Man kan ju inte må bra varje dag heller.

Ångesten kom krypande redan när jag slog upp ögonen vid lunchtid.
Jag var på ett sådant där humör som Fong bara hatar. Han blir nästan lite argsint när jag är bitter och har ångest. Om jag hade varit hemma, eller han här, hade han med bestämda händer tagit tag i mina axlar, ruskat om mig lite försiktigt och sedan sett mig djupt i ögonen (med sin näsa 100 millimeter från min) och sedan sagt;
- Skärp dig!
Och sedan hade han förstås fått mig att må bra, så som han alltid gör.

Långsamt åt jag frukost och försökte koncentrera mig på diverse inredningstidningar. Det gick inte bra. Jag mådde illa.

Drack te och rökte första cigaretten för dagen. Den var inte lika god som den brukar.
Gick in och startade datorn. Ute var det mulet och trist. Jag gick igenom den långa lista av bloggar jag regelbundet följer. Ingen hade uppdaterat (ja, bortsett från Alex Schulman. Usch, måste genast sluta med denna vana). Jag loggade in på Facebook. Hade ingen lust att besvara alla obesvarade inlägg. Loggade därefter in på Berusad. Hade en hel del obesvarade inlägg även där, men loggade kvickt ut igen.

Tog tag i söndagsstädningen. Det gick trögt. Johan var för bakfull för att hänga med och bada. Julia svarade inte (som vanligt) när jag ringde henne. Och jag vet bättre än att gå och bada ensam.
Fortsatte med städandet, i hopp om att må lite bättre (ni vet, "yttre ordning - inre kaos"). Det hjälpte inte ett dugg.

Jag ville kräkas på allt och alla.
Men som vanligt kräks man inte när man vill.
Man kräks när man inte vill (som i fredags till exempel).

När golvet var skurat och jag drog på mig mössan och vantarna för att gå ut,
kom Julia hem. Det värsta var att jag blev arg. Helt utan anledning.
Jag bara gick. Och gick och gick och gick.
Ville inte möta någon, så jag blev tvungen att gå vägar jag inte tänkt gå.
En främmande man sjöng i mina öron;
- You're on your own now, believe me.

Sedan mötte jag i alla fall Johan. Ja, jag kunde ju inte bara tvärnita och gå åt andra hållet. Han hade ju redan sett mig. Inte heller kunde jag ju bara gå förbi. Det hade varit hemskt oartigt.
Han lockade i alla fall fram ett litet, litet leende (och några sekunder tidigare hade jag bara velat lägga mig ner på trottoaren och grina). Så det kanske inte var så dumt i alla fall.

När jag kom hem höll Julia på att koka pasta och steka köttbullar.
Efter maten och en kopp te var det som att det lättade inuti mig, litegrann.

Ikväll har jag läst ut boken Bortom Dockornas Dal. Den var hemskt bra.
Jag har även pratat med farmor. Och med mamma.
Jag fick veta att en liten leverans finskt kaffe är på väg (ja, det var nog det bästa som har hänt på hela dagen).

Klockan är tio (bloggen verkar ha en helt egen tid?). Jag är inte ett dugg trött.
Imorgon ska vi åka på utflykt ("jag tycker inte ni verkar göra så mycket annat än att åka på utflykter", sa mamma).
På tisdag ska vi presentera resultatet av en skrivuppgift.
Jag har inte skrivit någonting.
Lusten att skriva är spårlöst försvunnen.
Jag förmår mig inte ens att skriva ett ynka brev.
Jag mår illa bara av att tänka på den frånvarande inspirationen.

Nu ska jag äta en frukt eller dylikt och återgå till att fundera på för- och nackdelar med att gifta sig (och kanske även skaffa några kids) med sin bästa vän.
För tillfället står endast Stora Stygga Vargen på min sida (vi är för). Alla andra verkar vara skarpt emot. Jag förstår inte? Varför är de så emot?

Vad tycker ni?
(Ja, nu vore det väldigt trevligt om ni läsare kommenterade.)

Kärlek.

Ikväll undrar jag varför jag är en sådan feg jävel.

Dessutom önskar jag mig två år tillbaka i tiden.

Och i telefon säger Fong;
- Jag älskar dig.
Då vet jag. Att så kommer det förbli.

I sinom tid ett hål rikare.

Eftersom det nu är garanterat att mina studiepensionspengar i sinom tid kommer ramla in på kontot, har jag ikväll bestämt mig för att... pierca mig igen. Ja!
Det känns som om jag förtjänar det (är inte riktigt säker på vad jag egentligen gjort för att förtjäna det, men... ja.).

Nästa vecka åker jag troligtvis in till Visby för att beställa en tid.
Vad spännande det ska bli! Det är snart ett år och fyra månader sedan jag senast piercade mig.

För er som inte vet så har jag redan två stycken;
en off center labret
och en tragus, i mitt vänstra öra.
Den senaste jag lät göra var en center labret, men blev dessvärre infekterad, så jag blev tvungen att ta bort den. Har däremot länge övervägt att prova göra en ny på samma ställe, men i så fall får det bli efter sommaren, efter jobbet på restaurangen. Om jag fortfarande har lust då, vill säga...

Någonting fattas mig.

Idag under lunchen kom det in en hel drös män i matsalen. Dessa män bar snickarbyxor. Jag såg på männen och deras stålhättekängor och de dammiga snickarbyxorna
och jag insåg
att någonting fattas mig.
Något eller någon.

För övrigt finns det väl inte så mycket att tillägga.

Jag har vistats i skolan var jag som vanligt studerat skönlitteratur (dagen till ära romaninledningar).
Jag hällde i mig en kopp svenskt kaffe för en timme sedan och nu har jag magknip.
Utomhus blåser det kallt som fan.
Imorgon är vi återigen lediga, då ska jag jobba med ett gammalt projekt (som hittills är mitt största inom skönlitteraturen).
Nu ska jag gå hem och raka benen.

En väldigt bra onsdag.

Igår hade vi fått ledigt. Jag skulle gå på möte 10:20, och slog således upp ögonen 10:00.
Så gick jag på möte. Sedan softade jag i klassrummet fram till lunch. Åt lunch. Gick tillbaka till skolan och drack te och började fylla i lite blanketter. Umgicks med Nisse. Fortsatte fylla i blanketter. Och sedan gick jag hem och klädde på mig ytterkläder för att sedan bege mig ut för att möta upp Johan nere vid hamnen.

Johan var redan på plats när jag anlände. Vi stod och spejade ut över havet en stund. Det var en fin dag. Inte för kallt, rätt klart, solen sken och värmde. Den ljusaste dagen på länge. Vi började kliva omkring på stenarna. Innan vi visste ordet av var vi på väg.

- Hur långt ska vi gå? frågade Johan.
- Så långt vi kan förstås, det vore ju dumt att vända om nu, svarade jag.
- Vi kan sätta oss där på stenarna i solen, sa Johan.
Och vi fortsatte gå. När vi till slut kom ut till änden, hade solen gått i moln.

Efter en stund började vi gå tillbaka. Det var som ett litet problematiskt äventyr.
Vi kunde inte vara helt säkra på att stenarna verkligen satt fast.
Vi var tvungna att noggrant överväga var vi skulle placera fötterna därnäst. Vissa stenar var hala. Vid något skede hände någonting i mitt högra knä. Inte tänkte jag mer på det. Yttrade bara ett litet ”Aj”, som jag alltid gör när det smärtar i mina knän när jag till exempel får för mig att springa eller gå fort i trappor.

När jag kom hem en timme senare sjönk jag ner på soffan och förlorade mig själv i boken Bortom Dockornas Dal. Läste fram till middagen. Åt middag. Gick hem och fortsatte läsa. Gick till skolan. Fann det jobbigt att gå i trappan, knäet strejkade. Pluggade tillsammans med Alida. Drack te och åt smörgåsar. Rökte cigarett tillsammans med Johanna. Skrattade. Pluggade mer.

Vid nio var jag hemma igen. Hade planerat återgå till min bok. Men Jonas och Julia skulle se på film, och då var jag ju inte sen med att bänka mig i soffan framför Julias laptop. Så åt vi glass och såg filmen ”Almost pregnant”, som till en början verkade vara helt värdelös, men som till slut visade sig vara riktigt okej, riktigt rolig till och med!

När jag sedan lade mig tänkte jag på dagen som passerat. Jag log. Det hade varit en väldigt bra dag.

Nu har det gått för långt.

Beviset på att det verkligen inte finns någonting i Fårösund att göra: Jag har börjat läsa Alex Schulmans blogg.

Ve och fasa! Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sjunka så lågt.
Nu ska jag, Johanna och Sara äta middag. Hej.

Kaffeproblemet.

Idag har det väl inte hänt någonting som riktigt är värt att nämna. Vi har i alla fall studerat litteraturhistoria.

Jag upptäckte att jag fortfarande inte hade fått några pengar (jag skulle ha fått studiestöd den 4:e januari och någon studiepension har jag inte fått under hela höstterminen) från Folkpensionsanstalten.
Så jag ringde dit under fikat.
Kvinnan jag pratade med var väldigt trevlig och tillmötesgående och jag fick snart klart för mig var problemet låg. Tidigast på torsdag skulle jag få ett samtal från FPA angående den frånvarande studiepensionen.

Så det ser ut att fixa sig med hyran den här månaden i alla fall. För övrigt så blåser det som attan. Regnigt och grått och trist är det mest hela tiden. Kommer förmodligen så vara ända fram till slutet av mars.

Jag ångrar att jag inte tog med mig en halvårskonsumtion av Kulta Katriina hemifrån. Kanske någon kunde skicka några paket på posten? Det stundande problemet här, är det att min kropp (och inte mitt huvud heller, för den delen) inte riktigt förstår sig på svenskt kaffe. Dessutom smakar det ju inte bra alls. Det ser ut som om jag kommer få vara odrucken fram till slutet av maj. Jag misströstar.

Härmed sjunker lokala Ica ännu mer i status.

Simmade igår förstås eftersom det var måndag. Det var skönt. Det var bara Johan och jag i simhallen. Det var också skönt. Då kunde vi prata om precis vad som helst, men vi kunde också vara tysta. Ibland är det skönt att bara vara tyst tillsammans med någon.

Efter badet träffade jag Julia vid Markan. Det serverades små kebabrullar. Det var gott. Vi åt i en timme. Eller, rättare sagt; jag åt i en timme. Sedan gick vi till Ica.
Julia hade sagt att botemedel mot min lilla infektion nog borde finnas på Ica. Hon hade sagt att slaget av infektion var så pass vanlig och ofta förekommande att de egentligen borde sälja medicin för den i en vanlig matvaruaffär. Och Ica har (är?) ju apoteksombud.
Så kom vi till Ica och stod där framför den låsta, inglasade medicinhyllan utan större framgång. Ett butiksbiträde kom fram till oss och frågade om hon kunde hjälpa till.
Jag berättade vad produkten hette, och butiksbiträdet i sin tur hävdade att hon aldrig ens hört talas om någonting sådant. Det var nära att jag tappade hakan i kakelgolvet.
Julia frågade om de inte hade någon liknande produkt som skulle kunna lindra smärtan.
- Nej, tyvärr, då måste ni åka till Slite.
Jag blev arg. Ska man vara tvungen att hoppa på bussen och åka till Slite för att handla en liten ask med några piller för 150 spänn för att sedan vänta en timme på nästa buss som tar en tillbaka till Fårsöund!? Men LUSKAMMAR!? SÅDANA kan de gott sälja på Ica.
Som plåster på såren köpte jag ett sprillans nytt nummer av Sköna Hem. Det lindrade dessvärre inte min smärta.

Resten av kvällen var jag lite sur och grinig. Egentligen var det meningen att jag och Alida skulle analysera en text tillsammans, men istället drack vi te med några klasskamrater.
När jag kom hem var H inloggad på msn. Min grinighet byttes ut mot en hemskt stark längtan.
Fong var också inloggad. Han skrev att han älskade mig. Det började rycka lite i mina mungipor. Småningom log jag.

Sedan gick jag och la mig.

Svenskarna och deras "fika".

Jag blandar ogjorda skrivuppgifter med ett litet alkoholintag och nu även en liten infektion.

I söndags bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag bestämde mig för att tvinga min lata kropp ut. Ut i kylan och blåsten. För att inta lite frisk luft och förhoppningsvis bli lite mindre seg i huvudet.

I samma veva som jag förberedde mig, genom att äta en banan, sa min vän Johan ”Yo” på msn. Han var tillbaka i Fårösund. Tjugo minuter senare drog jag på mig jackan och mössan och lade på mp3-spelaren och sedan kastade jag ut min lata kropp genom dörren, ut i kylan och blåsten.
På lång väg såg jag honom. Det var sannerligen ett kärt återseende. Jag gav honom en välkomnande kram. Insåg att jag hade saknat honom. Hade glömt bort att hans ögon verkligen var så blå.
Så bjöd jag på lakrits-Dumle och vi pratade om jullovet och om allt och om ingenting egentligen och funderade på det faktum att vi faktiskt var tillbaka, här, i Fårösund igen.

Sedan gick jag hem och värmde på mat från dagen innan och såg The Passion Of Christ och åt glass och sedan kunde jag inte hålla mig, utan började se Sex and the City-boxen, IGEN (ja, det här blir väl tredje gången). Efter det satt jag och glodde på datorn ett bra tag innan jag tog mig samman och började förbereda mig för sängen.

Insåg att jag inte var trött överhuvudtaget, så jag började läsa en ny bok (Bortom Dockornas Dal). Vid halv ett knackade någon på mitt fönster. Det var Julia. Efter noga övervägande bestämde jag mig för att släppa in henne i alla fall. Hon hade inte varit hemma på hela dagen så vi blev att prata i hennes sovrum och sedan bad hon mig följa med ut och röka.

Väl tillbaka i sängen läste jag det kapitel jag höll på med till slut. Vid halv två föll jag troligtvis ner i Drömmarnas Rike.

Halv sex vaknade jag av smärtan som den här lilla infektionen orsakade. Med ens var jag klarvaken. Jämrade mig tyst, där, i mörkret, och försökte lägga mig bekvämt, men jag var alldeles för varm. En halv timme innan väckarklockan skulle ringa, somnade jag om till slut, och när väckarklockan väl ringde, stängde jag helt enkelt av den för att fortsätta sova.

Så vaknade jag en halv timme innan lektionen skulle börja. Det blev ett jävla spring mellan badrummet och sovrummet! Hann varken sminka mig eller ens platta håret, men hann faktiskt med att kasta i mig en skinksmörgås och en kiwi (att springa ner till Markan för att äta frukost var inte ens att tänka på).
Fem minuter försenade stegade jag in i klassrummet, men fick tvärvända och stega ut tillbaka när min vän Johanna ropade:
- Vänd om Josefin! Vi ska dricka te och röka!
Mina klasskamrater hade bestämt att det var onödigt att hålla ett klassråd denna första morgon, att vi ingenting hade att diskutera, så det var lika bra att inleda vårterminen med en sedvanlig fika (svenskarna och deras fika).

Gråtunga toner.

04:57: "Jag tror att jag går och lägger mig, det blir ju inget mer prat ikväll" (nej, det var lite segt för jag var lätt frånvarande på grund av att jag pratade i telefon).

06:01: Mottog jag sista sms:et. Någon gång efter det somnade jag nog. Drömlöst sov jag cirka 6 timmar.

Gråtung himmel över Gotland nu. Det mesta är sig likt. Jag undrar om det inte faller ett lätt duggregn också? Nu ska jag äta.

I sällskap av alkoholen.

Och inte inleder jag endast med att skippa första skrivuppgiften.
Nej, jag inleder vårterminen tillsammans med min combo Julia och hennes pojkvän Jonas.
Vi dricker rödvin och whiskey och Koskenkorva Vodka Longdrink Apple 013 och Pripps Blå Export.
Plus några cigaretter och en massa musik och när Julia och Jonas har gått hem till Jonas för att sova ringer jag H och när H säger att min räkning blir dyr, förflyttar jag mig till datorn för att föra nattliga konversationer med Stora Stygga Vargen.
Det mesta är sig likt, vill säga.

Jag trotsade parkeringen ikväll (som inte längre är parkering, utan skridskobana)
utan att slå mig sönder och samman.
Jag såg De Halvt Dolda och tänkte spy.
Jag röstade på Blondinbella i Let's Dance.
Jag undrade vem jag kommit att bli.

Jag kom fram till att det ska bli roligt att träffa klassen och Johan och alla andra igen
jag kom fram till att jag saknar H
och jag kom fram till att jag skriver bäst posei om nätterna när jag inte är manad till det.

Jag ser det inte.

Jag inleder vårterminen med att skippa första skrivuppgiften.
Jag försöker se mig själv. Försöker tänka mig att jag slår mig ner i soffan med en kopp te, mitt stora skrivblock och min Penna. Men det går inte. Jag ser det inte och inuti mig är det tomt.

Julia kom idag när jag vek tvätt.
Jag bara stod där. Potatisen kokade på spisen och Björk sjöng för allt vad hon var värd och mittiallt ryckte någon upp dörren
och när jag såg Julia fick jag inte fram ett ord.
Jag bara stod där med en nytvättad t-shirt i handen och gapade och glodde på henne.

Min mage gör konstiga ljud.
Julia har gått hem till Jonas och Björk har slutat sjunga.
Jag överväger att gå över den djävulskt hala parkeringen för att se på lite tv.

För övrigt skulle det smaka bra med en kall öl.

Hur man finner sitt rätta jag.

Tolv timmar efter att jag fått tillträde till Drömmarnas Rike vaknade jag. Rummet badade i dunkel och jag låg stilla och blinkade yrvaket. Jag hävde mig i upp på armbågarna men lade mig snabbt igen. Smärtan i rygg, axelparti och armar var outhärdlig. Allt släpande på packningen dagen innan gjorde sig nu påmind, tog ut sin rätt. Efter en stunds funderande klev jag i alla fall upp och klädde på mig.

När jag kom ut i köket var blommorna det första jag upptäckte. Vattnet hade gjort sitt, bladverket hade sökt sig upp, hade funnit sitt rätta jag. Det gladde mig. Jag åt frukost och kikade på Facebook.

I en timme gick jag omkring i mjukisbyxor. Jag bara gick omkring. Jack Johnson sjöng på köksbordet. Jag vattnade Julias blommor. Och gick omkring. Nu när jag skriver det så förstår jag inte. Jag förstår inte att jag bara gick omkring. I en timme. I en timme gick jag omkring i mjukisbyxor. Gick mellan rummen. Och vår lägenhet är ju inte precis stor, det måste jag ju säga.
Julias sovrum, mitt sovrum, badrummet, lilla hallen och så kök och vardagsrum i ett. Och jag bara gick omkring i rummen. I en timme. I mjukisbyxor. Stod i fönstret och såg på snön som föll. Noterade att det inte längre blåste.

När jag duschat och sorterat lite smutstvätt hade det slutat snöa. Jag klädde på mig och gick ut. Vid Ica stötte jag på Yaser. Och även min lärare, Ludde. Det var lite pinsamt. Jag stod där framför honom utan smink och med en plastpåse i varje hand. Det var plastpåsarna som var pinsamma. För plastpåsarna innehöll tomma ölburkar. Och alkoholpolicyn på skolan vill verka vara i det striktare laget. Ludde sa ajaj och så skrattade han och vi pratade om skolan och snön och våra skor. Sedan handlade jag mat. Ännu mer mat. Och nötter.

Ikväll när jag hade ätit och gick ut för att röka, hade det blivit plusgrader. Det droppade från taket och trappan var inte längre så helvetisk.

Jag har tvättat kläder och läst brev jag fått under lovet och uppdaterat bloggen och sett på De Halvt Dolda och nu ska jag gå hem. Gå hem och hänga tvätt och sedan sova.
Imorgon kommer Julia. Jag har ingen aning om när, men hon kommer. Hon antydde någonting om rött vin senast vi pratade i telefon, och det lät ack så ljuvt i mina öron.

Ett välbekant sund. Fårösund, närmare bestämt.

Vi åkte från min äldsta syster halv sex. Prick sex checkade jag in. Fick veta att jag var tvungen att ta hand om mitt bagage väl framme i Stockholm.
Så sa jag hejdå åt äldsta systern, tog av mig jacka och bälte och lade dem tillsammans med handbagaget i en grå låda och gick genom kontrollen.

Nu var jag på väg. När vi lyfte över Vasa var månen halv och blodröd och ljuset av staden var vackert. Jag tänkte på H som säkerligen sov sött. Jag tänkte på hur vackert Vasa kommer att vara nästa gång jag återser den. Hur gröna träden kommer vara. Hur jag kommer känna. Och jag tänkte på H som säkerligen sov sött. Jag var nära att börja grina. Men höll mig.

Så landade vi i Stockholm. Klockan var fortfarande halv sju, precis som när vi lyfte i Vasa.
Jag upptäckte en orange lapp på mitt bagage. På lappen stod det ”Heavy” och skrivet med kulspets ”22”. Jag gick mellan terminal 5 och 3. Övervägde att dricka en kopp kaffe och äta något, men ångrade mig när jag kom ihåg summan jag hade spenderat under sista dagen i Vasa. Köpte snus istället och blev först betjänad på svenska, men när kassörskan fick se mitt körkort, sken hon upp i ett stort leende och började snacka finska. Det var som fan.

Jag checkade in på nytt. Satte mig utanför gaten och en man mittemot glodde. Jag glodde tillbaka. Han log. Jag log inte. Jag slog på mp3:n.
Efter en liten stund fick vi gå ombord. Solen var på väg upp. Vinden var hård och kall. Stockholm försvann bakom, under mig och Östersjön bredde ut sig.

Flygvärdinnan frågade om jag ville ha en smörgås.
- Ja tack gärna, svarade jag.
- Vill du ha ost eller ägg?
Det var som fan. Jag som varken äter ost, eller ägg. Jag tog en ostsmörgås i alla fall. Ägg är nog Guds dummaste påhitt. Sådant kan man verkligen inte äta.

Under tiden jag åt min smörgås och drack mitt kaffe fick jag syn på ett väldigt bekant sund. Fårösund, närmare bestämt. Kaptenen sa;
- Visby är också… (tveksamt här:) vackert.
Jag fnissade. Vi flög in över staden. När jag klev av flygplanet blåste det som aldrig förut. Det var knappt att jag tog mig till ankomsthallen.
Jag fick till slut min väska och gick ut för att hoppa in i en taxi. Sa till taxichauffören att jag skulle till Östercentrum, men ångrade mig sedan och sa att jag ville till busstationen.

Jag lämnade min packning vid godsmottagningen och gick sedan till Coop Forum och handlade mat. En timme senare gick bussen hem. Jag frågade busschauffören om han körde till Kustparken. Det gjorde han förstås inte. Jag försökte ringa H flera gånger, men fick inget svar och blev därefter irriterad.
Jag drack mineralvatten och såg det snötäckta landskapet rusa förbi utanför fönstret. Solen brände i mina ögon.

12:05, svensk tid, klev jag av bussen i Fårösund. Det var ett tag sedan jag kände en vind av det där slaget och jag var lite uppgiven över min packning som nu säkerligen, tillsammans med all mat, vägde 30 kilo. Hjulen på resväskan började bråka på grund av snön och det var så halt att jag ibland bara gick utan att komma någon vart.
Till sist var jag framme vid infarten till skolområdet. När jag kom ner till parkeringen såg jag att det inte var plogat överhuvudtaget. Så jag fick lämna resväskan vid vägen för att sedan gå tillbaka och bokstavligt talat släpa den fram till huset och sedan upp för den helvetiska trappan.

Väl innanför dörren insåg jag att det var isande kallt. Troligtvis cirka 10-11 grader. Jag slog på alla element på full värme och tände så många värmeljus jag förmådde. Två blommor hade dött (trodde jag då). Jag vattnade dem i alla fall, tänkte att under kan ju ske, och så gjorde jag i ordning mat.

Resten av dagen packade jag upp och diskade och städade. Incubus fick stå för sällskapet. Och till slut fick jag i alla fall tag på H. Då blev jag med ens på väldigt bra humör.
Under tiden golvet torkade, såg jag filmen Om en Pojke (tack Julia för att du lämnat datorn hemma under lovet!).

Jag lade mig tidigt. Och i samma stund som jag lagt mig tillrätta somnade jag. Länge sedan jag sovit så gott och i Drömmarnas Rike stötte jag på H.

Sista dagen i Ingenstans.

Jag sov sista natten med H. Det var bedrövligt. Slutet är alltid bedrövligt. H somnade fort och andades väldigt tungt och jag låg stilla där i Hans armar och hade panik. I något skede somnade jag i alla fall för vid elva nästa förmiddag vaknade jag. Het och fylld till bredden av Gotlandsångest. Efter ett tag klev vi upp och jag ringde och väckte Fong.

H och jag gjorde i ordning frukost och efter ett tag kom Fong också. Vi åt alla tre tillsammans och hann umgås en stund innan de var tvungna att åka tillbaka till stan.
Vi kramades och pussades (nej, Fong och jag pussas inte) och sa hejdå. Jag förstod inte att jag faktiskt sa hejdå igen. Än en gång var jag tvungen att skiljas från människor jag älskar över allt annat.

När den röda bilen hade försvunnit bakom kullarna, gick jag in. Drog fram den stora, chockrosa resväskan och satte igång med packandet. Igen.

Kring halv fyra fick jag ett sms. Det löd: Legg på kaffi, ja e vi tett om 10 min.
Så kom Rico. Vi drack kaffe och rökte på trappen. Och så fick han en försenad julklapp också. Jag lyfte bort lite saker från sängen så han skulle ha någonstans att sitta. Vi pratade medan jag packade. Sedan skiljdes också vi åt.

Jag duschade snabbt och slängde i mig lite mat och så halvsprang jag hem till farmor. Umgicks med henne en stund. Hjälpte henne med cd-spelaren hon fått av min farbror. Fick lite pengar och godis och boken ”100 läckra pajer”. Och också vi var tvungna att skiljas åt.

Jag halvsprang hem tillbaka. Packade det sista. 18:40, finsk tid, ringde det på dörren. Det var Esa. Han skulle skjutsa mig till busshållplatsen. Jag pussade en stund på Nicolina. Viskade hejdå. Hon pruttade.
Så sa jag hejdå åt mamma och lillasyster också. ”Hejdå, vi ses i slutet av maj!”.

Esa och jag fick vänta länge innan bussen kom. Vi insåg att det inte fanns några radiokanaler som spelade bra musik. Jag rökte två cigaretter.
Till sist kom bussen. Esa och jag kramades och sa hejdå.

Och så åkte jag, återigen, för sista gången, på lång tid framöver, vägen mellan Ingenstans och Vasa. Hanna väntade på mig vid busstationen. Vi åkte hem till min näst äldsta syster. Min äldsta syster var också där. Vi drack kaffe och pratade och såg på tv.
Vid tio åkte vi därifrån.

Väl hemma hos min äldsta syster packade jag om lite och åt kvällsmål tillsammans med henne och min svåger.
Soffan, som jag tidigare älskat att sova på, som alltid varit onaturligt bekväm, var den här sista natten min värsta fiende. Jag hade svårt att somna. Till slut kom John Blund.
Jag drömde om en av mina vänner på Gotland. Drömmen var obehaglig och när jag vaknade av klockan vid halv fem mådde jag illa och svettades.

Gotland var nu inte långt borta.

Jag hade vänt mig om och berättat hur vacker du är.

För tillfället befinner jag mig i de norra delarna av Ingenstans.

Hela dagen har spenderats i Vasa.
Nu sitter jag på knä på golvet,
lyssnar på Omission,
och känner hur Gotland närmar sig.
Det är utav ondo.

Jag dricker sprit och har hjärtklappning.
Inatt sover jag för sista gången bredvid H.
Sista gången innan jag åker tillbaka till... ja.
Därmed basta.

Säga vad man säga vill.
Mom, look into their eyes, and you'll see me.

Nyårsafton och inledningen på år 2009.

Så nyårsaftonen firades på en liten ort en liten bit norrut. Det serverades skumma aptitretare och köttsoppa och lingonparfait och det sjöngs snapsvisor, fast jag sjöng inte, för jag är inte den som är den. Nej, jag är mer komplicerad än så.

Vi träffade nytt okänt folk och gammalt känt folk och drack alkoholhaltigt och dansade och jag pussades med H och vid tolvslaget gick vi ut, som sig bör. Räknade ner, korkade otaliga champagneflaskor och sköt fyrverkerier och pussades ännu mer och kramades.

När det nya året hade inletts, åt vi pyttipanna och drack Kulta Olvi och jag och Fong gick ut och upptäckte att vägen var väldigt, väldigt hal så vi tog sats, vi sprang och vi kanade på vägen, hand i hand och vi skrattade och skrek och var lyckliga i nyårsnatten och i varandras sällskap.

Kring fyra kom en buss som skulle ta oss från den lilla orten, till en annan liten ort där vi skulle övernatta.

Vid fem var vi hemma hos Tommy, det var hans sängar vi skulle sova i.

Runt åtta lade jag mig till rätta i H's armar och somnade sött.

Halv tolv blev vi väckta.

Jag hade drömt att jag var nära till att kliva ombord på flyget tillbaka hem till Gotland,

och när H drog mig intill sig och jag kände hans andetag mot min hals ville jag bara grina.

Med armbågarna mot madrassen, hävde jag mig upp

och mitt nyvakna ansikte möttes av januarisol.

Jag gick och väckte Fong.

Vi drack saft och åt kinksmörgåsar och satsumas och sedan klädde vi på oss och gick ut.

Vi promenerade tills tårna hade blivit isbitar.

En vän till Tott plockade upp oss.

Vi åkte till Nykarleby.

Väl där åt vi hamburgare och pommes frites vid Uno.

Fong hade kollat fel i busstidtabellen,

så vi missade bussen som skulle ta mig tillbaka till Ingenstans,

och de tre unga männen tillbaka till Vasa.

Vi fortsatte promenera.

Hem till en kvinna

och jag vet inte riktigt hur Tott känner henne,

men hon öppnade sin dörr för oss.

Kokade tevatten och bjöd på kex och smörgåsar och vi pratade och hon hade tänt ljus på bordet

och sedan såg vi film i hennes dotters rum, på övervåningen.

Jalle kom för att hämta oss.

Tott somnade i bilen och när vi var tillbaka i Ingenstans,

bjöd jag de unga männen på kaffe.

När kopparna hade kallnat,

begav sig de unga männen tillbaka till Vasa

och jag gick hem,

såg film med lillasyster och svågern

och sedan lade jag mig och jag drömde om H.

Det var ett bra slut på 2008 och en hemskt bra början på 2009.

Gott Nytt År på er.

Jag har så många vackra ord i mitt bröst. Där någonstans, bakom revbenen i vänster sida, finns de, de vackra orden.

Men jag har inte tid att förklara. Nej, det hinns inte med.

Om en timme ska jag dra iväg en liten bit norrut,

äta en tre-rätters-middag

och dricka lite gott.

Tillsammans med de mest underbara utav unga män.

Imorgon kommer jag utmattad vakna upp i en lägenhet i en grannkommun.

I en lägenhet i en grannkommun kommer jag påbörja det nya året,

tillsammans med den unga mannen vars skratt jag älskar.

Ja, aldrig förut har jag älskat en ung mans skratt,

såsom jag älskar hans.

Det är i juletid det händer.

och Han säger;

 - Kyss mig.

Och jag kysser Honom, ömt. Med händerna om Hans nacke kysser jag honom. I Fongs hall. Framför ögonen på Fong och alla och poliserna som kommit för att köra ut oss, kysser jag Honom. Jag ursäktar mig över mitt kletiga läppcerat och Han ler samtidigt som Han skakar på huvudet.

När jag några sekunder senare, väntar i trapphuset på hissen som ska ta mig ner från sjätte våningen, hör jag Honom ropa mitt namn, och Han fortsätter;

 - Det var rätt kletigt i alla fall!

 - Jag sa ju det! ropar jag tillbaka.

Och i trapphuset där jag väntar på hissen som ska ta mig ner från sjätte våningen,

hör jag poliserna skratta

och jag ler

tänker att,

även om vi blev utkastade,

var det ändå ett rätt roligt slut på en kväll som denna.

" ...som om jag skulle vilja kräkas lite i ett hörn."

Det gick ändå väldigt bra att sova inatt, även om jag var nybliven moster och väldigt uppspelt. Kanske det berodde på att klockan var fyra innan jag la mig?

Idag drog jag på mig mina orange kängor, lyfte fram sparkstöttingen och for för att möta farmor. Det är flera år sedan jag har åkt sparkstötting (säger man faktiskt så?), och jävlar, så skoj det var! Vi for till gravgården och jag tände ljus för pappa och för en vän. Jag följde farmor hem sen, och innan jag sa hejdå, bytte vi julklappar.

När jag kom hem var mina äldre systrar här, och min äldsta svåger. Vi åt julmiddag. Sedan pratade och skrattade vi tills vi kiknade. Det var skönt att äntligen skratta på riktigt. Skönt att skratta tills man grät.

När systrarna och svågern hade åkt, kom Ronny och hämtade mig. Vi åkte och träffade Simon. Drack kaffe och köpte öl (de har höjt priset på öl med 1€!!!).

Klockan nio var jag hemma igen, bänkad i soffan framför tv:n och Stjärnorna på Slottet, där underbara Jonas Gardell medverkade.

Sedan Stjärnorna på Slottet slutade, har jag suttit här. Lyssnat på musik och fyllt på mp3-spelaren och druckit Irish Coffee.

När jag tänker på Gotland, känns det som om det bara varit en dröm. Men när Johan säger "kitos" på msn, förstår jag att det är på riktigt. Jag har inte drömt.

När jag tänker på Gotland, så känns det som om jag skulle vilja kräkas lite i ett hörn, i smyg.

Mina händer är så torra att jag vet inte vet vart jag ska ta vägen.

Men när allt kommer omkring så är livet bara så roligt som man gör det.

JAG HAR BLIVIT MOSTER!

JAG HANN INTE ENS GÅ OCH LÄGGA MIG!

Det känns så overkligt; i detta ögonblick ligger min lillasyster på BB, med en liten, liten flicka i sin famn. Det är natten mellan julafton och juldagen och på BB i Vasa håller min lillasyster en nyfödd flicka i sin famn. Lilla flickan Nicolina.

Min systerdotter. Min systers dotter. Min lillasysters dotter.

Jag var på väg från datorhörnet i mammas sovrum till köket när mamma fick ett meddelande, och rätt som det var, skrek hon rakt ut och jag förstod genast. Meddelandet hon hade fått var från min svåger. Mamma läste det högt och någonting sköts upp i mig och jag hoppade upp och ner på stället.

I min hoppande iver flög telefonen ur fickan och skalet gick upp och batteriet kanade iväg över golvet. Det slog mig att jag borde ringa någon. Ja! När det har hänt någonting stort så ringer man ju sin närmaste vän. Och det ska gå automatiskt. Men jag blev tvungen att fundera en stund. Vem kunde jag ringa och berätta den stora nyheten för? Fong?

Jag ringde Fong.

 - Fong! God Jul!

 - Heeej! God Jul!

 - Ja ha blivi moster!

 - VAAA!? E de sant! Va!? När!? Nu!?

 - Jaaa!

 - VAAA!? Oj! Nej! Va coolt! Hu känns de!?

 - Fong, ja kan int andas!

Ojojoj! Det här är helt otroligt! Det här var absolut den bästaste julklappen ever!

Jag har ingen aning om hur jag ska vara kapabel till att få någon sömn inatt. Men jag blir väl tvungen att försöka i alla fall.

Det är natten mellan julafton och juldagen och jag är nog världens lyckligaste moster.

Julafton.

Det har varit en lugn julafton hemma hos oss.

Min lillasysters gudmor var hit en stund på dagen. Hennes dotter, Sunna, sov i vagnen, så henne såg vi aldrig. Det var synd. Jag tror hon har blivit rätt stor, det är ett tag sedan jag såg henne senast.

I övrigt har vi inte gjort någonting speciellt. Vi har inte ätit någon traditionell julmiddag, det gör vi imorgon när mina två storasystrar kommer hit.

Jag har läst om julen i Mormons Bok. Och tagit en promenad med mamma, jag var nämligen tvungen att köpa cigaretter. Ätit knäck och druckit rödvinsglögg. Och jag fick det jag önskade mig av Gud. Magsjukan var som bortblåst imorse när jag vaknade!

Efter att vi hade öppnat julklapparna hade lillasyster väldiga sammandragningar. Hon hade så ont så hon knappt kunde stå. Hennes fästman kom hit. Så de åkte nyss iväg till BB! Tänk, imorgonbitti när jag vaknar har jag kanske blivit moster! Det skulle vara den bästa julklappen någonsin!

Nu ska jag se film med mamma. Äta och dricka lite gott och sedan är det nog läggdags, tror jag.

Jag vill önska alla mina läsare en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Da'n före doppareda'n.

Idag var det meningen att jag skulle uppdatera bloggen. Det var meningen att jag skulle berätta om de senaste dagarna, hur roligt det har varit att träffa alla igen och hur avlägset Gotland och Fårösund känns. Hur man kunde missta det för en dröm. En vanlig dröm bara.

Men jag har gått och blivit sjuk. Jag har blivit magsjuk. Det är ju just snyggt nu när jag är tillbaka i Ingenstans och har sett fram emot julmiddagen och allt roligt jag ska hitta på. Julmiddagen skulle vi egentligen ha haft ikväll, men den blev ju uppskjuten förstås.

Hela dagen har jag lunkat omkring hemma i mjukisbyxor och gnytt förtvivlat över min mage. Jag har ätit 4 knäckebröd.

Kan hända att det bara blir jag och mamma som firar jul i Ingenstans imorgon. I coolaste fall så blir min höggravida lillasyster tvungen att åka in till BB inatt! Om inte så blir det vi tre.

I julklapp av Gud ska jag önska mig frisk tills imorgon. Det skulle vara trevligt att kunna äta annat än knäckebröd och blåbärssoppa. Och hälsa på farmor så jag kan ge henne min julklapp också.

Vi har i alla fall snö här i Ingenstans. Det här är utsikten från min rökplats på trappen.

Tjocka lager med dunlätt snö! Jag älskar!

Mamma klädde granen igår och nu är även de flesta julklappar på plats!

Travis och Madicken myste i soffan.

Min katt Dolly har sovit sött i min säng hela kvällen.

Jag hoppas på att jag får sova ordentligt inatt. Förra natten vaknade jag med en timmes mellanrum hela tiden. Illamående och tvungen att besöka toaletten. Vid sjutiden imorse var jag så slut i kroppen att jag skulle ha kunnat lägga mig ner på hallgolvet och bara dö bort.

Första dagen i Vasa.

På fredag morgon vaknade jag av att min näst äldsta syster stod i dörröppningen, vinkade och sa; hej då Josefin, hejdå!

Hon skulle bege sig till jobbet.

 - Hejdå! sa jag yrvaket och slumrade en stund till.

Jag åt frukost och läste Vasabladet och klädde mig och packade ihop mina övernattningsgrejor. Sedan lämnade jag lägenheten, gick ner på gatan och sneddade över torget, till Café de Paris, där jag skulle träffa Hanna.

Hanna och jag började dagen med en kopp te och lite skvaller. Sedan blev vi shoppingsugna, gjorde av med pengar vi egentligen inte ens hade. Vi gick också till C-O, så jag fick säga hej åt Stora Stygga Vargen.

Eftersom jag var helt utan telefon hade jag och Fong bestämt att vi skulle träffas nedanför porten prick fyra. Det gjorde vi. Fongs nya lägenhet var större och fräshare än jag hade väntat mig. Han hade två kompisar där och alla tre hjälptes de åt att städa. Fong gjorde smörgåsar till mig och sedan satt jag i soffhörnet och såg på när Fong dansade omkring med dammsugaren.

När de hade städat färdigt gick vi till Hesburger och åt. Efter maten besökte vi Alko. Jag handlade rödvin.

Jag fick skjuts till Ingenstans av en vän. Kring åtta var vi framme där. Mamma skrek när hon såg mig. Jag skrek när jag fick se min lillasysters stora mage (jag ska ju bli moster!).

När jag hade umgåtts med mamma och lillasyster och yngsta svågern, packat upp och ätit lite mat och gosat med katterna, kom min kompis Öurin och hämtade mig med sin nya bil. Putt var också med. Så for vi hem till Vince och där var nästan alla mina vänner som bor i Ingenstans! Simon, Ronny och Rico till exempel. Sedan kom också Esa dit. Där var även en hel hop bekanta. Det blev värsta kramkalaset!

När jag hade kramats och pratat med alla skjutsade Öurin hem mig.

När jag somnade på natten var jag pirrig. Och nästan övertygad om att hela Gotlandvistelsen bara varit en dröm.

Jaha?

Tydligen var det inte fel på bloggen. Utan på Microsoft Word.
Imorgon ska jag göra ett försök i att komma ikapp tiden,
men nu ska jag sova. Godnatt!

Resan från Fårösund till Ingenstans.

Vid tre tiden hoppade min vän Johan och jag i bilen och satte riktning mot Visby. Planet skulle lyfta 16:30, svensk tid. Väl framme vid flygplatsen sa vi hejdå och när jag checkat in mitt bagage behövde jag inte vänta länge innan jag fick gå ombord.
Jag satt vid fönstret och betraktade Visby som försvann bort. Och inte tog det länge alls innan jag fick syn på Stockholm. Det var så vackert! Allt ljus! Landningen var skakig.

På väg från terminal 5 till terminal 3, fick jag syn på Finlands fana. Oj, ett sådant leende som spred sig över mitt ansikte! En liten glöd i magtrakten. Och farbröder i sina telefoner pratade fort på finska.
Jag åt en banan och snabbt fick jag gå ombord igen, ett lite större flygplan.

Mellan två finska herrar drack jag vatten på väg från Stockholm till Helsingfors. Jag lutade mig tillbaka. Blundade och tänkte på människorna i Ingenstans.
Och vilken känsla sedan när vi fick meddelande om att vi skulle landa om tio minuter! Huhhu!

Landningen var lugn. Planet rullade in. Jag sneglade ut genom fönstret. Stora, blåa, neonbokstäver stavade; HELSINKI – VANTAA. Nackhåret reste sig. Och håret på underarmarna. Jag rös i hela kroppen! En sådan ståtlig rad med blå-vita flaggor som piskade i vinden. Det regnade lätt. Jag var äntligen hemma.

Nej, hemma var jag inte riktigt ännu. Jag skulle ju ännu med ett anknytande flyg. Jag tog mig från terminal 2 till terminal 1. När jag skulle in till terminalen, och hade lagt väskan, bältet och jackan i den gråa lådan, tittade kvinnan på mig och frågade någonting på finska. Jag uppfattade överhuvudtaget ingenting. Hon pratade för fort.
- Svenska, tack, sa jag.
Varpå kvinnan suckade uppgivet och jag nu insåg att jag verkligen befann mig i hemlandet.
- Har dy nåkra flutande drucker? hasplade hon fram efter en stunds betänketid.
- Nej, nej, sade jag och gick felfritt genom kontrollen.

Planet från Helsingfors till Vasa skulle lyfta 21:30, finsk tid. När jag väl bänkat mig vid gate 24 och tittat noggrant på alla bilder i Helsingin Sanomat, fick jag, och de andra resenärerna, besked om att planet var försenat.
22:05 lyfte vi och Mitt Älskade Vasa var inte längre långt borta.

22:50 vidrörde flygplanshjulen landningsbanan. Jag var nu tillbaka i Gamla Vasa – min tidigare ”hemort”. Mina äldre systrar och min bästa tjejkompis väntade på mig där. Så glad jag var att se dem!
Vi åkte till ABC och drack kaffe och uppdaterade varandra.
Sedan for jag hem till min näst äldsta syster och vi pratade länge länge innan jag somnade sött på hennes soffa.

Slagsmål.

Bloggen bråkar riktigt ordentligt ikväll.

Nostalgi.

När jag städade mitt sovrum här i Ingenstans nu ikväll, hittade jag ett tidigare borttappat USB-minne. Där fanns en massa roliga bilder från tiden i Gamla Vasa. Bland annat denna;

Jag var 18 år och en dag gammal. Dessutom hade jag långt, platinablont hår. Fästmanssoffan som jag satt i, hade en klasskamrat tillverkat.

Hälsningar från The Big Apple.

Ett brev från Vasa borde ha hunnit fram. Det borde ha kommit idag. Jag spanade in mitt postfack. Där var ett brev. Men inte från Vasa. Brevet kom från Staterna. Närmare bestämt; New York.

Det var ett mycket kortare brev än det förra. Jag läste brevet i skolans trappa.
I brevet var det skrivet, att Den Himmelske Fadern vet att jag saknar min pappa. Och vise versa; att min pappa saknar mig också. Jag började grina.
Det var även skrivet att jag tycker om poesi och jordgubbar. Då började jag grina ännu mer.

För tredje gången, under en period på fyra månader, grät jag. Jag grät i skolans trappa. Och det var sista dagen i Fårösund.

Nu ska jag gå hem och duscha och packa det sista. Det är drygt en och en halv timme kvar tills Johan plockar upp mig för att köra mig till flygplatsen.
Väl bänkad i planet, ska jag glömma allt det som en gång varit. Adios.

Memory?

Jag förstår överhuvudtaget inte vad det är för spel vi spelar och varför vi spelar. Kan vi inte bara ta oss samman och spackla lite där det gått sönder?

Sista kvällen i Fårösund.

Jag kom nyss på att jag glömt bort mitt eget telefonnummer. Det finska telefonnumret. Egentligen gör det detsamma. Upptäckte idag att de tydligen stängt mitt abonemang. Det känns ju bra i dessa tider när jag verkligen kommer behöva kunna nå folk och också själv bli nådd. Typiskt.

Igår kväll efter middagen drack jag kaffe. Det var dock inte ett av mina smartaste drag, kan jag säga. Innan incidenten igår kväll har jag nog inte druckit kaffe på en månad.
Vid tio tiden bestämde jag mig för att sova.
Så jag rökte min godnattcigarett och borstade tänderna och släckte i köket och vardagsrummet och lade mig till rätta i mitt sovrum. Tyst började jag räkna. Ett, två, tre...
När jag hade räknat till 325 började jag känna mig lite smått uppgiven. Övergiven, av sömnen.

Mittiallt upptäckte jag ett konstigt, blinkande sken. Jag satte mig upp och fann min telefon blinka frenetiskt. "Vem i hela vida världen ringer mig den här tiden på dygnet?" tänkte jag och fattade telefonen. Jag betraktade namnet på displayen en stund och tänkte att det nog var något sorts skämt.
- Hey! svarade jag tveksamt.
- Aye! sa mansrösten i andra änden.
Det var inget skämt. Det var på riktigt. Det var så riktigt och rätt allting att jag fick tårar i ögonen. Mannen skrattade och sa att om jag började grina skulle han ha ihjäl mig nästa gång vi ses.
Mannen frågade om jag för tillfället befann mig i grannlandet och när jag svarade Ja, tyckte han synd om mig och sa det nog är bäst att jag kommer tillbaka till Finland, heti! Jag skrattade och mannen sa godnatt och innan jag hann säga godnatt tillbaka, hade han lagt på luren. Ordet dear värmde i min mage och i mörkret och den öronbedövande tystnaden skrattade jag lyckligt.

Tre timmar efter att jag lagt mig somnade jag i alla fall.

Den här dagen började ju inte så bra som gårdagen slutade precis. Hur som helst så gick jag till skolan och beslöt saker tillsammans med de andra ledande eleverna. Klarspråk: Jag gick på möte. Sista mötet innan jul. Det var smärtfritt. Plus att jag fick äta en mandarin.
Efter lunchen dödade jag tid tillsammans med några klasskamrater, genom att se på film. Och äta tårta.

Nu ska jag ge mig iväg för att inhandla svenskt godis och frukost till imorgon bitti. Borde väl också lägga lite pengar på ett par värdebevis så jag inte är fullkomligt handikappad. Sedan ska jag städa. Och sova sista natten i min säng.

Hemlandet.

Det är nu bara ett fåtal timmar kvar tills jag kliver ombord på flygplanet i Visby och lämnar ön. Lämnar Gotland, Sverige för grannlandet. Hemlandet Finland. För att fira jul.

"Hemlandet" klingar så ljuvt i mina öron.
Visst är det ofta jobbigt och krångligt att vara svensktalande i Finland.
Och sällan har man identifierat sig själv som en "finne".
Men nu, när jag har spenderat fyra månader i Sverige,
inser jag hur betydelsefullt det finska blodet i mina ådror verkligen är.

Om jag ska vara ärlig är jag riktigt trött på allting för tillfället.
Dessa dagar innan jullovet visar sig saker inte vara de jag trodde att de var.
Lögnen skingras till slut och jag inser att det liv jag levt kanske inte var så som jag trodde.

Och denna längtan har blivit hemskt påfrestande att bära.
Jag längtar tillbaka till tider som var,
jag längtar till framtiden
och jag längtar i samtiden,
i detta nu.
Jag längtar nu.
Jag längtar till nu:et.

Min chockrosa resväska gapar tom på mitt sovrumsgolv.
Igår strukturerade jag. Och slog in julklappar.

Dagen har vi spenderat hemma hos Ludvig på Fårö.
Jag fick en julklapp. Den första för i år! Det var en diktsamling.

Nu, gott folk, ska jag förflytta mig till soffan
för att se några välbehövliga avsnitt SATC. Jag hinner med tre stycker innan middagen.
Jag fryser om fötterna.

En riktigt bra fredag.

Imorse fick vi besök av Lucia med ljus i hår och tärnorna i släptåg. Och inte att förglömma stjärngossen och tomtarna och Rudolf med den röda mulen. Jag mådde så illa så jag trodde jag skulle spy. När Lucia lussat färdigt bjöd Ella på konsert. Det var välgjort och Julia sjöng som vanligt så allt hår på min kropp reste sig mot skyn. Sedan gick jag hem.
Släpade täcket till vardagsrummet och kröp ihop i soffan tillsammans med en dålig film och mangoglass.

Efter lunchen traskade jag iväg för att handla lite livsmedel och cigaretter. Det blev även ett värdebevis och en skvallerblaska.

Traskade tillbaka hem och kröp återigen ihop i soffan för att dricka te och lusläsa skvallerblaskan jag köpt.

När jag läst ut skvallerblaskan lev jag rastlös. Så jag ringde min kära vän Fong. Fong var på bra humör och skrattade och gjorde mig glad. Sa att han skulle möta mig på flygplatsen nästa vecka. Awesome! Jag måste bara komma ihåg att ringa honom när jag är i Helsingfors, annars glömmer han.

Käkade spagetti med köttfärssås. Gick med klassen iväg till Roy, biografen alltså. Gick på röda mattan och blev bjuden på julmust och glögg och pepparkakor.
Det var ju världspremiär av LasseMajas detektivbyrå – Kameleontens Hämnd. Självaste Lasse och Maja var ju till och med på plats. Och någon från SF. Det var ju trevligt.

Imorgon utlovas utgång. Jag hade tidigare idag bestämt mig för att stanna hemma. Men senare visade det sig att de andra berett plats åt mig i bussen. Och kanske jag hittar någon att låna en kjol av. Jag vill väldigt gärna ha kjol. Och så får jag köpa lite öl av Johan. Så det blir nog bra. Tror jag.
Jag måste bara se till att klättra ut genom badrumsfönstret innan vi åker härifrån. Och snatta en glass innan vi åker hem tillbaka. Det är på det viset man undviker katastrofer. Så nu vet ni.

Ikväll ser jag ett ljus i tunnelns ände.

Jag traskar iväg till skolan för att se julkalendern tillsammans med några klasskompisar. Upptäcker att jag är väldigt tidig och går upp till datasalen för att kolla min mejl. Loggar sedan in på Facebook och mitt i allt ploppar en liten ruta upp nere i högra hörnet på skärmen. Det är Jason. Mera känd som McKee. Otroligt egentligen att vi för en gångs skull lyckas vara online samtidigt. Klockan är inte mer än halv elva på morgonen hemma hos honom. Så vi chattar en stund, om lite allt möjligt. Efter en stund skriver Jason:

“Do you remember when you called us in the middle of the night and you told me you loved me?”

Jag kan inte låta bli att skratta. Ärligt talat har jag inget minne alls av något sådant. Men inte är jag förvånad. Jag gillar Jason väldigt mycket. Jag frågar om han någonsin har berättat det åt mig tidigare. Han svarar att det har han nog inte.

Jag missade julkalendern. Det gör inte ett endaste dugg. Jag fick ju prata med Jason (!). Och det kommer jag leva på ända fram till dess att jag är tillbaka i Finland.

Tunnelns mörker omsluter. Allt och alla och dig. Så omvälvande att du inte ens hör dina egna andetag. Men. Längst bort i tunneln svävar någonting. En stjärna av dis. Du vet ju och alla vet ju att det är slutet. Slutet av tunneln. Ja. Allting blir bra till slut.
Nu ska jag gå hem. Koka en kopp te. Sätta mig vid köksbordet och analysera en massa text. Sista gången för i år. SOM vi har analyserat denna höst!
I min mage en ivrig värme. Och jag har min vän Jason att tacka <3

Bergochdalbanor.

Om humöret är en bergochdalbana har jag tidigare under dagen befunnit mig på det högsta berget. Nu, däremot, är jag nere i den djupaste av dalar.

Situationen jag befinner mig i för tillfället är rent ut sagt; oförskämd.
Kan ni stava till ordet oförskämd?
Och det är inte jag som är oförskämd, inte. Nej. Inte den här gången.
Det är dessa två människor som befinner sig i samma rum som jag.

Men botet mot dalarna finns, faktiskt. Ja. Botemedlet heter Jonas Gardell.
Fast för tillfället kan jag inte idka botemedlet.
Ljudnivån som dessa två människor i rummet upprätthåller är ofantligt hög,
och ärligt talat hör jag ingenting av det Jonas säger.
Människorna i rummet visar inte någon sorts respekt. De osynliggör mig.
Fastän de vet att jag ser på Jonas på Youtube och fastän de ser att jag i desperata försök lutar mig nära högtalarna för att höra vad han säger så dämpar de sig inte.

Jag ger upp. Jag ger upp mina försök till att ta mig upp ur dalen.
Jag går och lägger mig i stället.

Vi är som blommor i en vas tillsammans.

Det är en vecka sedan sist nu. Varför? Därför att en trötthet började tynga mig. Jag har haft myrmark ända upp till knäna. Därför att jag aldrig skriver om det jag borde. För att ingenting någonsin blir så som jag tänkt mig.

Och ofta kör jag fast. Jag berättar och förklarar och förmedlar. Jag går en bit på vägen. Men mittiallt sugs allting jag någonsin tänkt på ner i ett svart hål, och återfinns aldrig. Det svarta hålet hånar, gör mig oändligt trött. När jag kör fast vill jag lägga mig ner på min säng i mitt sovrum och sova i hundra år. Eller kanske för evigt. Inte bli väckt av drömprinsens kyss inte. Nej. Någon drömprins finns inte. Inte lyckliga slut heller, för den delen. Bara bedrövliga. Visst, i början av slutet kan det te sig lyckligt. Men i slutänden slutar alltid slutet berövligt. Ursäkta, men jag var bara tvungen att göra er besvikna.

Idag har världen varit lugn. En tystnad hade imorse sänkt sig över Fårösund. Sundet var stilla och nästan oroväckande tyst. Jag rökte mina cigaretter bakom skolan. Drack mitt te och upptäckte att jag var på lite bättre humör än vad jag varit de två senaste dagarna. Jag sa, att om jag vore lesbisk, skulle jag bli kär i mig själv.
Sedan började jag tveka. Skulle jag det? Kanske falla i förälskelse till en början, men sedan tappa den någonstans och bli irriterad.

När vi avslutade skoldagen tog jag min rosa kaffekopp och gick hem över den våta parkeringen. Bytte om. Sedan gick jag till havet. Precis som i söndags och i måndags och igår.
Sundet var lugnt och endast en försiktig rörelse över vattnet.
Det duggade.
Jag stannade till för att betrakta havsfåglarna. Mörka siluetter mot havsytan och de dök. Ploppade guppande upp.
Jag lyssnade efter ljud. Det enda ljud som gick att urskilja var havsfåglarnas och färjans.

Färjan som kommer. Och går. Världen vrider sig runt sin axel. Och det enda ljud som hörs är havsfåglarnas och färjans.

Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar till mig själv. Det enda som hörs är mina egna andetag. Jag känner efter, och upptäcker, att där inuti, någonstans, finns ett lugn. En nyfunnen balans. En slags plattform att alltid utgå från.
Samtidigt slåss lugnet och balansen med en vildhet. Ett ursinne och ett uppror. Och jag undrar, stillsamt, hur mycket som kan rymmas i en människa.

Jag färdas genom världen. Ibland kommer jag av mig, glömmer att leva i nuet. För hur fort jag än går framåt, sneglar jag hela tiden bakåt, på de tider som var. Och ibland på de tider som kommer komma, och aldrig kommer bli som de tider som en gång varit.
Mina minnen är i mig unika. Aldrig kommer någon se dem som jag gör. Teaterpjäser som för en enmanspublik spelas om och om igen, men varje föreställning är den andra olik. Även om scenerna är de samma.

Småningom får jag en uppfattning om vem jag vill vara.
Men eftersom ingenting någonsin blir så som jag tänkt mig, tvärnitar jag, överraskar framtiden med att gå mot ett helt annat håll.

Back to the room where it all began.

Det hände någonting otroligt igår. Jag klev upp på en våg, för första gången på tre månader. JAG HAR GÅTT UPP 4 KILO! Det innebär att jag till och med lyckats överskrida min målvikt med 2 kilo. Det är helt underbart! Jag trodde knappt att det var sant när jag såg de blodröda, digitala siffrorna. Nu gäller det bara att hålla sig kvar där uppe.

Imorse vaknade jag av att telefonen föll ner på golvet. Yrvaken och med ena foten fortfarande kvar i den härligaste av drömmar, kikade jag på klockan och insåg att lektionen hade börjat för 45 minuter sedan. När jag väl snavade in i skolans kafeteria visade det sig att halva klassen, liksom jag, oavsiktligt tagit sovmorgon.

Ibland kommer det brev på posten. Oftast gör det inte det. Men ibland kommer det brev på posten. En gång kom det ett brev från Ingenstans. Ibland kommer det brev från Vasa. Ibland kommer det brev från New York. Ibland kommer det brev från Banken. Breven från Banken berättar alltid samma sak; att det nu har flyttats 10€ från ett konto till ett annat. Oftast kommer det inget brev alls.
Men idag visste jag att det skulle komma ett brev på posten.
- Josefin, du kan inte säga att du vet det, sa Johanna.
- Joho, det kan jag visst det, för jag vet att det kommer komma ett brev på posten idag, svarade jag.
Men mitt postfack var tomt.
- Kanske hon inte har hämtat posten ännu? sa jag.
Vi gick till receptionen. Ja, där på skrivbordet låg postkorgen. Överst i postkorgen låg ett rosa kuvert. Från min plats i dörröppningen kunde jag se att brevet var adresserat till mig. När det kommer brev på posten blir jag glad. Idag blev jag glad.

Jag andas. Jag andas och jag luktar på mina egna fingrar. De doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll.
Denna vinterkväll i Fårösund är inte det minsta vacker, nej. Det enda vackra här, denna vinterkväll i Fårösund, är minnet mina fingrar förmedlar.

18 – 3 = 15. 15 dagar kvar tills jag kliver ombord på flygplanet som tar mig härifrån. Först till Stockholm och sedan därifrån till Helsingfors och sedan från Helsingfors till Mitt Älskade Vasa. Saknaden efter mina nära och kära har blivit tung att bära. När jag pratar med Fong i telefon kvider jag av längtan och iver.

För tillfället lyssnar jag Jason Mraz och tänker på de varma sommarkvällarna när vi satt på uteserveringen, jag och mina arbetskamrater, vid min arbetsplats. Jag tänker på Kocken och Micki och Flink och jag småler för tillfället. Jag tänker på allt det vi pratade om, alla bus vi hittade på och alla Eskimo-glassar vi åt.
Jag tänker på midsommarafton. Jag tänker på midsommarafton, när jag körde min yngsta svågers bil från ett beachparty tillbaka till Ingenstans. Bredvid mig, på passagerarsidan, hade jag min lillasyster. I baksätet satt yngsta svågern och lillasysters bästa kompis. Klockan hade passerat midnatt, men det var ljust ute, midnattssolen gjorde midsommarnatten ljus och vi körde 100km/h på E8:an. Vi var uppflugna allihop, skojade och skrattade och lyssnade på härlig musik på så hög volym att våra bröstkorgar sattes i vibration. Jag drack coca cola och när vi kom hem var mina khakishorts fulla av sand.

Mina fingrar doftar precis som kärlek gör, en vacker vinterkväll. Jag ska traska hem genom det våta mörkret. Jag ska tända ett ljus i köket och till doften av kanel och lagerbär ska jag analysera sönder mina klasskamraters texter. När jag sedan har benat upp texterna till deras ursprung, och inget finns kvar att hämta, ska jag lägga mig mellan lakanen. Mellan lakanen ska jag göra allt i min makt för att ta mig tillbaka till platsen jag befann mig på innan jag vaknade imorse av att telefonen föll ner på golvet.

Mid-sweet talk, newspaper word cut-outs.

http://www.youtube.com/watch?v=5cpSv2mNhhc

Klicka på länken ovanför. Luta dig tillbaka. Blunda. Slappna av. Försök inte urskilja orden, försök inte förstå texten. Känn efter. KÄNN SA JAG!
Leta inte efter dolda budskap. Leta inte i musiken. Leta inte i texten.
Luta dig bakåt. Blunda. Slappna av. Försök inte urskilja orden, försök inte förstå texten. Låt känslorna husera i dig. Låt känslorna göra vad de vill med dig.
Tänk inte på mig. Tänk inte.
Känn, sa jag.

Efterforskning. Research.
Jag rotar runt bland orden för att försöka förstå vad det egentligen är jag håller på med. Vad det innebär att skriva poesi. Dolda budskap, eller endast känsloförmedling?
Jag rotar hur länge som helst, jag har rotat i två dagar. Jag har rotat om nätterna.
Jag försöker få rätsida på orden, jag försöker vara tydlig.

Men jag inser att det är alldeles för sent.
Det är natt.
Dagen har passerat, nästan obemärkt.
Det är natt.
Det är för sent för att få rätsida på orden.
Rätsida på poesin.
Det är för sent för att försöka förstå vad det egentligen är jag håller på med.

Jag lägger det åt sidan.
Jag lägger det åt sidan för natten.
När dagen återvänder ska jag fortsätta forska.
Jag ska rota runt bland orden. Jag ska försöka få rätsida på dem. Jag ska försöka vara tydlig i mitt försök att förklara. Förklara vad det egentligen är jag håller på med.

Satsen. Slutsatsen av det hela ska jag ta med mig tillbaka.
Tillbaka till hemlandet. Tryggheten. De mina. Tillbaka till det inglasade kaféet intill kullerstenstorget.

Öga mot öga med Vargen, ska jag redovisa projektet. Projektet som egentligen är ett försök till att försöka förklara och själv förstå vad det egentligen är jag håller på med.
Vargen, ja. En fotograf som inte läste in för mycket. Kanske han kan hjälpa. Hjälpa mig förklara. Göra de oavslutade meningarna fullständiga. Fullända tafatta svar.

För det är för sent nu.
Jag trasslar in mig i mitt försök och blir osäker.
Jag tvivlar på mig själv.
För första gången tvivlar jag på mig själv.
För första gången blir jag osäker på vad jag försöker åstadkomma.

Döljer jag budskap bland orden? Eller förmedlar jag känslor?