk eller hallonblåbärfilmjölk.
Till slut tog jag en liter hallonblåbär.
Men. När jag kom hem och packade upp, var där iallafall en förpackning jordgubbsfilmjölk?!
Jag ropade rakt ut;
- NEEEEEJ!
Men inte hjälpte det ett dugg.
Jag har precis vaknat och nu ska jag äta jordgubbsfilmjölk med banan (och några mackor och lite frukt) och dricka kaffe (och juice).
Den här dagen kommer bli en bra och rolig dag!
Jag handlade nämligen.
Jag hade lite svårt att bestämma mig för om jag skulle köpa jordgubbfilmjölk eller hallonblåbärfilmjölk.
Till slut tog jag en liter hallonblåbär.
Men. När jag kom hem och packade upp, var där iallafall en förpackning jordgubbsfilmjölk?!
Jag ropade rakt ut;
- NEEEEEJ!
Men inte hjälpte det ett dugg.
Jag har precis vaknat och nu ska jag äta jordgubbsfilmjölk med banan (och några mackor och lite frukt) och dricka kaffe (och juice).
Den här dagen kommer bli en bra och rolig dag!
torsdag, februari 12, 2009
Initiativet.
Innan vi började skriva vår egen encyklopedi, fick vi läsa några förklaringar ur sammanställningen "Encyklopedi för förälskade". Såhär skriver Carl Johan de Geer om ordet Initiativ:
En man och en kvinna befinner sig i samma rum. Att närma sig den andra förefaller, trots inre önskemål, omöjligt för båda parter. Initiativ i denna situation kan vara av olika slag. Själsligt initiativ såsom poesi. Eller fysiskt initiativ, som att ramla omkull, drabbas av blödande sår, flytta tunga möbler eller på annat sätt väcka uppseende rent fysiskt. Varför göra saken så invecklad, frågar ni. Svaret är enkelt: en osynlig mur skiljer dem åt.
Vi skrattade gott. Vi gillar Carl Johan de Geer!
En man och en kvinna befinner sig i samma rum. Att närma sig den andra förefaller, trots inre önskemål, omöjligt för båda parter. Initiativ i denna situation kan vara av olika slag. Själsligt initiativ såsom poesi. Eller fysiskt initiativ, som att ramla omkull, drabbas av blödande sår, flytta tunga möbler eller på annat sätt väcka uppseende rent fysiskt. Varför göra saken så invecklad, frågar ni. Svaret är enkelt: en osynlig mur skiljer dem åt.
Vi skrattade gott. Vi gillar Carl Johan de Geer!
Att skriva; Encyklopedi.
Idag har vi fått skriva en helt egen encyklopedi. Ämnet var skrivande (SHUHEEW!), sedan spånade vi ord. När hela tavla var full av ord fick vi välja ord i tur och ordning. Jag valde orden LÖGN, ENSAMHET, CIGARETTER, KAFFE och BEROENDE.
Nedan följer mina förklaringar.
Lögn. En välanvänd och ofta tilltagen metod. Rekomenderad att användas flitigt inom poesin och prosan, förutsatt att målgruppen går på den.
Ensamhet. Behöver inte alltid bära en negativ laddning. Ensamheten uttrycker sig bäst i samband med skapande av skönlitteratur. Förödande och samtidigt livsviktig.
Cigaretter. Om man befinner sig på trappen, med en cigarett mellan läpparna mitt i natten, kan de ensamma varelserna bakom knuten känna lukten av en (de ensamma varelserna i sammanhanget är orden). Således är det tacksamt att röka cigaretter, eftersom orden kommer fram till en. Bör tilläggas att de är beroendeframkallande.
Kaffe. En dryck som kan förtäras varm, likväl kall. Den är god. Den finska verisionen dock snäppet godare än den svenska. Bra att ha till hands om man har en lång skrivsession framför sig, ty den gör en pigg. Om man vill undvika diarre; rekomenderat dagsintag max 16 stora koppar. Gör sig väldigt bra tillsammans med en cigarett. Även denna produkt är beroendeframkallande.
Beroende. Njutningen och tillfredsställelsen som uppstår genom att skriva ord på papper, är svår att slita sig ifrån. Det blir värre med åren. Man blir beroende av skrivandet på samma sätt som man blir av cigaretter och kaffe, men sällan avvänjer poeten sig från skrivandet.
Efterhand blev jag inspirerad av Nils och fortsatte på samma spår, men inom ett annat ämne. Jag skrev om snö (det har snöat här hela kvällen igår, hela natten och ännu nu på dagen. Var inte våren precis på väg?).
Snö. Vit tjock dimma och kristalliserat vatten. Kan vara både underbart och riktigt förfärligt. Snön kan orsaka problem när det kommer till människors konversationer, eftersom pratbubblorna blir skymda av snön som virvlar. Detta kan undvikas genom att stå nära varandra när man pratar, så man ser vad det står i pratbubblorna, istället för att stå på varsin sida av en parkering.
Nedan följer mina förklaringar.
Lögn. En välanvänd och ofta tilltagen metod. Rekomenderad att användas flitigt inom poesin och prosan, förutsatt att målgruppen går på den.
Ensamhet. Behöver inte alltid bära en negativ laddning. Ensamheten uttrycker sig bäst i samband med skapande av skönlitteratur. Förödande och samtidigt livsviktig.
Cigaretter. Om man befinner sig på trappen, med en cigarett mellan läpparna mitt i natten, kan de ensamma varelserna bakom knuten känna lukten av en (de ensamma varelserna i sammanhanget är orden). Således är det tacksamt att röka cigaretter, eftersom orden kommer fram till en. Bör tilläggas att de är beroendeframkallande.
Kaffe. En dryck som kan förtäras varm, likväl kall. Den är god. Den finska verisionen dock snäppet godare än den svenska. Bra att ha till hands om man har en lång skrivsession framför sig, ty den gör en pigg. Om man vill undvika diarre; rekomenderat dagsintag max 16 stora koppar. Gör sig väldigt bra tillsammans med en cigarett. Även denna produkt är beroendeframkallande.
Beroende. Njutningen och tillfredsställelsen som uppstår genom att skriva ord på papper, är svår att slita sig ifrån. Det blir värre med åren. Man blir beroende av skrivandet på samma sätt som man blir av cigaretter och kaffe, men sällan avvänjer poeten sig från skrivandet.
Efterhand blev jag inspirerad av Nils och fortsatte på samma spår, men inom ett annat ämne. Jag skrev om snö (det har snöat här hela kvällen igår, hela natten och ännu nu på dagen. Var inte våren precis på väg?).
Snö. Vit tjock dimma och kristalliserat vatten. Kan vara både underbart och riktigt förfärligt. Snön kan orsaka problem när det kommer till människors konversationer, eftersom pratbubblorna blir skymda av snön som virvlar. Detta kan undvikas genom att stå nära varandra när man pratar, så man ser vad det står i pratbubblorna, istället för att stå på varsin sida av en parkering.
onsdag, februari 11, 2009
Svikt.
I skolan har vi pratat om prosadikter och brevromaner.
Då tänker jag på brevet hon skickade
från Fårösund,
till New York.
Jag tänker på den avslutande meningen i brevet,
frågan;
"Varför litade du inte på mig?".
Inte anklagande, nej.
Nu, med facit i hand, vet hon ju att han hade all rätt att inte lita på henne.
Men då, på den tiden, var det frustrerande och dödande och hon förstod inte alls varför.
Och nu undrar hon.
Vad var det som utlöste det där sviktandet?
Dessutom har jag fått riktit bra idéer.
Kreativitet i överflöd, må jag säga!
Det är mulet och kallt och det blåser lite grann,
men jag ska byta om nu och gå ut i skogen.
Då tänker jag på brevet hon skickade
från Fårösund,
till New York.
Jag tänker på den avslutande meningen i brevet,
frågan;
"Varför litade du inte på mig?".
Inte anklagande, nej.
Nu, med facit i hand, vet hon ju att han hade all rätt att inte lita på henne.
Men då, på den tiden, var det frustrerande och dödande och hon förstod inte alls varför.
Och nu undrar hon.
Vad var det som utlöste det där sviktandet?
Dessutom har jag fått riktit bra idéer.
Kreativitet i överflöd, må jag säga!
Det är mulet och kallt och det blåser lite grann,
men jag ska byta om nu och gå ut i skogen.
tisdag, februari 10, 2009
Minitsunami.
Jag skulle nyss till att skölja färg ur håret.
Hade ingen större lust att naken hoppa in i duschen så här dags (med stor risk för att varmvattnet tar slut),
så jag ställde mig bredbent, framstupa, med endast huvudet i duschen.
Färgen blandades ut med vattnet och rann ner i golvsilen.
Mina strumpor blev lite blöta, man lyckas ju alltid stänka lite.
När ingen mer färg fanns att skölja ur,
virade jag ett badlakan runt mitt huvud, ställde mig upp,
och upptäckte att
hela badrumsgolvet var täckt av vatten.
Så nu har jag skurat.
Men va e no betär enn he,
en sen tisdagkväll som denna?
Idag har jag köpt ett par Cheap Monday-jeans för 40 spänn.
Viltsu skulle ha sagt; He va kaap.
Nu ska jag sova.
Hade ingen större lust att naken hoppa in i duschen så här dags (med stor risk för att varmvattnet tar slut),
så jag ställde mig bredbent, framstupa, med endast huvudet i duschen.
Färgen blandades ut med vattnet och rann ner i golvsilen.
Mina strumpor blev lite blöta, man lyckas ju alltid stänka lite.
När ingen mer färg fanns att skölja ur,
virade jag ett badlakan runt mitt huvud, ställde mig upp,
och upptäckte att
hela badrumsgolvet var täckt av vatten.
Så nu har jag skurat.
Men va e no betär enn he,
en sen tisdagkväll som denna?
Idag har jag köpt ett par Cheap Monday-jeans för 40 spänn.
Viltsu skulle ha sagt; He va kaap.
Nu ska jag sova.
måndag, februari 09, 2009
I remember mama said.
Allting började en vårdag för några år sedan (sisådär sex, sju?). Jag var nyung och upprorisk och gjorde allt i min makt för att gå motströms. Det var på den tiden när jag tjuvrökte på allmänna tak och bakom flagnande staket.
Det var lördag förmiddag och solen sken och det var varmt ute och jag hade precis invigt min vårjacka. De asfalterade vägarna i Ingenstans var fortfarande täckta av sand och grus och min kickboard hade inte sett dagsljus sedan slutet av september.
Allting började den där soliga lördagsförmiddagen när mamma och jag var ute och gick. Vi gjorde en avstickare till The Place Where It Used To Happen (ja, centrum av Ingenstans) för att handla lite smått och gott. Och kattmat.
Radio Nova var sedvanligt inställd all over the place och jag minns fortfarande vilka sneakers jag hade och hur min EDT doftade.
Jag släntrade omkring bland hyllorna och dagdrömde om pojkar. Mamma var på bra humör och vi skrattade där bland hyllorna.
Plötsligt var jag tvungen att stanna upp, stelna till mitt i en rörelse, tvungen att lyfta handen för att mamma skulle förstå att nu skulle hon hålla käften.
En feel good låt. En dansvänlig melodi. En sång att le och skratta till.
Och mittiallt var hela det där ögonblicket fullständigt perfekt. Oersättligt.
Det var som om jag genast insåg vad meningen med livet egentligen var.
Kanske kunde man säga att mitt liv började där. Den där soliga lördagsförmiddagen när jag och mamma skrattade bland hyllorna när vi skulle handla kattmat. Kanske mitt liv började där.
Vi tog den långa vägen hem sedan. Sången fanns hela tiden i mitt huvud och solen sken och jag var varm i kroppen och vinden lekte i mitt hår och jag hade precis invigt min vårjacka. Det var en lycklig dag. Och kanske kunde man säga att mitt liv började där.
När jag hade fått av mig mina sneakers innanför dörren, startade jag genast datorn. Jag frågade mamma, och visst, visst visste hon vad den där låten hette. Så jag laddade ner den. Det tog inte ens en minut.
Hela eftermiddagen spenderade jag i vardagsrummet. Med att dansa mig yr till den där sången. Till den där melodin. Den som fick mig att le och skratta.
Allting började den där vårdagen för några år sedan.
Det har gått sisådär sex, sju år sedan jag för första gången hörde den där sången. Den blev ett betydande soundtrack i mitt liv. Något jag alltid går tillbaka till när jag känner mig deprimerad. Det är ingen skillnad hur dåligt jag än mår, för när jag hör den där låten, är det som om jag återupplever den där soliga lördagsförmiddagen bland hyllorna med mamma.
Det var lördag förmiddag och solen sken och det var varmt ute och jag hade precis invigt min vårjacka. De asfalterade vägarna i Ingenstans var fortfarande täckta av sand och grus och min kickboard hade inte sett dagsljus sedan slutet av september.
Allting började den där soliga lördagsförmiddagen när mamma och jag var ute och gick. Vi gjorde en avstickare till The Place Where It Used To Happen (ja, centrum av Ingenstans) för att handla lite smått och gott. Och kattmat.
Radio Nova var sedvanligt inställd all over the place och jag minns fortfarande vilka sneakers jag hade och hur min EDT doftade.
Jag släntrade omkring bland hyllorna och dagdrömde om pojkar. Mamma var på bra humör och vi skrattade där bland hyllorna.
Plötsligt var jag tvungen att stanna upp, stelna till mitt i en rörelse, tvungen att lyfta handen för att mamma skulle förstå att nu skulle hon hålla käften.
En feel good låt. En dansvänlig melodi. En sång att le och skratta till.
Och mittiallt var hela det där ögonblicket fullständigt perfekt. Oersättligt.
Det var som om jag genast insåg vad meningen med livet egentligen var.
Kanske kunde man säga att mitt liv började där. Den där soliga lördagsförmiddagen när jag och mamma skrattade bland hyllorna när vi skulle handla kattmat. Kanske mitt liv började där.
Vi tog den långa vägen hem sedan. Sången fanns hela tiden i mitt huvud och solen sken och jag var varm i kroppen och vinden lekte i mitt hår och jag hade precis invigt min vårjacka. Det var en lycklig dag. Och kanske kunde man säga att mitt liv började där.
När jag hade fått av mig mina sneakers innanför dörren, startade jag genast datorn. Jag frågade mamma, och visst, visst visste hon vad den där låten hette. Så jag laddade ner den. Det tog inte ens en minut.
Hela eftermiddagen spenderade jag i vardagsrummet. Med att dansa mig yr till den där sången. Till den där melodin. Den som fick mig att le och skratta.
Allting började den där vårdagen för några år sedan.
Det har gått sisådär sex, sju år sedan jag för första gången hörde den där sången. Den blev ett betydande soundtrack i mitt liv. Något jag alltid går tillbaka till när jag känner mig deprimerad. Det är ingen skillnad hur dåligt jag än mår, för när jag hör den där låten, är det som om jag återupplever den där soliga lördagsförmiddagen bland hyllorna med mamma.
”And when I feel that I, I can’t go on, well these precious words keep me hangin’ on.”
Såhär.
Under sju dagar är antalet sidladdningar av bloggen uppe i åttahundratjugosex. Jag undrar vilka ni läsare är?
Jag sitter i skolan och dricker kaffe och ute lyser solen.
Det ser nästan ut som om det är vår.
Springet i benen kommer småningom tillbaka.
Nu ska jag ta mig kragen och skriva dialog.
Någonting jag noterade i slutet av förra veckan var, att i en kort utläggning om Travis Pastranas konster, använde min vän Johan ordet "såhär" nio gånger.
Det kan vara bra att veta i ett senare skede.
Jag sitter i skolan och dricker kaffe och ute lyser solen.
Det ser nästan ut som om det är vår.
Springet i benen kommer småningom tillbaka.
Nu ska jag ta mig kragen och skriva dialog.
Någonting jag noterade i slutet av förra veckan var, att i en kort utläggning om Travis Pastranas konster, använde min vän Johan ordet "såhär" nio gånger.
Det kan vara bra att veta i ett senare skede.
söndag, februari 08, 2009
Bestyr överstyr.
Idag har vi varit lite skeptiska gentemot mangaporr. Att detta överhuvudtaget förekommer är ju ganska mystiskt. I forskningssyfte surfade vi in på redtube och snabbt hittade vi hur många sidor som helst. Vi hittade en video som bara var fyra minuter kort. Men inte ens de ynka minuterna klarade vi av att se.
Vi förundrades över att det faktiskt finns människor där ute som blir upphetsade av detta. Det är ju helt absurt! Men sen finns det ju människor som blir upphetsade av mycket mer konstiga saker också.
Sedan storstädade vi, såsom sig bör på söndagar. Kastade ut mattor på vädring och städade toaletten och dammsög och skurade.
Medans jag duschade, stekte Julia potatismos och fisk.
Det smakade bra med potatismos och fisk efter städningen.
När vi hade ätit och dukat av fick jag lust att köpa något.
Jag surfade omkring på Levykauppa Äx, och förstå min förvåning och glädje när jag hittade härliga filmen Helmiä ja Sikoja för endast 3,90€!
Jag beställde den genast. Med portot blev det inte mer än 6,40€. Jag tyckte det var överkommligt. Dagens fynd!
Äntligen har Julia tagit sig i kragen och uppdaterat sin blogg!
Och sen har ännu en vän börjat blogga.
Spana in!
Vi förundrades över att det faktiskt finns människor där ute som blir upphetsade av detta. Det är ju helt absurt! Men sen finns det ju människor som blir upphetsade av mycket mer konstiga saker också.
Sedan storstädade vi, såsom sig bör på söndagar. Kastade ut mattor på vädring och städade toaletten och dammsög och skurade.
Medans jag duschade, stekte Julia potatismos och fisk.
Det smakade bra med potatismos och fisk efter städningen.
När vi hade ätit och dukat av fick jag lust att köpa något.
Jag surfade omkring på Levykauppa Äx, och förstå min förvåning och glädje när jag hittade härliga filmen Helmiä ja Sikoja för endast 3,90€!
Jag beställde den genast. Med portot blev det inte mer än 6,40€. Jag tyckte det var överkommligt. Dagens fynd!
Äntligen har Julia tagit sig i kragen och uppdaterat sin blogg!
Och sen har ännu en vän börjat blogga.
Spana in!
Inför mötet med John Blund.
Filmen var dålig, te't var äckligt och det blev bara game over hela tiden när jag spelade Castlevania. Dessutom har jag brutit en nagel.
Nåja. Sova borde jag väl lyckas rätt bra med i alla fall... hoppas jag.
Godnatt!
Nåja. Sova borde jag väl lyckas rätt bra med i alla fall... hoppas jag.
Godnatt!
De svenska unga männen och det finska godiset.
Det är en helt vanlig skoldag. Det är fika.
Jag sitter tillsammans med Johan i kafeterian.
Johan läser tidningen och jag gör egentligen ingenting. Tittar mig mest omkring.
Nils släntrar in i kafeterian, utbrister, när han får syn på mig:
- Ja vill ha Tupla!
Varefter Johan lutar sig över bordet och kvider:
- Åh, jag vill ha Pätkis!
Snacka om att de svenska unga männen föll för det finska godiset!
(Och jag förstår dem, Marabous slemmiga chokladkakor är ju inte något man hänger i granen precis...)
Jag sitter tillsammans med Johan i kafeterian.
Johan läser tidningen och jag gör egentligen ingenting. Tittar mig mest omkring.
Nils släntrar in i kafeterian, utbrister, när han får syn på mig:
- Ja vill ha Tupla!
Varefter Johan lutar sig över bordet och kvider:
- Åh, jag vill ha Pätkis!
Snacka om att de svenska unga männen föll för det finska godiset!
(Och jag förstår dem, Marabous slemmiga chokladkakor är ju inte något man hänger i granen precis...)
lördag, februari 07, 2009
Lördag kväll.
Jag har bland annat diskat och tvättat kläder och druckit kaffe och umgåtts med Johanna och Liv och Julia och lagat mat och ätit mat och handlat semlor och tittat på Melodifestivalen och spelat Castlevania.
Någonting i min nacke har nog kommit i kläm.
Har plågats av huvudvärk hela dagen.
Det strålar liksom ut i nacken.
Men. Utöver huvudvärken är allting riktigt härligt!
Nu ska jag glida ner till bottenvåningen och dricka te och titta på film.
Efter filmen låter jag sängen ta över.
Någonting i min nacke har nog kommit i kläm.
Har plågats av huvudvärk hela dagen.
Det strålar liksom ut i nacken.
Men. Utöver huvudvärken är allting riktigt härligt!
Nu ska jag glida ner till bottenvåningen och dricka te och titta på film.
Efter filmen låter jag sängen ta över.
Umgängde med unga kvinnor.
Jag vaknade halv elva. Jag hade drömt om två män. Och en blandning av Fårösund och Rådhusgatan hemma i stan. En gammal kombo. Och två kattungar.
Jag slumrade en timme. Sedan klev jag upp och tinade blåbär och bröd och gjorde iordning frukost.
Nu är jag mätt.
Har druckit smultron- och vaniljte och rökt mentolcigarett på trappen.
En dimma letade sig in över ön redan i förrgår. Dimman ligger fortfarande kvar.
Igår kväll handlade jag mat.
Läste i soffan hemma.
Gick till skolan sedan
gjorde popcorn och te
och såg filmen Låt den rätte komma in
tillsammans med några klasskamrater.
Filmen var en stor besvikelse,
vi hade väl haft för stora förväntningar.
Sedan gick jag hem och somnade.
Jag tänkte igår att livet är så oförutsägbart.
Man tror man vet vem man är,
men vet man?
För ett år sedan spenderade jag mina kvällar och helger
med mina pojkkompisar och de unga männen och andra män.
Umgicks mest med det motsatta könet.
Nu satt jag i tv:rummet, tillsammans med sju unga kvinnor,
åt popcorn och tittade på film.
Och jag tittade lite i smyg på de unga kvinnorna
och tänkte att jag ju tycker om dem,
att jag trivs med dem.
Tänkte att
jaha, besynnerligt egentligen och aldrig hade jag kunnat förutse, men detta är mitt liv nu och jag trivs och mår bra
Nu ska jag lyssna på Frusciante medan jag diskar.
Jag slumrade en timme. Sedan klev jag upp och tinade blåbär och bröd och gjorde iordning frukost.
Nu är jag mätt.
Har druckit smultron- och vaniljte och rökt mentolcigarett på trappen.
En dimma letade sig in över ön redan i förrgår. Dimman ligger fortfarande kvar.
Igår kväll handlade jag mat.
Läste i soffan hemma.
Gick till skolan sedan
gjorde popcorn och te
och såg filmen Låt den rätte komma in
tillsammans med några klasskamrater.
Filmen var en stor besvikelse,
vi hade väl haft för stora förväntningar.
Sedan gick jag hem och somnade.
Jag tänkte igår att livet är så oförutsägbart.
Man tror man vet vem man är,
men vet man?
För ett år sedan spenderade jag mina kvällar och helger
med mina pojkkompisar och de unga männen och andra män.
Umgicks mest med det motsatta könet.
Nu satt jag i tv:rummet, tillsammans med sju unga kvinnor,
åt popcorn och tittade på film.
Och jag tittade lite i smyg på de unga kvinnorna
och tänkte att jag ju tycker om dem,
att jag trivs med dem.
Tänkte att
jaha, besynnerligt egentligen och aldrig hade jag kunnat förutse, men detta är mitt liv nu och jag trivs och mår bra
Nu ska jag lyssna på Frusciante medan jag diskar.
fredag, februari 06, 2009
Hon står ensam på balkongen.
På torsdagar får vi en skrivuppgift av någon av våra handledare. Senast 17:00, på fredagkvällen veckan därpå, ska texten vara inlämnad till klasskamraterna i ens textsamtalsgrupp + handledaren som kommer hålla i textsamtalet. Textsamtalet är det centrala på en skrivarlinje.
Det är inte ett måste att följa uppgiften som vi fått, den fungerar mer som ett hjälpmedel.
Ludde säger alltid att "det viktiga är inte vad ni skriver, utan att ni skriver".
Förra veckan var Malin här, så det var hon som gav oss skrivuppgiften som skulle vara inlämnad senast idag.
Uppgiften: Skriv en prosatext om en person som står ensam på en balkong. Ingenting särskilt händer. Valfritt perspektiv.
Här är texten jag lämnade in idag. Den har ännu ingen titel.
Egentligen är det ganska tyst. Egentligen inte.
Det är lördag natt. De flesta står redan i kö till de mest populära krogarna. Några få bilar glider omkring på gatan nedanför. Slirar i den nyfallna snön.
Det är lördag natt och det är tyst och snön faller men det är inte kallt. Egentligen.
Hon står på balkongen och röker. Drar djupa bloss och väntar på sin älskade.
Med korsade armar över bröstet, blickar hon ut över trädkronorna som långsamt täcks av snö. Snön glittrar i det orangea skenet från gatlyktorna. Stadshusets stora fönster gapar mörka. Snömolnen reflekterar ljuset från stan. Det är en vacker natt. Och ganska tyst.
Hon ler lite grann när hon tänker på sin älskade. Han som snart kommer komma.
Han är på väg att sticka nyckeln i låset när han hör någon småspringa ner för trappen. Ljudet av skosulor mot trappen tystnar. Han ser sig om.
Där står en kvinna. Han känner igen henne. Hon ser arg ut. Arg och påverkad. Av någonting.
- Voi satans ungdomar! Ni me era vittus bileet!
Han förstår inte. Han kom ju nyss.
- Bileet?
- Ja vet nog att de e ni som härjar i bastun. Ha ni nångång tänkt på att andra kanske också vill använd den?
- Ja ha int vari i bastun här ida.
- Hördu! Försök int! Ja vet nog att de e du å dina kaverin som bruk va där. Varje helg e de samma sak.
Nu tar tålamodet slut. Kvinnan kommer närmre, och fortsätter.
- Å ni får slut av me att kast tobaksfimpar från balkongen! E ni så vittus dum så ni int förstår att de bor andra i dehä huse också? Satans ungdom!
- Alltså nu vet ja int va du pratar om, ja röker int ens!
- Försök int! Nästa gång ringer ja polisen!
Kvinnan vänder och börjar gå uppför trappen. Hon mumlar något ohörbart. Det är orättvist. Hon lyssnar ju inte ens på honom. Han stoppar nyckeln i fickan och följer efter.
Balkongdörren står öppen och hon lyssnar efter ljud i trapphuset. Han borde komma snart.
Hon drar ett sista drag av cigaretten och fimpar sedan i askkoppen. Går in, drar igen balkongdörren.
Hon släcker i köket och lägger sig sedan i sovrummet. Utan att dra ner rullgardinen.
Hon betraktar snön som faller. Långsamt och virvlande och hon tänker på sin älskade. Hur kall hans näsa kommer vara när han kommer. Rödbrusiga, kalla kinder. Hon tänker att hon ska kyssa honom varm.
- Vi ska kunna red ut dehär utan att dra in polisen! E du nu helt säker på att de ha vari oljud nere hos oss?
Hon ignorerar honom totalt. Mumlar bara ilsket för sig själv.
Dörren till hennes lägenhet står på glänt. Ljudet av en tv strömmar ut i trapphuset. Hon går in genom dörren. Pratar med någon. Han väntar utanför. Vill inte alls att hon ringer polisen. Vill bara reda ut missförståndet.
En stor man uppenbarar sig i dörröppningen.
Han hinner inte ens öppna munnen innan mannen har tagit ett fast grepp om hans nacke.
Hon är sömnig när hon hör ljudet av nyckeln i låset. Häver sig upp. Han ler inte när han möter hennes blick. Sparkar bara av sig skorna och går ut i vardagsrummet. Andfådd.
- Älskling, försöker hon.
Får inget svar.
Hon hittar honom på soffkanten med ansiktet i händerna.
Hon stelnar till när hon ser blodet på hans händer.
- Va… va ha hänt?
Han andas tungt och hon sjunker ner på knä framför honom, försöker trösta. Men det går inte.
Lampan i badrummet har gått sönder. Han duschar med öppen dörr. Hon sitter på sängen, trevar med händerna. Kan inte längre tänka på snön som virvlar vackert utanför. Bara på blodet som späds ut av vattnet och försvinner ner i golvsilen. Det tystnar.
Efter ett tag kommer han ut. Knutet röd- och vitrandigt badlakan kring höften. Han försöker le. Hon fångar in hans blick. Känner blicken hon ger honom.
Hon makar sig närmre när han satt sig på sängkanten med ryggen mot henne. Lägger armarna om honom och kysser försiktigt bort vattendropparna. Mjukt. Han doftar grädde. Han är varm. Mjuk och len. Hans knogar har svullnat.
Medan han sänker huvudet
följer hon små ärr med pekfingret. Små, små ärr över hans ryggtavla.
Och hon tänker, att när hon följer de små ärren med pekfingret, lär hon sig någonting nytt om honom.
Det är inte ett måste att följa uppgiften som vi fått, den fungerar mer som ett hjälpmedel.
Ludde säger alltid att "det viktiga är inte vad ni skriver, utan att ni skriver".
Förra veckan var Malin här, så det var hon som gav oss skrivuppgiften som skulle vara inlämnad senast idag.
Uppgiften: Skriv en prosatext om en person som står ensam på en balkong. Ingenting särskilt händer. Valfritt perspektiv.
Här är texten jag lämnade in idag. Den har ännu ingen titel.
Egentligen är det ganska tyst. Egentligen inte.
Det är lördag natt. De flesta står redan i kö till de mest populära krogarna. Några få bilar glider omkring på gatan nedanför. Slirar i den nyfallna snön.
Det är lördag natt och det är tyst och snön faller men det är inte kallt. Egentligen.
Hon står på balkongen och röker. Drar djupa bloss och väntar på sin älskade.
Med korsade armar över bröstet, blickar hon ut över trädkronorna som långsamt täcks av snö. Snön glittrar i det orangea skenet från gatlyktorna. Stadshusets stora fönster gapar mörka. Snömolnen reflekterar ljuset från stan. Det är en vacker natt. Och ganska tyst.
Hon ler lite grann när hon tänker på sin älskade. Han som snart kommer komma.
Han är på väg att sticka nyckeln i låset när han hör någon småspringa ner för trappen. Ljudet av skosulor mot trappen tystnar. Han ser sig om.
Där står en kvinna. Han känner igen henne. Hon ser arg ut. Arg och påverkad. Av någonting.
- Voi satans ungdomar! Ni me era vittus bileet!
Han förstår inte. Han kom ju nyss.
- Bileet?
- Ja vet nog att de e ni som härjar i bastun. Ha ni nångång tänkt på att andra kanske också vill använd den?
- Ja ha int vari i bastun här ida.
- Hördu! Försök int! Ja vet nog att de e du å dina kaverin som bruk va där. Varje helg e de samma sak.
Nu tar tålamodet slut. Kvinnan kommer närmre, och fortsätter.
- Å ni får slut av me att kast tobaksfimpar från balkongen! E ni så vittus dum så ni int förstår att de bor andra i dehä huse också? Satans ungdom!
- Alltså nu vet ja int va du pratar om, ja röker int ens!
- Försök int! Nästa gång ringer ja polisen!
Kvinnan vänder och börjar gå uppför trappen. Hon mumlar något ohörbart. Det är orättvist. Hon lyssnar ju inte ens på honom. Han stoppar nyckeln i fickan och följer efter.
Balkongdörren står öppen och hon lyssnar efter ljud i trapphuset. Han borde komma snart.
Hon drar ett sista drag av cigaretten och fimpar sedan i askkoppen. Går in, drar igen balkongdörren.
Hon släcker i köket och lägger sig sedan i sovrummet. Utan att dra ner rullgardinen.
Hon betraktar snön som faller. Långsamt och virvlande och hon tänker på sin älskade. Hur kall hans näsa kommer vara när han kommer. Rödbrusiga, kalla kinder. Hon tänker att hon ska kyssa honom varm.
- Vi ska kunna red ut dehär utan att dra in polisen! E du nu helt säker på att de ha vari oljud nere hos oss?
Hon ignorerar honom totalt. Mumlar bara ilsket för sig själv.
Dörren till hennes lägenhet står på glänt. Ljudet av en tv strömmar ut i trapphuset. Hon går in genom dörren. Pratar med någon. Han väntar utanför. Vill inte alls att hon ringer polisen. Vill bara reda ut missförståndet.
En stor man uppenbarar sig i dörröppningen.
Han hinner inte ens öppna munnen innan mannen har tagit ett fast grepp om hans nacke.
Hon är sömnig när hon hör ljudet av nyckeln i låset. Häver sig upp. Han ler inte när han möter hennes blick. Sparkar bara av sig skorna och går ut i vardagsrummet. Andfådd.
- Älskling, försöker hon.
Får inget svar.
Hon hittar honom på soffkanten med ansiktet i händerna.
Hon stelnar till när hon ser blodet på hans händer.
- Va… va ha hänt?
Han andas tungt och hon sjunker ner på knä framför honom, försöker trösta. Men det går inte.
Lampan i badrummet har gått sönder. Han duschar med öppen dörr. Hon sitter på sängen, trevar med händerna. Kan inte längre tänka på snön som virvlar vackert utanför. Bara på blodet som späds ut av vattnet och försvinner ner i golvsilen. Det tystnar.
Efter ett tag kommer han ut. Knutet röd- och vitrandigt badlakan kring höften. Han försöker le. Hon fångar in hans blick. Känner blicken hon ger honom.
Hon makar sig närmre när han satt sig på sängkanten med ryggen mot henne. Lägger armarna om honom och kysser försiktigt bort vattendropparna. Mjukt. Han doftar grädde. Han är varm. Mjuk och len. Hans knogar har svullnat.
Medan han sänker huvudet
följer hon små ärr med pekfingret. Små, små ärr över hans ryggtavla.
Och hon tänker, att när hon följer de små ärren med pekfingret, lär hon sig någonting nytt om honom.
Efter en natt i Nils' bil...
… återfinns nu Nils’ DS i min ägo. Således kommer jag mestadels spendera min helg med att spela Castlevania. Och kanske även lite Zelda. För också det spelet har Nils försett mig med. Det kallar jag vänskap.
Everybody gets their way.
WHÄÄÄ!
Jag loggade nyss in på min nätbank bara för skojs skull,
och upptäckte plötsligt att där fanns EN MASSA PENGAR!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till!
Huhhu! WHIE!
Jag loggade nyss in på min nätbank bara för skojs skull,
och upptäckte plötsligt att där fanns EN MASSA PENGAR!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till!
Huhhu! WHIE!
Det är konstigt ibland.
Det är så konstigt ibland.
För mittiallt slår det mig att jag är väldigt långt hemifrån.
Att jag inte kan ta bussen hem, bara för en helg,
om jag så skulle ha lust.
När jag kommer på att jag är väldigt långt hemifrån,
blir jag alltid lite smått panikslagen.
Bara för en stund sedan,
i klassrummet,
när vi lyssnade på Jack Johnson,
tänkte jag på förra våren
på mina systrar och mina vänner och snickeriet och Stora Stygga Vargen
och jag smålog,
för jag tyckte att det var en väldigt fin tid.
Jag var väldigt lycklig då
och jag smålog när jag tänkte på allt det där.
Det kändes så nära.
Och mittiallt slog det mig att jag ju
låg i soffan i klassrummet i skolan i Fårösund på Gotland
mitt i Östersjön
och jag bläddrade i antologin som förra årets skrivarlinje gav ut
och jag föll pladask för David Poohls dikt ”Jag bygger med dessa ord”
och det var varmt i min mage
och jag insåg att jag var,
väldigt långt hemifrån
och då blev jag lite panikslagen
och det kändes lite konstigt.
Så där som det känns ibland.
För mittiallt slår det mig att jag är väldigt långt hemifrån.
Att jag inte kan ta bussen hem, bara för en helg,
om jag så skulle ha lust.
När jag kommer på att jag är väldigt långt hemifrån,
blir jag alltid lite smått panikslagen.
Bara för en stund sedan,
i klassrummet,
när vi lyssnade på Jack Johnson,
tänkte jag på förra våren
på mina systrar och mina vänner och snickeriet och Stora Stygga Vargen
och jag smålog,
för jag tyckte att det var en väldigt fin tid.
Jag var väldigt lycklig då
och jag smålog när jag tänkte på allt det där.
Det kändes så nära.
Och mittiallt slog det mig att jag ju
låg i soffan i klassrummet i skolan i Fårösund på Gotland
mitt i Östersjön
och jag bläddrade i antologin som förra årets skrivarlinje gav ut
och jag föll pladask för David Poohls dikt ”Jag bygger med dessa ord”
och det var varmt i min mage
och jag insåg att jag var,
väldigt långt hemifrån
och då blev jag lite panikslagen
och det kändes lite konstigt.
Så där som det känns ibland.
torsdag, februari 05, 2009
Fina tider.
Det första som hände idag var att jag fick en jättefin komplimang. Dessutom av en jättefin människa.
I skolan fortsatte vi läsa om den gotiska litteraturen. Jag skämdes över att jag tyckte att det var tråkigt och därför satt och spelade Castlevania på min lånade DS istället. Det var pinsamt när vår gästlärare Pär frågade någonting av mig, och jag precis höll på att besegra ett monster och sa ”Va!?” alldeles för högt. Men jag har ingen annan än mig själv att skylla.
På fikat gjorde jag och Johan affärer. Han lånade ut en laddare till mig och jag gav honom en Pätkis. Sedan drack vi te och rökte.
Jag åt lunch med Julia. Vi satt tillsammans med Johanna och Johanna och diskussionen rörde svampar och ägg. När Johanna och Johanna gått, spottade jag och Julia vattenmelonkärnor på varandra. Jag träffade Julia mitt i nyllet. Julia missade varje gång.
När jag kom tillbaka till klassrummet efter lunch låg det ett papper på bordet vid min plats. Det var en dikt. Som Johan hade skrivit till mig. Som tack för att jag gav honom en Pätkis. Det tyckte jag var jättegulligt.
När skoldagen var över drack jag kaffe och språkade med Alida, Sara, Johanna och Liv. Det var en hemskt rolig stund! När kaffekoppen hade kallnat gick jag hem och tvättade bort sminket, för att sedan bege mig till simhallen.
Jag simmade med Alida och Johan. Vi var väldigt duktiga. Pausade knappt någonting. Till tonerna av John Frusciantes senaste skiva verkade allting gå så lätt.
Innan vi gick hem, fick jag skivan av Johan. Det var väldigt snällt, tycker jag.
Med drypande vått hår åt jag pizza med Julia. När tallriken var tom och magen full, gick jag hem för att hänga upp mina fuktiga badlakan och packa lilla väskan.
När lilla väskan var packad, mötte jag upp Johanna i klassrummet. Johanna skrev mejl och jag städade. Sedan fikade vi. Och hämtade vatten till blommorna i klassrummet.
Vi har pluggat flitigt nu, ända sedan klockan halv åtta. Vi har skrivit respons på våra klasskamraters texter. Jag var väldigt trött efter simningen och middagen, så jag har bälgat i mig kaffe för att hålla mig pigg. Vi har lyssnat på John Fruscianteskivan som jag fick av Johan, och Jack Johnson.
Det har varit en riktigt fin vecka. Imorgon står textsamtal på schemat och nu ska jag klä på mig och gå hem. För jag är trött.
PS! Nils har börjat blogga! DS.
I skolan fortsatte vi läsa om den gotiska litteraturen. Jag skämdes över att jag tyckte att det var tråkigt och därför satt och spelade Castlevania på min lånade DS istället. Det var pinsamt när vår gästlärare Pär frågade någonting av mig, och jag precis höll på att besegra ett monster och sa ”Va!?” alldeles för högt. Men jag har ingen annan än mig själv att skylla.
På fikat gjorde jag och Johan affärer. Han lånade ut en laddare till mig och jag gav honom en Pätkis. Sedan drack vi te och rökte.
Jag åt lunch med Julia. Vi satt tillsammans med Johanna och Johanna och diskussionen rörde svampar och ägg. När Johanna och Johanna gått, spottade jag och Julia vattenmelonkärnor på varandra. Jag träffade Julia mitt i nyllet. Julia missade varje gång.
När jag kom tillbaka till klassrummet efter lunch låg det ett papper på bordet vid min plats. Det var en dikt. Som Johan hade skrivit till mig. Som tack för att jag gav honom en Pätkis. Det tyckte jag var jättegulligt.
När skoldagen var över drack jag kaffe och språkade med Alida, Sara, Johanna och Liv. Det var en hemskt rolig stund! När kaffekoppen hade kallnat gick jag hem och tvättade bort sminket, för att sedan bege mig till simhallen.
Jag simmade med Alida och Johan. Vi var väldigt duktiga. Pausade knappt någonting. Till tonerna av John Frusciantes senaste skiva verkade allting gå så lätt.
Innan vi gick hem, fick jag skivan av Johan. Det var väldigt snällt, tycker jag.
Med drypande vått hår åt jag pizza med Julia. När tallriken var tom och magen full, gick jag hem för att hänga upp mina fuktiga badlakan och packa lilla väskan.
När lilla väskan var packad, mötte jag upp Johanna i klassrummet. Johanna skrev mejl och jag städade. Sedan fikade vi. Och hämtade vatten till blommorna i klassrummet.
Vi har pluggat flitigt nu, ända sedan klockan halv åtta. Vi har skrivit respons på våra klasskamraters texter. Jag var väldigt trött efter simningen och middagen, så jag har bälgat i mig kaffe för att hålla mig pigg. Vi har lyssnat på John Fruscianteskivan som jag fick av Johan, och Jack Johnson.
Det har varit en riktigt fin vecka. Imorgon står textsamtal på schemat och nu ska jag klä på mig och gå hem. För jag är trött.
PS! Nils har börjat blogga! DS.
onsdag, februari 04, 2009
Wohoo!
Imorse blev jag väckt på det absolut bästa sättet man kan bli väckt på. Min dag började alltså väldigt jävla bra!
Sedan gick jag till skolan för att studera och umgås med Johanna. Johanna var söt.
I skolan fick vi para ihop dikter med författarkaraktärer. Jag var näst bäst i klassen (Linn var bäst!). Wohoo!
Flitiga klasskamrater. Från vänster till höger: Johanna, Johanna, Linn, Johanna och Alida.
Innan lunchen umgicks jag med Nils.
Nils ritade.
Jag läste om den gotiska litteraturen. Sedan åt vi lunch. Vi blev mätta.
Efter lunchen damp det ner ett vadderat kuvert i mitt postfack. I kuvertet fanns mitt pass... 
... och en Maxi Tupla! Wohoo! TACK!
Det har alltså varit en riktigt, riktigt bra dag!
tisdag, februari 03, 2009
Öppen scen.
Ikväll hölls det öppen scen, i samband med kvällsfikat. Det bjöds på musik och skönlitteratur och kaffe och te och kakor och klementiner. Det var fint. Jag skulle ha läst, om jag hade haft någonting att läsa.
Här sjöng Liv. Julia spelade gitarr. Det glittrade om dem båda!
Som avslutande nummer, sjöng några av Ella-tjejerna "I believe I can fly". Och Ylva flög! (Med lite hjälp av Gabi.)
Sedan brast Ylvas vingar. Inga elever skadades under uppvisningen.
Slutet på det roliga.
Igår var som sagt jag och Nils ute och plockade mossa och tallbarr till vår husdjursmask Tuula. Eftersom vi båda var lediga, tog vi god tid på oss att göra fint i hennes hem. Nils stack ner en tallkvist i mitten av burken.
- Sådär kan du ju inte göra, hon kommer ju rymma ju! sa jag.
- Näj! Vadåa? On kan väl inte hoppe hellä, sa Nils.
Jag var skeptisk, men lät kvisten vara kvar.
Efter det senaste inlägget gick jag ner för att hämta kaffe i kafeterian. Jag stötte på Nils. Han såg uppgiven ut. Skakade på huvudet.
- Vad är det? frågade jag.
- Masken e borte.
- Nej, vadå borta?
Han ryckte på axlarna, ställde sig tätt intill mig.
- Vi få gå på maskjakt sen, sa han.
När lektionen var slut gick vi till lunchrummet. Vi hade haft henne där, i ett fönster, så att hon kunnat se ut. Vi tömde burken på tallkvistar och stenar. Jag grävde runt bland mossan. Nils kröp omkring på golvet (gissa om det såg komiskt ut, haha!).
Vi var tvungna att inse faktum; Tuula hade rymt.
Så, nu har vårt glädjeämne rymt iväg. Vem ska vi nu ta hand om? Johan? (Kanske man nu inte snor sallad från Markan för att hålla honom vid liv… eller?)
Typiskt! Jag som till och med sa åt Nils att han inte skulle köra ner den där kvisten i mitten av burken.
Någon klok läsare som har någon idé om vart en mask (eller, ja, hon är ju egentligen inte någon mask, utan en tjock, grön larv) tar vägen när den rymmer?
Och till er studiekamrater som läser:
Drabbas inte av panik.
Tuula är en väldigt vänlig mask, och vill inte att någon far illa.
- Sådär kan du ju inte göra, hon kommer ju rymma ju! sa jag.
- Näj! Vadåa? On kan väl inte hoppe hellä, sa Nils.
Jag var skeptisk, men lät kvisten vara kvar.
Efter det senaste inlägget gick jag ner för att hämta kaffe i kafeterian. Jag stötte på Nils. Han såg uppgiven ut. Skakade på huvudet.
- Vad är det? frågade jag.
- Masken e borte.
- Nej, vadå borta?
Han ryckte på axlarna, ställde sig tätt intill mig.
- Vi få gå på maskjakt sen, sa han.
När lektionen var slut gick vi till lunchrummet. Vi hade haft henne där, i ett fönster, så att hon kunnat se ut. Vi tömde burken på tallkvistar och stenar. Jag grävde runt bland mossan. Nils kröp omkring på golvet (gissa om det såg komiskt ut, haha!).
Vi var tvungna att inse faktum; Tuula hade rymt.
Så, nu har vårt glädjeämne rymt iväg. Vem ska vi nu ta hand om? Johan? (Kanske man nu inte snor sallad från Markan för att hålla honom vid liv… eller?)
Typiskt! Jag som till och med sa åt Nils att han inte skulle köra ner den där kvisten i mitten av burken.
Någon klok läsare som har någon idé om vart en mask (eller, ja, hon är ju egentligen inte någon mask, utan en tjock, grön larv) tar vägen när den rymmer?
Och till er studiekamrater som läser:
Drabbas inte av panik.
Tuula är en väldigt vänlig mask, och vill inte att någon far illa.
Solen, solen lyser på mig.
Idag skiner solen för fler! Men det blåser kallt.
Jag och Johanna var ute och gick 4 km i skogen innan lunch. Det var skönt!
Nu är jag lite ångestfylld, ty jag har mitt stora anteckningsblock hemma.
För övrigt så drömmer jag om att äta fastlagsbullar och snickra.
Hämtar nog en kopp svenskt kaffe från kafeterian.
Jag och Johanna var ute och gick 4 km i skogen innan lunch. Det var skönt!
Nu är jag lite ångestfylld, ty jag har mitt stora anteckningsblock hemma.
För övrigt så drömmer jag om att äta fastlagsbullar och snickra.
Hämtar nog en kopp svenskt kaffe från kafeterian.
måndag, februari 02, 2009
Mer post.
Idag skrev jag ett välformulerat och väldigt välgenomtänkt brev till Folkpensionsanstalten. Jag bifogade en kopia på mitt hyreskontrakt och sedan traskade jag iväg till den gula lådan mittemot Ica. Passade på att posta några andra brev samtidigt. Två av breven har legat några dagar och väntat på att få komma iväg.
Nu behöver jag bara vänta på att en större summa pengar ramlar in på mitt konto.
Ska nog gå hem och sova under tiden jag väntar. Godnatt på er, läsare!
Ett paket damp ner.
Som ni av detta blogginlägg anar, hade paketet med det finska godiset anlänt redan idag! Hade nog aldrig trott att det skulle gå så fort. På postens kontor har de tydligen varit misstänksamma gentemot detta vackra Marimekko-paket. Ty det hade blivit öppnat. Syster! Säg mig; saknas någonting?
Jag tackar så hemskt mycket för godiset och det "vackra" vykortet! Tacktacktack och KRAM på dig! <3
En härlig solskensdag.
Solen skiner. Ja! Det är sant! När jag vaknade på förmiddagen sken solen! Det är ett av Guds Stora Underverk! Låta solen skina på Gotland i början av februari. Det är ju helt underbart!
Jag hade planerat att åka in till Visby idag, eftersom vi ändå var lediga. För säkerhetsskull kollade jag mitt kapitalkonto igår kväll. Det var en stor besvikelse när jag insåg att där bara fanns ynka 15€.
Jag åt lunch med Nils idag. Oberörd plockade han åt sig ananas och fetaost från min tallrik. Efter lunchen gick vi ut och satte oss på en bänk i solen.
Nils hävdade att Tuula var försvunnen. Att någon hade kidnappat henne. Eller, i värsta fall, mördat henne. Han tvingade mig att visa undersidan av mina skor åt honom.
Jag var lite besviken över att han faktiskt ansåg att det var ett alternativ. Att jag skulle ha gjort henne illa.
Efter att vi hade rökt, gick vi och letade efter Tuula. Hon var fortfarande kvar på samma ställe som senast. Vi gick ut på gården och plockade mossa och tallbarr åt henne, sedan gjorde vi fint i hennes burk.
När Nils hade åkt hem begav jag mig till expeditionen. Halva natten hade jag legat sömnlös och tänkt på min ekonomi. Jag frågade om mitt hyreskontrakt var färdigt. Och det var det! Det hade kommit idag!
Ett litet hopp grodde i mig. Jag firade med en kopp kaffe och en mentolcigarett.
Framför datorn i klassrummet fick jag två härliga nyheter:
1. Ett paket fyllt med finskt godis kommer vilken dag som helst att dimpa ner i mitt postfack!
2. Det här fina inlägget.
Det firade jag med ännu en kopp kaffe och en mentolcigarett.
Det är som om den där tyngden i mitt bröst lättar lite. Nu ska jag gå hem och skriva ett brev till FPA. Jag har inte fått några pengar av dem sedan den 4:e december. De är skyldiga mig över 700€.
Det är ynka tre veckor kvar till vårterminens första uppläsning. Och för första gången sedan jag kom tillbaka till Gotland, mår jag riktigt underbart bra (trots min trassliga ekonomi). Så där bra så jag kunde gå ut på gården och skratta. Åt ingenting alls!
Jag hade planerat att åka in till Visby idag, eftersom vi ändå var lediga. För säkerhetsskull kollade jag mitt kapitalkonto igår kväll. Det var en stor besvikelse när jag insåg att där bara fanns ynka 15€.
Jag åt lunch med Nils idag. Oberörd plockade han åt sig ananas och fetaost från min tallrik. Efter lunchen gick vi ut och satte oss på en bänk i solen.
Nils hävdade att Tuula var försvunnen. Att någon hade kidnappat henne. Eller, i värsta fall, mördat henne. Han tvingade mig att visa undersidan av mina skor åt honom.
Jag var lite besviken över att han faktiskt ansåg att det var ett alternativ. Att jag skulle ha gjort henne illa.
Efter att vi hade rökt, gick vi och letade efter Tuula. Hon var fortfarande kvar på samma ställe som senast. Vi gick ut på gården och plockade mossa och tallbarr åt henne, sedan gjorde vi fint i hennes burk.
När Nils hade åkt hem begav jag mig till expeditionen. Halva natten hade jag legat sömnlös och tänkt på min ekonomi. Jag frågade om mitt hyreskontrakt var färdigt. Och det var det! Det hade kommit idag!
Ett litet hopp grodde i mig. Jag firade med en kopp kaffe och en mentolcigarett.
Framför datorn i klassrummet fick jag två härliga nyheter:
1. Ett paket fyllt med finskt godis kommer vilken dag som helst att dimpa ner i mitt postfack!
2. Det här fina inlägget.
Det firade jag med ännu en kopp kaffe och en mentolcigarett.
Det är som om den där tyngden i mitt bröst lättar lite. Nu ska jag gå hem och skriva ett brev till FPA. Jag har inte fått några pengar av dem sedan den 4:e december. De är skyldiga mig över 700€.
Det är ynka tre veckor kvar till vårterminens första uppläsning. Och för första gången sedan jag kom tillbaka till Gotland, mår jag riktigt underbart bra (trots min trassliga ekonomi). Så där bra så jag kunde gå ut på gården och skratta. Åt ingenting alls!
fredag, januari 30, 2009
Om detta hade varit.
Om detta hade varit en fredagkväll i Ingenstans hade jag slevat i mig en snabb middag, sedan förflyttat mig till mitt sovrum. I sovrummet hade jag noggrant valt ut kläder, experimenterat med mitt utseende med hjälp av det oändliga lager makeup som där återfinns. Plattat håret och klätt på mig, till tonerna av System of a Down och lite blandad skitmusik. Samtidigt sörplat i mig Rekorderlig Mansikka-Lime cider eller också iskall Karhu. Jag hade lycklig avnjutit min egen, ensamma förfest.
Telefonen hade gått varm. Vid ett senare tillfälle hade jag ringt upp någon av mina privata chaufförer. Replikerat att jag nu var redo att lämna mitt hem.
Salongsberusad hade jag tagit mig ut, hoppat in i bilen för att tillsammans med mina killar inleda helgen med en kopp kaffe och skratt och skitsnack.
Med musiken på tinnitusframkallande volym hade vi glidit runt i Ingenstans. Skrattat åt allt och ingenting, tävlat i vem som kunde rabbla de snabbaste, fräckaste kommentarerna. Kanske att jag hade vunnit, jag brukar göra det. Ibland.
Sedan hade vi hälsat på diverse unga män i Ingenstans. Druckit mer. Njutit. Busat. Och kanske att vi senare hade gett oss ut på äventyr. Destinerat till vackra Vasa eller också Drömmarnas Stad.
Betraktat varandra och funnit oss trygga. Insett att vi ju faktiskt växt tillsammans. Växt upp. Och formats, påverkats av varandra. Och vi hade tänkt att livet var underbart. Att vi var lyckliga. För vi brukade tänka det.
Nu är inte detta en fredagkväll i Ingenstans.
Detta är en fredagkväll i Fårösund, på Gotland.
Det är dödtid fram till middagen. Efter middagen antar jag att jag går hem. Ja. Går hem. Till Lilla Lägenheten.
Kryper i hörnen, knakar i kotorna, längtar. Till Ingenstans.
Till De Mina.
Fram till läggdags.
Men jag har faktiskt två Falcon folköl i kylskåpet.
Telefonen hade gått varm. Vid ett senare tillfälle hade jag ringt upp någon av mina privata chaufförer. Replikerat att jag nu var redo att lämna mitt hem.
Salongsberusad hade jag tagit mig ut, hoppat in i bilen för att tillsammans med mina killar inleda helgen med en kopp kaffe och skratt och skitsnack.
Med musiken på tinnitusframkallande volym hade vi glidit runt i Ingenstans. Skrattat åt allt och ingenting, tävlat i vem som kunde rabbla de snabbaste, fräckaste kommentarerna. Kanske att jag hade vunnit, jag brukar göra det. Ibland.
Sedan hade vi hälsat på diverse unga män i Ingenstans. Druckit mer. Njutit. Busat. Och kanske att vi senare hade gett oss ut på äventyr. Destinerat till vackra Vasa eller också Drömmarnas Stad.
Betraktat varandra och funnit oss trygga. Insett att vi ju faktiskt växt tillsammans. Växt upp. Och formats, påverkats av varandra. Och vi hade tänkt att livet var underbart. Att vi var lyckliga. För vi brukade tänka det.
Nu är inte detta en fredagkväll i Ingenstans.
Detta är en fredagkväll i Fårösund, på Gotland.
Det är dödtid fram till middagen. Efter middagen antar jag att jag går hem. Ja. Går hem. Till Lilla Lägenheten.
Kryper i hörnen, knakar i kotorna, längtar. Till Ingenstans.
Till De Mina.
Fram till läggdags.
Men jag har faktiskt två Falcon folköl i kylskåpet.
Det är fredag eftermiddag.
Det är fredag eftermiddag. Korridorerna fylls av ett tyst dunkel. Alla elever har gått hem. Helgen är ett enda stort mysterium. En gåta att lösa. Det är fredag eftermiddag och alla elever har gått hem. Bortsett från en elev.
Jag.
De flesta fredagar är det så här.
Det är tomt, tyst och dunkelt i korridorerna och alla elever har gått hem. Deras kroppar är spända av förväntningar inför helghändelser. De förbereder sig.
Jag blir kvar.
Utan skor, tassar jag tyst genom korridoren. Vill inte störa byggnadens andhämtning. Jag blir kvar. Ensam tassar jag i bara strumporna, röker en mentolcigarett, dricker en skvätt kaffe och återfinns i klassrummet, alternativt datasalen, där jag försöker få någonting gjort. Försöker överföra prosatexter och andra texter från huvudet till pappret, alternativt datorn. Göra dem synliga och läsbara.
Och det är oftast fredagarna som är lättsamma. Kanske för att alla har gått, för att jag är ensam kvar, för att jag får vara ifred. Jag skriver som bäst då.
Detta motsvarar nätterna i Ingenstans.
Alla nätter i Ingenstans. Alla sömnlösa nätter. Mamma och lillasyster andades tungt i de övriga sovrummen i huset. Mitt sovrum förvandlades till en arbetsplats. En fristad.
Dubbelsängen var ofta täckt att papper, anteckningsböcker, små lappar, biblioteksböcker, uppslagsverk och pennor av alla slag. Och i centrum av allt detta smuttade jag på ett glas rödvin, alternativt en kopp kaffe, medan jag lät orden forsa. Jag dyrkade tystnaden och lugnet.
Att någonting så enkelt (och samtidigt så svårt) kan vara en sådan njutning och tillfredsställelse!
Jag.
De flesta fredagar är det så här.
Det är tomt, tyst och dunkelt i korridorerna och alla elever har gått hem. Deras kroppar är spända av förväntningar inför helghändelser. De förbereder sig.
Jag blir kvar.
Utan skor, tassar jag tyst genom korridoren. Vill inte störa byggnadens andhämtning. Jag blir kvar. Ensam tassar jag i bara strumporna, röker en mentolcigarett, dricker en skvätt kaffe och återfinns i klassrummet, alternativt datasalen, där jag försöker få någonting gjort. Försöker överföra prosatexter och andra texter från huvudet till pappret, alternativt datorn. Göra dem synliga och läsbara.
Och det är oftast fredagarna som är lättsamma. Kanske för att alla har gått, för att jag är ensam kvar, för att jag får vara ifred. Jag skriver som bäst då.
Detta motsvarar nätterna i Ingenstans.
Alla nätter i Ingenstans. Alla sömnlösa nätter. Mamma och lillasyster andades tungt i de övriga sovrummen i huset. Mitt sovrum förvandlades till en arbetsplats. En fristad.
Dubbelsängen var ofta täckt att papper, anteckningsböcker, små lappar, biblioteksböcker, uppslagsverk och pennor av alla slag. Och i centrum av allt detta smuttade jag på ett glas rödvin, alternativt en kopp kaffe, medan jag lät orden forsa. Jag dyrkade tystnaden och lugnet.
Att någonting så enkelt (och samtidigt så svårt) kan vara en sådan njutning och tillfredsställelse!
Vackra skapelser.
Jag suktar efter dessa skor. Jag ljuger inte när jag säger att jag nästan dreglar.
På Bellme idag kan man köpa dessa härliga skor för endast 499 kr. Man kan välja att dela upp sin betalning (från 100 kr i månaden). I butiken får man dem för 900.
Jag har beslutsångest; köpa, eller inte köpa?
Vid midnatt tas skorna bort från sajten.
Jag har alltså drygt nio timmar på mig att fatta ett beslut.
Vad tycker ni?
Ska jag slå till eller inte?
Da Capo.
Idag hände det igen;
Min Stockholmska vän D ringde i arla morgonstund när jag befann mig i badrummet (07:44).
Telefonen var dessutom inställd på ljudlös.
Jag får säga åt honom att han får ringa lite tidigare om morgnarna.
Till exempel prick 07:00.
Det vore väl ändå trevligt? Att varje morgon bli väckt av en god vän.
Min Stockholmska vän D ringde i arla morgonstund när jag befann mig i badrummet (07:44).
Telefonen var dessutom inställd på ljudlös.
Jag får säga åt honom att han får ringa lite tidigare om morgnarna.
Till exempel prick 07:00.
Det vore väl ändå trevligt? Att varje morgon bli väckt av en god vän.
torsdag, januari 29, 2009
"Min snopp är mycket större än din".
Hey man, look at me rockin' out! I'm on the radio.
Jag skälver i händerna. Svenskt äckel-kaffe har insupits och jag har matat Tuula med morötter och blad. Det blåa nagellacket piggar verkligen upp den gråa vardagen och jag lyssnar på System of a Down. Drömmer om högstadietider och underbara förälskelser (ja, på den tiden var de underbara. På ett helt annat sätt än de är underbara idag.).
Nu ska jag gå hem och tvätta bort ansiktet.
Låta det rinna ner i avgrunden.
Sedan ska jag bada.
Det sötaste sms:et som finns i min inkorg för tillfället, lyder:
Jag är förkyld ja. Kommer
kanske imorgon. Ta
hand om masken! Kram.
Lyssna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=PHQOSfnV4hM
Jag skälver i händerna. Svenskt äckel-kaffe har insupits och jag har matat Tuula med morötter och blad. Det blåa nagellacket piggar verkligen upp den gråa vardagen och jag lyssnar på System of a Down. Drömmer om högstadietider och underbara förälskelser (ja, på den tiden var de underbara. På ett helt annat sätt än de är underbara idag.).
Nu ska jag gå hem och tvätta bort ansiktet.
Låta det rinna ner i avgrunden.
Sedan ska jag bada.
Det sötaste sms:et som finns i min inkorg för tillfället, lyder:
Jag är förkyld ja. Kommer
kanske imorgon. Ta
hand om masken! Kram.
Lyssna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=PHQOSfnV4hM
En god tanke.
Min Stockholmska vän D skulle vara gullig och ringa och väcka mig imorse.
Det gick mindre bra. Klockan var 07:22 och jag stod i duschen.
Det var dock en väldigt god tanke.
Och sen fick jag ju ändå prata med honom medan jag åt frukost.
Jag tittade nyss till Tuula.
Hon såg ut att vara frisk och kry.
Får inte glömma att sno med mig lite sallad från lunchen sen.
Jag kan ju inte låta henne svälta ihjäl hur som helst heller.
För övrigt är det en nedstämd torsdag.
Men jag har blått nagellack.
Det gick mindre bra. Klockan var 07:22 och jag stod i duschen.
Det var dock en väldigt god tanke.
Och sen fick jag ju ändå prata med honom medan jag åt frukost.
Jag tittade nyss till Tuula.
Hon såg ut att vara frisk och kry.
Får inte glömma att sno med mig lite sallad från lunchen sen.
Jag kan ju inte låta henne svälta ihjäl hur som helst heller.
För övrigt är det en nedstämd torsdag.
Men jag har blått nagellack.
onsdag, januari 28, 2009
En ytterst uppseendeväckande förmåga.
Inte hade det hänt så mycket egentligen. Han mådde bättre. Och det gjorde jag också, trodde jag.
När skoldagen var slut och jag hade packat ihop mina saker,
begav jag mig hemåt.
Aldrig noterade jag att han var bakom mig
i korridoren.
Jag hade bara hunnit skjuta upp dörren,
kliva de tre trappstegen upp till parkeringen
när jag hörde honom ropa,
- Finland!
Främst för att han inte kommit på mitt namn för ögonblicket.
Snabbt var han ikapp mig.
Granskade mig noga.
- Hur mår du?
- Bra! Bra... eller, gör jag?
- Du verkar inte så uppåt.
Inte kunde jag skylla på att jag var trött, nej, han skulle genomskåda det direkt. Lika bra att vara ärlig mot någon som har en ytterst uppseendeväckande förmåga att läsa människor.
Även om jag kanske inte var så uppåt,
kändes det bra att någon faktiskt ville veta hur jag mådde,
kändes bra att någon hade märkt och brydde sig.
Så vi delade en cigarett och pratade en stund.
Han sa en massa kloka saker, så som Vargar gör,
och "ta hand om dig", "vi ses imorgon" och så daskade han till mig med sin skolbok, log, retsamt, så som Vargar gör.
När skoldagen var slut och jag hade packat ihop mina saker,
begav jag mig hemåt.
Aldrig noterade jag att han var bakom mig
i korridoren.
Jag hade bara hunnit skjuta upp dörren,
kliva de tre trappstegen upp till parkeringen
när jag hörde honom ropa,
- Finland!
Främst för att han inte kommit på mitt namn för ögonblicket.
Snabbt var han ikapp mig.
Granskade mig noga.
- Hur mår du?
- Bra! Bra... eller, gör jag?
- Du verkar inte så uppåt.
Inte kunde jag skylla på att jag var trött, nej, han skulle genomskåda det direkt. Lika bra att vara ärlig mot någon som har en ytterst uppseendeväckande förmåga att läsa människor.
Även om jag kanske inte var så uppåt,
kändes det bra att någon faktiskt ville veta hur jag mådde,
kändes bra att någon hade märkt och brydde sig.
Så vi delade en cigarett och pratade en stund.
Han sa en massa kloka saker, så som Vargar gör,
och "ta hand om dig", "vi ses imorgon" och så daskade han till mig med sin skolbok, log, retsamt, så som Vargar gör.
Om du möter en Varg.
Häromdagen. Var jag på väg att bege mig till skolbyggnaden. Genom ett av mina smutsiga sovrumsfönster fick jag syn på honom. Jag stelnade mitt i en rörelse. Sträckte sedan på mig, långsamt. Iakttog honom.
I sin vänstra hand höll han en cigarett. I den högra en take away kaffemugg. Det var någonting som var fel. Jag vet inte vad. Kanske det var hans hållning som gjorde att jag förstod att någonting var fel.
Senare slog hans sig ner jämte mig i kafeterian. Låste min fot mellan sina egna. Gnuggade sig i ögonen. Det såg ut som om han inte sovit på flera dagar.
- Kom nu, sa han
och ryckte i min jackärm.
- Men jag rökte nyss, suckade jag.
- Jaja, svarade han och drog mig med ut.
Han berättade aldrig allt. Gav mig bara flyktiga detaljer, så jag endast skulle ana att någonting hade hänt och att livet inte var som det borde.
- Vi ses sen, sa jag
vände mig om och gav mig av.
Det var som ett stort glapp mellan oss under lunchen. Ändå satt vi vid borden bredvid varandra. När hans lunchpartner lämnade bordet, och min gjorde samma sak, samtidigt, fångade han min blick. Trött. Försökte sig på ett leende, misslyckat.
Långsamt tog jag mig upp för trappen. Tankspridd.
Han kom. Jag väntade in honom. Kunde inte slita mig från trappavsatsen
av någon anledning.
- Vart är du på väg?
- Hem.
- Har ni slutat nu?
- Ja. Jag ska hem och ordna upp lite saker.
- Jaha. Okej.
Jag naglade mig fast. Kände att jag borde göra något,
något för att trösta,
min vän.
- Kom, sa jag.
Han hade redan tagit sig ner på det andra trappsteget uppifrån. Då var vi lika långa.
Klev två steg och det var endast 150 millimeter som skiljde oss åt.
Omfamnande. Han lutade sin kind mot min axel. Jag smekte honom lätt över ryggen.
- Det blir bra, det blir alltid det.
- Jag vet. Det blir alltid bra i slutet.
När vi skiljts åt och jag fortsatte genom korridoren, slog det mig;
Vargen. Stora Stygga Vargen. Det är Vargen han påminner om!
Och vad är nu bättre, än att ha en vän som Vargen?
I sin vänstra hand höll han en cigarett. I den högra en take away kaffemugg. Det var någonting som var fel. Jag vet inte vad. Kanske det var hans hållning som gjorde att jag förstod att någonting var fel.
Senare slog hans sig ner jämte mig i kafeterian. Låste min fot mellan sina egna. Gnuggade sig i ögonen. Det såg ut som om han inte sovit på flera dagar.
- Kom nu, sa han
och ryckte i min jackärm.
- Men jag rökte nyss, suckade jag.
- Jaja, svarade han och drog mig med ut.
Han berättade aldrig allt. Gav mig bara flyktiga detaljer, så jag endast skulle ana att någonting hade hänt och att livet inte var som det borde.
- Vi ses sen, sa jag
vände mig om och gav mig av.
Det var som ett stort glapp mellan oss under lunchen. Ändå satt vi vid borden bredvid varandra. När hans lunchpartner lämnade bordet, och min gjorde samma sak, samtidigt, fångade han min blick. Trött. Försökte sig på ett leende, misslyckat.
Långsamt tog jag mig upp för trappen. Tankspridd.
Han kom. Jag väntade in honom. Kunde inte slita mig från trappavsatsen
av någon anledning.
- Vart är du på väg?
- Hem.
- Har ni slutat nu?
- Ja. Jag ska hem och ordna upp lite saker.
- Jaha. Okej.
Jag naglade mig fast. Kände att jag borde göra något,
något för att trösta,
min vän.
- Kom, sa jag.
Han hade redan tagit sig ner på det andra trappsteget uppifrån. Då var vi lika långa.
Klev två steg och det var endast 150 millimeter som skiljde oss åt.
Omfamnande. Han lutade sin kind mot min axel. Jag smekte honom lätt över ryggen.
- Det blir bra, det blir alltid det.
- Jag vet. Det blir alltid bra i slutet.
När vi skiljts åt och jag fortsatte genom korridoren, slog det mig;
Vargen. Stora Stygga Vargen. Det är Vargen han påminner om!
Och vad är nu bättre, än att ha en vän som Vargen?
Tuula - attackmasken.
Det bästa som hände idag, hände på första fikat;
Nisse hittade en tjock, mörkgrön larv.
Larven fick flytta in i skolan, i en plastburk.
Nisse tog med sig sallad från skolmatsalen för att mata larven.
Vi döpte larven till Tuula.
Nisse hittade en tjock, mörkgrön larv.
Larven fick flytta in i skolan, i en plastburk.
Nisse tog med sig sallad från skolmatsalen för att mata larven.
Vi döpte larven till Tuula.
tisdag, januari 27, 2009
Tröttheten tog över.
Igår var det hiskeligt roligt i skolan. Jag satt längst fram i klassrummet och bara förundrades över allt Ludde pratade om. Vi skrev också. Kul kul kul!
Efter skolan gick jag direkt hem och städade.
Sedan spenderade jag kvällen i min säng med boken Låt den rätte komma in. Unnade mig själv ett ordentligt fotbad också.
Kring halv elva kom Julia och Jonas hem. Jag blev att prata med dem fram till midnatt. Det är oftast väldigt roligt när de kommer hem. Vi brukar bli lite busiga!
Imorse när klockan ringde ville jag bara fortsätta sova.
När jag till slut klev upp, insåg jag att mina lakan var blodtäckta. Inte bra.
Jag slängde i mig en tallrik filmjölk och entrade skolbyggnaden när klockan var exakt 08:30.
I små grupper diskuterade vi boken. Jag kröp ihop i en soffa, under min stora scarf.
Efter fikat gick jag genom duggregnet till Gotlands Idrotts Center.
Det var meningen att vi skulle ha haft "lätt gymnastik", men tanten var sjuk, så vi fick göra vad vi ville.
Johan, Mickey och jag gick ner till hamnen. I duggregnet. Mitt hår blev lockigt. Fick höra att det ser bäst ut så. Det gjorde mig glad.
Vi gick och tittade på en stor segelbåt som sjunkit. Det var bara en liten bit av hytten som stack upp ur vattnet. Och masten såklart.
Mickey försvann. Mittiallt hade han gått iväg, utan ett ord.
Jag och Johan gick till Ica för att se efter om det fanns fastlagsbullar.
Det gjorde det. Vi köpte inga.
Jag lunchade med Julia. Under tiden kom värken. Jag kunde inte sitta upprätt.
Drack te med Liv efteråt. Sedan tillbaka i klassrummet på lektion.
Där fortsatte vi prata om boken.
Förgäves försökte jag hitta bekväma sittställningar, men värken blev bara större och värre och när jag var ute med Johan på fikat kunde jag knappt stå på benen.
Jag fick två Alvedon av Ludde. Jag svär på att jag kunde ha kastat mig över honom av lycka!
När skolan var slut för dagen var värken spårlöst försvunnen. Det var en lättnad.
Jag gick hem. Sänkte persiennerna över sovrumsfönstren. Klädde av mig.
Vanligtvis sover jag inte dagtid. Det händer sig väldigt sällan. Max tre-fyra gånger per år. Jag blir så mosig i huvudet om jag slumrar till i en timme.
Men idag tog verkligen tröttheten över. Jag tror att det ständigt gråa vädret är orsaken.
Hur som helst tog det inte länge innan jag sov som en stock.
Jag drömde mardrömmar. I drömmen var alla otrevliga och elaka. En obehagskänsla över det hela. Men Fong var där, som räddaren i nöden. Kramade mig och drog mig med på äventyr, beskyddande.
Jag vaknade vid middagstid. Med torr mun och snurr i huvudet drog jag på mig kläderna och gick över till skolrestaurangen. Framme vid salladsbuffén började jag grina. För att jag saknade Fong så mycket. Saknade att höra hans röst i mitt öra.
Ikväll har jag lyssnat på Avril Lavigne och tänkt på min Lillasyster.
Druckit jordgubbste och blåbärste och drömt mig bort.
Jag längtar efter att se solen.
Jag har en massa ideer till prosa i mitt huvud.
Jag sysselsätter mig nog med det fram till sängdags.
Sedan har jag några romaninledningar att läsa också,
inför morgondagens lektion.
Jag kan knappt vänta!
Efter skolan gick jag direkt hem och städade.
Sedan spenderade jag kvällen i min säng med boken Låt den rätte komma in. Unnade mig själv ett ordentligt fotbad också.
Kring halv elva kom Julia och Jonas hem. Jag blev att prata med dem fram till midnatt. Det är oftast väldigt roligt när de kommer hem. Vi brukar bli lite busiga!
Imorse när klockan ringde ville jag bara fortsätta sova.
När jag till slut klev upp, insåg jag att mina lakan var blodtäckta. Inte bra.
Jag slängde i mig en tallrik filmjölk och entrade skolbyggnaden när klockan var exakt 08:30.
I små grupper diskuterade vi boken. Jag kröp ihop i en soffa, under min stora scarf.
Efter fikat gick jag genom duggregnet till Gotlands Idrotts Center.
Det var meningen att vi skulle ha haft "lätt gymnastik", men tanten var sjuk, så vi fick göra vad vi ville.
Johan, Mickey och jag gick ner till hamnen. I duggregnet. Mitt hår blev lockigt. Fick höra att det ser bäst ut så. Det gjorde mig glad.
Vi gick och tittade på en stor segelbåt som sjunkit. Det var bara en liten bit av hytten som stack upp ur vattnet. Och masten såklart.
Mickey försvann. Mittiallt hade han gått iväg, utan ett ord.
Jag och Johan gick till Ica för att se efter om det fanns fastlagsbullar.
Det gjorde det. Vi köpte inga.
Jag lunchade med Julia. Under tiden kom värken. Jag kunde inte sitta upprätt.
Drack te med Liv efteråt. Sedan tillbaka i klassrummet på lektion.
Där fortsatte vi prata om boken.
Förgäves försökte jag hitta bekväma sittställningar, men värken blev bara större och värre och när jag var ute med Johan på fikat kunde jag knappt stå på benen.
Jag fick två Alvedon av Ludde. Jag svär på att jag kunde ha kastat mig över honom av lycka!
När skolan var slut för dagen var värken spårlöst försvunnen. Det var en lättnad.
Jag gick hem. Sänkte persiennerna över sovrumsfönstren. Klädde av mig.
Vanligtvis sover jag inte dagtid. Det händer sig väldigt sällan. Max tre-fyra gånger per år. Jag blir så mosig i huvudet om jag slumrar till i en timme.
Men idag tog verkligen tröttheten över. Jag tror att det ständigt gråa vädret är orsaken.
Hur som helst tog det inte länge innan jag sov som en stock.
Jag drömde mardrömmar. I drömmen var alla otrevliga och elaka. En obehagskänsla över det hela. Men Fong var där, som räddaren i nöden. Kramade mig och drog mig med på äventyr, beskyddande.
Jag vaknade vid middagstid. Med torr mun och snurr i huvudet drog jag på mig kläderna och gick över till skolrestaurangen. Framme vid salladsbuffén började jag grina. För att jag saknade Fong så mycket. Saknade att höra hans röst i mitt öra.
Ikväll har jag lyssnat på Avril Lavigne och tänkt på min Lillasyster.
Druckit jordgubbste och blåbärste och drömt mig bort.
Jag längtar efter att se solen.
Jag har en massa ideer till prosa i mitt huvud.
Jag sysselsätter mig nog med det fram till sängdags.
Sedan har jag några romaninledningar att läsa också,
inför morgondagens lektion.
Jag kan knappt vänta!
söndag, januari 25, 2009
Lite, lite solsken.
Någonting som i alla fall muntrar upp är att Micki medger på sin blogg att hon saknar mig. Jag saknar henne också. Något oerhört.
Sedan finns det inga korrekta svar på mitt påstående.
Det är bara så det är.
I det tidigare inlägget "Favorit i repris",
återfinns en liknande händelse. Dock en smärtfri sådan.
Mitt svar då, var; Jaha.
(Alltså, det här har ingenting med Micki att göra.)
Sedan finns det inga korrekta svar på mitt påstående.
Det är bara så det är.
I det tidigare inlägget "Favorit i repris",
återfinns en liknande händelse. Dock en smärtfri sådan.
Mitt svar då, var; Jaha.
(Alltså, det här har ingenting med Micki att göra.)
Jag dumpar tilliten i Östersjön.
Promenaden gjorde mig svettig, varm. I mitt huvud flödade poesi, huller om buller. Jag fascinerades över de ensamma promenadernas påverkan. Vad de gör med mig. Hur syret virvlar i kroppen och får mig att kasta mig över penna och papper och skriva som om jag hade betalt för det.
Kom hem och åt en delikat tonfisksallad samtidigt som jag fortsatte min vandring genom Blackeberg tillsammans med Oskar i Låt den rätte komma in.
Packade sedan väska. Längtade till klorvattnet och min egen andhämtning efter att oavbrutet har simmat några längder. Smällde igen dörren bakom mig och gick raskt ner till Gotlands Idrotts Center. Fotbollsflickor i omklädningsrummet. Medelåldersdamer i bastun.
Drog den fuktiga bikinin över våta kroppen
möttes av kylan utanför omklädningsrummet för att sedan upptäcka att simhallen var tom.
En blick på klockan. Nej, det här stämde inte.
Ringde ett samtal.
- Du har glömt?
- Nej.
- Nähä? Du kommer inte?
- Nej, jag pallar inte. Trodde inte du heller skulle bada eftersom du inte sa något på msn.
- Jaha. Okej.
Det jag inte skulle palla var att börja grina i omklädningsrummet bland alla fotbollsflickor och medelåldersdamer. Snabbt slet jag av mig bikinin och drog på mig kläderna, stuvade ner allting i oversizehandväskan och skyndade ut.
Väl ute på gården hade min kropp blivit dubbelt tyngre än vad den egentligen är.
Fötterna vägrade lyfta och lungorna verkade inte vilja arbeta.
Det är så jag reagerar. Sådan är jag. Bara att tacka och ta emot. Inget mer med den saken inte.
Hemma nu. Våta håret i en stram knut. Helt i onödan.
I magen en stor, kall sten.
Lägenheten känns stor. Gapande rymd.
Det enda ljudet som hörs,
är ljudet från kylskåpet.
I öronen ett sus och slagen av mitt eget hjärta.
Nej. Det är inte jag som är den felande länken i det här systemet.
Kom hem och åt en delikat tonfisksallad samtidigt som jag fortsatte min vandring genom Blackeberg tillsammans med Oskar i Låt den rätte komma in.
Packade sedan väska. Längtade till klorvattnet och min egen andhämtning efter att oavbrutet har simmat några längder. Smällde igen dörren bakom mig och gick raskt ner till Gotlands Idrotts Center. Fotbollsflickor i omklädningsrummet. Medelåldersdamer i bastun.
Drog den fuktiga bikinin över våta kroppen
möttes av kylan utanför omklädningsrummet för att sedan upptäcka att simhallen var tom.
En blick på klockan. Nej, det här stämde inte.
Ringde ett samtal.
- Du har glömt?
- Nej.
- Nähä? Du kommer inte?
- Nej, jag pallar inte. Trodde inte du heller skulle bada eftersom du inte sa något på msn.
- Jaha. Okej.
Det jag inte skulle palla var att börja grina i omklädningsrummet bland alla fotbollsflickor och medelåldersdamer. Snabbt slet jag av mig bikinin och drog på mig kläderna, stuvade ner allting i oversizehandväskan och skyndade ut.
Väl ute på gården hade min kropp blivit dubbelt tyngre än vad den egentligen är.
Fötterna vägrade lyfta och lungorna verkade inte vilja arbeta.
Det är så jag reagerar. Sådan är jag. Bara att tacka och ta emot. Inget mer med den saken inte.
Hemma nu. Våta håret i en stram knut. Helt i onödan.
I magen en stor, kall sten.
Lägenheten känns stor. Gapande rymd.
Det enda ljudet som hörs,
är ljudet från kylskåpet.
I öronen ett sus och slagen av mitt eget hjärta.
Nej. Det är inte jag som är den felande länken i det här systemet.
Med babyspenat och utan söndagsangst.
Låt den rätte komma in är ändå väldigt välskriven och mycket, mycket spännande. Blev hemskt överraskad igår när jag väl lagt ifrån mig boken och skulle lägga mig och insåg att klockan nästan var två(!).
Det var med blandade känslor jag vaknade upp i den gråa morgonen.
Hela natten hade varit fylld av människor, vilka jag lämnat.
Och människor, vilka lämnat mig.
Ett virrvarr utan varken början eller slut.
En salig röra utav skratt, tårar, fina minnen och minnen man helst skulle glömma, beröring, solsken och förliga vindar och nattsvart hopplöshet. Det bästa av både kärlek och hat.
Det är som om hela världen skulle ha snavat och fallit ner i en djup dvala.
Utanför fönstret låter sig inte en ynka vindpust avslöjas.
Det är cirka fem grader varmt och en tunn dimma har lagt sig.
Calle Schulman berättar på sin blogg att han är så där "mysigt bakis". Sedan berättar han att det på Åland heter "krappola". Jag finner detta mycket intressant. Till och med roande.
Jag ska nu bege mig ut i det lätt dimmiga Fårösund.
Upptäckte igår att Sturm und Drangs låt Rising Son passar utmärkt till min promenadtakt.
Dessvärre blir det väl lite tråkigt att lyssna på den om och om och om igen i en timme.
Efter promenaden ska tonfisksallad med babyspenat (min nya kärlek) intas.
Och halv fem sedvanligt besök vid simhallen.
Ja, i mina ögon ser detta ut att bli en riktigt trevlig söndag.
Det var med blandade känslor jag vaknade upp i den gråa morgonen.
Hela natten hade varit fylld av människor, vilka jag lämnat.
Och människor, vilka lämnat mig.
Ett virrvarr utan varken början eller slut.
En salig röra utav skratt, tårar, fina minnen och minnen man helst skulle glömma, beröring, solsken och förliga vindar och nattsvart hopplöshet. Det bästa av både kärlek och hat.
Det är som om hela världen skulle ha snavat och fallit ner i en djup dvala.
Utanför fönstret låter sig inte en ynka vindpust avslöjas.
Det är cirka fem grader varmt och en tunn dimma har lagt sig.
Calle Schulman berättar på sin blogg att han är så där "mysigt bakis". Sedan berättar han att det på Åland heter "krappola". Jag finner detta mycket intressant. Till och med roande.
Jag ska nu bege mig ut i det lätt dimmiga Fårösund.
Upptäckte igår att Sturm und Drangs låt Rising Son passar utmärkt till min promenadtakt.
Dessvärre blir det väl lite tråkigt att lyssna på den om och om och om igen i en timme.
Efter promenaden ska tonfisksallad med babyspenat (min nya kärlek) intas.
Och halv fem sedvanligt besök vid simhallen.
Ja, i mina ögon ser detta ut att bli en riktigt trevlig söndag.
lördag, januari 24, 2009
Låt den rätte komma in.
Jag nämnde visst tidigare att vi kommer att ha ett litteraturseminarium under kommande tisdag. Boken vi ska läsa tills dess är John Ajvide Lindqvists bok "Låt den rätte komma in". Boken går på drygt fyrahundra sidor. För tillfället befinner jag mig mitt i en odräglig scen på sidan hundratjugosju. Ärligt talat vill jag inte läsa mer.
På sidan hundratjugosju beskrivs mördarens ansikte efter att han själv har hällt syra över det. Jag har legat på soffan och jämrat mig samtidigt som jag tvingat mig själv vidare i berättelsen. Egentligen skulle jag vilja slänga boken i väggen, böja mig ner över soffkanten och spy en liten skvätt. Fy fan!
Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska vara kapabel att prata om den här boken på tisdag? Jag kommer svimma! Jag kommer svimma, slå huvudet i bordet och sedan rasa ner på golvet.
Visst, det är det här med genrer och berättargrepp och karaktärer och ja... ni vet. Men måste vi läsa en sådan fruktansvärt äcklig och skrämmande bok?
Åh! Jag drabbas av angst bara vid tanken på att återvända till soffan och den där monsterlika boken.
På sidan hundratjugosju beskrivs mördarens ansikte efter att han själv har hällt syra över det. Jag har legat på soffan och jämrat mig samtidigt som jag tvingat mig själv vidare i berättelsen. Egentligen skulle jag vilja slänga boken i väggen, böja mig ner över soffkanten och spy en liten skvätt. Fy fan!
Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska vara kapabel att prata om den här boken på tisdag? Jag kommer svimma! Jag kommer svimma, slå huvudet i bordet och sedan rasa ner på golvet.
Visst, det är det här med genrer och berättargrepp och karaktärer och ja... ni vet. Men måste vi läsa en sådan fruktansvärt äcklig och skrämmande bok?
Åh! Jag drabbas av angst bara vid tanken på att återvända till soffan och den där monsterlika boken.
Morgon.
Nyvaken i Fårösund. Mäkta tidigt för att vara en lördagmorgon, och för att jag lade mig kring halv tre. Jag ska snart servera mig själv en riktigt stor frukost. Brak-frukost. Sedan ta en promenad, även om det blåser och regnar. Den här dagen går i studerandets tecken. Och när jag tänker, ska jag tänka på alla de bra sakerna.
En riktigt misslyckad kväll.
Jag var bjuden på fest ikväll. I (det) chocktillstånd (jag tidigare befann mig i) bestämde jag mig för att inte gå. Det kändes som om någon hade greppat en förskärare, och med omsorg gröpt ur mitt inre.
Min kombo, Julia, tjatade som vanligt. Hon och Liv gick kring sju.
Efter en dusch och en iskall öl kände jag mig pigg. Lyssnade på dansvänlig musik och gjorde mig i ordning. Klädde mig i min finaste skjorta, mina tightaste jeans och plattade håret. Jag lade till och med eyeliner.
Med Rage Against The Machine i mina öron trotsade jag den djävulska Fårösundskvällen. Tillsammans med Rage Against The Machine var jag på min säkra sida. Jag var Jesus. Jag lovar att jag kunde ha fortsatt, jag lovar att jag kunde ha vandrat över havet, hela vägen hem till Ingenstans!
Med lätta steg gick jag hem till Sigrid. Jag hamnade i en varm soffa,
smått berusad på folköl.
Leken hette "jag har aldrig" (kan de inga andra lekar?).
Efter ett nödvändigt toalettbesök hamnade jag på golvet.
Balkongdörren stod öppen och jag visste att jag i vinddraget inte skulle bli kvitt min förkylning.
Dessutom hade jag på golvet blivit osynlig.
Efter noga övervägande gick jag hem.
(Innan jag vek av bakom knuten, vände jag mig om. Där var ingen som ropade efter mig i dörren, allting var så olikt Ingenstans.)
Inte ska jag ljuga. Nej.
Jag grät på vägen hem. En liten skvätt. Bara för att jag är bitter. Med tunga steg gick jag bitter hem.
Hann bara slå mig ner i soffan, så pep min telefon.
Tydligen blev jag övertalad till att gå tillbaka till festen.
Snart hade jag torkat tårarna, klätt på mig igen och dragit på mig skorna.
Jag visste att det var lönlöst,
men ändå värt ett försök.
Väl på plats igen försökte jag, desperat, vara social. Det gick bra de första fem minuterna.
Sedan hamnade jag på golvet igen.
Människorna hade flockats. Tre och tre eller två och två. Johanna pratade i telefon.
Ingenting skulle gå vägen.
Jag satt ensam i trappen.
Försökte mig på misslyckade konversationer.
Fick sedan veta hur otroligt komplicerad jag är.
För djup.
Det blir jobbigt. I längden.
- Ja, det förklarar ju en hel del, svarade jag.
Sedan blev det tyst. Jag satt där på soffkanten och stämingen i rummet blev så där pinsam och jag visste att jag var fel. Missplacerad.
Det var andra gången jag bestämde mig för att gå.
Så jag gick. Tillsammans med Liv. Vi gick genom den djävulska Fårösundsnatten tillsammans.
Nu är jag hemma. Jag är arg. Men mest frustrerad.
Jag skulle kunna gå ut på gården, naken,
skrika för allt vad jag är värd.
Frustrerad. Över dubbelmoralen. Över alla rätt och alla fel.
Frustrerad över att jag aldrig lär mig.
Att stanna hemma.
Hemma är alltid bäst. Allt annat är det förutsägbara. Det som gör en besviken. Om och om och om igen.
I maj. I maj sätter jag mig på flyget. Då glömmer jag allt detta. Allt och alla.
Jag lägger det bakom mig. Som om det aldrig funnits.
I maj.
Men fram till dess ska jag skriva poesi. Och simma. Godnatt.
Min kombo, Julia, tjatade som vanligt. Hon och Liv gick kring sju.
Efter en dusch och en iskall öl kände jag mig pigg. Lyssnade på dansvänlig musik och gjorde mig i ordning. Klädde mig i min finaste skjorta, mina tightaste jeans och plattade håret. Jag lade till och med eyeliner.
Med Rage Against The Machine i mina öron trotsade jag den djävulska Fårösundskvällen. Tillsammans med Rage Against The Machine var jag på min säkra sida. Jag var Jesus. Jag lovar att jag kunde ha fortsatt, jag lovar att jag kunde ha vandrat över havet, hela vägen hem till Ingenstans!
Med lätta steg gick jag hem till Sigrid. Jag hamnade i en varm soffa,
smått berusad på folköl.
Leken hette "jag har aldrig" (kan de inga andra lekar?).
Efter ett nödvändigt toalettbesök hamnade jag på golvet.
Balkongdörren stod öppen och jag visste att jag i vinddraget inte skulle bli kvitt min förkylning.
Dessutom hade jag på golvet blivit osynlig.
Efter noga övervägande gick jag hem.
(Innan jag vek av bakom knuten, vände jag mig om. Där var ingen som ropade efter mig i dörren, allting var så olikt Ingenstans.)
Inte ska jag ljuga. Nej.
Jag grät på vägen hem. En liten skvätt. Bara för att jag är bitter. Med tunga steg gick jag bitter hem.
Hann bara slå mig ner i soffan, så pep min telefon.
Tydligen blev jag övertalad till att gå tillbaka till festen.
Snart hade jag torkat tårarna, klätt på mig igen och dragit på mig skorna.
Jag visste att det var lönlöst,
men ändå värt ett försök.
Väl på plats igen försökte jag, desperat, vara social. Det gick bra de första fem minuterna.
Sedan hamnade jag på golvet igen.
Människorna hade flockats. Tre och tre eller två och två. Johanna pratade i telefon.
Ingenting skulle gå vägen.
Jag satt ensam i trappen.
Försökte mig på misslyckade konversationer.
Fick sedan veta hur otroligt komplicerad jag är.
För djup.
Det blir jobbigt. I längden.
- Ja, det förklarar ju en hel del, svarade jag.
Sedan blev det tyst. Jag satt där på soffkanten och stämingen i rummet blev så där pinsam och jag visste att jag var fel. Missplacerad.
Det var andra gången jag bestämde mig för att gå.
Så jag gick. Tillsammans med Liv. Vi gick genom den djävulska Fårösundsnatten tillsammans.
Nu är jag hemma. Jag är arg. Men mest frustrerad.
Jag skulle kunna gå ut på gården, naken,
skrika för allt vad jag är värd.
Frustrerad. Över dubbelmoralen. Över alla rätt och alla fel.
Frustrerad över att jag aldrig lär mig.
Att stanna hemma.
Hemma är alltid bäst. Allt annat är det förutsägbara. Det som gör en besviken. Om och om och om igen.
I maj. I maj sätter jag mig på flyget. Då glömmer jag allt detta. Allt och alla.
Jag lägger det bakom mig. Som om det aldrig funnits.
I maj.
Men fram till dess ska jag skriva poesi. Och simma. Godnatt.
fredag, januari 23, 2009
När världen tycks rämna.
Till tonerna av Imogen Heaps låt Hide and Seek tycks hela världen rämna. Eller i varje fall, nära nog.
Jag var hemskt arg när jag vaknade på morgonen. Nästan ursinnig, ja. I drömmen hade min döda vän återuppstått. Inte har jag någon närmare förklaring till varför jag var arg. Jag var bara hemskt arg. Nästan ursinnig, ja.
Dagen rullade på och efter några timmar sprack molntäcket upp och solskenet bländade. Kylan byttes ut mot en behaglig värme och jag njöt.
… fram till dess att världen rämnade.
Till tonerna av Imogen Heaps låt Hide and Seek. Jag fick ett chockbesked. En ynka tankegång och några sömnlösa nätter från en annans sida, tycktes vända upp och ner på de tre senaste åren. Och detta lyckas en människa med på egen hand. Egentligen är det helt otroligt.
Jag kunde inte tro att det jag fick höra var riktigt.
Med ens började jag svettas. Jag lutade ansiktet i händerna. De skälvde redan. Försiktiga darrningar som verkade sätta hela universum i vibration. Jag tog ett djupt andetag. Det var som om jag plötsligt blev väldigt trött. Inuti mig vred sig någonting. Roterade.
Organ bytte plats med varandra och andra sade upp sitt kontrakt.
Hjärtat pumpade frenetiskt. Ådrorna över handryggen svällde.
Under några få hundradelssekunder förändrades mitt liv, eller rättare sagt; under några få hundradelssekunder förändrades mitt förflutna, och kanske även min framtid. Mer rättvist är att säga att under några få hundradelssekunder förändrades världen.
Och det mest konstiga är, att ingen annan än jag någonsin kommer att lägga märke till det.
torsdag, januari 22, 2009
Slumpmässigt valda ställen.
Jag var nyss ute på gården för att närmare beskåda glittret som på något vis uppkommit på slumpmässiga ställen på asfaltsparkeringen. Då slog det mig att jag hade tre maskiner tvätt i tvättstugan, som troligtvis varit färdiga i evigheter!
Nu har jag hängt tvätten och druckit te.
Nu ska här studeras! Tamigtusan!
För övrigt skulle jag överväga att gå med på vad som helst för att få en fastlagsbulle.
Nu har jag hängt tvätten och druckit te.
Nu ska här studeras! Tamigtusan!
För övrigt skulle jag överväga att gå med på vad som helst för att få en fastlagsbulle.
Sannerligen ett nöje.
Det första jag gjorde imorse när klockan ringde var att mäta min kroppstemperatur.
Tack vare den där snöbollen Johan lade på min hjässa igår kväll,
hade temperaturen under natten sjunkit till 36,5.
Snabbt slängde jag i mig frukost i skolmatsalen
och stegade sedan in i klassrummet för att möta en likblek Ludde.
Han var fortfarande inte frisk, men tyckte i alla fall att han behövde komma till skolan (och smitta ner sina elever med kräksjuka, det var ju snällt!).
Vår nya gästlärare, den finlandssvenska poeten Oscar Rossi, var försenad av acceptabla skäl, så Ludde gav oss en uppgift att jobba med fram tills Oscar kom.
När Ludde lämnat klassrummet och jag hade läst igenom texten vi fått,
gav jag mig ut i korridoren för att få utlopp för min vildhet.
Det var sannerligen ett nöje!
Så kom Oscar. Och mittiallt fick jag lite svårt att bestämma mig för hur jag skulle prata. Han själv pratade ju finlandssvenska.
Jag hade tre alternativ;
1. Ingenstansdialekt.
2. En blandning av Vasasvenska och finlandssvenska.
3. Rikssvenska.
Efter en liten diskussion med mig själv i mitt eget huvud,
valde jag alternativ 2.
Det visade sig vara ett smart drag.
Sedan stötte jag på Julia i korridoren och pratade Ingenstansdialekt med henne,
och när jag vände mig till mina klasskamrater bytte jag spår och började prata rikssvenska.
När skoldagen var slut hade jag lite ont i huvudet av allt prat.
Sista avsnittet av De Halvt Dolda börjar strax,
men jag har verkligen inte tid att se det.
Imorgon är det fredag, vilket innebär textsamtal.
Jag har fortfarande tre texter att ge respons på.
Dessutom har jag ännu inte börjat skriva på uppgiften som ska vara inlämnad senast imorgon, 17:00.
Utöver det har jag en tjock pocket (och texten är så liten så liten) att läsa under helgen.
På tisdag vankas litteraturseminarium.
Nu ska jag göra en stor kopp te,
röka några cigaretter (i förebyggande syfte)
och sedan slå mig ner vid arbetsbordet i mitt sovrum
för att under resten av kvällen förlora mig i skönlitteratur.
Tack vare den där snöbollen Johan lade på min hjässa igår kväll,
hade temperaturen under natten sjunkit till 36,5.
Snabbt slängde jag i mig frukost i skolmatsalen
och stegade sedan in i klassrummet för att möta en likblek Ludde.
Han var fortfarande inte frisk, men tyckte i alla fall att han behövde komma till skolan (och smitta ner sina elever med kräksjuka, det var ju snällt!).
Vår nya gästlärare, den finlandssvenska poeten Oscar Rossi, var försenad av acceptabla skäl, så Ludde gav oss en uppgift att jobba med fram tills Oscar kom.
När Ludde lämnat klassrummet och jag hade läst igenom texten vi fått,
gav jag mig ut i korridoren för att få utlopp för min vildhet.
Det var sannerligen ett nöje!
Så kom Oscar. Och mittiallt fick jag lite svårt att bestämma mig för hur jag skulle prata. Han själv pratade ju finlandssvenska.
Jag hade tre alternativ;
1. Ingenstansdialekt.
2. En blandning av Vasasvenska och finlandssvenska.
3. Rikssvenska.
Efter en liten diskussion med mig själv i mitt eget huvud,
valde jag alternativ 2.
Det visade sig vara ett smart drag.
Sedan stötte jag på Julia i korridoren och pratade Ingenstansdialekt med henne,
och när jag vände mig till mina klasskamrater bytte jag spår och började prata rikssvenska.
När skoldagen var slut hade jag lite ont i huvudet av allt prat.
Sista avsnittet av De Halvt Dolda börjar strax,
men jag har verkligen inte tid att se det.
Imorgon är det fredag, vilket innebär textsamtal.
Jag har fortfarande tre texter att ge respons på.
Dessutom har jag ännu inte börjat skriva på uppgiften som ska vara inlämnad senast imorgon, 17:00.
Utöver det har jag en tjock pocket (och texten är så liten så liten) att läsa under helgen.
På tisdag vankas litteraturseminarium.
Nu ska jag göra en stor kopp te,
röka några cigaretter (i förebyggande syfte)
och sedan slå mig ner vid arbetsbordet i mitt sovrum
för att under resten av kvällen förlora mig i skönlitteratur.
Lita på magkänslan!
Igår hade vi skrivdag (vi var lediga alltså). Ett boenderåd skulle hållas 10:20,
men jag var för trött för att gå (fick sedan veta att inget av vikt hade yttrats).
När jag äntligen klivit upp och steg in i dushen,
lade jag märke till ömma områden i axelparti, rygg och lår.
Jag började invänta febern.
Men även om jag var ledig och krasslig och rosslig
gick jag till skolan i alla fall.
Jag är ju en sådan disciplinerad och duktig student!
Ja, alltså, anledningen att jag gick till skolan var den att jag visste att ingenting skulle bli gjort så länge jag var kvar hemma.
Jag jobbade i skolan mellan lunchen och middagen.
Tog några pauser för att bl.a. äta äppelkaka och röka cigaretter och busa med Nils.
Under dagen damp ett paket Presidentti Kahvi ner i mitt postfack (tack mamma!).
Jag bjöd mina klasskamrater Annelie och Terese på varsin kopp.
Annelie tyckte att det var "syrligt (?) men gott".
Efter middagen gick jag hem till Jonas.
Julia var nämligen spårlöst försvunnen. Ingen hade sett till henne på hela dagen,
och jag misstänkte att chansen att hitta henne där, var väldigt stor.
Min magkänsla ljög ej.
Jag bjöd även Julia och Jonas på kaffe. Vi hade en trevlig pratstund.
Sedan traskade jag hem över den hala parkeringen.
Jag hade sagt att jag skulle gå hem och vila (sätta mig vid datorn, vill säga).
Jag kände att febern nu tagit min kropp i besittning.
Mycket riktigt! Febertermometern visade 38 grader.
Senare på kvällen kom Johan förbi.
Då låg jag över bordet och kved.
Johan tyckte att jag var ynklig.
Ingen finsk sisu där, nej.
Det var i alla fall mycket trevligt att få besök.
Mycket roligare än att "vila".
Kvällen avslutades med att Johan placerade en snöboll på mitt huvud.
men jag var för trött för att gå (fick sedan veta att inget av vikt hade yttrats).
När jag äntligen klivit upp och steg in i dushen,
lade jag märke till ömma områden i axelparti, rygg och lår.
Jag började invänta febern.
Men även om jag var ledig och krasslig och rosslig
gick jag till skolan i alla fall.
Jag är ju en sådan disciplinerad och duktig student!
Ja, alltså, anledningen att jag gick till skolan var den att jag visste att ingenting skulle bli gjort så länge jag var kvar hemma.
Jag jobbade i skolan mellan lunchen och middagen.
Tog några pauser för att bl.a. äta äppelkaka och röka cigaretter och busa med Nils.
Under dagen damp ett paket Presidentti Kahvi ner i mitt postfack (tack mamma!).
Jag bjöd mina klasskamrater Annelie och Terese på varsin kopp.
Annelie tyckte att det var "syrligt (?) men gott".
Efter middagen gick jag hem till Jonas.
Julia var nämligen spårlöst försvunnen. Ingen hade sett till henne på hela dagen,
och jag misstänkte att chansen att hitta henne där, var väldigt stor.
Min magkänsla ljög ej.
Jag bjöd även Julia och Jonas på kaffe. Vi hade en trevlig pratstund.
Sedan traskade jag hem över den hala parkeringen.
Jag hade sagt att jag skulle gå hem och vila (sätta mig vid datorn, vill säga).
Jag kände att febern nu tagit min kropp i besittning.
Mycket riktigt! Febertermometern visade 38 grader.
Senare på kvällen kom Johan förbi.
Då låg jag över bordet och kved.
Johan tyckte att jag var ynklig.
Ingen finsk sisu där, nej.
Det var i alla fall mycket trevligt att få besök.
Mycket roligare än att "vila".
Kvällen avslutades med att Johan placerade en snöboll på mitt huvud.
Favorit i repris.
Inte gjorde jag alls någon djupdykning i Diva igår kväll inte. Nej nej.
Jag fick ett telefonsamtal;
- Ska vi röka en cigg tillsammans? frågade rösten i andra änden.
- Ja, svarade jag.
- Okej, jag kommer.
En ensam ljuskägla över vägen
och vi satte oss på den fuktiga trappen.
- Följer du med in en stund? frågade jag senare och han sa ja.
Halvlåg på sängen, jag tog sats.
- 8 februari. Du svarade Ja då. Nu frågar jag dig; ljög du, eller inte? Tänk noggrant efter nu.
Han halvlåg tyst. Såg allvarligt på mig först. Jag vet ju att han hatar sådana där diskussioner, även om de ibland är väldigt, väldigt viktiga. Han betraktade sedan länge, länge fotot av oss två på min anslagstavla.
- Nej, jag ljög inte. Jag är kär i dig.
- Jaha.
Sedan gick han hem. Jag kollade CSI och somnade sedan sött.
Jag fick ett telefonsamtal;
- Ska vi röka en cigg tillsammans? frågade rösten i andra änden.
- Ja, svarade jag.
- Okej, jag kommer.
En ensam ljuskägla över vägen
och vi satte oss på den fuktiga trappen.
- Följer du med in en stund? frågade jag senare och han sa ja.
Halvlåg på sängen, jag tog sats.
- 8 februari. Du svarade Ja då. Nu frågar jag dig; ljög du, eller inte? Tänk noggrant efter nu.
Han halvlåg tyst. Såg allvarligt på mig först. Jag vet ju att han hatar sådana där diskussioner, även om de ibland är väldigt, väldigt viktiga. Han betraktade sedan länge, länge fotot av oss två på min anslagstavla.
- Nej, jag ljög inte. Jag är kär i dig.
- Jaha.
Sedan gick han hem. Jag kollade CSI och somnade sedan sött.
onsdag, januari 21, 2009
Halsont.
I går vaknade jag mitt i natten och hade ont i halsen. Alltså, verkligen så ont att jag vaknade av det. Precis innan jag gick till frukosten på morgonen, messade jag Johan och bad honom gå via Ica och köpa halstabletter. Johan svarade att "visst, det går bra, men jag börjar inte förrns efter lunch".
Nåja, jag står nog ut, tänkte jag och jag tänkte på min finska sisu.
När jag kom till frukosten fick jag veta att vår lärare, Ludde, var sjuk. Typiskt. Nåja, vi hade i alla fall fått uppgifter så vi skulle ha någonting att göra under dagen.
På tisdagar står idrott på vårt schema, mellan första fikat och lunchen.
Inte så omtyckt ämne, kan jag avslöja.
När jag kom ner till kafeterian, sprang jag på Nisse.
- Du ser för jävlig ut, gå hem och lägg dig, sa han och tryckte samtidigt ner två halstabletter i min hand.
Så jag gick hem och la mig.
Jag hade ställt in väckarklockan för säkerhets skull.
Tio minuter innan den skulle ringa, somnade jag.
Jag gick och käkade lunch.
Johan kom med halstabletter.
På kvällen (efter en överdimensionerad middag)
drack jag (säkerligen) 100 liter te hemma
och skrev lite kylskåpspoesi.
21:00 tittade jag på House i skolans tv:rum,
tillsammans med några klasskamrater.
Sedan lade jag mig,
och för ovanlighetens skull somnade jag med det samma.
Nåja, jag står nog ut, tänkte jag och jag tänkte på min finska sisu.
När jag kom till frukosten fick jag veta att vår lärare, Ludde, var sjuk. Typiskt. Nåja, vi hade i alla fall fått uppgifter så vi skulle ha någonting att göra under dagen.
På tisdagar står idrott på vårt schema, mellan första fikat och lunchen.
Inte så omtyckt ämne, kan jag avslöja.
När jag kom ner till kafeterian, sprang jag på Nisse.
- Du ser för jävlig ut, gå hem och lägg dig, sa han och tryckte samtidigt ner två halstabletter i min hand.
Så jag gick hem och la mig.
Jag hade ställt in väckarklockan för säkerhets skull.
Tio minuter innan den skulle ringa, somnade jag.
Jag gick och käkade lunch.
Johan kom med halstabletter.
På kvällen (efter en överdimensionerad middag)
drack jag (säkerligen) 100 liter te hemma
och skrev lite kylskåpspoesi.
21:00 tittade jag på House i skolans tv:rum,
tillsammans med några klasskamrater.
Sedan lade jag mig,
och för ovanlighetens skull somnade jag med det samma.
måndag, januari 19, 2009
En berättelse om de där sommarmorgnarna.
Det är tidig sommarmorgon. Solen har redan tagit sig en bra bit över himlavalvet. Den försöker förgäves leta sig in, men hindras av persiennen i mitt sovrumsfönster. Väckarklockan har redan ringt fyra gånger, men envist fortsätter jag sova.
- Josefin, hör jag mamma utanför den igendragna dörren.
- Mm, grymtar jag till svar.
- Kanski do sko båod stiig åpp no?
- Mm.
Jag somnar återigen om. Tio minuter senare står min mor återigen utanför dörren. Nu har hennes tålamod med sin trötta dotter nått sitt slut. Hon sparkar i dörren.
- No satan lagar do de åpp!
- Jajaa! ropar jag till svar, den här gången mer irriterat.
Sätter mig yrvaket upp i sängen och ler när jag får syn på min förfärliga frisyr i spegeln. Jag letar på golvet efter ett par kalsonger och en t-shirt i storleken XXL.
När jag borstat tänderna duschar jag snabbt. Eller, jag tror ju att jag duschar snabbt. Men i verkligheten står jag där i tjugo minuter.
När jag kommer ut i köket inser jag att det är en ynka halvtimme kvar tills jag ska vara på jobbet, ombytt och representabel.
Det tar ungefär fem minuter att hitta ett par trosor, en bh, ett par strumpor (helst svarta eller vita) och ett vitt linne bland alla paltor som ligger huller om buller i garderoben.
Jag sminkar mig snabbt, kladdar med mascaran. Tittar på klockan och inser att jag inte hinner ta bort mascaran runt ögonen för ögonblicket, så jag stoppar ner några bomullstops i jeansfickan. Jag förbannar mig själv för att jag inte heller idag hinner föna håret.
Jag gräver runt bland alla saker på golvet och hittar till slut handväskan under sängen.
Samtidigt som jag, bokstavligt talat, flyger ut genom dörren, ropar jag hejdå till mamma och tänder en cigarett. Jag springer för allt vad jag är värd runt hörnet, inser att garagedörren är låst och blir tvungen att springa tillbaka för att hämta nyckeln.
Till sist har jag i alla fall fått ut mammas blåa cykel ur garaget och när jag har kastat mig upp på den och kommit halvvägs ner för backen, hoppar kedjan av.
Jag springer tillbaka med cykeln och efter några sekunder har jag grävt fram min egen cykel från bakersta delen av garaget. På väg ut snavar jag i en fiskelina som gömt sig i dammet på golvet.
Nåja, nu är jag i alla fall på väg. Byggubbarna på det före detta torget tittar roat på mig. De vet att jag alltid kommer flåsande förbi vid tio i nio varje morgon.
När jag cyklat 30 meter förbi kommunhuset är cigaretten färdigrökt. Jag sprätter iväg fimpen. Nu är jag så andfådd att det till och med flimrar för ögonen.
Nåja, den underbara nedförsbacken väntar.
Jag slutar trampa och håret virvlar skönt i min nacke.
Jag stannar vid stopskylten. E8:an är livligt trafikerad denna morgon. Jag har verkligen inte tid att vänta, så jag börjar cykla mot trafiken, på min vänstra sida. Arga bilister tutar, men jag har inte tid. Nu cyklar jag stående, det går lite snabbare då.
Jag cyklar över E8:an och nu befinner jag mig äntligen på arbetsplatsens parkering. Jag viker in på sidan av restaurangen, bromsar, men glömmer daggen i gräset och kanar rätt in i förrådet. Cyklen blir liggande och jag rusar in och smäller igen dörren till omklädningsrummet.
Snabbt drar jag på mig skjortan, stoppar den innanför jeansen, knyter sedan en ordentlig knut i midjan, så förklädet faktiskt ska sitta på plats. Jag stoppar ner bomullstopsen jag tagit med mig i förklädets ficka. Jag märker att där redan finns ungefär tjugo stycken. Förgäves försöker jag reda ut knutarna i nackhåret. Jag borde verkligen kliva upp tio minuter tidigare på morgnarna så jag hinner föna håret. Efter mycket möda och stort besvär har jag i alla fall fått upp håret i en hyfsad hästsvans.
- Oj Jussi, Jussi. Vejt do va klåckon e? frågar Kocken och ler brett mot mig.
Jag slänger en blick på klockan. Två minuter försenad.
- Ja, men he e lugnt, ja har jo enttå aldri na kondär på mårnan.
Snabbt gör jag mina två första sysslor för dagen.
Tillbaka i köket, ställer jag allt Kocken använt i diskmaskinen. Den drar igång med ett dån. Kocken försvinner förbi mig, tyst, ut bakom kassan och sedan vidare ut i salen.
Jag gör en smörgås. Inte heller idag hann jag äta frukost hemma. Jag bestämmer att i fortsättningen kliva upp i tid så jag alltid hinner äta frukost hemma. Jag ställer tillbaka allt i kylrummet.
Bakom kassan serverar jag mig själv en kaffe. Kocken syns inte till. Jag går ut på terassen och där sitter han. Också han äter smörgås och dricker kaffe. Han ögnar igenom Vasabladet. Jag äter min smörgås och dricker mitt kaffe. Vi sitter på terassen i skuggan och vi säger ingenting till varandra. Det gör vi sällan på morgnarna.
När jag rökt en cigarett på smörgåsen reser sig Kocken för att hämta en påtår. Han kommer tillbaka ut och börjar läsa Vasabladet igen. Från första till sista sidan. Bara utifall att han skulle ha missat något. Det är varmt, men skönt i skuggan och brisen från havet. Strandkanten ligger nio meter från våra sittplatser.
Jag hämtar en till kopp kaffe och tänder en ny cigarett. Kocken sörplar på sitt kaffe, försjunken i tidningen.
Jag drar sista draget och dricker sista klunken samtidigt som Kocken häller i sig den sista skvätten och sedan viker ihop tidningen. Jag fimpar i askkoppen. Kocken lyfter blicken från min hand som fimpar cigaretten i askkoppen. Jag möter den. Nu ler han. Jag ler tillbaka. Han öppnar munnen;
- Oj Jussi, Jussi. Ho tycke do e buri gaa no?
Jag skrattar. Ja, nu pratar vi. Nu har arbetsdagen börjat.
Och det är de där sommarmorgnarna jag älskar, mer än jag någonsin älskat några andra sommarmorgnar.
- Josefin, hör jag mamma utanför den igendragna dörren.
- Mm, grymtar jag till svar.
- Kanski do sko båod stiig åpp no?
- Mm.
Jag somnar återigen om. Tio minuter senare står min mor återigen utanför dörren. Nu har hennes tålamod med sin trötta dotter nått sitt slut. Hon sparkar i dörren.
- No satan lagar do de åpp!
- Jajaa! ropar jag till svar, den här gången mer irriterat.
Sätter mig yrvaket upp i sängen och ler när jag får syn på min förfärliga frisyr i spegeln. Jag letar på golvet efter ett par kalsonger och en t-shirt i storleken XXL.
När jag borstat tänderna duschar jag snabbt. Eller, jag tror ju att jag duschar snabbt. Men i verkligheten står jag där i tjugo minuter.
När jag kommer ut i köket inser jag att det är en ynka halvtimme kvar tills jag ska vara på jobbet, ombytt och representabel.
Det tar ungefär fem minuter att hitta ett par trosor, en bh, ett par strumpor (helst svarta eller vita) och ett vitt linne bland alla paltor som ligger huller om buller i garderoben.
Jag sminkar mig snabbt, kladdar med mascaran. Tittar på klockan och inser att jag inte hinner ta bort mascaran runt ögonen för ögonblicket, så jag stoppar ner några bomullstops i jeansfickan. Jag förbannar mig själv för att jag inte heller idag hinner föna håret.
Jag gräver runt bland alla saker på golvet och hittar till slut handväskan under sängen.
Samtidigt som jag, bokstavligt talat, flyger ut genom dörren, ropar jag hejdå till mamma och tänder en cigarett. Jag springer för allt vad jag är värd runt hörnet, inser att garagedörren är låst och blir tvungen att springa tillbaka för att hämta nyckeln.
Till sist har jag i alla fall fått ut mammas blåa cykel ur garaget och när jag har kastat mig upp på den och kommit halvvägs ner för backen, hoppar kedjan av.
Jag springer tillbaka med cykeln och efter några sekunder har jag grävt fram min egen cykel från bakersta delen av garaget. På väg ut snavar jag i en fiskelina som gömt sig i dammet på golvet.
Nåja, nu är jag i alla fall på väg. Byggubbarna på det före detta torget tittar roat på mig. De vet att jag alltid kommer flåsande förbi vid tio i nio varje morgon.
När jag cyklat 30 meter förbi kommunhuset är cigaretten färdigrökt. Jag sprätter iväg fimpen. Nu är jag så andfådd att det till och med flimrar för ögonen.
Nåja, den underbara nedförsbacken väntar.
Jag slutar trampa och håret virvlar skönt i min nacke.
Jag stannar vid stopskylten. E8:an är livligt trafikerad denna morgon. Jag har verkligen inte tid att vänta, så jag börjar cykla mot trafiken, på min vänstra sida. Arga bilister tutar, men jag har inte tid. Nu cyklar jag stående, det går lite snabbare då.
Jag cyklar över E8:an och nu befinner jag mig äntligen på arbetsplatsens parkering. Jag viker in på sidan av restaurangen, bromsar, men glömmer daggen i gräset och kanar rätt in i förrådet. Cyklen blir liggande och jag rusar in och smäller igen dörren till omklädningsrummet.
Snabbt drar jag på mig skjortan, stoppar den innanför jeansen, knyter sedan en ordentlig knut i midjan, så förklädet faktiskt ska sitta på plats. Jag stoppar ner bomullstopsen jag tagit med mig i förklädets ficka. Jag märker att där redan finns ungefär tjugo stycken. Förgäves försöker jag reda ut knutarna i nackhåret. Jag borde verkligen kliva upp tio minuter tidigare på morgnarna så jag hinner föna håret. Efter mycket möda och stort besvär har jag i alla fall fått upp håret i en hyfsad hästsvans.
- Oj Jussi, Jussi. Vejt do va klåckon e? frågar Kocken och ler brett mot mig.
Jag slänger en blick på klockan. Två minuter försenad.
- Ja, men he e lugnt, ja har jo enttå aldri na kondär på mårnan.
Snabbt gör jag mina två första sysslor för dagen.
Tillbaka i köket, ställer jag allt Kocken använt i diskmaskinen. Den drar igång med ett dån. Kocken försvinner förbi mig, tyst, ut bakom kassan och sedan vidare ut i salen.
Jag gör en smörgås. Inte heller idag hann jag äta frukost hemma. Jag bestämmer att i fortsättningen kliva upp i tid så jag alltid hinner äta frukost hemma. Jag ställer tillbaka allt i kylrummet.
Bakom kassan serverar jag mig själv en kaffe. Kocken syns inte till. Jag går ut på terassen och där sitter han. Också han äter smörgås och dricker kaffe. Han ögnar igenom Vasabladet. Jag äter min smörgås och dricker mitt kaffe. Vi sitter på terassen i skuggan och vi säger ingenting till varandra. Det gör vi sällan på morgnarna.
När jag rökt en cigarett på smörgåsen reser sig Kocken för att hämta en påtår. Han kommer tillbaka ut och börjar läsa Vasabladet igen. Från första till sista sidan. Bara utifall att han skulle ha missat något. Det är varmt, men skönt i skuggan och brisen från havet. Strandkanten ligger nio meter från våra sittplatser.
Jag hämtar en till kopp kaffe och tänder en ny cigarett. Kocken sörplar på sitt kaffe, försjunken i tidningen.
Jag drar sista draget och dricker sista klunken samtidigt som Kocken häller i sig den sista skvätten och sedan viker ihop tidningen. Jag fimpar i askkoppen. Kocken lyfter blicken från min hand som fimpar cigaretten i askkoppen. Jag möter den. Nu ler han. Jag ler tillbaka. Han öppnar munnen;
- Oj Jussi, Jussi. Ho tycke do e buri gaa no?
Jag skrattar. Ja, nu pratar vi. Nu har arbetsdagen börjat.
Och det är de där sommarmorgnarna jag älskar, mer än jag någonsin älskat några andra sommarmorgnar.
Chocktillstånd.
När jag börjar använda ord som "moka" och "huippu" helt spontant och oförberett, hoppar jag till lite på stolen och förvånas över mig själv (jag hamnar nästan i chocktillstånd).
Min Finlandssvenskhet går inte att dölja (och det är jag väldigt glad för).
Min Finlandssvenskhet går inte att dölja (och det är jag väldigt glad för).
Så där ja!
Nu var min KarlFazer-chokladkaka slukad. Hemskt sorgligt är det verkligen.
Allt som återstår nu är lite chokladsmulor och folien som kakan tidigare var klädd i.
Chokladkaka är ett väldigt vackert svenskt ord. Ja, det är riktigt svenskt (åtminstone från en Finlandssvensks vinkel sedd).
Jag ska ta med mig ordet tillbaka till mitt hemland sedan.
Idag har jag kommit på varför jag har gått upp så mycket i vikt under hösten.
Allt är egentligen skolrestaurangens fel.
Jag har gått upp i vikt på grund av deras tallrikar.
De är bauta-biga-stora!
Och eftersom tallrikarna är så förhärdat stora,
öser jag upp en helt overklig mängd mat,
och sedan vräker jag i mig all denna mat tills jag tror att jag både ska kräkas och bajsa på mig, samtidigt. Inte så glamouröst, va?
Och på grund av skolrestaurangens tallrikar
blev jag tvungen att kasta fyra par byxor
när jag var hemma i Finland över jul.
Nu överväger jag att anmäla skolrestaurangen.
Allt som återstår nu är lite chokladsmulor och folien som kakan tidigare var klädd i.
Chokladkaka är ett väldigt vackert svenskt ord. Ja, det är riktigt svenskt (åtminstone från en Finlandssvensks vinkel sedd).
Jag ska ta med mig ordet tillbaka till mitt hemland sedan.
Idag har jag kommit på varför jag har gått upp så mycket i vikt under hösten.
Allt är egentligen skolrestaurangens fel.
Jag har gått upp i vikt på grund av deras tallrikar.
De är bauta-biga-stora!
Och eftersom tallrikarna är så förhärdat stora,
öser jag upp en helt overklig mängd mat,
och sedan vräker jag i mig all denna mat tills jag tror att jag både ska kräkas och bajsa på mig, samtidigt. Inte så glamouröst, va?
Och på grund av skolrestaurangens tallrikar
blev jag tvungen att kasta fyra par byxor
när jag var hemma i Finland över jul.
Nu överväger jag att anmäla skolrestaurangen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
