Lite insyn, till er där hemma.

Eftersom jag inte tog någon bild på Johan i Visby, lägger jag in en från ett tidigare tillfälle.

Här hade min vän hittat en stor spindel på golvet.

Molnen på himlen lovade mig nästan snö!

Julia strålade som vanligt som en liten sol :)

Domkyrkan i bakgrunden.

Jag var tvungen att ta en paus. Så jag satte mig på ett gute-får.

En hel del kläng.

Om denna gata skulle vara täckt av ett lager tunn snö, skulle bilden vara som tagen ur en adventskalender. Tro mig!

Ms Shiny Shoes.

I lördags åkte vi in till Visby, Julia, Johan och jag. Tre J. Det var kallt och blåsigt, men regnet höll sig för en gångs skull på annat håll.

Jag skulle köpa skor. På DinSko hade jag ingen större framgång. Alla skor såg likadana ut och jag var på jakt efter skor som skulle hålla värmen bättre än de skor jag redan har. Mitt projekt verkade gå i graven när vi sedan fortsatte tomhänta.
Jag köpte lite nödvändigheter och lite julklappar och en födelsedagspresent. Vi besökte ett glasblåseri där de dansade salsa.

Innan det var dags för middag, åkte vi iväg till Skokanonen. Vi kom dit en kvart innan stängningsdags, så mer tid att begrunda alla skor hade jag inte.
Fem minuter efter stängningsdags lämnade vi affären, jag 300 kronor fattigare. Men ett par lackskor (som jag till en början var lite skeptiskt inställd till) rikare:



Vi åt vid Max och sedan köpte vi latte vid Statoil (kaffeautomaten vid Max var ur bruk). Efter att ha sörplat i oss kaffet och rökt våra cigaretter körde vi i månljuset hem till Fårösund.

På kvällen såg jag och Julia filmen Freedom Writers. Den var sjukt bra!

När nätterna blir svartvita.

Framför vissa tankar och känslor sätter jag upp stora, röda och vita stopskyltar. ”Tillträde förbjudet”. Men ibland blir jag rebellisk och vild i sinnet och ordet behärskning mister sin förklaring i ordlistan.

De kletiga tankarna kommer om nätterna. De där nätterna som tappar färg och blir svartvita. De där nätterna är oförutsägbara och förfärliga. Jag får för mig att jag ser publiken genom ridån. Jag tror mig se publiken. Men ridån är av decimetertjockt tyg och ingen i hela världen skulle vara kapabel till att se igenom den. Men jag, jag tror mig göra det.

Dagarna är vackra och fulla utav färger och musik, men om nätterna kommer kletet. Kletet på hjärnan och tankarna. De där tankarna jag förbjudit mig själv att tänka. Som någon sorts inbyggd, undermedveten försvarsmekanism.

I morgondiset är jag misstänksam och sammanbiten. I morgondiset tror jag fortfarande det värsta om alla. De kletiga tankarna och bitterheten sitter fortfarande kvar.

Men när solen stiger upp ur Östersjön, upp över träden, får världen färger och musik och jag glömmer bort att jag någonsin tänkt en massa kletiga tankar.



Den Kroniska Hungern har lyst med sin frånvaro en tid, men idag kom den tillbaka. På lunchen åt jag fem potäter och tre bitar fisk dränkta i tomatsås och en stor portion sallad. På det drack jag ett glas mjölk, ett glas vatten och en kopp kaffe plus cigarett.
Efter måltiden förflyttade jag mig från matsalen till klassrummet och när jag slog mig ner på stolen, föddes en ny, liten hunger.

Vi hann aldrig med någon promenad igår.
Istället gick vi efter badet och köpte julmust.

Mina dagar är fullspäckade och fyllda till bristningsgränsen. Fyllda (som jag sa tidigare) av färger och musik, skönlitteratur, längder i simbassängen, trevligt sällskap och kvicka kommentarer varvat med djupgående filosofi. Efter skolvardagen det dagliga intaget av musik och om kvällarna bus och ett SATC-beroende. Det finns en miljon böcker jag borde ta mig tid till att läsa, men springet i bena sätter stora grenar i hjulet för mig. Och utöver det en hel del skrivövningar och analyserande.

Efterhand inser jag, även om de kletiga tankarna återkommer, att jag nog visst vet vad lycka är (kanske de kletiga tankarna behöver finnas där för att ordna någon sorts balans?).
Och jag inser också, att mina egna vingar bar i alla fall, väldigt väl.

För även om man strävar efter att bli en mymla, är det nog ändå väldigt behagligt att vara en liten homsa.

Närvaron i korridorer och under trappor.

Jag sitter som vanligt i skolans lilla datasal. Egentligen borde jag för ögonblicket renskriva protokollet efter dagens skolråd. Kave tyckte att det var en hemskt bra idé att låta en av oss två elever från Skrivarlinjen vara sekreterare, och eftersom jag satt mitt emot honom föll lotten på mig. Som jag skämdes när jag insåg att jag varken hade penna eller anteckningsblock med mig. Har jag verkligen rätten att titulera mig poet?
Punkter vi tog upp på elevrådet var bland andra; elevskåp och den salta maten, priserna på måltiderna, tv:rummet och Luciafirandet. Otroligt nog kom aldrig alkoholpolicyn på tal. Tur var nog det. Jag skulle ha flippat ur totalt annars.

Vad har hänt i skolvardagen, utöver ett intensivt möte?

Någon var väldigt nära att förstöra min dag, efter lunchen. Men jag var iskall, och lät honom således inte göra det.
Jag har som vanligt druckit te och rökt mentolcigaretter bakom skolan tillsammans med min bästaste Johanna.
Jag har fått ett skimrande brev på posten och pratat hemligheter med Johan under trappen.

Bortsett från min närvaro i korridorer och under trappor har jag suttit på lektioner handledda av Malin. Idag har vi diskuterat karaktärer och berättarröst (och förstås missade jag och Sara skrivövningen, eftersom vi satt på möte, suck).

Nu ska jag påbörja renskrivningen. Får pilla med det fram till att Johan slutat, då ska vi ta en promenad. Efter promenaden ska vi vinka av Chris, för han ger sig av idag och sedan ska vi bada.

Efter badet återstår läsningen av Tove Janssons bok Sent i november, brevskrivande och analysering av texter.
(Jag förstår mig över huvud taget inte på folk som klagar på att de inte har något att göra!?)

Skrivdag.

Idag har jag och mina klasskamrater ledigt. Vi har en s.k. "Skrivdag". Hittills har jag inte skrivit någonting. Bortsett från ett dagboksinlägg på svenskfinlands största community. Dagboksinlägget kom att handla om mitt rufsiga hår. Efter hur håret ser ut så har jag tydligen sovit ganska vilt inatt.

Utanför piskar regnet. Det dundrar i plåttaket ovanför. Rena rama stormen. Inte att jag är förvånad, nej. Detta är ju Gotland. En liten ö mitt ute i Östersjön.

Den där mannen T hade skrivit några rader till mig på communityn.
Jag grät
lite grann.
Så lite att det knappt syntes,
men,
jag grät
faktiskt.
Med huvudet i händerna grät jag över de fina orden.

Sedan jag kom hit har jag gråtit två gånger.
Idag grät jag över de fina orden T skrev och förra gången grät jag över fina ord T sa i telefon.

Idag är det 39 dagar kvar tills jag åker tillbaka till Finland.
Idag är det 40 dagar kvar tills jag kliver av bussen i Ingenstans (jag antar att jag tar 14:10-bussen från Vasa).
Jag kommer kliva av bussen på samma plats där jag klev på,
bussen,
den där fredagkvällen när jag gav mig av.
I sedvanlig ordning kommer jag kliva av bussen i Ingenstans,
gå in på macken (om de nu inte har lagt ned macken när jag är tillbaka) och köpa en stor kaffe (två sockerbitar och en skvätt mjölk),
sätta mig i rökrummet
där jag sedan ögnar igenom dagens Vasabladet och kanske också Österbottens Tidning och röker så många Marlboro Mentol jag hinner innan det är dags att traska hem.

Och för första gången sedan jag kom hit,
är jag kapabel till att säga att jag längtar lite.

Nu uthärdar jag inte längre synen av all disk i köket. Jag återkommer.

Om att återleva drömmar.

I drömmen hade ett brev anlänt till mitt lilla postfack. Det var inte vilket brev som helst. Det var ett brev jag länge hade väntat på. Men när jag öppnade brevet visade det sig vara något helt annat än jag först hade trott. Brevet var en enda lång dikt. Och inte vilken dikt som helst. Det var en kärleksdikt.
I drömmen förflyttade jag mig nu. Snabbt som blixten, ja, jag hann knappt lägga märke till det själv. Mittiallt stod jag på en fotbollsplan. Mitt på en fotbollsplan. Och det regnade. Det öste ner. Med båda händerna höll jag brevet. Ljuset var besynnerligt, jag finner inga ord till att förklara.
Jag upptäckte att det stod någon framför mig. Ja, tre meter framför mig, stod mannen som hade skrivit brevet. Inte såg han ut att lida av regnet inte. Jag hade ingen aning om ifall han visste att jag stod där. Han såg ner i gräset.
Jag noterade att regnet som föll, var ett hett sommarregn. Jag bara stod där mitt på fotbollsplanen, genomvåt. Det droppade från håret och mascaran rann och jag stod där med brevet i handen och det hällregnade och orden på pappret som var brevet började småningom försvinna och jag såg från brevet till mannen och tillbaka på brevet och nästa gång jag såg på mannen
tittade han upp, på mig.

När jag vaknade var drömmen påtaglig. Jag kunde ha greppat tag om mannens kraftiga handleder om jag så ville, jag visste ju att de fanns där under täcket någonstans.
Jag tittade på klockan. Alla fyra visarna hade för sekunden dröjt sig kvar på samma siffra; 10.

Jag klev upp och tassade ut i köket. Slog på radion och P3, Morgonpasset. Musik i mina öron och jag ställde mig vi köksbänken för att göra frukost. Och när jag stod där i kylskåpet och grävde efter skinkpålägg började en av programledarna prata, på finlandssvenska! Jag stannade upp mitt i en rörelse. Det visade sig att denna finlandssvenska man var från Vasa, och när jag fått det bekräftat, visste jag att ingenting kunde förstöra min dag.

Så vad har jag gjort idag? Ingenting egentligen. Söndags-slappat. Jag har tvättat mina raggsockor och lagat lite mat. Suttit framför tv:n och alla dess repriser. Diskat lite disk och druckit te och plattat håret bara för att jag tyckte det vore kul.
Och så har jag ju förstås suttit här och skrivit en del. Flyttat lite pengar hit och lite pengar dit. Och lyssnat på musik. Min musik. Jag tackar Gud för Deezer.
Jag har även övervägt att byta mall på min blogg. För tillfället tycker jag bloggen känns lite tråkig. Den är inte riktigt… jag. Min blogg borde ju vara jag. Det är ju min blogg. Men sedan kände jag efter lite grann och jag tänkte att det är nog ett allt för omfattande projekt en regnig söndag som denna (ja, nu pratar vi alla de oändliga färger och typsnitt!).

Nu ska jag gå hem och äta. Kanske att jag lyxar till kvällen med ett fotbad framför filmen ”Hemma Bäst”. Ja, det låter ack så ljuvt i mina piercade öron.
Vi hörs!

Ett uppenbart SATC-beroende.

På fredagen var det ju egentligen meningen att vi skulle ha textsamtal. Båda grupperna skulle ha Ludde. Vår grupp skulle börja först efter lunch. Men Ludde var sjuk, så vi fick ha textsamtal på egen hand. Vi kom överens om att börja efter klucko tei:n.
Vid varje textsamtal är det samma visa; den där vibrerande varma känslan i magen när jag får höra en massa fina saker om min text. Och varje gång blir jag lika generad och vet inte riktigt vad jag ska säga.

Efter lunchen såg jag en lång kortfilm med klasskompisarna.
På kvällen såg Julia och jag Sex and the City.
Sedan gick jag och lade mig.

På lördagen storstädade vi. Jag skurade in oss i soffhörnet. Så vi var ju bara tvungna att se ett avsnitt Sex and the City så länge golvet torkade.
Vi klädde på oss och gick ut. Traskade längs Fårösunds gator och betraktade hus. Fina hus. Funderade på framtiden. Och när vi genade över högstadieskolans gård, träffade vi en stor, fet padda.
Handlade salladsmaterial vid Ica och när vi kom hem kokade vi mandelpotatis och stekte fiskpinnar. Jag åt så som vanligt så mycket så jag tänkte spy. Efter maten drack vi kaffe. Och inte nog med det. När kaffekopparna var urdruckna, bänkade vi oss i soffan framför klockrena filmen Smala Sussie, och till filmen serverades bland annat Parrots naturgodis, Cola, glass och rulltårta. Jag var lite rädd att jag skulle vara tvungen att lägga mig på golvet och rulla till sovrummet sen.

När eftertexterna rullade över rutan tittade jag och Julia på varandra, utropade nästan samtidigt: Sex and the City!
Vi såg några avsnitt. Och rätt som det var så insåg vi att vi hade sett alla säsonger. Från början till slut. Vad ska vi nu fördriva tiden med på kvällarna?

Skrivarlinjens första uppläsning.

Det är lite pinsamt att erkänna att jag faktiskt inte minns vad vi gjorde på torsdag morgon före uppläsningen. Jag tror jag har rätt att skylla på nervositeten.

Hur som helst. 09:55 började elever strömma in i kafeterian. Jag drack te och rökte Marlboro Mentol och skakade i händerna. Min nervositet smittade till och med Johan. Kafeterian fylldes snabbt och snart var där inga lediga stolar.
10:20 klev hela klassen upp på scenen och inledde med en gemensam läsning. Johanna W presenterade oss och hälsade alla välkomna med orden;

”Vi är idioter, uppväxta på drömmar och skriverier…”

När Johanna sedan, ensam, hade läst sin text ”Spriten”, intog jag min plats på pallen, på scenen. Jag presenterade mig och min text (Självbiografi, eller bara ren idioti?), tog ett djupt andetag och lät sedan den sjungande finlandssvenskan sväva ut över lokalen.
Jag förvånade mig själv. När jag läst den första av tre sidor blev jag lugn i hela kroppen. Mina händer slutade skaka och jag såg ut över publiken. För ett kort ögonblick lyckades jag till och med njuta!

Uppläsningen var perfekt! Texterna var bra, alla läste bra, ljudet var bra, publiken var bra! Och vilken respons jag fick sen! Tack alla söta för komplimangerna!

Vi fick ledigt efter uppläsningen. Så efter lunchen gick jag och Julia i soliga novemberdagen till Ica och handlade Coca Cola och en chokladkalender.
När vi kom tillbaka till skolan bänkade jag på min stol i mitt hörn på andra våningen, var jag avnjöt vacker musik.
När Johan slutat för dagen umgicks jag med honom en stund.

På kvällen satt jag fortfarande i mitt hörn och försökte skriva lite poesi. Det gick inte så bra. Johan kom för att skriva ut bilder. Och så beställde vi mina flygbiljetter, utan några felmeddelanden eller diverse problem (enda problemet var väl det att alla flyg den 19:de var fullbokade, så jag blir tvungen att åka en dag tidigare än jag tänkt). Vi hade tänkt ta en promenad sen. Men när vi kom ut blåste det så kallt så vi gick in tillbaka.
Istället satt vi i kafeterian fram till midnatt och pratade. Drack te och åt mandariner. En perfekt avslutning på en underbart perfekt dag, helt enkelt.

Välbevarat.

The Nutcracker, ja. Har ni hört den? Tchaikovsky.

Jag fick en skiva av min äldsta syster för ett år sedan. Där fanns Tchaikovskys The Nutcracker.

Jag minns en dag, tidigt i våras.
Jag hade spenderat en lördag i snickeriet, men begav mig tillbaka till Ingenstans på eftermiddagen. Solen hade ännu inte nått horisonten när jag klev ur bilen på garageuppfarten. Det var snö på marken. Vårsnö. Vår snö. Men endast fläckvis.
Jag hade handlat rödvin. Mamma stod vid spisen när jag klev in i farstun. Det doftade gott. I köket hängde påskgardinerna i fönstren. På bordet stod en vas med svartvinbärskvistar i.
Jag klädde av mig ytterkläderna, arbetsbyxorna fick vara på. Vart än jag gick, följde ett trädammoln mig. Jag hämtade vinglas i vitrinskåpet. Drog korken ur en av flaskorna och hällde upp.

Jag slängde Tchaikovskyskivan i cd-spelaren i köket och lade mig på rygg på golvet. Med smaken av rödvin i munnen och ögonen slutna, lyssnade jag till den klockrena musiken. Katten Travis Barker hade lagt sig bredvid mig. Mamma stod vid spisen och det doftade gott. Rödvinet i min mun och katten bredvid mig på golvet. Arbetsbyxorna som var tunga av diverse verktyg och dammade ner golvet.

Utanför var det snö på marken. Vårsnö. Vår snö. Men endast fläckvis.
Och detta är ett väl bevarat, vackert minne.

Poetens skyldighet.

Sent i går kväll var jag tvungen att ge mig ut. Så jag gav mig ut i sena kvällen. I kölden. Under stjärnhimmeln.

Ibland kommer känslor. Som små rysningar kryper de längs ryggen. Nerifrån och uppåt. Och precis så var det sent i går kväll.
En känsla kom krypande. Och en bild. Så jag fattade snabbt inloggningskort, hörlurar och telefon och gav mig av. Ut.
Jag var tvungen att småspringa. Till poetens skyldighet hör bland annat att inte tappa bort detaljerna. Så jag var tvungen att småspringa så jag skulle hinna innan detaljerna och bilderna och känslan försvann.

Så till tonerna av ”The Nutcracker” skrev jag om den första snön.

Vikten av de rätta människorna.

För tillfället sitter jag inklämd i ett hörn i skolans lilla datasal på andra våningen. Jag har en portion flädersnus under överläppen. Det känns bra. Men jag är kissnödig. Det är Coca Colan som vill ut. Typiskt. Jag har inte tid att kissa nu.
För tillfället sitter jag inklämd i ett hörn i skolans lilla datasal och lyssnar på System of a Downs skiva Mezmerize. Jag kan passa på att nämna att det fanns en tid i mitt liv när jag inte lyssnade på annan musik än SOAD. Detta var en hemskt förvirrande tid i mitt liv. Jag hade inte förstått vem jag ville vara (jag undrar; har jag förstått det nu då?) och inte heller hade jag förstått vikten av att ha rätt människor omkring sig. Så det blev mest fel hela tiden. Men sedan träffade jag Viltsu och både mamma och pappa tyckte att Incubus var så mycket bättre än System of a Down.

I väntan på snön.

Vi har repeterat hela dagen. För ögonblicket blir jag pirrig i magen när jag tänker på uppläsningen imorgon. På eftermiddagen lyfte vi ner scenen och ljudanläggningen till cafét. Ludde bad mig läsa, så jag klev upp på stolen och läste för Ludde och mina kamrater om kärleken.

Efter skolan skrev jag poesi.
Sedan lekte jag med Johan.
När jag kom hem läste jag några kapitel ur Tove Janssons bok Sent i november för Julia.

Nu har Julia somnat. Hon andas tungt i sängen bredvid mig.
Jag ska, tyst som en mus, smyga mig ut ur rummet.
Göra en kopp te och slå mig ner vid mitt skrivbord för att analysera lite text. Jag hoppas även att jag hinner påbörja veckans skrivuppgift.

O be wise, what can I say more?

Jag har lyssnat på Incubus’ skiva Light Grenades och försökt komma underfund med hur jag ska fixa flygbiljetter till Ingenstans. So far har jag vid varje tillfälle misslyckats. Det närmar sig. 47 dagar kvar nu.
Det ser i alla fall ljust ut för tillfället. Inga fucking felmeddelanden hittills. Nu väntar jag bara på att Johan ska sluta för idag. Jag behövde tydligen mer uppgifter än clearing koden för att göra en utlandsbetalning. Borde han inte komma snart?

Idag har vi haft uppläsningsverkstad hela dagen, och klockat allas läsningar. Jag har läst Självbiografi (eller bara ren idioti?), Kaffekoppar och Löftet. Åh, alla mina klasskamrater skriver så härliga texter så jag blir helt knäsvag! (Jag är ju inte sämre själv, haha…)

I helgen firade vi Halloween. Ja, den festen var ju en total katastrof, kan jag säga. Det skulle nog ha varit säkrast att stanna hemma. Nu tänker jag inte nämna mer om helgen. Nu glömmer vi den.

Det bästa som hände under kvällen var nog detta;

Någon annans sängkläder.

Igår hade vi lektion endast fram till klucko tei:n, vid tio. Sedan var vi lediga. Jag passade på att storstäda. Under tiden som golvet torkade, gick jag ut. Världen var lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna.

På kvällen simmade jag och Johan. Jag har ingen aning om hur långt jag simmade, jag tappade räkningen helt och hållet.
Åt en sen middag hemmavid. Och jag blev trött. Av promenaden och simmandet och maten och jag slappade framför tv:n och lade mig sen.

Sängkläderna var inte vad jag är van vid. De doftade som sängkläder gör när man övernattar. Som någon annans sängkläder. Som Fongs sängkläder eller någon av mina systrars. Otroligt nog somnade jag fort. Väldigt fort.
Vaknade, pigg, av en explosion mitt i natten. Lamporna på parkeringen letade sig in genom persiennerna, in i mitt sovrum. Jag kunde inte förstå om denna explosion var något existerande endast i min dröm, eller om det hade hänt i verkligheten. Stirrade en stund i taket. Klev upp. Vandrade naken omkring på det kalla golvet i köket.
Lade mig på nytt, och nästa gång jag vaknade, var det femton minuter kvar tills lektionen skulle börja.

Efter ett tag och en tekopp och en cigarett slog jag mig ner mellan Rickard och Johanna i klassrummet. Inte långt därefter kom suset. Suset i öronen. Lätt flimmer för synfältet. Nervösa händer, kliade halsen och jag var tvungen att förflytta scarfen.
Flydde klassrummet, snabbt ner till toaletten innan anfallet kom, jag kände inte riktigt för att rasa ihop på golvet i korridoren och vara bortom medvetande i ett fåtal sekunder.
Kröp ihop, lutad mot väggen, i skydd mellan fyra kalla gula betongväggar.
Allt jag lärt mig under dessa år.
Jag blundade och böjde huvudet så långt jag förmådde, så långt ner mellan knäna det bara gick. Ljudet i fläkten var som en melodi och jag blundande. Bruset, suset i öronen tilltog efter en kort stund. Jag andades. Fortfarande. In genom näsan, ut genom munnen. Så som jag har lärt mig under dessa år av ”svaghetstecken” (som någon brukar kalla det, men sedan fnysa åt mig när jag själv låter ordet vidröra mina läppar).

När jag fann mod till att resa mig upp och ta mig ut genom dörren, hämtade jag ett stort glas vatten och gick ut. Några djupa andetag frisk luft och så var jag återigen redo.

Man blir så där konstigt tung i huvudet efteråt. Så där konstigt stel i nacken, precis som om man sovit en hel natt sittandes. Och jag upptäckte att efteråt, var det någonting i doften av kaffe, som lockade.

Jag förblev tung i huvudet efter suset-i-öronen-anfallet. På lunchen träffade jag Johan i lilla datasalen. Han var så arg så han nästan skakade. Jag skulle beställa flygbiljetter. Flygbiljetter till Finland. 51 dagar kvar. Det gick inte. Johans arghet hade smittat av sig lite redan från början, och dessa icke beställbara biljetter gjorde ju inte saken bättre precis. När jag kom till skolrestaurangen var jag också så arg så jag nästan skakade.

Igår var världen lugn. Inte en endaste liten vindpust i de kala trädkronorna. Lugnet före stormen. Det regnar och blåsten piskar och gör regnet bara ännu mer förfärligt och träden hotas att knäckas på mitten och det blev mörkt ute redan vid halv fyra i dag.

Middag om någon enstaka minut. Sedan är det dags för Ellas Öppen Scenkväll. Överväger att läsa två dikter tillägnade min bästa vän. Om jag vågar.
Natten som följer blir jag tvungen att vaka och analysera texter. Jag hade helt och hållet glömt bort att det var torsdag idag.
Ludde sprang nyss förbi i korridoren. När han fick syn på mig, stannade han upp, knackade på glasrutan och när jag såg åt hans håll tryckte han näsan mot glaset. Ja, vi har med hundra procents säkerhet den bästa läraren man kan ha.
Nu drar jag. Ja, jag drar nu. Nu drar jag.

Den där dagen när jag åt punschrullar i skolkorridoren.

The End. Slutet. Sista sidan i Boken.

När jag ser på situationen, som om någon annan skulle ha sett på den, situationen, så kan jag inte låta bli att le, och samtidigt känna mig lite fånig.
För jag dansade fram över trottoaren. I mörkret. Under gatlyktorna. Jag hade glömt mössan hemma och mina öron blev kalla. Men jag dansade ändå. Jag snurrade runt på trottoaren i tron om att jag var osynlig. Jag gick i takt. Och otakt. Ner på vägen. Upp, tillbaka på trottoaren. Snurrade ett varv igen, nu åt motsatt håll.
Jag kunde alla orden, utantill. De fanns i mitt huvud, och de fanns där, längst inuti mig. Orden. En vacker svensk dialekt. Ett poesiflöde, vilket var kapabelt att få vem som helst att le. Det fick i alla fall mig att le, och jag log, dansade fram i kylan och mörkret, över trottoaren.

Det mest ironiska i situationen var det, att jag ju visste att jag var på väg mot slutet. Jag dansade fram över trottoaren, på väg mot sista sidan i boken.
Nej! Föresten, nu ångrar jag mig; för det som aldrig har haft någon början, kan ju inte heller ha något slut.
Kanske var jag inte på väg mot The End? Kanske var jag bara på väg från en sorts relation, till en annan? En övergång alltså. För vi hann ju aldrig bli intrasslade. Varken i varandra, eller i tankarna. Kanske endast en smärtfri övergång? En övergång från någonting som skulle ha kunnat bli smärtsamt, till en vänskap. Eller i alla fall ett frö. Ett frö som en dag växer till sig. Till en vänskap.
Eller också var det verkligen sista sidan i boken.
Man kan ju alltid skriva en uppföljare.

Jag gav mig av. Den trettionde augusti, nollsextjugo gav jag mig av. Ni får inte tro att jag var så naiv, att jag trodde att jag kunde fly från skitsnacket och ryktena. Nej. Så naiv var jag faktiskt inte. Jag visste att de en dag skulle komma ikapp mig. Förr eller senare skulle de komma ikapp mig. Kanske inte gammalt skitsnack och gamla utnötta rykten, men nya skulle komma att födas. För så är det. Så är verkligheten och så kommer den alltid att vara. Jag var inte naiv.
Men det tog ändå två månader innan jag fick höra ett rykte där jag hade en viktig del. Ja. Det var först idag jag fick nys om ett rykte där mitt namn nämndes, lågmält, förstås.
Ett skrattretande men ändå överraskande rykte, med tanke på att sista sidan i boken skrevs i går kväll. Tydligen hade någon skrivit om den, den sista sidan i boken, och det var denna manipulerade sida som cirkulerade människor emellan i skolans kafeteria.

Samtidigt som kafeterian vändes uppochner och jag kunde urskilja öron och munnar i väggarna (när jag tittade efter riktigt noga), fanns det någon där, för mig. Jag var inte beredd på det, men det fanns någon där för mig, och det var rätt skönt. Någon som lade sin arm om min rygg, fångade min blick och log.
Och skolvardagen avslutades i skolans kafeteria (med öron och munnar i väggarna), i det silade solljuset genom fläckade fönster, med leenden, skratt och en kram. Även om mitt namn var nämnt i ryktet, lågmält.

Svar till Micki.

Efter att ha läst senaste inlägget i Mickis blogg, var jag ju bara tvungen; jag letade upp Jason Mraz på Deezer och spelade ”I’m yours” på repeat. Om och om och om igen.
Och jag tänkte på den bästaste av alla Kaffestugor. Den bästaste Kaffestugan, där var jag knegar om somrarna. Jag tänkte på arbetskamraterna, ack så söta! Och jag tänkte på hur roligt vi haft tillsammans under dessa somrar, både under och utanför arbetstid.
Och jag kom att sakna; för jag älskar er.

En perfekt plats i ett perfekt ögonblick.

Efter en nattsömn på fem timmar, snavar jag in genom dörren. Genom dörren till skolvardagen. Tillbaka till V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N. Den Ljuva Verkligheten, som blir odräglig och underbart charmig när den kryddas med doften av mogna apelsiner.
Jag överraskar mig själv. Jag blir lite chockad över att jag faktiskt blir så fruktansvärd glad av att, efter endast nio dagar, vara tillbaka i gemenskapen med klassen.
Genom fönsterglas betraktar jag dem, klasskompisarna. De är vackra, mjuka och varma, och i deras hjärtan är det någonting som glöder. Det glöder i deras hjärtan, av samma anledning som det glöder i mitt; vi brinner för poesin.

Ibland underskattar jag mig själv (eller händer det undermedvetet oftare än jag vill tro?). Ibland förvånar jag, inte bara resten av världen, utan även mig själv.
Med hjälp av breda leenden, regelbunden kontakt med en av männen jag älskar (ja, Mina Falkögon; Du står först på listan), poesi och vackra melodier, gör jag världen till en mycket bättre plats att leva i. Mina fötter vidrör inte längre marken, jag småspringer lätt i luften, balanserar på trottoarkanter och jag finner ordning i kaoset.
När jag vigt vandrar genom förmiddagen smittar mitt leende av sig, jag kan inte låta bli att nynna på melodin i mitt huvud och jag skrattar. Jag skrattar. I korridoren, på baksidan av skolan där vi röker, i matsalen (frukost, lunch och middag). Jag skrattar i klassrummet och i datasalen och hemma i min soffa, i min säng och jag skrattar alldeles för högt, och alldeles för mycket. Men jag kan fan inte låta bli.

Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag när jag skrev det där. Det där ”och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg, kommer jag kanske vara tomhänt”. Inte kommer jag vara tomhänt inte. Nej, nej. Jag kommer vara fylld till bristningsgränsen av upplevelser och erfarenheter. Jag utvecklar ständigt mitt skrivande, i grund och botten kommer det alltid se likadant ut, men jag utvecklas ständigt, det ser ju till och med Mina Falkögon, och han ler lyckligt för han uppskattar det jag gör och han är uppriktigt glad för min skull.
Jag ljög ju för er. Ja, visst ljög jag. Förlåt.

I klassrummet gör vi en liten scen. Ja, den äckliga mattan får föreställa scen och vi riktar belysningen mot den. Vi ställer en stol mitt på mattan och alla andra stolar i en halvcirkel runtom. Sedan läser vi våra självbiografier, på scenen, för varandra.
Allas självbiografier är så bra. Så jävla bra!
Och vi planerar inför den första uppläsningen. Och alla andra uppläsningar vi kommer ha innan jullovet och jag blir varm i magen och tänker, att det här är prefekt.
Det finns ingen plats som är mer rätt i detta ögonblick.
Jag gav mig av.
Jag gav mig av för att finna människor som har någonting som glöder i sina hjärtan och jag hamnade här.
Och det är helt jävla perfekt.

Vad har vi annat gjort idag?
Jo!
Vi har upptäckt att en bunt poeter plus en grön studsboll är en väldigt rolig (och farlig, Rickard) kombination.
Och så har jag ätit punschrullar på golvet i korridoren och fått ett paket på posten.

Everything is just awesome!

Självbiografi (eller bara ren idioti?)

Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Läser allt jag kommer över och skriver poesi
och tidningsartiklar
och städar och dammar

Jag lever ett lugnt liv
i närheten av havet
Jag är Finlandssvensk
Jag hade en Finlandssvensk uppväxt
Jag klättrade i träd tillsammans med grannpojken
och var med i scouterna
Jag drömde om att få ta pianolektioner
och spela på stora flygeln
i skolans gymnastiksal
Jag fick aldrig ta några pianolektioner

Jag ägde ett par Adidas Superstar
Jag plastade in smörgåsar
i köket vid en bensinmack
Jag åt pommes frites
ensam på en kökspall i lagret
och tjuvrökte
på allmänna tak
och bakom flagnande staket

Jag kom aldrig att bli den ideala fjortisen
Jag umgicks med de unga männen
Jag köpte ordentliga kängor
och gick rakt ut i skogen
i halvmeters-snön
för att bli kvitt aggressionen
Jag idkade aldrig dubbelmoralen
Jag var aldrig inställsam
Jag gick med som poet i en Ordverkstad
och signerade två år senare antologier

Jag har räknat ränder
i mattor
hos psykologer
och blivit intervjuad för radiokanaler
och dagstidningar
Jag har ställt ut mitt matsalsmöblemang
på Stockholms möbelmässa
och sett folk kapa av sig fingrar i misstag
Paniken i deras ögon
när de insett att blodet
är deras eget

Jag har uppehållit mig
i städer av betong
Sett änglar vandra längs gatorna
om nätterna
Jag har betraktat dammet i luften
i en lägenhet där tiden stod stilla
Jag har aldrig lämnat Norden
Aldrig ens varit på väg
Jag har funnit nyckeln
till inspiration
på en av Vasas sunkiga
lokalbussar

Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Tvättar kläder och diskar disk
och suckar
i utmattningen
av att alltid vänta
på någon
som aldrig
kommer komma
Varför slutar jag inte vänta?
I sinom tid ska jag sluta vänta

Jag har trevat mig fram
med hjälp av väggar
mitt i nätterna
och slagit gropar
i smalbenen
Jag har haft
en död vän
hängande i mitt tak

Jag har intresserat mig
för rastafari och satanism
och druckit örtte
tillsammans med
mormonfamiljer
Men hela kalaset
slutade med
att jag vände min egen kyrka
ryggen till

Jag har sett Lilla Livet
genom ett smutsigt bilfönster
en varm majkväll
till tonerna av Audioslave
Jag har hört skrattmåsarna
tidiga morgnar
vid Sandö

Jag har skickat flaskpost
och beskådat galaxer
från bryggor
mitt ute
i ingenstans

Jag har funnit njutning i smärtan
och tillfredsställelse i ensamheten
Jag vet inte
säkert
om jag tror
på kärleken

Jag har druckit latte
tillsammans
med sjungande vargar
på inglasade kaféer
intill kullerstenstorg
och frihetsstatyer
Funnit längtan
i vargarnas ögon
och sett tillbaka
genom dem

Jag gav mig av
för jag visste
att om jag stannade
kvar
skulle jag kvävas

Jag lever ett lugnt liv
i Fårösund på dagarna
Jag kommer ge mig av
härifrån
men vill inte heller tillbaka
dit
varifrån
jag kom
Jag vet att när en dörr stängs
öppnas ett fönster

Men det som aldrig har haft någon början
kan inte heller ha något slut

Helghändelser.

”Efter en hel del rödvin och en hel del musik inser jag att detta kommer bli allt för känsligt”

Ja visst, vinet talade för sig. Men vinet hade rätt. Vinet fick mig att inse. Vinet fick mig att se genom en tjock, grötig dimma. Jag såg verkligheten, för vad den verkligen är.

Helgen var lugn. Julia och jag åt middag tillsammans och köpte godis och chips och dipp och myste framför söta feel-good-filmer och Sex and the City. Pratade om kärleken och allt vad den för med sig (och inte för med sig).
Jag spenderade nätterna framför datorn, ensam i skolans datasal och förde ändlösa, sjukt givande konversationer på msn messenger och kom närmre, närmre,
men blev bara att fundera mer än vad jag tidigare gjort.
Jag spenderade nätterna på en trapp, lutad mot en vägg tillsammans med Johannes och det var länge sedan någon fick mig att skratta så jag fick kramp i magen och svårt att andas.

Och så har jag ju skrivit självbiografi.

Natt i Fårösund.

Efter en hel del rödvin och en hel del musik inser jag att detta kommer bli allt för känsligt.



... och efterhand inser jag, att även om jag kliver i land med nya steg,
kommer jag kanske vara tomhänt.

Men en natt som denna,
finns det ingen jag hellre vill tala med.
(Klotet slutade rulla. In fact; det hade egentligen aldrig börjat heller. That's nice to know.)

http://www.youtube.com/watch?v=Jsj-37UrxeM < KLICKA!

Ett rullande klot en vacker höstdag.

Julia kom tillbaka till Fårösund igår. Jag städade och fönstret var öppet, jag hörde när bussen kom. Jag tryckte ansiktet och handflatan mot fönstret, och jag såg henne kliva ner på vägen. Trött resenär, må jag säga. Så jag gick ut, lutade mig över lofträcket och när Julia fick syn på mig, kastade hon ifrån sig väskan på parkeringen, lade sig ner och tjöt! Jag sprang ner och jag var så glad över att se henne! Vi satt på parkeringen en bra stund och pratade. Knän, krossade mot asfalt. Julia hade med sig en överraskningspresent till mig. Det var den sötaste present jag fått på länge (ja, i alla fall sedan jag fick den där valnöten).

På kvällen gick vi till Statoil och köpte godis. När vi kom hem till mig bjöd jag Julia på mat. Sedan såg vi Sex and the City och drack rödvin.
Det var en stund kvar till midnatt när Julia begav sig hem.
Jag satt ensam på trappen i mörka, sena kvällen, rökte Marlboro Menthol och var rädd för att gå och lägga mig.

De senaste nätterna har det tagit timmar innan jag somnat. Smart nog har jag haft telefonen utom räckhåll för mig själv. Att skicka meddelanden på impuls mitt i nätterna föder ingenting annat än ångest. Så jag har legat och vridit och vänt, och inte bara på mig själv, utan även på tankarna, i sängen. Någon timme innan gryningen har jag ju i alla fall fallit i dvala, utav utmattningen av självförakt och ånger.

Igår kväll gjorde vinet sitt. Jag hann knappt (omedvetet) måla hans ansikte framför mig innan jag somnade.
Men när jag väl klev in genom dörrarna till Drömmarnas Rike, var han ju där, förstås. Hur hade jag kunnat hoppas på någonting annat?

Jag vaknade av ett ryck tidigt imorse. I drömmen hade allting blivit väldigt intimt. Ja, och inte ljuvlig intimitet, nej, utan obehaglig intimitet, så obehaglig att jag blev bortskrämd från Drömmarnas Rike, och vaknade med ett ryck, varm, alldeles för varm. Jag kunde fortfarande känna hans grepp om mina handleder när jag tassade upp till fönstret och vinklade persiennerna.
Ute sken solen, världen var lugn.

Julia kom hem till mig vid lunch. Vi skulle ta en promenad och sedan handla. På vägen ut funderade vi på det faktum att vi inte sett lingon sedan vi kom hit. Vi beslöt att ta reda på om det fanns lingon, eller inte.
Vi hade inte kommit långt, endast ut till Artillerivägen, när vi såg de första lingonbladen. Vi fick leta en stund innan vi hittade några bär. Julia sa att lingonen inte smakade likadant som lingonen i skogarna i Ingenstans, så hon spottade ut dem, resten slängde hon på mig.
Vi letade efter bra klätterträd, med sådana var det sämre med. Istället hamnade vi av misstag vid Prylboden. Detta var verkligen inte ett mål under promenaden, det var ett fullkomligt misstag.
Hursomhelst blev jag fyra tröjor rikare och sextiofem kronor fattigare (jag köpte en tröja med pingviner på!).

När vi återvände ut i höstdagen märkte Julia att hon var försenad. Hon skulle spela med sin klasskompis Melina. Vi gick i rask takt till Ica. Sedan raskt hem igen.

Efter en sen lunch gjorde jag ett nytt försök till promenad. Ensam, visserligen, men det gick bra ändå. Penna och papper i mitt huvud och höstlandskap för min syn, mycket mer behövde jag inte för att känna mig tillfreds. Återigen brände hans händer om mina handleder. Djupet i hans blick manade mitt hjärta att slå ett extra slag och jag var tvungen att gå lite fortare.
Världen var så stilla, så tyst. Havet var lugnt och blått och jag tänkte på Vasa. På alla minnen som där slungas mellan husväggarna. Jag tänkte på sista månaden i Gamla Vasa. Jag tänkte på lärkträden på gården. På vitsipporna utanför mitt sovrumsfönster. Och i mitt huvud hörde jag Fong. Hans röst den där gången när han ringde mig och var desperat för att han hade insett att jag verkligen skulle åka.

Hemma på mattan på golvet, höll jag mig inte länge. Jag längtade efter musiken. Jag längtade efter Incubus, Soundgarden, System of a Down, Audioslave, Jack Johnson, Liquido, KT Tunstall, Gavin Degraw, The Arctic Monkeys, Maroon 5 och Alexandre Kinn (bland annat…).

57 dagar kvar tills jag kliver av flyget på Vasa Airport. Undrar hur stort det rullande klotet av problem (jag själv skapat, medan jag har varit på Gotland) har blivit till dess?

Bildbevis.

Mina nya (och hemskt förmånliga) inköp; mjuka mattor och lampan "Hanna".

Vackra färger.

Livet har sina goda stunder.

Jag vaknade denna morgon av att Sigrid knackade på dörren. Jag var mitt i en ljuvlig dröm och ville inte för någonting i världen vakna. Men eftersom Sigrid knackade på dörren gjorde jag ju det. Vaknade alltså. När Sigrid uträttat ärendet hon hade, lade jag mig ner på nytt och blundade så hårt att det gjorde ont i mina ögon. Jag var desperat. Jag ville tillbaka till värmen och människan i drömmen.
Förgäves.

Jag klev upp (inget kallt golv denna morgon, nej, varma, mjuka mattor under mina bara fötter, lovley!) och gjorde en stor, saftig frukost.

När jag sedan druckit mitt morgonte och läst några kapitel i J.M. Coetzees ”Onåd”, gick jag till tvättstugan. Under tiden tvättmaskinen skötte sitt tog jag en långpromenad. Det slog mig under promenaden att jag för första gången på väldigt lång tid inte skrev poesi i mitt huvud.

Väl hemma igen hängde jag tvätten. Kröp sedan återigen upp i soffhörnet tillsammans med J.M. Coetzee. Efter några kapitel började magen skrika efter mat. Ack, denna kroniska hunger! Jag gjorde middag. Magen var nöjd, men krävde mer. Jag åt upp glassen som fanns i frysen. Kollade på Simpsons. Sedan Will & Grace. Det var nästan outhärdligt. Att titta på Will & Grace. Saknaden i mitt bröst värkte. Växte sig lite större. Saknaden efter min bästaste, bästa vän.

Klädde på mig mössa, jacka och vantar, hoppade i skorna och gick till Ica. När jag hade handlat träffade jag Sigrid, Annelie och Annelies lillasyster Jonna. Så åkte vi med Chris tillbaka hem.

18:00, sedvanligt besök vid simhallen. Jag slog mitt rekord ikväll. Om jag inte var nöjd!

Hemma med klordoftande hår kom jag på att om jag hade ett par hörlurar kunde jag lyssna på musik via Deezer. Att det inte slagit mig förut? På Deezer har jag ju sparat alla mina favoritskivor.
Så sedan dess har jag suttit här, ensam i ett hörn i skolans datasal och lyssnat på en massa underbar musik och svävat på små, små moln.
Livet har sina goda stunder.

Lyckorus!

Efter frukosten i söndags, gick jag ut på trappen tillsammans med min lila Höganäs Keramiktekopp. Jag satt i solen och håret blåste i mina ögon och mittiallt låste någon upp en dörr bakom mig. Det var Chris. Han gjorde mig sällskap när jag rökte och han undrade om jag ville hänga med in till Visby. Jag var lite osäker. Gick in och väckte Sigrid. Vi kom överens om att vi skulle åka i alla fall. För att få tiden att gå. För att komma bort från Fårösund en stund.

Vi gjorde oss färdiga, hoppade i bilen och så bar det av.
Vi passerade vackra höstlandskap. Kor och får. Kalkstenshus. Stenkyrkor.
Chris och Sigrid förde en konversation i framsätet. Jag har faktiskt ingen aning om vad de pratade om. Mina tankar drev mig. Bort. Någonstans. Jag vet ej vart. Men världen var vacker och solen sken.

När vi nästan var framme i Visby ville Sigrid att jag skulle lyssna på en låt i hennes Ipod.
Chris och Sigrid gick in till Ekonomen, medan jag satt kvar i bilen. Jag hittade musik jag brukade lyssna på hemma i Ingenstans i somras. Jag satt där i baksätet med världens största leende! Jag var i himmelriket! Solen sved i mina ögon, och för första gången på två månader fick jag tillfälle att lyssna på min musik. Det var underbart! Tack, tack, tack Sigrid! <3

However. Efter Chris’ besök vid Ekonomen, körde vi till Ö o B. Sigrid och jag flippade. Detta flipp är ni kapabla att beskåda på bilden nedan.

Jag handlade mattor till mitt rum. Jag har tänkt på det länge, men det har aldrig liksom blivit av. Man släpar ju helst inte en mattjävel på bussen. Och så köpte jag en lampa. Lampan hette Hanna. Den var söt.

När vi klev ur bilen inne i centrum hände det mest otroliga; jag fann Jack Johnson! Skönsjungande Jack i mina öron, i mitt huvud! Jag kunde inte låta bli, jag var tvungen att dansa och hoppa omkring lite på parkeringen! Ett lyckorus så rent från svärta.
Vi fikade på Rosas café. Drack latte och åt rulltårta.

Jag skrev poesi.

Besökte Ica Maxi för att handla. Jack sjöng på repeat i mina öron. Sedan Paramore och Spin Doctors. Det var underbart.

Detta var väl ändå mystiskt. Det stod på en låda med grönsaker i. Hm?

När jag kom hem gjorde jag middag. Duschade, kokade en kopp te, som jag sedan tog med mig när jag gick hem till Johannes. Vi hade pratats vid tidigare under kvällen och bestämt att se film tillsammans. Han hade frågat vad jag tyckte om för filmer, jag hade nämnt några. Så hade han laddat ner en film vi skulle se; Taken.

Jag var lite skeptisk till en början, men filmen visade sig vara den bästa jag sett på länge! Helt otroligt! Jag kan varmt rekommendera den!
Sedan blev vi att sitta och prata ända fram till midnatt. Mys!

Lyssna & Njut!

http://www.youtube.com/watch?v=GbN9EXYTGnA

(Mamma, om du inte har vågat spela skivan, så kommer favoritlåten här ;))

Sista natten i Ingenstans.

Många gånger har jag tänkt på den där sista natten i Ingenstans.
Klockan tickade mot halv tio och jag hade packat hela dagen. Packat, packat upp, packat, packat upp och slutligen packat. Telefonen ringde. Den där mannen T.
- Var tycker du jag ska sova inatt då? frågade jag.
- Där du vill, förstås. Jag vill i alla fall att du sover här.
Så han hämtade mig. Vi åkte för att handla. T handlade, medan jag rastlöst gick omkring och försökte föreställa mig att jag två dygn senare skulle befinna mig i ett annat land.
Vi var väldigt tystlåtna, den där sista kvällen i Ingenstans.
Vi åkte hem till T. Jag duschade, T värmde pizza i ugnen. Sedan åt vi. Han framför datorn, jag framför tv:n. Jag hoppade nästan till i soffan när han kommenterade filmen jag såg på.
Jag rökte ensam på trappen. Tänkte att det var sista natten. Sista gången jag ensam rökte en cigarett där på T’s trappa i mörkret.

Så stängde vi av tv:n, släckte lamporna, borstade tänder. Lade oss. T släckte sänglampan, jag skrev en lista. På mage i sängen och med anteckningsboken på kudden. Jag skrev en lista över alla saker jag skulle hinna med under den sista dagen i Ingenstans. T betraktade mig tyst. Efter en stund såg jag på honom.
- Vad gör du? frågade jag.
- Jag memorerar, svarade han.
Jag gav honom en undrande blick.
- Det är ju rätt lång tid kvar till jul, fortsatte han.
Jag log. Han blundande. Jag fortsatte med listan.

När listan var klar, lade jag anteckningsboken ifrån mig, släckte sänglampan och lade mig till rätta. Efter en stund kröp jag in under samma täcke som T. Han var fortfarande vaken. Han var varm. Omfamnade mig. Min näsa mot hans kind. Vi sa aldrig någonting till varandra. Låg bara tysta med armarna om varandra. Stilla.
Efter ett tag vände jag mig så jag blev liggande på mage. Tog stöd med armbågarna i mjuka madrassen och lyfte på överkroppen. Jag pussade T lätt på munnen. En godnattpuss. Men han sov redan. Grymtade bara tyst i sömnen, vände sig om, med ryggen mot mig.

Så jag kröp tillbaka in under mitt eget täcke. Stirrade ut i mörkret. Jag såg ingenting annat än mörker. Sista natten i Ingenstans. Och jag tänkte på nyårsafton. Den förfärligaste av de mest förfäliga nyårsaftnar. Sedan tänkte jag på den där första gången jag pratade med den där mannen T. Den gången var inte förfärlig alls, tvärtom. T, som nu låg bredvid mig och sov tungt. Sedan somnade jag också.

Vi brukade vara väldigt pratglada på morgnarna. Vanligtvis. Men den där morgonen var ju ingen vanlig morgon. Det var den sista morgonen i Ingenstans. Den sista morgonen hemma hos den där mannen T. Vi klädde oss, åt frukost, borstade tänder, klev i skor, trädde sommarjackor över våra kroppar. Tände varsin cigarett på trappen, gick till bilen. Sa fortfarande Ingenting. Jag vevade ner rutan. Det var lite kallt ute. Lite kallt i bilen också. Cd-spelaren kom igång. Ironiskt nog så sjöng Brandon Boyd ”Goodbye, it was nice to know you”.
- Men det där var väl jävligt ironiskt, sa jag.
- Låten, ja? sa T och bytte spår på skivan.
Och efter en stund satt vi i bilen utanför mitt barndomshem. Allt det vi sa till varandra där i bilen var egentligen bedrövligt. Bedrövligt. Vi kysstes. Det var däremot inte lika bedrövligt som allt det vi sa till varandra.

Så klev jag ur bilen. Vinkade. Sa hejdå. Vi hörs. Och allt det där man säger när man skiljs åt. Jag hade lovat honom att det inte skulle bli något långt, känslomässigt, utdraget avsked. Han sa att han inte kunde hantera sånt. Så jag vinkade och sa hejdå, vi hörs. Smällde igen bildörren och bilen rullade ner för vägen.
Jag stod där på infarten till mitt barndomshem och såg bilen komma ner till korsningen, blinkande åt höger, svängde och försvann ur mitt synhåll. Klockan var inte mer än sju på morgonen, det var lite kallt och det var den sista morgonen i Ingenstans.

Med ens blev livet lite lättare.

Imorse vaknade jag otroligt tidigt. Vanligtvis brukar jag sova fram till ett- tvåtiden när jag är ledig. Men inte idag.
Igår kväll hade jag legat och läst ”Onåd” av J. M. Coetzee. Jag lusläste tre kapitel men när jag vaknade imorse kunde jag inte minnas någonting av vad jag läst. Jag tror det berodde på det äckliga som fanns i mitt huvud igår kväll. Ja. Det där äckliga. Det fanns äckliga, slemmiga, kletiga tankar där och i någon mån önskade jag mig tillbaka till Ingenstans och att jag aldrig skulle ha landat på Visby flygplats.

Hur som helst. Jag klev upp ur sängen i den tidiga morgonen och gick fram till fönstret, vinklade persiennerna och fann himlen klarblå och inte ett endaste litet moln så långt mitt öga kunde nå.
Med ens blev livet lite lättare.
Åt Onaka med björnbär, blåbär och hallon. Skinksmörgås och glas juice. Klementin. Sedan te och cigarett på trappen och efter duschen inträffade krukväxt-incidenten.
Tyvärr kan jag inte berätta något om krukväxt-incidenten, p.g.a. brevet jag skrev idag. Men ja, det var ett äventyr det med.

När håret torkat gick jag ut. Jag gick till havet. Till den där bryggan. Jag stod där och såg på havet och vattnet var mycket högre än vad det var när jag var där sist. När jag hade tittat på havet en stund, promenerade jag vidare. Insåg snabbt att jag hade lagt på mig för mycket kläder. Det blev varmt. Så jag gick hem.

Satte mig ner och skrev ett brev. Tog lunch- disk- te- cigarett- och föra-ut-soporna-paus och sedan fortsatte jag med brevskrivandet. När brevet var färdigt gick jag ut igen. Jag lade brevet i den gula lådan.
Handlade cashewnötter och mjölk vid Ica. Röd mjölk. Från Gotländska gårdar.

Allt jag lärt mig om apelsiner.
Ja, jag handlade apelsiner också. Det tog lång tid. Jag kan en hel del om en massa konstiga saker. Jag granskade noggrant skalen, vägde varje apelsin i min hand, mätte apelsinernas navlar med varandra. Insåg att det nog inte är apelsintider ännu, men köpte två i alla fall.

Väl i kassakön var mittiallt müsli-problemet löst. Lösningen på problemet kom som en blixt från en klarblå himmel!
Nu kommer jag till en punkt när jag blir tvungen att erkänna att jag har haft ett litet müsli-problem sedan hit jag kom. Jag gillar inte mjuk müsli. Jag gillar knaprig müsli. Müsli med tuggmotstånd! När jag förut handlade till mitt hushåll i Gamla Vasa, brukade jag köpa Rainbows eller Pirkkas knapriga müsli. Det var också den müslin som alltid fanns (finns? Anledningen till parentes med frågetecken här är för att jag är osäker på om det är någon annan än jag som brukar äta müsli.) hemma hos mamma, back in Nowhere.
Men någon knaprig müsli har jag hittills inte funnit i detta land.

Damen före mig plockade upp sina varor. Mittallt stod lösningen på problemet bara där, rätt framför ögonen på mig! Ica Crunchy Müsli! Jag tror jag hamnade att gapa där i kassakön. Jag tappade hakan. Så nu är det bevisat att man kan tappa hakan för ett paket müsli.

På vägen hem log jag av tanken på att Lilla Livet kan vara hemskt spännande det med.

En evighetslång väntan.

Hela söndagen gick i städandets tecken. Jag dammade mattor och dammsög och skurade golv och städade toaletten och tvättade kläder och mot kvällskvisten kom Julia hem till mig och vi gjorde middag tillsammans. En mysig kväll.

Veckan som gått har varit lite sådär. Humöret har inte riktigt stått på min sida, och det har inte piggheten heller. Jag har varit trött, trött, trött.

Veckan som gått har vi behandlat filmmanus. Vi har haft läraren för tv- och filmproduktion, Kave. Det var kul. Han är kul.
Vi har mest haft teori och så har vi fått se lite korta filmsnuttar. Anslaget i filmen Back to the Future och så fick vi se Groundhog Day. Det var en rolig och fin film. Rekommenderas.

Igår hade Ella-tjejerna spelning och sedan var det ju detta Gotländska Kaffekalas. Inget kul alls. Kaffekalaset alltså. Kanske att det hade varit roligt om jag suttit med någon jag kunnat prata med, men nu gjorde jag ju inte det.
Efter skolan såg vi House. Det var definitivt en humörhöjare!

Så går en underbar dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Vet ni, den här dagen har varit så bajs, att jag faktiskt skulle ha lust att gå hem, lägga mig ner på sängen och sova fram till den 19:de december (det är dagen då jag flyger tillbaka till Finland för att fira jul där).

Jag förstår inte varför humöret ständigt ska gå i bergochdalbanor?
Ena dagen är jag gladare än någonsin och har en massa spring i benen,
medan jag dagen efteråt är så less på allt att jag bara vill gå hem och lägga mig och försvinna.

Men var var jag nu i detta uppdaterande?
Jo.
På lördagen vaknade jag av att telefonen ringde. Det var Julia.
- Åh nej, jag har ju lurat mig själv! kved hon i luren när hon upptäckte vad klockan egentligen var och att hon hade ställt in väckarklockan fel.
Nåväl. Jag klev upp och åt frukost, borstade tänder och klädde mig och efter sisådär en timme dök Julia upp och vi gick till bussen.

Jag trodde verkligen att jag hade kontanter på mig, men allt jag hade var plastet och på bussen tog de inte emot kort. Jag såg mig skräckslaget om på Julia. Jag skulle ju ha lånat till Julia av de pengar jag trodde mig ha, men som jag inte hade.
Busschauffören var snäll.
- Jaha, ja… men åker ni tillbaka till Fårösund ikväll eller? Jaha, ja, jamen då får ni stiga på och så är ni ärliga ikväll när ni ska hem tillbaka och betalar för den här resan också.
Jag och Julia visste inte hur vi skulle kunna tacka den trevliga busschauffören. Utsikter för dagen var goda.

Väl framme i Visby började vi med en fika. Men något te hade de inte på kafét, så jag fick läsa kulturtidningar medan Julia åt fralla och drack morgonkaffe.

Vi köpte sängkläder och födelsedagspresenter, drack latte, tittade på kläder och nagellack och anteckningsböcker. Köpte varsitt Rosa Band och pratade om ditt och datt. Åt middag vid Mc Donalds och funderade över den besynnerliga kärleken och åldersgrupper och betraktade människor som kom och gick. Dagen var helt underbar! Humöret var på topp och även om mina fötter gjorde ont var de länge sedan jag känt mig så tillfreds.

Bussresan hem var lång och gav mig nyckeln till inspirationen (detta är visserligen ett gammalt beprövat knep som visat sig fungera utmärkt). Vi betalade för båda resorna och chauffören var förstås tacksam över att vi var ärliga, men sedan, när vi satt oss ner insåg vi att han slagit in Slite – Visby, Visby – Slite.
- Ursäkta, du har bara tagit betalt till Slite, men vi ska stiga av i Fårösund.
Men busschauffören tyckte inte att det gjorde någonting. Han sa att han sedan insett sitt misstag, men det fick gå i alla fall. Han sa att vi fick se det som en bonus. För ärlighetens skull.

Resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med Jonas Gardells ”Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter”, en tekopp och ett välbehövligt fotbad. Jag tyckte verkligen att mina fötter förtjänade det efter en lång dag i kilklackskor på kullerstensgatorna.

Ella-tjejernas genrep och kaffekalas.

Ja, det blev en liten paus där med bloggandet.
Jag gick ner till stora filmsalen för att lyssna på Ella-tjejernas genrep, de ska spela för skolan imorgon! Ska bli spännande (visst, nu går jag ju själv och nynnar på deras låtar...)!
Helt sjukt. Bara under soundchecket fick jag gåshud.

Påbörjade även en text. En efterlängtad text. En text om männen som har blivit en betydande del i mitt liv. Låter kanske som vanvett för tillfället, men när texten väl är färdig får väl även ni ta del av den.

Nu ska jag gå hem och lägga mig, det blir nog bäst med tanke på klockan.
Jag får fortsätta med uppdaterandet imorgon. Imorgon väntar även Gotländskt Kaffekalas och föreläsning.
Sov sött!

Fredag Hela Veckan.

På fredagarna har vi alltid textsamtal, detta har jag nämnt förut, right? Textsamtalen hittills har varit lite trevande, och man har nog märkt att alla inte läst texterna ordentligt. Jag har inte varit bättre själv, kan jag säga.
Men senaste fredagen hade vi det mest givande textsamtalet hittills! Det var underbart!
Alla hade verkligen lagt ner tid på att läsa varandras texter och analyserna var intressanta. Att människor ger respons på ens texter är det bästa som kan hända en. Och min text fick sådan fin kritik från både mina klasskamrater och min lärare, så jag satt med världens bredaste leende på läpparna under hela textsamtalet.
Härligt!

Efter middagen gick jag och Julia till Ica och handlade glass och godis och cider (2,5%). Sedan gick vi hem till mig och kollade filmen The Notebook och jag vräkte i mig glass och godis tills jag fick ont i magen. Att jag fortfarande var proppmätt sedan den goda middagen gjorde ju inte saken bättre precis.
Angående filmen; Julia grät redan under förtexten eftersom hon visste vad som skulle hända i filmen. Yaser kom in två gånger och tvingade mig att pausa för att vi skulle säga vad vi tyckte om hans nya skjorta (räckte det inte med att han fick höra vår åsikt en gång?).
Visst, filmen var bra, men jag är överlag ingen filmmänniska, så det fanns inte ens en antydan till gråt i mig, medan Julia grät högt och skrek rakt ut när huvudpersonerna kysste varandra.

När filmen var slut, spanade vi in André Wickström i Fredag Hela Veckan, och sedan även i Morgonsoffan. När Morgonsoffan var slut, pratade vi en stund på trappen innan vi sa gonatt och Julia gick hem till sig.

Koppar från Höganäs Keramik.

På torsdag skolkade jag. I misstag, jag lovar! Och jag blev så hemskt arg på mig själv när jag vaknade och insåg att jag skolkade.
Så åt jag frukost och klädde mig och gick genom duggregnet till Ica och handlade djupfrysta blåbär, hallon och björnbär. Sedan blev jag återigen arg på mig själv när jag kom på att jag likväl kunde ha plockat björnbären själv. Det finns ju hur mycket som helst nere vid havet.

När jag shoppat djupfrysta bär fortsatte jag min vandring genom duggregnet. Jag inhandlade krukor på Kupan. Två stycken krukor till nykomlingarna i min barnaskara. Jag fann även två Höganäs Keramikkoppar. 5 kr styck. Det var ett riktigt fynd. En kopp var mörkt turkos och en var lila. Den lila koppen matchade mitt nagellack.

Gick hem tillbaka i duggregnet och firade nykomlingarna i min barnaskara med att inviga min lila Höganäs Keramikkopp. Liptons Blue fruits te. Lovley.

Resten av dagen och kvällen gick i analyserandets tecken. Jag hade 7 texter att analysera, men alla texter var för jävligt bra, så det var väldigt roligt.
Dessutom hann jag med en het diskussion på msn (som jag idag lite bittert ångrar), och så skrev jag ett brev också. (Ett impuls-brev som jag också ångrar lite grann, dock inte lika bittert, någon gång måste det ju bli sagt.)

Den kroniska hungern.

Kära läsare, jag blir tvungen att avbryta mitt uppdaterande, för att springa iväg på middag.
Jag återkommer när jag har avslutat mitt tappra försök till att stilla min kroniska hunger (vilket i de flesta fall är lönlöst...).

Skolrådet.

Dagen därpå, onsdagen den 8:e, kom jag mig ändå till skolan i tid. Fast några texter hade jag ju inte skrivit. Inte några nya, anpassade för uppläsning i alla fall. Jag hade faktiskt med mig en pärm med en massa texter jag har skrivit under åren, men när jag ögnade igenom dem kunde jag inte finna någon text jag fann passande. Så jag fick säga pass varje gång turen kom till mig.

Efter klucko tei:n skulle Sara och jag gå på skolråd. Detta möte beräknades ta en timme, men faktum är att vi satt på mötet ända fram till lunch och tjafsade om precis samma saker som vi hade tjafsat om två dagar innan, på boenderådet, och jag blev så hemskt frustrerade över hela situationen att jag vid flera tillfället var nära att ta mitt pick och pack och gå därifrån. Både Sara och jag vet ju redan att dessa diskussioner (som i största allmänhet handlar om alkoholpolicyn) är en cirkel. Vi kommer hantera detta ämne vid varje jävla möte (och nu pratar jag inte bara om skolrådet, utan även om elevrådet och boenderådet), utan att egentligen komma någonvart.

Usch, jag blir ju ursinnig bara jag skriver om det. Nåja, mycket mer nämnvärt hände inte den dagen i alla fall…

Ta min hand.

Ta min hand, så ska vi färdas bakåt i tiden lite grann. Ta min hand, jag ska inte längre ursäkta mig. Ta min hand, så ska jag berätta om vad som har hänt den senaste veckan.

Tisdag, oktober 07, 2008
skrev jag det senaste inlägget.
I inlägget nämnde jag att jag hade en berättelse och en recension att skriva. Utöver det hade jag 3 dikter att skriva. Dikterna skulle skapas utgående från texter jag skrivit under ett tillfälle när jag fick lyssna på musik samtidigt som jag skrev (under detta tillfälle fick jag inte tänka överhuvudtaget, jag skulle bara fatta pennan och skriva det som kom ur mig när jag fick lyssna på olika musikstycken). Dessa dikter skulle även vara anpassade för uppläsning, för under onsdagen skulle vi ha en s.k. uppläsningsverkstad.

Nåja, en knapp timme efter middagen förflyttade jag mig från mitt skrivbord hemma till en tom datasal på skolans övre våning. Jag hade hur mycket överloppsenergi som helst och kunde verkligen inte sitta still på stolen. Mina ben hoppade och händerna skälvde och det snurrade lätt i mitt huvud.
Så jag gav min vän Johan ett förslag (för jag var verkligen tvungen att komma mig ut i friska luften och springa av mig springet i benen en stund). Förslaget var skamligt med tanke på situationen jag befann mig i. Jag hade hur mycket ogjort arbete som hels, och jag frågade av honom om han ville träffas snabbt och röka en cigarett med mig. Det värsta var nog att jag verkligen trodde på mig själv, när jag sa att det bara skulle bli ett kort möte.

Så jag sprang hem med mina saker, hoppade upp på den rangliga röda cykeln och begav mig mot Johan. Vi möttes utanför Fårösunds Wärdshus och vi rökte fler än en cigarett, kan jag berätta. Jag rökte slut på alla mina cigaretter. Detta inte under en kort stund, utan under två timmar, och under dessa två timmar hann vi prata om i princip allt.
Till sist medgav Johan att han inte längre kände sina fötter och han frågade om jag ville haka på hem till honom för en stund.
Jag ljuger inte när jag säger att jag tvekade lite grann, men jag resonerade som så, att om klockan ändå redan var elva, kunde jag lika bra vara ute en timme till.
- Okej, men jag stannar inte längre än till midnatt, sa jag.
(Även här trodde jag verkligen på mig själv, herregud.)

Så vi gick hem till Johan och surfade på nätet och pratade och funderade och klockan två tog jag mig samman (eller var det Johan som fick mig till det?) och lånade vantar och cyklade hem i natten. Hem genom Fårösund. Nattluft mot mitt ansikte, över brandgula löv, över upplysta gator och med Lilla Karlavagnen högt över mitt huvud.
Jag kunde inte låta bli att tänka att det var besynnerligt egentligen att Lilla Karlavagnen alltid följt mig. Att den med jämna mellanrum har återkommit i både text och vardagliga sammanhang relationer till människor emellan. Och jag log. Ja, om jag inte missminner mig så tror jag nästan att jag skrattade lite när jag cyklade där på gatan mitt i natten.

Skolvardagen är över.

Igår var det kul i skolan (okej, pennan på pappret, det är alltid roligt i skolan)! Humöret var på topp, även om vår lärare, Ludde, hade 40 graders feber. Efter lunchen hade vi genus. Jag hade visserligen försökt göra uppgiften till lektionen, men tyckte frågorna var så pass flummiga att det inte hade blivit mycket till resultat. Jag hade istället blivit arg och gått och lagt mig. Genuslektionen var som vanligt hemskt intressant, och som vanligt blev jag hemskt frustrerad.

Sent på eftermiddagen hade vi boenderåd. Det var en jävla massa liv i stora filmsalen och folk klagade och pratade i munnen på varandra och en viss besserwisser skulle absolut ha sista ordet. Punkt slut! Jag protesterade emot hela mötet genom att sjunka ner så långt det bara gick i stolen, gömma munnen bakom halsduken och bara ampert iaktta de som gnällde.

Efter middagen (middag och middag; några gafflar rivna morötter och ett glas vatten, för jag insåg snabbt att couscous inte är min grej…) gick jag till simhallen. Planerade simma en timme, men mycket simmande blev det nog inte, det blev mer lek och bad i en timme. Fast det var ju urkul det också!

Hemma igen ringde mamma. Vi skulle ju bara prata i femton minuter, men diskussionen drev iväg och femtonminuterssamtalet blev ett fyrtiominuterssamtal (inte konstigt att min telefonräkning skjuter i höjden). Efter telefonsamtalet och efter att Family Guy och Simpsons var avverkade, fortsatte jag med det evighetslånga, ändlösa klippandet och klistrandet. Jag klistrade fram till klockan två imorse.
Det i sin tur resulterade i att mina öron var döva för mina två väckarklockor, och jag vaknade i det ögonblicket när lektionen började.
Ludde var hemma ännu idag och efter morgonkaffet hade vi friskvård. Vi fick ha på oss pulsmätare och så gick vi ut i skogen på promenad. Hata mig om jag säger det, men jag säger att det verkligen var rätt skoj med morgonpromenad i skogen tillsammans med William, klassen och allmänna 1:an och 2:an.

Skolvardagen är över för idag. Jag sitter kvar i lilla datasalen. Ute skiner solen och det är hur varmt som helst (sommaren ändrade sig och kom tillbaka), men jag sitter kvar för egentligen ska jag skriva klart en berättelse och en recension, men som vanligt blir ingenting annat än bloggande gjort. Inspirationen har dött. I alla fall när det gäller den här uppgiften vi håller på med för tillfället.
Nästa!

Helgfunderingar.

När jag väl hade blivit frisk förra veckan, blev jag på ett sprudlande humör. Jag hade en massa spring i benen och sjöng finska poplåtar. Alla fattade ingenting. Alla förutom Julia förstås.

På fredagen, efter skolan och ett ångestfyllt textsamtal (var jag knappt höll mig vaken), åkte jag tillsammans med Johan och Yaser in till Visby. Jag var nära att somna i bilen. Träffade Rebecka inne i stan. Letade vinterjacka.
Efter några besvikelser och en ropande mage fann jag till slut min darling, inne på Carlings. Awesome! Mer nöjd med vinterjackaköp har jag nog aldrig varit. Och pengabörsen tog nog inte så illa upp den heller.

På vägen hem tillbaka till Fårösund käkade jag kycklingmacka och drack cola. Det åskade. Vi betraktade blixtarna på avstånd, men Rebecka lyckades av någon anledning missa varendaste blixt.

Hemma gjorde jag tortellini. Fast uppenbarligen inte tillräckligt länge, för de var lite hårda inuti. Kollade på Family Guy och Simpsons och Idol och Fredag Hela Veckan och så la jag mig.



På lördag var jag tvungen att cykla iväg till Ica innan jag var kapabel att käka frukost. Sedan pratade jag med farmor. Efter lunchen promenerade jag i höstvackra Fårösund. Kom hem och städade undan lite och gjorde middag. Väntade på ett samtal. Kollade en massa slöa program på tv. Klippte och klistrade lite. Pratade med storasyster. Väntade. Rökte. Drack te. Klippte och klistrade lite mera.
Och så pep telefonen.
Nederlag.
Såg jag drack ännu mer te och rökte ännu fler cigaretter
och satt vaken och klippte och klistrade tills jag var så trött att jag nästan klippte mig i fingrarna. Insåg att jag ansträngt mig med saker helt i onödan. Lade mig. Somnade bums. Drömde om lillasysters katt, Travis.



Idag vaknade jag upp ganska tidigt och noterade att det var värsta stormen utanför. Inte en chans att jag skulle gå utanför dörren annat idag än för att röka.
Gjorde frukost och käkade i soffan framför tv:n. Kollade ännu mer tv. Ringde ett snabbt samtal. Fortsatte klippa och klistra. Drack te. Rökte. Pratade lite med mig själv i bristen på sällskap av annan levande varelse. Gav upp klippandet och klistrandet för ett tag. Lade mig på soffan och suckade en stund framför tv:n. Sminkade mig. Tog av mig mjukisbrallorna och la på mig jeans istället. Började småningom vänta. Gjorde mat. Åt mat. Insåg att jag inte blev mätt. Diskade. Rökte. Borstade tänderna. Telefonen ringde, samtidigt som brandlarmet gick, så jag var tvungen att vänta lite med telefonsamtalet och leta rätt på jacka och mössa och gå ut istället. Killen som kommer när brandlarmet går, kom och stängde av larmet, så jag fick gå in
och prata i telefon.
Nederlag.
Insåg att jag även idag ansträngt mig med en massa saker i onödan.

Så hamnade jag här. Tillsammans med en tystnad, en smärta i axelpartiet, en trötthet och en tomhet. Jag fantiserar om Ingenstans. Om livet i Ingenstans och jag fantiserar om mina vänner där. Jag fantiserar om känslan när man cyklar. Om vinden och fjärden och löven. Jag fantiserar om asfalten och doften av cigarettrök. Jag fantiserar om min gula Nalle Puh-kaffekopp. Jag fantiserar om mina skor, om katterna och om doften av ljusen på mina nattduksbord. Jag fantiserar om havet och vaniljpudding och nagellack. Jag fantiserar om Mina Falkögon och hans mammas bil och hans leende.

Jag förstår inte riktigt hur jag ska överleva fram till den 19:onde december. Visst, visst, överlever gör jag ju, jodå, inga problem, men hur ska jag klara av att leva utan min musik fram till den 19:onde december?

Inte vet jag om jag skrev för er skull eller för min. Men någonting säger mig att jag ska sluta vara bitter nu, gå hem och koka en kopp te, dra på mig mjukisbrallorna på nytt och tvätta bort sminket, tänka på saker som gör mig glad (t.ex. Broilerwraps och Stora Stygga Vargen) och göra klart genusuppgiften som ska redovisas imorgon.

Jag vill inte göra någon besviken.

Omotiverat.

På måndag förmiddag, efter klucko tei:n (förmiddagsfikat), försvann kraften i mina armar och ben. Pulsen steg och jag fick ont i magen. Efter lunchen gick jag hem.
Försökte skriva ett brev, men till sist var jag så illamående så jag inte ens kunde sitta upprätt i soffan. Så jag la mig. Och sov fram till middagstid.

När jag väl vaknat kom Julia och Liv hem till mig med mat och blommor. Sigrid kom hem och Johanna var med. Sigrid och Johanna hade varit i Visby och handlat och mittiallt var det värsta julafton hemma hos oss. Så kom Annelie och snart också Johan. Johan hade med sig blåbärssoppa och det var det enda jag fick i mig under kvällen.

Jag hade visst tänkt gå till skolan igår, men jag var så fruktansvärt trött och helt slut i kroppen så jag stängde av klockan och sov vidare ett tag. När jag vaknat tog jag itu med brevet. Så gick jag och postade brevet, handlade och gick hem tillbaka.

Åt middag med Julia och efter middagen gick vi hem till mig. Gjorde te och läste tidningar. Girltalk, förstås. Kom på att vi skulle klippa mitt hår lite, så lekte vi frisörsalong ett tag. Sedan åt vi glass och såg på Främmande Fågel och efter det tittade vi på Mio min Mio tillsammans med Sigrid, Annelie och Maria.
En riktig skön kväll med andra ord.

Minnen från i somras.

Jag minns. Oja, jag minns. Jag minns den där morgonen när jag yrvaket letade efter min telefon som skrällde någonstans.
- Hej, jag är på väg hem till dig, jag tänkte bara ringa och höra om det är okej?
- Jo, jovisst, låt mig bara klä på mig först.
Så jag klädde mig, i ett simpelt vitt linne och en svartgrårandig kjol. Jag gick ut på trappen. Morgonhunger i min mage och kolmonoxid och tjära i mina lungor. Jag såg hans bil nere på vägen. Jag klev barfota ner på gräsmattan, som fortfarande var lite fuktig av dagg. Min älskade Fong. Min bästaste, bästa vän klev ur bilen och jag flög rätt i famnen på honom. Han kramade mig hårt och länge och jag blundade och njöt av hans doft.
Det var solförmörkelse den förmiddagen, ljuset var dunkelt och det kändes som om jag hade någonting i ögat. Jag minns. Oja, jag minns. Jag minns att jag bjöd på kaffe. Och jag minns att han berömde mamma för trädgården, berömde den för att den var så vacker. Mamma strålade och vi satte oss bilen och till tonerna av Audioslave begav vi oss till stranden.
Det var sista gången jag besökte stranden den sommaren. Vi klev ur bilen och det var folktomt, så när som på oss. Vi bredde ut en filt i det gula, torra gräset och han tog av sig tröjan. Han hade med sig jordgubbar. Vi låg och pratade. Om allt om ingenting. Om barndomen och framtiden, samtiden. Om det som vi delat och det som vi kommer dela. Om livet och om döden. Om Gotland och om Italien. Om julen, vintern, snön.

Jag bestämde mig för att simma. Fong tyckte jag var galen. Jag försökte övertala honom, men han vägrade. Han tyckte att det var för kallt.
Jag gick ner till vattnet, badlakanet över högra armen. Jag vadade omkring bland lena stenar, spigg och jag funderade. Kisade mot solen och tänkte. Tänkte att det var sista gången. Kastade ett öga bort mot min vän och han betraktade mig från filten i det gula gräset.
Vågorna var lugna, jag skrev ett namn i sanden. I den våta sanden skrev jag ett namn. Stora bokstäver. Det fick stå kvar.

Jag klädde av mig, försiktigt. Hade bikinin under den gröna tröjan och shortsen. Med lätta kliv tog jag mig ut i havet. Ut mot oändligheten. Behagligt och helt underbart.
En stor fisk simmade runt mina ben, vattnet var glasklart. Fong påminde mig ropande att jag var galen. Jag simmade ut en bit, tills jag visste att jag inte längre bottnade. Och jag såg mig omkring. Såg mig omkring och jag kisade mot solen och tänkte. Tänkte att det var sista gången. Tänkte att det som är sista gången ibland är helt outhärdligt smärtsamt, men att det finns tillfällen då den sista gången kan vara helt underbart fantastisk. Att det var besynnerligt egentligen.

När jag väl kom upp ur vattnet klädde jag mig fort, vinden var kall. Men även om vinden var kall, var vågorna lugna, jag hade skrivit ett namn i sanden. I den våta sanden hade jag skrivit ett namn. Stora bokstäver. Det fick stå kvar.